Inlägg

Husbilen byts till minibil

My mobile stage.

Skiftestid  – byte av farkost

Videoberättelse och massor av bilder! Jag utvärderade och omvandlade mitt livsprojekt “Världens Minsta Kulturhus” från en husbil till liten minibil med takscen!

Hör min berättarfilm


Plötsligt hade jag en oerhörd lust att sitta på en gren och vifta på fötterna.

Jag ville fortsätta röra mig framåt – men på ett annat vis.

I mitt skapande och leverne är alltid vägen alltid central. Och jag ville ha mera tid för för att skapa, tänka, författa och leva.

Det finns inget bättre är en husbil. – Den rullar och är den är fantastisk som livsrum!

Men om man som jag kör, på ganska små vägar – som till mina fina gummor i Rumänska  bergen tex; där kom jag inte ens fram till gårdarna.

Och hos mina andra vänner får bilen stå en kilometer ifrån med ganska många får emellan.

Och hos mina gummor i Preluc Noua står husbilen i en backe så brant att husbilen lutar och gummorna faller.

Men jag ville ju ändå fortsätta mitt projekt. Så jag tänkte att kanske en liten bil gör det möjligt. Tänk om det nu är dags att göra på ett annat vis.

Men jag hade en annan känsla som växte… lusten att röra mig. Massor…. märkte hur mina fötter ville gå och hur jag på nåt sätt himmelen ville nå?

Hur kan man bo och leva och röra sig framåt – fast inte i en husbil?

Jag tänkte, jag målade och jag förvandlade min vision;  så nu söker nu en vanlig bil, en skåpbil, en van en combi, men den ska vara energisnål och liten.

Jag vet, jag får ju inte plats med lika mycket i en personbil som en husbil. Egentligen är ju husbilslivet som klippt och skuret för mig jag som älskar att färdas, alltid vill mötas och bjuda in människor i min rullande boning!  Hur ska något nånsin kunna konkurrera med rullande etta?

Liten Yta Stor Rymd
Guitar in a mobile home
Digital Nomad - Vad hände sen, illustration malin Skinnar

Liten Yta Stor Rymd – var ju min devis! Men min husbil svärmade över av projekt och egentligen var jag upplåst på verksamhet. Egentligen var det inte mycket rymd kvar i mitt liv. Husbil är dyrt….. inte om an bara står still och tankar ström från en lada och drömmer om andra länder.

Men om man som jag lever och skapar, sänder och säljer till vägs. Då måste allt fungera. Jag vill bo som i en lägenhet fast jag reser och kunna ta emot mina gäster i en snygg studio. Jag hade satsat på eget elverk, gasoltoa, perfekt isolering, snitsigt kök.

Allt mekaniskt och elektroniskt måste även vara av hög kvalitet eftersom jag är långt från campingar och allena i fjärran land ofta bland kalla berg och djupa dalar.

Det  kräver stor arbetsinsats för att få in pengarna om tekniken ska vara pålitlig… stor insats. Kanske skulle det nu vara dags att minimalisera ännu mera?

Alla mina stora projekt sträcker sig över fem år med hårt utvärdering på år tre och fyra  så jag vet vad år fem ska innefatta. Avveckling eller utveckling. Läs mer om det här.

Så nu kollar jag på små bilar som går fort. Inte för drömmen om ett vanlife utan för att kunna fortsätta utan press. Ekonomisk press. 

Jag gillar verkligen att köra bil, och jag gillar säkra bilar och energisnåla bilar.

Jag grubblade lite på hur jag ska hantera det här. Eller ganska mycket. Hjärnan var en fors av granskning och möjligheter. Hopp och stup.

Jag låg tillslut och målade mina tankar  fen hel natt. Postitlappar på hela golvet.

Ritade mina visioner som alltid då jag gör en förändring. Måste rita för att hinna sätta mig in i vad det innebär. Drar finger  i imman på spegeln, i gruset på vägen, på servetter på restaurangen.

Jag måste rita mig in i framtiden.

Cultural house on the road, Illustration Malin Skinnar
Minimalism i transportbil. Illustration Malin Skinnar

Mitt grubbel med alla hundra postitlappar blev tillslut följande lista:

Jag byter min älskade husbil mot ett litet fordon:  Enn lågenergibil med garanti – den ska ha ratt och ett förarsäte  – ett dubbelsäte på passagerarsidan.  Där ska jag bygga ett hyttskrivbord  med finnas plats för min Mac, min iPad och laddaren.

Och stort upplandingsbart batteri med  inverter och en bord med en hemlig inbrottsbox som larmar om nån försöker ta mina skisser, mitt fokus, mina teckningar eller mitt hjärta.

Dacia Folk Duster - Malin Skinnar project

Jag vill fortsätta att resa runt i Europas gränstrakter och lyssna på kvinnans blues.

Människans sånger. 

Lyssna till  hennes förmåga att läkas och längta och leva vidare.

Maria of Bogdan Voda, Romania. Photo Malin Skinnar

Jag söker nu en miljöanpassad bil  som ska vara minst 210 lång i packutrymmet så man kan sova över när det behövs och vara energisnål, tystgående  och säker.

Den ska ha ett bra  tak för takbox/ taktält/scen och den ska va energisnål som attan med garanti. Jag ska klarar att betala av den oavsett framtida omställningar.

The Worlds Smallest Culture House - mobile stage, Illustration Malin Skinnar
Work in a mobile studio in Sweden
Searching for the women's blues, Romania. Collage by Malin Skinnar
Mobile home in Laponia, Scandinavia. Photo Malin Skinnar
The smallest Culture House in The World, malinstoryteller.com
Dacia Folklore Dokker and Duster
Winter roads of Sweden. Collage by Malin Skinnar
My mobile stage.
Skiftestid - byta husbil mot minibil. Illustration Malin Skinnar
Searching for the women's Blues - Romania
Lust for life - Illustration Malin Skinnar
The smallest culture ouse in the world. www.malinstoryteller.com

Det var det hela.

Eller inte helt det hela…   Läs om vad jag tror om husbilsmarknaden om några år.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Världens minsta kulturhus på TV

SVT Sverige om Malin Skinnar

Marc Levengood presenterar mitt kulturhus i  TV-programmet Sverige. Se reportaget från min husbilsstudio här. Produktion av  Svt – Sveriges Television

SVT Sverige om Malin Skinnar
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Höga Transsylvanien

Illustration och berättelse av Malin Skinnar
Hösteberg iTranssylvanien

Husbil på serpentinväg

Vägen smalnade, himmelen mörknade, dimman tätnade, bergen stupade. Ösregn. Långtradare. Tre timmar kvar till byn.

Stjärnor. Moln. Dimma. Upp och ned genom väderleken som spelade spratt mellan dalgångar.

Små hus. Rök ur skorsten. En ko. En häst. Höbalar. Klockan skjuts fram en timme.

Österlandet öppnar sig.

Det spritter i kroppen av välbehag. Jag känner mig hemma.

Taktegel i små brickor. Handslaget. Byar ringlar sig. Truckcenter. Bankomat. Räkna Ron. Hundra Ron lite mer än dubbla kronan.

Köra igen. Dricka vatten på flaska. Goda bubblor.

Köra mer.

Självhushållarna har alla en ko var.

Stup.
Det ringlar väg ovan huvud.
Det ringlar väg nedan huvud.
Det ringlar långtradare uppför berget.
Vi nedför.

Baam.

Plötslig insikt av stup.

Jätte brant.

Ser stugan på botten av dalen.

Funderar på räcket …

Böjt.

Tänker på taket.
På bondens familj.
Hur många husbilar har vält över?
Ned i gröten?
I halmbalar?
Blir man gift då?
När man trillar genom skorstenen.

Baam..

Tankar går in i kroppen.
Jag behörskar mig.


Baam.


Armar börjar tänka.
Baam.
Tungan domnar.


Boom.


Tittar frenetiskt på vägen.
Den regnar.
Nej himmelen droppar.
Eller billyktor glimmar.


Vatten. Jord och måne.
Parkeringsficka i grevens tid.
Min vän Johan tar över.
Rullar på trean.
Pumpar på bromsen.
Och vi kommer ned.

Camping i Rumänien

Man skola icke köra om natten i främmande land.

Men vi är framme i Rumäniens Transsylvanien.

Vildsvinslever kokad i vitlöksmjölk. Lyckobo.

Ny dag.

Av Malin Skinnar   

Digital nomad skapar överallt.

Vägen som beskrivs kommer ganska snart efter gränsstaden Oradea mellan Rumänien och Ungern. Precis som många gränsbygder ligger i oländig terräng där få kunnat bygga och bo. Det är därför väldigt klokt att inte köra över en gräns om natten i nysnö. 

Vi var på väg med husbilen till Tara Nomada, vandrarhemmet som drivs av holländaren Jordi Kromwijk och hans fru  högt uppe i bergsbyn Runc i närheten Apuseni Nationalpark.  

Följ gärna min sida Visit and Stay Romania 

Inte så krokig men väldigt överrumplande och brant

Video från husbilsfärden in i Rumänien

Oktoberregn i norra Rumänien
Blommig kastrull och gröna glas
Husbilsresa genom östra Europa
Återvändsgränd i Transsylvanien
Illustration och berättelse av Malin Skinnar
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Mark Levengood om mitt rullande kulturhus

Foto från SVT Sverige om Malin Skinnar
SVT följer Malins Husbil

Den 11 mars kl 19 var gjorde Världens Minsta Kulturhus premiär i SVT Sverige! Filmteamet klev ombord och skildrade mitt rullande kulturhus.  Film i filmen blev det med livesändning på Facebooksidan samtidigt. Ombord var sånggruppen Tetra med artisterna, Anna Ottertun, Maria Stellas, Ingrid Brännström och Sanna Källman. De sjöng ur vår  nyutgivna Vaggvisebok Tussa Lulla.

Jag vill höra vår historia genom dem som bär minnet i sångens ränsel. Sitta tätt intill och höra livet sjunget.  På Världens Minsta Kulturhus kom Ellen Pontara ombord och vi talade om hennes otroligt fina film “Origins – a window towards voices
Snart möts vårt sökande och skapande i workshop och föreläsningen “Två berättelser om Rösten”.  

Sånggruppen Tetras samarbete med Malin blev Tussa Lulla Vaggvisebok
SVT följde med Malin Skinnar in i Världens Minsta Kulturhus
Världens minsta kulturhus finns i en husbil
SVT ombord i Malins rullande kulturhuset
Malins husbil är en camping I kultur

Foton ur SVT inslaget 11 mars 2017.

Marc Levengoods tv-team kom på besök i husbilen. Tetra med Maria Stellas, Anna Ottertun, Ingrid Brännström, Sanna Källman och värdinna Malin Skinnar.
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

SVT ombord med vaggvisor och flamenco

Husbilen är ett Kulturhus som nu kommer på tv
Marc Levengoods tv-team kom på besök i husbilen. Tetra med Maria Stellas, Anna Ottertun, Ingrid Brännström, Sanna Källman och värdinna Malin Skinnar.

SVT Sverige följde med  Världens minsta Kulturhus på husbilsturné längs västkusten. Snart kommer vi på en TV -apparat nära dig.  Mark Levengood leder programmet och det är en stor ära för oss att få vara med!

Under hela förra året målade  jag vaggsångsbilder till sångerskorna i Tetra.  Anna Ottertun, Maria Stellas, Ingrid Brännström och Sanna Kjellman ville skapa en visbok med sånger från hela världen.  Och det gjorde vi.

SVT Sverige följde for med oss runt på ringlande vägar längs en magisk skogssjö utanför Limmared medan kameramannen tålmodigt skrattade i kurvorna. Tetra kom ombord med sina sångskatter ur vår bok-cd Tussa Lulla.

Därefter kom en finurlig poet och till sist flamencovännen Ellen Pontara som gjort världens finaste film om att söka sångens källor. Fina dagar, snö,fokus, skratt och värme i Världens Minsta Kulturhus.

Världens Minsta Kulturhus
Ellen Pontara söker flamencons och jojkens samstämmighet
Flamenco i världens minsta kulturhus
Husbilen är ett Kulturhus som nu kommer på tv
SVT filmer på besök i Sveriges Minsta Kulturhus hos Malin Skinnar
SVT ombord i Malins rullande kulturhuset
Besök av SVT i Världens Minsta Kulturhus
Sveriges Televisions filmteam för programmet Sverige! av Marc Levengood, följde Världens Minsta Kulturhus i två dagar.
Malin Skinnar söker berättelser längs vägen via dem hon möter med husbilen. www.malinstoryteller.com
Husbilen i ett isande vackert snölandskap med Malin Skinnar
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Femårsplanen skapar egen styrfart

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka
tecknad kvinna med odjur i sitt går

Femårsplanen

Femårsplanen skapar inre styrfart. Jag ser tiden framför mig. Märker att minnen tar stor plats och präglar mina val. Livet består ju inte bara av nuet och morgondagen utan vi alla verkar  ha epoker som sätter  spår i vårt inre. Tittar man på sin egen väg så är det vårt förflutna som bildar tydliga öar. En seglats genom livets arkipelag.  Den jag möter blir min spegel. Jag måste nog själv sätta farleden – så gott det går.

Visionen tycks vara styrfarten och det passerade en sorts barlast som ger tyngd åt livets farkost. En balanserande punkt som gör att man inte stjälper runt vid minsta lilla våg. Tänkte styra kosan dit näsan pekar istället för att låta kärlekar eller jobb prägla mitt liv. Minimalism blev ett medel för att nå mitt mål. Satte jobb, umgänge och bo i samma skuta för att testa.

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka

visionen är styrfarten

De toppar man kommer upp på är fantastiska när man följer sin inre kompass och väl värda mödan. För mig har det varit att klara av att minimera mitt bohag till ett så smidigt bagage att jag faktiskt kan bebo en farkost.

När jag var liten drömde jag om en eka. Byggde den under bordet och drömde om vågor. Men det bidde en etta på fyra hjul med kokvrå istället. Ett hem som kan utvecklas till studio, ateljé eller sovrum beroende på lust och omständigheter.

Mysa i kojan

bebo en farkost

Att göra mig av med allt, downshifta och bli en digital nomad är förstås möjligt för jag är boende i ett jämlikt, digitalt samhälle utan barn. Men jag tror alla kan tillämpa modellen för att fokusera sin kraft. Bortkollrade av stress och önskningar verkar vi missa vardagen och gastar grattis och hurra som livsuppehållande mantra på fb i parti och minut.

Jag undrar ofta varför men tror det handlar om samma sak som gravitationen. Vi måste klamra oss fast i systemen som gör våra liv verkliga och meningsfulla innan vi trillar av pinn. Ritualer hjälper oss att hålla insikten om rymden stången.

-Hej och Goddag, Glad Påsk och Hurra.

Ballongpojke med flyttlass. Teckning

epokeskiften

Men mest tror jag vi lever i epoker. För mig är det tydligt när minnesbanken präglats. De förhållanden jag haft, jobb, vänner och vardag blir tillslut det som kallas mitt liv. Vissa perioder har varit oundvikliga. Andra saliga. Några ointressanta.  Femårsplanen ska skapa min styrfart.

Jag minns 2-4  årsåldern, 5-6 årsåldern , 7-10 årsåldern, 16-23 årsåldern, 24-38 årsåldern, 39-47 årsåldern.  Märker att minnen av vardagen blixtrar och väser. Tidsepoker som givit min personliga självbild en sorts mening. Alltså måste vardagen vara väldigt viktig för oss.

Spana mot det okända

minimalistisk livsstil

Skulle man inte på sin  fyrtioåttonde födelsedagen kunna prägla sina rutiner med en minimalistisk livsstil precis så som man tillåtit arbete, stress och kärlekar bilda kontentan av ens existens?  Plötsligt kändes det som om jag måste starta direkt, nu på studs om jag skulle lyckas med min manöver innan nästa epok är över.

Jag satte mig i bilen och for i väg mitt nyårsnatten år 2014-15, mol allena. Insåg att det jag gör är det som blir min tid innan sextio. Att det faktiskt är en ny epok som landar i mitt knä och att jag är vuxen nog att se det. Kanske också modig nog att förstå livets kurva. Som en liten fågel landade åldern på min axel, färdig att kläs i den skrud jag valde.

Fordon täckt av snö

ting tar tid

Ting tar tid. Jag vet det. Och de enklaste saker måste få grogrund för att växa. De måste skyddas och skötas, kanske försvaras och stöttas. Hur lång tid tar det innan en ide slår rot?

Två år slog jag fast och beräknade att det tar sammanlagt fem år för den att bära frukt. Men fröet har redan vilda groddar som sprätter i bingen.

tecknad häst och naken kvinna

det gäller att satsa

Är det för svårt för mig? Jag hörde rösten inom mig som babblat på under bilkörningen dagen före. Nej, hur skulle min egen livslust egentligen kunna vara för svår?

Egentligen är det bara att sätta ena foten framför den andra. Sen vips så är man på en ny plats med annan överblick. Ändrade förutsättningar och därmed nya möjligheter.

husbilsbadrum

svedjefinnarna i finnskogen

Körde förbi ett gammalt finnskogspörte. Att vara svedjebrukare i dessa täta tassemarker måste varit ursvårt. För dem tog det 3-5 år innan rågen gav skörd och fröna de satte var ej fler än högra handskens tumme.

Ändå klarade de sig och befolkade hela västsveriges djupa skogar. Nog skulle väl jag då klara att skaffa mig ett mobilt hem med företag ombord utan att coola vippen, anno 2015, med mobilen på fickan!

Svedjefinnar


liten yta med mycket rymd

Nyåret tvåtusenfemtons  tredje kördygn strukturerade jag femårsplaner mellan slirande långtradare i snömodd och insåg att det jag nu skulle göra blir faktiskt min kommande epok. Den kommer sätta spår i framtiden och jag väljer det själv. Detta vill jag ha gjort.

Stannade och sov på ett motell. Mös bland brunt och grått. Satt i baren med skramlande frysdiskar och kände en märklig frid. Detta är faktiskt  ett verkligt livsprojekt. Inte bara en tillfällig färd utan något som omvandlar hela det sätt jag lever och arbetar på. För att skapa stor rymd på liten yta krävs fokus. Och det ger glatt humör.

Två enkelbäddar på hotell
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Okänd väg och fallgropar

Malin på väg genom vinterlandskapet
Malin på väg genom vinterlandskapet

Okänd väg och fallgropar

Jag ska köpa mig en husbil. Ett rullande hem där jag ska bo året runt.  Det är roligt att vara mig just nu. Jag ser glad ut i ögonen. Jag ser det själv i backspegeln. Min sjal och mobilen är det enda jag behöver. Jag kutar ut och in på husbilsbilfirmor i landet.

Frågar efter seriös hjälp och får mycket skiftande bemötande. Jag vet inte om det är vanligt att tjejer själva söker husbil.  Ser att kunderna runt om mig är äldre och kommer som par. Jag ska köpa min första  husbil. Undrar om nån av dem jag möter bor året runt.

Söker husbilar i vintermörkret

Jag vet verkligen inte vad jag ska titta på för husbilar. Men det är roligt. Kunderna pekar och visar vänligt då jag frågar. De säger de haft en sån bil innan och att jag ska passa mig för visst. Här är en värld lika okänd som dejtingrymden. Full av fallgropar.

Bilens stamtavla är något jag bör kolla. Importerad, en eller fler ägare, historik? Folk verkar liksom i alla andra världar här välja vad alla andra väljer och fortsätta på samma märke de en gång haft. Jag ska köpa ett rullande hem.  Ett åretruntbo. En okänd värld.

Titta in i bilens motor

Jag tittar på formen. Ser bara framför mig hur jag reser och når okända platser, möter främlingar och har tid att stanna till hos gamla vänner. med mitt rullande hem.

Varenda husbilsvisit blir till en drömvision om hur jag kokar te. Minimalism är lockande. Behöver visst bara tepåsar. Jag kör genom vinternatten.

Teckning av Malin Skinnar

Jag öppnar  min trettiosjunde husbilsdörr denna vecka. Låset faller av. Kan lås falla av? Jag inser att det är mycket som måste kollas innan jag slår till.

Att gå okända stigar innebär fallgropar.  Att parera alla bekymmer ingår i en vandring mot nya mål. Inget att oja sig över. Men det är mycket att ta in.

Teckning. Bilmek lyfter kvinna i röd klänning och håller hennes bil i famnen.
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Friaren och kvadraten

Husbil om kvällen
Husbil om kvällen

Att bli minimalist och flytta in i husbil kräver sin kvinna. Dricker kaffe och läser vidare på blocket och tusen kommentarer på forum. Husbilens kropp verkar liksom skapt för en människa. Jag är trött men iverglad.  Den innehåller så mycket. Motor, rymd och förråd. Skydd mot vädrets makter, banditers intrång och glider som en farkost genom natten. Där finns garderob, kyl och skåp. Spis, dusch och toalett. En bädd, lite lampor och en ytterdörr.

Undrar var gästen kan hänga jackan, han med muskler och fickor fylla av guld.

På golvet i huset jag hyr har jag tejpat upp 14 kvadratmeter yta och börjat packa ned allt som man absolut måste ha som vagabond. En kvadratmeter innehåller ratt och förarstol. Den andra passagerarens. Här finns inte mycket yta att samla ting på. Reflexväst och förstahjälpenbox är det enda som får plats under sätet. En kompass, kartor och en mugg i handskfacket. Att flytta in i husbil är ett projekt.

Ok, jag fattar.  Jag måste röja. Att bli minimalist kräver specialfokus och lite mod.

Husbilen i min hand

Jag samlar i lådor allt jag inte kan göra mig av med. Eftersom jag redan har flyttat från min ateljehus på Österlen för ett halvår sen så har jag redan gjort mig av med det mesta.  Allt som är kvar känns livsviktigt, skapt för en människa.

Bara köksprylar täcker de 12 kvadratmeter jag har att fylla och då är duschkabinen i den blivande husbilen full. Det går ju inte. Jag kokar en kopp kaffe och sjunker in i blockets bilder igen. Inser att även mina koppar måste vara små i husbilens kropp.

Husbil i vinterskrud

Nyårsgryningen blommar genom huset.  Det är vackert. Solstrålar genom is och snö. Jag kan inte sova. Packar upp och stuvar om. – En stereo är väl bra? Alla mina skulpturer. Rivjärnet? En våg? Mormors jättefina filtar. Gästtofflor i storlek 47.  Ja.

Jag måste ha extratofflor för dunderfantastiska herrn som ska komma förbi. Friaren in spe. Han som är lika äventyrlig som jag och skall driva bilen ur lerpölar och själen fram via  regnbågar. Hans tofflor! De måste få plats.

Swedish traditions

Men en man som fryser om fötter kan ju inte hålla mig vaken om natten i husbilen. – Eller vad skriver jag? Varm menar jag ju.

Näpp, det funkar inte för en minimalist i jakt på glädjen. ” Tofflorna bort, ingen komfort, här ska det röjas hola, hola, hopp!”

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Nyfikenhetens bigbang o nyårsnatten

Rymdkvinna vid sin tjur

Det är nyårsnatt. Jag kör från stad till stad i sökandet efter husbil. En boning på hjul som ska rymma mitt liv och alla mina drömmar. Lämnar västkusten via riksvägen mot Sörmland. Strax intill Kolmården exploderar himmelen i tusentals raketer. Det är midvinter och tolvslag.

Stannar och vevar ned rutan.  I mörkret ett fågelstreck. De paddlar med trötta vingar över himmelen.  Små och stora  fåglar i skrämda flockar lämnar  villatomternas raketbombardemang för att ta skydd i skogen. Men inte heller där är det tyst. Vid ett torp i fjärran ser jag raketer fläta stjärnor och måla planetkaskader över nejden. Jag funderar på lejonen inne på Kolmården. Undrar om skötarna vyssar dem genom natten.

Kör vidare. Tankarna fokuserade till en spjutspets. Jag är beredd. Inser att jag har möjligheten att styra min kosa varhelst jag vill. Klädd i dun och kängor far jag mellan husbilsförsäljare och tittar på än det ena mobila huset efter det andra. Jag vet inte vad jag ska ta fasta på? Stort litet, långt eller kort ekipage?

Men jag  har beslutat mig. Jag ska köpa en husbil och gå in som digital nomadlärling. Jag ska ge bort allt jag äger och se hur långt mina vingar bär utan fundament och proppade förråd. Pröva om det går. Jag vet att projekt tar tid. Allt tar tid. Liv är tid. Jag måste klä mig i utforskarens dräkt och ge mig av.

Ett gäng guldgrävare i nacken.

Jag har ingen aning om varken motorer eller karosser. Men jag vet att min kropp och mina sinnen vill något helt annat än det jag erfarit hittills. Måste prova nu för om ett haft sekel är jag definitivt död. Min kropp går i detta nu mot en nyfikenhetens big bang. Jag måste testa.

Vid tolvslaget får jag lite vånda och messar min första kärlek. Han svarar. Han med bergsbestigarhänder och snus. Förlist liksom jag i nyårsnatten.

När längteritual är avklarad kör jag vidare. Behöver plötsligt ingenting. Slapp tolvslag. Slapp önskningar. Slapp passion och förhoppning.  Är bara lyckligt lyft i hågen med äventyr till sinns.

Vi bor på en planet  men ramar in våra dagar i platta förklaringsmoduler som om vi inte skulle bo på den mest vidunderliga platsen i universum. Vi knallar och går, klagar på väder och köper dyra resor till en strandremsa på andra sidan jorden.  Studerar oss utbrända,  fertititetsfixar familjer, förhållandekärvar oss otrogna och går i parterapi.

Men jistanes … vi bor ju på ett klot i rymden! En snurrande boll mitt i alltet strax inunder månen. Skulle vi inte bara kunna gå ut och kyssas eller göra ett nyårsvrål istället. Mäta universum med rop och dansa rumba.  Känns verkligen inte som raketer, diagnoser, god jul, utbrändhet och fasta är det som möter existensens storhet – friheten att välja.

Rymdkvinna vid sin tjur

Hej på dig du, hur går det människa? Jag hör en röst intill mig men  inser att ingen finns där.  Den sista tiden, har jag besatt av iden att förändra min existens, inte umgåtts med någon.  Det är min mig, min själv som börjat babbla var gång jag sätter mig vid ratten.

Jag tittar ut i mörkret och häpnas över stjärnorna. Mängden. Så nära de är. Jag kör här mitt ibland dem.

Tror vi ställer oss till flockens tjänst och gastar nyårsönskningar för all slippa utforska. Liksom en oviktig galder slungas böner för framtiden istället för att strategiskt göra slag i saken. Högtider verka rama in vår existens så vi nöjer oss med vad vi har. Vissa skulle säga att de ger oss stadga i den ovisshet som livet medför. För mig ger de dock myror i sinnet.  Kan aldrig medverka.

Stannar bilen, tankar och kör vidare.

Jag målade under hela Rumänienresan.

Förändringar tar tid. Det sker ej av sig själv med ett löfte och skål. Utveckling är ingen önskan. Det är hårt slit och massa fällor. Det kräver strategi och delmål. Men framförallt tro på att det man känner inombords verkligen är värt att ta vara på.  Min bil går vidare genom natten. Passerar samhälle på samhälle. Tankarna hoppar mellan väglinjer och framtidsplaner.

En flicka gråter vid en lykstolpe.  Rastlösa natthingstar hänger utanför lokalen. En fight mellan askungen och hennes prins bromsas av klackförsedda valkyrior utanför Kimstad. Finns det ingen vuxen som säger henne att vi är fria att göra något helt annat och välja våra drömmar. Höjde musiken och körde vidare.

Att överleva livet

På radion musik som gör mig mjuk och tårögd. Stannar bilen. Pussar nyårsnatten och hälsar som ska rymma mina drömmar.

Nyårssmällarna har tystnat. Dansar med mig själv under himmelens päll.

Jag bor i en skolbänk

röd sardinföepackning med konungabild
Skolbänken

Visioner på husbilens lilla yta ger hjärnan rymd.  Nu plötsligt kan jag snabbt anpassa mig för att föra drömmar i hamn eller ut på okänd mark. Kabyssen i husbilen är faktiskt som en skolbänk. Hon känns så bilkroppen.  Kompakt och full av papper.  Mysigt fyrkantig puttrar hon fram,  full av papper och plast som gör håret elektriskt. Min husbil bär en nog en själ och nu låter hon mig pyssla på sitt lock.

Det är som om jag bor i en skolbänk. Minns ni? Bänkpapper, locket man lutade på pannan, ljudet då det slog igen. Förväntan. Terminsstarten, doften. Radergummin. Rosa eller gröna. Gråvita. Plast och papper. Kungakronor och katter. Bilar. Pennfack, pennvässare linjal. 30 cm.  Tittade på den där linjalen hela dagarna. Som min bil. Den är full av fasta format. Och möjligheter, husbilens lilla yta

Liten Yta Stor Rymd

image image image image image image image

Allt i husbilen blir som att leka hus och hem.

mackrill och sardiner i husbilen

Minns exakt hur långt 30 cm är och hur jag grubblade på vilket årtal som skulle bringa mig min 30-årsdag och om det var kopplat till linjalen.  Sen bet jag på blyertspennan och förgiftades förmodligen så farligt som bly tycks vara. Varje dag.  Evigt långt bort. Liv och framtid. Historia och pyramider. Stearinljus. Lucia. Glitter och sångpapper i bänken. Som nu i min bil. Glitter och sångpapper.

Inte glömma lucianattlinnet. Hette det så? Nattlinne?  Frågachans-lappen man inte vågade ge. Då var drömmarna stora, styrfart stark och visioner väldiga trots liten yta. Precis som nu. Jag känner igen det!

Undrar vad det är dom egentligen gör att min husbil känns som en skolbänk förutom att den är liten och ska plockas och röjas i jämt. Kläs och skyddas. Det är tydlig likhet med en låda själva stuvandet men  det är något annat.

Tror jag vet vad det är.  Jag bebor min dröm. En möjlighet. Jag har dator och ritblock, kartor och väska. Får inte plats med mer. Jag skapar här. Hela bilen är en berättarboning, en farkost, en lyckostuga. Det är här jag kan blogga, författa, måla, resa, mötas, dra mig undan. En yta för skapande och kunskap. Compact living med stor rymd gör visioner smidiga.

Grön mat i husbilen

Känner en djup inre harmoni. Som om jag kom på knepet. Att man kan vara mobil, vetgirig o fokuserad. Att precis som på höstterminens första dag fylla skolväskan med förväntan! Mitt liv är min fröken. Vi får se vad hon säger i morgon …

Kokar grön mat denna veckan och får äta det som finns på hyllan. Sardiner i vackra prassliga konservförpackningar.  Tänk att någon har designat dessa fina, sardinburkar! Fickplutor med silverfisk och chili. De heter stora namn och står på undanskymda hyllor.  Har kung och havsfruar eller bistra sjömän på etiketten.

Egentligen är det bara sardinburken som halkat efter hela matindustrins lätta eller produktvisande design. De ser ut som smycken på min hylla. Viktiga och livsansvariga. Stoppar en i fickan och en gaffel. Bryggan, iPad och vatten. Jobba.

Denna vecka blir det bara salta fiskar med gröna sköna kvistar till frukost, lunch o middag. Målarfokus! Vaggvisebokens sista bilder ska färdigställas. Inget får störa. Jobbar utan paus. Det är så jag fungerar. Hinner inte handla och hämta nya intryck. In i skolbänken och verkställ drömmar.

röd sardinföepackning med konungabild

Lite ensidig kost kanske men jag skall inte gnaga blyertspenna så det är nog hälsomässigt ok.

Kontor i husbilen med digitala ritbord.