Att köpa ett hem

En gång byggde jag mig ett hus – det var för mig som att få ett litet barn. 

Här är mitt brev till en vän, dagen jag skrev kontrakt år 2003; om att bebo planeten; 23 november.  


Foto från ovan med paramotor av  kusin Christian Lind

Dalkulla Ängalänga, nov 2003

Efter dagens kontraktande sov jag i 4 timmar… det är mycket det här me o husa… Jag har signerat kontraktet idag..

Jistanes….vilken pärs…

Kändes helt overkligt att ta över ett boställe.. en familjerätt en plats som andra skapat o lyft sten från sen 1800- talet….

– Jag gav sagoböcker till dottern. En jag hade gjort. 

Dottern hade faderns  fullmakt eftersom han själv nu är boende på servicehuset ..

Och sen sände jag en jätteblombukett till faderns  rum….fast jag skrev inte på blomkortet att det var ett “tack för huset”.. bara att jag önskade en skön höst till honom o hans familj… jag ville ge något…utan att röra upp..

Han hade blivit förvirrad i helgen just när de skulle upp till huset en “sista” gång o börja prata om en gård de sålde för fyra år sen som ligger nästgårds där dottern o man bodde…

Dom valde att låta honom minnas huset med frun och värmen o gardinerna kvar.. och stannade kvar i fikarummet på vårdhemmet istället me hela familjen samlad!

Det tycker jag var väldigt bra.. farligt att rubba drömmar om man lever med energi från det förflutna…… hoppas han eller iallafall hans barn blir glada för buketten…

Känsligt att skriva kontrakt på någon annans uppväxtmiljö…så intimt och ändå så strikt…

Jag tackade efter krumelurerna för att jag fick köpa deras hem och då blev mäklaren rörd o sa att det var ett fint ordval där…de där me “hem”… alla talar bara om fastigheter o hus hit o dit…

Sen var vi rörda alla tre och skaka hand och skulle gå o var snurriga av paragrafer o sen regna det ute och jag var husägare… markägare.. ansvarig.. och glad.. eller nej belåten.

Jag  var belåten.

Jag fick ett foto på huset från 1935… Rött o vitt o fint o trä…  De bilder som är här i artikeln är hur mitt hus blev 1,5 år senare. 

Men jag berättar hur bilderna jag fick se såg ut. Det var så spännande.

På bilden dotterns farfar född på 1800talet nångång…sen blev det 1965 o ägarskifte.. eller huset var en del av en stor gård…

Sen  blev det  “undantaget” uppe på backen… och byggdes med restvirke.

Gamförädrar bytte med barnen  – allt efter behov och barnaskaror.

Att bo betydde styrka. Tak över huvud betydde drift av  mark eller liten teg…

Då var det nya tider strålande tider.. så hela träpanelen plockades ned till bara bjälkstommen o upp murades siporexblock med  vit o väderbeständig eternit som mantel…

Köket skulle flyttas o utbyggnad gjordes.. skorstenen revs och spröjsfönster kastades ut o i brygghuset sattes en oljepanna…

Sen var det det där me grunden o stormen som ven genom golvtiljorna…

Grunden var ju full av stora grå bumlingar.. de satans tunga bumlingarna de altid fick dras me när de plöjde på våren… kunde man inte dölja dem me nån färggrann cement….

Stenbumlingarna slammades över och grunden korrigerades spikrak med vassahörnor o ströks med blankbruna skinande penseldrag …

Alla bilder från när jag byggt om mitt lilla hus Dalkulla Ängalänga.

Katt, rått och grävlingsluckorna under huset murades igen…nu när brasan var oljeersatt och dessutom skulle draget kosta för mycket…..

…. Ja, så kommer jag då..

Jag från min tid….me expertutlåtanden på exakt allt….

;grunden måste brytas upp o vädras för bjälklaget tar skada av kondensen..

eterniten är farlig och snyggaste fasaden nU i min tid är silvriga järnvitriol plankor..

och skorsten ska jag mura upp igen…

Vi backar fram i åter i tid.

Och självklart o solenergi vill jag satsa på och de får man bidrag för o i brunnen ska det in ett filter och i trädgården .. där alla barnen o föräldrar i skift lyft undan sten för att göra en grön gräsmatta… så vill jag återinföra ängsmark.. lägga sten från röset lite kors o tvärs o slå med lie o “obörda”…

Nu är gräsmattan fyrkantig o välansad som den tämjda naturens jadegröna spänne me en flaggstång som juvel på verket…

Känns som om jag av respekt för deras liv o slit skulle vilja vårda huset i deras stil.. men det är ju jag som ska bo där och jag som ska leva…. och jag som valt detta långtbortifrån för att just slippa leva som alla andra…..Och sen var det sannerligen inte bättre förr…

Men tänk ändå vad min lilla huskropp o marken fixats med genom århundradet…

Lersten, trästomme, siporex , eternit och nu? Vad ska det bli? …Det jag får råd med…. och det är såååå speciellt….

Måste kännas oerhört svårt för Fadern de dagar hans sinne kan fånga minnen..

När han ser sina fädernes mark köpas av den ena bonden efter den andra som kursar.. för att sedan höra att marken uppstyckas omkring och slutligen få sälja sitt torp till en sagoberättare som ska proppa trädgården full av stora stenbumlingar igen…. …. men det vet han ju inget om…. bara att jag är djupt tacksam över att de lämnar över sitt hem till mig! Konstigt allt.

Livet är kort.

Det blir tydligt när man köper hus och knackar golv o väggar för att finna fel eller hopp…

Men Vi bygger o bygger för att det ska hålla.. koja eller slott…. Sen står vi där krökta, lämnade eller sjuka… med ett hus och en mark nu nån annan ska bruka….

Ett hem är så konstigt när man är flyktig som jag… jag har rest och innebott så länge mina känselspröt läkts…Mätt dagar i lån och övernattningar… bett om socker bett om handuk bett om en vecka till kanske två….

Nu har jag ett hem. Dit andra kan få komma istället!!!

Men konstigt med alla lånen… vet tex att varje natt kostar mig nu tills topplånet är

fixat ca 140 kronor… kunde lika gärna fortsätta fara.. bo på vandrarhem me rabattkupong för samma peng… Hur kan det vara så “dyrt” att vara hemma?

– Det är meningen att jag ska ringa där i huset.. ha smutstvätten i en korg och inte i fickan på en resväska… o ha mjölk i kylen där och slänga sopor i en egen tunna… (!!!!!!!!???? Ovaaaant!!!)

– Måste man vara hemma när man ägen ett hem? Får jag egentligen fara som innan? Får jag det? vad gör alla andra bofasta?

– Många skaffar sig hus o lån.. jag har aldrig gjort nått åtagande förutom jobbsaker…

Känns som att föda barn, adoptera, gifta mig eller ta studielån för nått man inte ens vet att man vill bli….

Alla har ju gjort nästan hela den där konkarongen utom jag.. jag har varit fri som en fågel tills nu…det ska bli spännande att se hur det är att kvittra i sitt eget träd… väldigt spännande!

Jag blev oledsen med…har inte brutit samman en enda gång över livets vedermödor trots att jag både skulle föna hår och skriva på papper och fatta försäkringspremier o äta…

Som en fokuseringskurs i kubik… de här me att skaffa hus… Väldigt väldigt stort.

Matgrupp runt barbänken

Alla har ju gjort nästan hela dendär konkarongen utom jag.. jag har varit fri som en fågel tills nu…det ska bli spännande att se hur det är att kvittra i sitt eget träd… väldigt spännande!

Jag blev friskare med…har inte brutit samman en enda gång trots att jag både skulle föna hår och skriva på papper och fatta försäkringar o äta…

Som en jobbträning i kubik… de här me att skaffa hus… Väldigt väldigt stort. Kände att jag för första  gången sen sommaren 1998 kunde ha flera bollar i luften och att det var roligt!

Roligt som attan att springa till faxen me tandborsten i munnen o vänta på analyssvar och samtidigt kolla lån på internet o ha bråttom till mäklaren… jag kunde utan att gråta.. jag skratta o sa kolla va jag kan!!! Å alla omkring mig bara mös storögt.. inte

en stress-tår inte en panikvink.. bara coola strategiska rörelser genom

dagens händelsekropp…..

Hela natten i natt satt jag me pappark och klippte husväggar och burspråk… byggde drömhus av torpets skal… byggde ut och klistar på nya fönster funderade på trapplösningar och olika golvplan…

Det var som när jag var liten i Byrum på Öland..

En lång vit strand med massa sten där vi alltid alltid var hela familjen o alla sommarbarn o kusiner fram till solen sjönk bakom Blå Jungfrun… jag minns inget annat än att vi badade och byggde stenhus i sanden o fick en bulle me sand på klockan tolv…

Vi byggde o byggde stad efter stad….

Stenhus med tångträd och kringelkrokiga gångar.. Korsvirke av pinnar o slott av bark…. I natt hade jag samma lustkänsla.. även om jag vet att den kringelkrokiga vägen till mitt hus nu kommer förorsaka plumsande i snö framemot vintern, motorstopp o nödsamtal till Herbert me getterna…. o den andra vägstumpen tillhör en vägförening vilken jag ingår i…

Mitt hus längst där inne i allt det väldiga snövita.

Jag som aldrig varit medlem i en förening… Nu är jag me i en vägförening!!!!Vägföreningen Djurröd-Bontofta. (Är det nån som vill va me i föreningen Bontofta-Djuröd vägsamfällighet?!)

Den enda likheten me min kringelkrokväg på stranden och uppfarten till mitt hus är sanden… då i Byrum ritade jag husvägen i sand.. nu måste jag me skottkärran hiva ut sand för att överhuvudtaget ta mig fram när det frostar…

Malin på frostmofjället…mmmmmmm.. varm cholkad.. vinter…. stjärnor..knirreknarr….

Malins snickrade bord

På onsdag ska jag o sonsonen gå igenom alla rör och ledningar.. han hade lagat sommarvattenkranen till mig igår när han “ändå” var uppe…  Så goa människor… dom lämnar verkligen över det till mig som om jag är en viktig gäst fast jag köpte huset som det stod o är…

På torsdageftermiddag får jag nyckeln… Vi ska äta bakelser då.. jag o mäklaren o astrid-dottern.. på Löberöds konditori..

Det är ju Napoleondagen då eller vad det var han sa min gamle mäklare Inge Ohlsson.. bara hans namn gör att det känns så gediget att jag knappt vet hur jag ska föra mig…

En dag beslutades att det skulle bli vindkraftexloaterad skog runt de små torpen.

Jag känner mig som en som håller på å flyttar till nått gammal o fint.. till gammelsverige bortom Brösarps backar…..kalles kaviar, virkad duk, gul postlåda o gummistövlar.

Och nästa vecka är det mitt hem….

Malin med postadress  Skåne…

Känns som jag flyttar rakt in i en julkalender bland vildgäss och hjortar o kottar…

-Om jag kommer bli mörkrädd…. Jo, satan va läskigt det kommer bli.. men jag pallar inte vara rädd längre så jag har betämt mig för att sluta upp med det.

Genom västanskogen ser jag herberts stall-lampa blänka en 800 meter bort och har jag tur är det tänt hos kossorna på Stensdala…

Annars är det jag o träden, stormen och evigheten.. åsså kanske en o annan tok.. men jag har i allafall mitt eget ansikte i fred.

Ingen nära förutom djuren.

Denna berättelse om mitt hus Dalkulla Ängalänga är från november 2003. Dalkulla tog hand om mig i 11 underbara år. Fler berättelser följer.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Compact Living – bo rullande

Jag utvecklar alltid rum. Sen jag var mycket liten… Byggde kojor i sängen och inredde ekan på stranden.

Jag kan inte gå in i en tågkupe utan att strukturera om hur den kan fungera som ett bo.

När  jag för fem år sen flyttade till en rullande farkost – så blev själen bubbellycklig.

Att bo litet med stor rymd är en lyx som inte liknar annat.

Jag minimerade allt och bodde heltid i bil.

Jag  har dock nu lämnat husbilen i våras. Jag måste ha en liten bil för mina projekt i Rumänien, Ukraina så nu är mitt livbo ännu mindre….

I väntan på drivmedel skonsamt för miljön avvaktar jag bostad.

Husbilsboende istället för fast bostad gör dock att man har chans att inte slösa på nånting i onödan.

Det som kommer in måste ut och jag kommer utveckla det vidare så fort branschen ändrar konceptet.

Artikel om mig i tidningen Husbil & Husvagn, 2016 av Maria Andersson; om att bo till vägs och Compact Living

Artikel från 2016

🌕 Jag har nu 2019 lämnat husbilslivet i väntan på bra miljöval. Att bo i rörelse passar mig – så i förväntan hoppas jag smarta husbilskoncept.

Första fabrikör som utvecklar tillverkningen skonsamt, designar jag gärna för. Jag har all lust och kunskap för det!

Malin Skinnar

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Husbilen byts till minibil

My mobile stage.

Skiftestid  – byte av farkost

Videoberättelse och massor av bilder! Jag utvärderade och omvandlade mitt livsprojekt “Världens Minsta Kulturhus” från en husbil till liten minibil med takscen!

Hör min berättarfilm


Plötsligt hade jag en oerhörd lust att sitta på en gren och vifta på fötterna.

Jag ville fortsätta röra mig framåt – men på ett annat vis.

I mitt skapande och leverne är alltid vägen alltid central. Och jag ville ha mera tid för för att skapa, tänka, författa och leva.

Det finns inget bättre är en husbil. – Den rullar och är den är fantastisk som livsrum!

Men om man som jag kör, på ganska små vägar – som till mina fina gummor i Rumänska  bergen tex; där kom jag inte ens fram till gårdarna.

Och hos mina andra vänner får bilen stå en kilometer ifrån med ganska många får emellan.

Och hos mina gummor i Preluc Noua står husbilen i en backe så brant att husbilen lutar och gummorna faller.

Men jag ville ju ändå fortsätta mitt projekt. Så jag tänkte att kanske en liten bil gör det möjligt. Tänk om det nu är dags att göra på ett annat vis.

Men jag hade en annan känsla som växte… lusten att röra mig. Massor…. märkte hur mina fötter ville gå och hur jag på nåt sätt himmelen ville nå?

Hur kan man bo och leva och röra sig framåt – fast inte i en husbil?

Jag tänkte, jag målade och jag förvandlade min vision;  så nu söker nu en vanlig bil, en skåpbil, en van en combi, men den ska vara energisnål och liten.

Jag vet, jag får ju inte plats med lika mycket i en personbil som en husbil. Egentligen är ju husbilslivet som klippt och skuret för mig jag som älskar att färdas, alltid vill mötas och bjuda in människor i min rullande boning!  Hur ska något nånsin kunna konkurrera med rullande etta?

Liten Yta Stor Rymd
Guitar in a mobile home
Digital Nomad - Vad hände sen, illustration malin Skinnar

Liten Yta Stor Rymd – var ju min devis! Men min husbil svärmade över av projekt och egentligen var jag upplåst på verksamhet. Egentligen var det inte mycket rymd kvar i mitt liv. Husbil är dyrt….. inte om an bara står still och tankar ström från en lada och drömmer om andra länder.

Men om man som jag lever och skapar, sänder och säljer till vägs. Då måste allt fungera. Jag vill bo som i en lägenhet fast jag reser och kunna ta emot mina gäster i en snygg studio. Jag hade satsat på eget elverk, gasoltoa, perfekt isolering, snitsigt kök.

Allt mekaniskt och elektroniskt måste även vara av hög kvalitet eftersom jag är långt från campingar och allena i fjärran land ofta bland kalla berg och djupa dalar.

Det  kräver stor arbetsinsats för att få in pengarna om tekniken ska vara pålitlig… stor insats. Kanske skulle det nu vara dags att minimalisera ännu mera?

Alla mina stora projekt sträcker sig över fem år med hårt utvärdering på år tre och fyra  så jag vet vad år fem ska innefatta. Avveckling eller utveckling. Läs mer om det här.  

Så nu kollar jag på små bilar som går fort. Inte för drömmen om ett vanlife utan för att kunna fortsätta utan press. Ekonomisk press. 

Jag gillar verkligen att köra bil, och jag gillar säkra bilar och energisnåla bilar.

Jag grubblade lite på hur jag ska hantera det här. Eller ganska mycket. Hjärnan var en fors av granskning och möjligheter. Hopp och stup.

Jag låg tillslut och målade mina tankar  fen hel natt. Postitlappar på hela golvet.

Ritade mina visioner som alltid då jag gör en förändring. Måste rita för att hinna sätta mig in i vad det innebär. Drar finger  i imman på spegeln, i gruset på vägen, på servetter på restaurangen.

Jag måste rita mig in i framtiden.

Cultural house on the road, Illustration Malin Skinnar
Minimalism i transportbil. Illustration Malin Skinnar

Mitt grubbel med alla hundra postitlappar blev tillslut följande lista:

Jag byter min älskade husbil mot ett litet fordon:  Enn lågenergibil med garanti – den ska ha ratt och ett förarsäte  – ett dubbelsäte på passagerarsidan.  Där ska jag bygga ett hyttskrivbord  med finnas plats för min Mac, min iPad och laddaren.

Och stort upplandingsbart batteri med  inverter och en bord med en hemlig inbrottsbox som larmar om nån försöker ta mina skisser, mitt fokus, mina teckningar eller mitt hjärta.

Dacia Folk Duster - Malin Skinnar project

Jag vill fortsätta att resa runt i Europas gränstrakter och lyssna på kvinnans blues.

Människans sånger. 

Lyssna till  hennes förmåga att läkas och längta och leva vidare.

Maria of Bogdan Voda, Romania. Photo Malin Skinnar

Jag söker nu en miljöanpassad bil  som ska vara minst 210 lång i packutrymmet så man kan sova över när det behövs och vara energisnål, tystgående  och säker.

Den ska ha ett bra  tak för takbox/ taktält/scen och den ska va energisnål som attan med garanti. Jag ska klarar att betala av den oavsett framtida omställningar.

The Worlds Smallest Culture House - mobile stage, Illustration Malin Skinnar
Work in a mobile studio in Sweden
Searching for the women's blues, Romania. Collage by Malin Skinnar
Mobile home in Laponia, Scandinavia. Photo Malin Skinnar
The smallest Culture House in The World, malinstoryteller.com
Dacia Folklore Dokker and Duster
Winter roads of Sweden. Collage by Malin Skinnar
My mobile stage.
Skiftestid - byta husbil mot minibil. Illustration Malin Skinnar
Searching for the women's Blues - Romania
Lust for life - Illustration Malin Skinnar
The smallest culture ouse in the world. www.malinstoryteller.com

Det var det hela.

Eller inte helt det hela…   Läs om vad jag tror om husbilsmarknaden om några år.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Om jag kan så vill jag…


Transsylvanien med husbilen

Med min Chausson Flash 510 slår jag läger mitt i naturen.

Offroad i Rumäniens Karpater

Rumänien är ett stort rike i mitten av Europa med en urgammal historia. Vackert, vänligt, lärorikt och överraskande. Skall ni resa till en plats med oöndliga vyer och stora berättelser, så res till Transsylvanien.
De rumänska Karpaterna är förutom källa till rik folklore, ett nav för Europas stora rovdjur. Man tror att här finns runt 5000 björnar uppe i bergen, 3000 vargar och 2000 lodjur. Dessutom massor av vildhundar. Här finns nästan inga stängsel utan getter och får vaktas och vallas. Ser du en ko beta finns alltid en herde i närheten med pålitlig hund som bäste dräng.

Vi lyckades filma allt jag aldrig trodde jag skulle våga som chaufför i husbilen.

Äppelträden blommar i i byar som ser ut att vara hämtade från Bröderna Lejonhjärta.

Vidsträckta Transsylvanien

Det vi kallar Transsylvanien är uppdelat i 16 områden med olika landskapsprägel. Här finns mjuka böljande jordbruksområden, kullar och slättland genomskuret av bergskedjan Karpaternas sylvassa bergstoppar i syd. Vi färdades genom nordvästra Transylvaniens Karpater där bergen är mer runda och skogsgröna.

Transsylvaniens mittpunkt är ett högland , 300-500 högt, omgivet av bergskedjan Karpaterna. I väst ligger Ungern med floddeltan som kopplar samman Rumäniens och Ungerns historia med aktiv handel och omtumlande gränsdragningar.

Inne i rumänska Transylvanien finns många ungersktalande byar. Ett laddat ämne av begripliga skäl eftersom alla släkled i gränstrakt sällan är kompatibla med nationers önskemål. Efter första världskriget blev Transsylvanien en bricka i fredsavtalet och kom att ingå i den Rumänska staten.

Här filmen hur vägen blev smalare och smalare … och nästan offroad.

Nyfiken ko kikar ut genom dörren i den Rumänska bergsbyn.

Livskunskap i Rumäniens hjärta

Kulturrikedomen är enorm, skönheten hänförande och folkets historia stark. Byarna här har genomlevt många politiska skiften. Sedan 60- talet styrdes Rumänien av diktatorn Ceausescu vilket isolerade folket från resten av Europa. Det är svårt för mig att förstå att allt detta var helt avskuret från oss fram till 89. Men vännerna här berättar om kölden, håglösheten och ett land i armod och förfall. Efter den dramatiska folkkuppen mot Cesusescu blev EU inträdet möjligt. Optimismen var stor i landet men det blev ett övermäktigt förfarande att kliva ut från total isolering till marknadsekonomi över en natt. Det klarar nog få företag. Många industrier gick omkull och hela städer påverkades.

Vi passerade bergens angränsande industristad, Turda som en gång slukat mängder av anställda för teknisk produktion mot dåvarande Sovjetunionen. Utanför staden sträcker rapsfälten ut sig åt ena hållet och bergen åt det andra.
Överallt småbrukare och små entreprenörer. Det liv som kan levas med egen täppa, känns eftersträvansvärt. Men det mest äldre som lyckats bo kvar. Varenda gård har nån sorts aktivitet på gång. Hästar passerar oss. Drar kärror med ved och säckar med utsäde. Alla arbetar för maten och värmen, skörden och veden. Laga tak och dika ut. Det som inte måste betalas med kontanter försöker många göra själv. Överallt små odlingar som bereds för hand. Äldre kvinnor går längs vägen med hacka och spade. Män bär yxor, kör droskor och baxar stockar. Små gummor för oxar med lass. Det är ett hårt liv men nog känns det som vi alla borde gå i en livsskola här. Som om något vi glömt och borde se till att lära oss illa kvickt, faktiskt bor här i Rumäniens hjärta. Livskunskap på riktigt.

Vi körde över bergen på slingrande vägar längs med floden. i Transylvanien.

Vi valde en slingrig väg

Vi ville göra en tvådagarstur med husbilen tvärs igenom Transsylvaniens nordvästra del från Turda till Ungerska gränsen. Färden var enastående vacker. Vägen slingrig och floden brusade nästan i linje med vägrenen. Jag rekommenderar dock alla att körhugade att välja stora landsvägen från Ungern öster in mot centralorten Cluj. Där kan man stanna och njuta bakelser, spatsera och se Transsylvaniens alla studenter flanera gågatan fram och åter. Vem du än frågar om råd kommer försöka hjälpa dig med tips. Värdshusvärdinnan pussade mig, kyparen kom med penna och ritade ut specialvägar på kartan och en man lotsade mig gåendes genom hela stan i jakt på grej till kameran. Nåväl, åter till beskrivningen. Från staden Cluj kan du köra söder ut mot industriorten Turda och söka dig in på småvägarna väster ut. Vi valde väg 75 från Turda via sub Piatra till Albac. Den sista delen av sträckan var det skyhöga berg på den ena sidan och vansinnesstup som jag är glad att jag inte såg på den andra. Det ömsom snöade och fluffade hela vita moln omkring oss. Jag färdades med skräckblandad förtjusning medan min kollega Daniel tjöt av stupycka.

Men Daniel var bergtaget stupkär och log förbi rasbranterna … Vi körde in i snömoln med sommardäck …

Ost och bröd i husbilen medan hästekipage går förbi.

Sub Piatra naturreservat

Men högst upp på toppen bör ni stanna över natten och vända åter ty deltavägen på västra sidan om Karpaterna är nästan inte farbar med stora skador i asfalten. Bergsvägen var dock inga problem, heller inte i norra Maramures små bygder. Håller man tungan rätt i mun, hastigheten låg och mod i blick är det en makalös väg förbi hästar, vagnar och ett och annat vedlass. Pensionat finns längs hela vägen och vi stannade i Sub Piatra på gården hos Pensuina Codro som har resturang mellan äppellundarna. Här kan man stanna och göra dagsvandringar i bergen och hänga med gummor vid staketen eller gubbar i baren. Hatt med brätte och stora stövlar verkar vara det som gäller.

I bergen finns nästan bara gamla kvar.

Farbara vägar i bergen

Bränsle för vintern är staplat överallt i Rumänien.

Pensuina Codro

Långtradare kör om häst och vagn samt cykel i velig manöver…

Gästfriheten är enorm i Rumänien. Det var svårt att få betala för att stå vid gästgiveriet med min Chausson Flash 510.

Gästfriheten är enorm

Var man än kommer behandlas man som om man var en släkting på visit. Det var till och med svårt att få betala för att få stå över natten på pensionatets innergård. Vi fick veta gömstället för nyckeln till duscharna och sen bjöds vi kaffe med några söta sopgubbar som råka komma samtidigt. Offroad med husbilen blir en tur mellan kaffekoppar och vänliga leenden.

Vita kyrkor i Rumänska Transylvanien.

Jag läser historia

Nästa morgon körde vi vidare. På ett ställe var det så trångt mellan berget och floden att vi nästan körde in under klippväggen med vattnet virvlandes längs vägrenen. Och just där, där ingen nånsin kunnat bygga eller bo, just där solen aldrig når in så låg det små, små brädkåkar klättrandes längs med klipporna. En romsk bosättning med stall och ladugårdar byggda på små pontoner klängande vid floden. Familjerns bodde på andra sidan vägen i en ravin vid stupet. Barn vinkade. En gumma ställde sig på tå för att se oss. Röken steg genom skorstenen och en häst kikade ut bakom ett plank. Vi hade ingen plats att stanna på. Byn var så inträngd mellan klippor och vägbana att det nästan såg overkligt ut. Efter fem kilometer vecklade en ny värld ut sig. Ljusa byggnader och rött handslaget taktegel. Kyrkspira i mässing och ett torg. Nästa resa måste jag få med mig översättare och höra mer om klippbyn i dalen.

Med min Chausson Flash 510 slår jag läger mitt i naturen.

Uppleva Europa på riktigt

Jag läste mycket om folkens historia under färden och kommer berätta mer om Rumänien efter hand på mina Folkloretisdagar. Det var lärorikt att geografiskt se så många bygder på en gång. Bara färden gjorde många obegripliga saker tydliga.

Ser man en ko finns alltid en herde strax intill.

Res hit

Rumänien är ett stort rike i mitten av Europa med en urgammal historia. Skall ni resa till ett land med stora vyer och oändliga berättelser, så res till Rumänien. Vackert, vänligt och överraskande.

Vända på smal väg med husbilen i Lettland

Mobile home on tour by Malin Skinnar

extremkörning och youtube Hade jag inte haft youtube i mobilen hade jag inte klarat av att vända med husbilen. I jakten på Lettiska musiklärare körde jag vilse bland nedlagda kolshoser  på vishan. Men jag lyckades vända! På en femöring … Jag körde i flera timmar och vägen blev mindre och mindre. Tillslut var det bara […]

Husbilen genom östra Europa

Husbilen Chausson Flash 510, med milsvid utsikt

följ med oss till Maramures mjuka kullar Med vinglig uppkoppling har jag försökt blogga från Rumäniens mjuka kullar uppe vid gränsen mot Ukraina! Men nu funkar det och flera berättelser laddas upp efter hand ikväll. Europa är så fullt av intressant och rik  kulturhistoria. Man behöver bara snirkla en mil hit och en mil dit […]

Husbilen till norra Rumänien

Malin o Gumma i dörr

sjunger med finherrar bland bergen

Vi for med färjan från Ystad till Polen och sen ned via Karpaterna in i Slovenien till Ungern vidare mot landskapet Mara Mures i Rumänien. Jag tror vi körde fyra dygn för att äntligen landat i Satu Mare vid Rumäniens norra infart strax under Ukrainska gränsen. dagarna går samman. Sträckan lång. Natt blev dag, och timmar dygn. Jag är här för att sjunga med gullegummor och finherrar på landsbygden. Denna gången ville jag resa hit med husbilen för att kunna ta mig överallt. Det har varit en oerhört intressant resa genom kultur och historia, nutid och livskunskap. Mer loggar om färden och tips kommer. Jag är nu på resande fot och uppkoppling knapp. Se igen under veckan och framöver specifikt på onsdagar när det gäller husbilandet. En fantastisk färd. Gör den! Jag tipsar gärna om hur man går till väga.

Jag kom till Rumänien för en timme sen

Häst o vagn i Rumänien

Återvände med husbilen för att få uppleva allt en gång till

Hos sångaren Nicolai Maramures

De fantastiska självhushållarna i Maramures

Sjunga med farbröder i Rumänien

Jag är här för att sjunga med äldre i bergen

Utsikt Maramures Kyrka

Samla sånger och författa min bok

Kyrkogård Sapanta Rumania

Under kommande veckor beskriver jag husbilsfärden hit

Hos självhushållarna i Rumänien, Maramures, Fântâne

Vi reste från mellansverige till Ystad över till Polen med färjan – sen ned över Karpaterna in i östra Slovakien, sneddade över nordöstra Ungern och in i Rumänska Maramures strax under Ukraina. Resan tog oss 4 dygn med fokuserad körning.

Man med får Rumänien

På FB kan du ställa frågor och kommentera min blogg.

Gå in och gilla MALIN STORYTELLER

Malin o Gumma i dörr

Jag är starkt berörd av alla de människor jag mött

Res hit! Det är en förunderlig färd genom otroliga landskap in i en främmande värld av svunnen kunskap

Självhushållarna Rumänien

Hos självhushållarna i Maramures färdas man för att lära sig leva igen

Bokskog bilväg

I Stockholm finns Experience Transylvania som jag samarbetar med. De kan skräddarsy program vare sig du reser med dem eller allena.

Reportage om mig i husbil & husvagn

Klipp ur tidning

möten och möjligheter Husbilen medför så många kontaktytor. Överallt. Spännande möten, nya grannar .. inneboende, uteboende, tillit och äventyr. Samtidigt är jag fri att lämna när jag vill. Fri att styra, ställa, tänka, agera. En detalj jag inte reflekterade över. Dessutom är jag numera alltid är hemma överallt, oavsett adress click to find out more. […]

FÖTTERNA PASSAR KASTRULLEN

måste kanske hitta en man som passar till gitarren

Här är så litet så allt måste passa samman. Liv med handlande. Tankar med projekt och absolut fötter med kastruller.
Kanske ska jag hitta mig en man som passar till gitarren. En liten, liten som kan sitta och spela medan jag kör bland sagor och legender.

Tossorna passar kastrullerna i husbilen

kanske ställs liv på sin spets i husbilen precis som förhållanden gör i relationsskeppet

Fått superfina innetossor från lilla orten Sladus i östra Lettland av min sångguide folksångerskan Zane Smite. Nu ska inga fötter kylas under bordet. Vackra fotdon med uråldrig smart teknik som håller kroppen varm och energikostnader nere. Jag samlar inte bara på smart teknik till min husbil ur nutid. Utan även visdom sen generationer. Kvinnan på marknaden sa till Zane, att jag skulle sy läder under den tovade sulan så kommer de hålla i evighet. Jag har hängt upp dem på väggen. Flyttar runt dem i min kabyss. De är mina nya blommor.

Blommor i Lettland

en ullig gullig liten gubbe som kokar kaffe och sjunger ballader

Det är roligt att bo så här litet för allt blir viktigt. Man kan inte ha något som inte brukas. När bilen köptes skaffade jag illgröna kastruller. Det är sådant man kan få plats med i form av dekor här. Och nu kan fötterna stå bredvid!

Kanske ställs liv på sin spets i husbil precis som förhållanden gör i själva relationsskeppet. Livets relationsskepp. Man bör ju faktisk kliva ombord på varandra, med samma respekt som sjömän sin båt. Och sen ansvarigt mönstra av om relationen inte brukas så inte nån gift ligger och förfars. När man bor litet märker man sånt. Om nån tar plats som inte bryr sig. Minimalismen skärper funktionen av liv.

Men, nog skulle jag kunna hitta mig en liten man! Min bädd tål dock visserligen 230 kilo enligt manualen. Men utrymmet runt bädden är så himla smått så han får nog allt dyrka mig om det ska gå. Ganska bra selektering av partner. De dras genom nålsögat direkt. Kan han vandra? Fixar han rusningtrafik. Gnäller han över småsaker? Tål han mina brända kastruller och och sjunger en visa om kärleken när vi tappat nyckeln?

Kastruller i miniskåp

Men oavsett gröna tofflor, frejdiga friare och brända kastruller så har jag har en finfin trädgård varhelst jag landar. Det är ganska fantastiskt. En sorts vidsynt värld där allt är möjligt … Glad jag gjorde slag i saken så jag får vara med om allt detta sköna!

Jag kör mitt hem mellan sagor och legender ….

Malin Storyteller Logo

Här är så litet så allt måste passa samman. Liv med handlande. Tankar med projekt och absolut fötter med kastruller.

ARKITEKTUR OCH UMGÄNGESYTOR

Jam i husbilen

.

– Hur stort hus vi än har så sitter hela familjen och har mysfredag i soffan, sa Robin 5 år. Förundrad över den stora herrgårdens alla rum familjen fått lånat under sommarlovet. Jag har alltid tänkt på det. Hur man oavsett rymd till syvene och sist ändå samlas på mycket liten yta. Att det är där arkitektens talang märks. Det är inte är storlek som påverkar trivseln utan umgängesytans kärna: matbordet och soffa. På rätt vis får människor och därmed samtal plats att blomma.

Myskoden ..

Vi har kurs i husbilen

.

När jag 15 år senare skulle välja husbil, dök lill-Robins ord upp i mitt huvud. Hans klarsynthet blev blev min ledstjärna och jag anammade myskoden som min egen formel: om många får plats runt bordet, så blir det skratt och livet glatt. Min husbils rymliga sittgrupp vann därför över hundra skåp, och dubbelsäng i knähöjd. Konsekvensen av låg långbädd påverkade ju även det umgängeskoden, eftersom 2 meter långa bäddar kräver längre husbil och därmed bekymmer att parkera i stan.

Umgängesregeln …

Workshop vid husbilen

.

Då och då tänker jag på det där stora huset med sina 14 rum, jättevind och dubbelkällare. Hur mycket luft som skulle möbleras! Alla dessa dörrar att låsa – fönster att larma, skorstenar att feja. Som om skyddet för människan, själva huskåpan, blev en egen organism som skulle skötas. Avfuktning i källare, tak som skulle lagas, trädgård som växte igen om man inte betade som ett får. Att det är lite feltänkt – allt det där stora, det fastsatta hemmet i sten och mylla, när man ändå inte är bonde. Värmekostnader – fuktdränering – fasadfix och väg … För att inte tala om värmen för ytor som rymmer onödig lagring. De sväljande vindarna – ekorrens lust.

Huskåpan har blivit ett ok för många …

Bord i husbil

.

I valet av husbil förtydligades verkligen umgängesregeln. Det blir tydligt på minimal yta. Det är inte storleken på bilen som avgör rymden, utan arkitektens outsinliga klurighet. Har hen satsat på umgänge eller lugnläge? I vilken husbil finns plats för oväntat besök … och skratt.

Förälskade mig först i en blå med lila plyschsoffor och kristallkrona …

Fika i husbilen

.

Det finns en dock stora amerikanare som gör mig svag. Husbilar på 10 meter, stora som tåg med riktiga rum och salar, med prång, skåp och plats för allt. Jag förälskade mig i en blå koloss med lila plyschsoffor och kristallkrona … Där hade jag haft plats för såväl lugnläge med sängkammare som stor sittgrupp. En del av de amerikanska bilarna har till och med garage med plats för en liten bil och nästan plats för en verkstad. Inuti bilen! Eller utrymme för motorcykel och kajak. Kanske häst! Men problemet är att själva fordonet får inte plats i stan heller inte på vänners bakgårdar eller smala karpatiska bergsvägar.

Utrymmet …

Kort husbil på bakgård

.

Det var många långa kringelloopar min hjärna skulle vindla innan jag valde kortaste bilen på marknaden. En Chausson Flash 510, med bara ett rum fast väldig rymd. Min bil får plats på normala parkeringsfickor, är snål i dieselåtgång och kostar nästan inget att värma upp. Liten och lätt men plats för möten!

Mobila kontoret till vägs …

Husbil vid älv i klart väder Haparanda

.

Min rullande kabyss har justerbar övervåning. När gäster kommer kan mitt kontor snabbt omvandlas till festsal med jam runt bordet. Våning två, sängen ovan, går liksom upp i rök med kalleankiskt julaftonsmagi och hänger som ett extratak över matbordet. Om smågäster blir trötta sänks extravåningen ned över sittgruppen och erbjuder ett mysigt krypin. Chaussons takhöjd gör att vi vuxna trots allt kan sitta kvar runt bordet. Mysigt för små och praktiskt för vuxna. När gästerna sen gått kan jag sänka ned takbädden hur lågt jag vill för att själv klättra till kojs utan att böka med en räddning i soffan. Mitt lilla vardagsrum eller oftast arbetsrum, står alltså intakt inför nästa dag, lämnat precis som det var.

Justerbar övervåning och därmed kortare parkeringsyta

Workshop i husbilen

.

Jag har även huserat workshops och möten i bilen och jag tror många småentreprenörer kommer se möjlighet att skippa kontor med dessa kompaktbilar. Eftersom sängen inte syns, upplever jag inte att det är privat att ta in främlingar i bodelen. Den ser bara ut som ett ljust mobilt kontor med pentry. Jag väljer själv ljusinsläpp och utsikt för mina möten. Ställer bilen efter solen och kan leva där jag verkar.

Ställer bilen efter solen

Köra i Riga

.

Varje gång jag kör min mobila studio är jag lycklig för den är så liten. Jag kan nämligen stå överallt och brukar få plats på överbokade färjor eller kan jobba på en vacker parkering utan att störa någon. En kort bil får plats på vänners bakgårdart! Kort sagt – liten yta – massa rymd!

Just på där wifi funkar som bäst

Husbil

.

En märklig bonus är att höjden på bilen ger mig överblick. Stor skillnad mot en låg personbil som kräver viss coolhet att köra i nya städer. En husbil är som en stor varningsskylt! Man behöver bara titta, blinka, och byta fil! Alla ser en och man erbjuds liksom plats på något underligt vis. Folk tränger sig inte förbi en och man ser långt och kan planera körningen.

En husbil är som en stor varningsskylt

Bron Härnösand

.

Med GPS som bästis och en backkamera som coach, är det ingen som anar att jag är nybörjare. Det är till och med roligt att upptäcka nya städers märkliga trafiksystem. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga då jag var hyperstressad bara i Stockholm för 10 år sen. Nu skulle jag nog våga Rom. Eller inte nog.. jag skulle våga det. Kanske Bombay..

GPS som bästis …

Malin Storyteller Logo

Att göra slag i saken och följa sina drömmar ger en oerhörd kraft att våga det man inte törs. Man får styrfart.