Inlägg

Företagande och husbilsstudio

Digital nomad

“Jag läser på #downshifting kommentarsfält att man ska jobba mindre, äga nada och vila mer.”

Men att bryta sig ur muddrad farled betyder ju tyvärr inte vila. Allt måste man göra själv. Men det är ändå värdefullt att gå egen väg. 

Någon skrev i en tråd att hen vill eller tänkte inte jobba för “alla företagare som suger ut en” att hen nog helst ville vara “ledig”.. att det var målet för skiftet och godast metod för världen.

Bra, tänkte jag, slava icke för ond om du nu träffar på nån utbränd boss med galet temperament… Men att vara downshiftad betyder inte direkt att vara ojobbandes…. det är en oröjd väg och du må slita … hela tiden.

Försökte förgäves få tag på ett dussin av mina entreprenerande vänner för ett liten mötesfråga men alla jobbar sju dagar i veckan 19 tim om dygnet .. även fäbostintan på vallen .. hon sa hon inte hade tid att prata ens.

Att skifta från att utföra uppdrag åt någon till att driva allt själv innebär massa risker. Finns ingen uppbackning när man kliver av systemen.

En småentreprenör är lika kreativ som nånsin en konstnär men utan stipendier och pokaler.

Att omforma sitt liv till egen stig är roligt men även hiskeligt oroligt… Och bara för det är något man gärna vill betyder det inte att det är riskfritt.

Ting tar tid.

Jag bytte mitt underbara hus mot husbil – men det gick ej fort! Det bestod av flera års avväganden som ledde till beslut och verkställande.

Fast dagen man får yrväderskraften och lusten att försöka är det som en hemlig smak på tungan.. en urdrift att prova klara sig själv.. som torpare, klubbägare, getostförädlare eller webbredaktör. Och jag tror det är viktigt för klotet.

Nån måste bryta mönster och härföra. Den lustfyllda, rastlösa driften att prova är en del av vår utveckling framåt.

Att behöva ändra liv kan komma ur vad som helst. De flesta har en på vippen tipping-point några gånger i livet där man måste tvingas strukturera om vare sig man vill eller ej. Fångar man den stunden kan man faktiskt försöka styra forsen dit man önskar.

Att vattna sina fålar fem är tidskrävande… Men även att vårda en vision och få den i rullning.

Matgrupp runt barbänken

Åter igen till de många kommentarerna på downshiftingsidor om att “inte jobba” och konsumera nada. Liv är ju för de flesta att vilja utveckla och hjälpa varandra. Det man själv drar igång kan gynna en annan. Och har man turen att umgås med företagande tänkare kan faktiskt det som sås bli skörd som genererar nya möjligheter. För alla.

Och en av de viktigaste sakerna; att jobba, skapa, försöka ger utbyte mellan människor, förtroenden och nödvändig tillit. Få kan rå sig själva. Liv är ett handlande och utveckling är en av de finaste saker mellan människor.

Att skapa tillsammans ger glädje. Det är liv.

Jag tror att den som sköter sin lilla grodd och låter den spira alltid gör rätt.. men det betyder ju inte att det alltid är lätt. Oftast inte.

Men möjligt! 

Det är bästa att pröva. Livet vill det. Och allt tar tid.

Man vill ju även bli sin egen lyckas smed genom att bidra till andras välmående…

Det är normalt och en medmänsklig arvedel.

Och vare sig man vill eller ej så ingår vi alla nånting… i en gatas rörelsemönster, i naturens kretslopp, komma ur familjer, samhällen och världen.

Vi kommer alltid konfronteras med tanken på vår nästa och självständighet innebär ännu mer beroende av seriösa kontakter och utbyten. 

Men chansen måste tas så fort den märks.. att fånga driften att testa. Jag tror verkligen det!

Är det inte bättre odla bångstyrekraften än att fylla hålet med antideppmull…

Svårast må varit att bli till, eller hur?

Tänk att ha chans att bli en ägg-del och del av spermabigbangen och sen klara av förlossningen.

Jistanes….

Därefter må man odla sin tillblivelse och kolla så tandttrollen och eventuell livsleda inte får fäste.

Polera tand o sinne två gånger om dagen….

Jag bebodde inte vägen som minimalist för att ojobba. Jag älskar att skapa, förmera och odla idéer till koncept. Mitt minimaliserande gav mig vingar.. det var lättare för mig med bostad, ateljé, kontor och fordon i ett.

Alltså en husbil. Inte ägandes 4 olika plattformer utan en kapsel på hjul.

Inte alls billigare initialt men gör resandet möjligt och även stannandet länge på nya platser fruktsamt.

Måste ha vänner och familj som peppar och pysslar om mig. Måste ha folk som inspireras av min drift även om jag kör vilse och måste själv tycka att vägen är målet.

Digital nomad

Det blev oerhört påtagligt som mobil entreprenör och digitalkreativ nomad i en kabyss på fyra hjul; att vägen är målet.

Jag fick dock i maj 2019 ompröva beslutet med vägstudio detta sista femte år och jag sålde husbilen.

Men det beror inte på varken den lilla hyddan, rörligheten eller minimalismen utan på att husbilsbranchen är för långsam i svängningarna och drivmedlet inte lever upp till dagens miljöhänsyn.

Vi är i en tid då det är möjligt att vara med trots att vi följer egen väg. Och det vill jag utforska.

Så jag fortsätter – i kappsäck.

Vill du läsa mer om minimalism och hur jag tänkte så läs gärna på LITEN YTA STOR RYMD. 

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Compact Living – bo rullande

Jag utvecklar alltid rum. Sen jag var mycket liten… Byggde kojor i sängen och inredde ekan på stranden.

Jag kan inte gå in i en tågkupe utan att strukturera om hur den kan fungera som ett bo.

När  jag för fem år sen flyttade till en rullande farkost – så blev själen bubbellycklig.

Att bo litet med stor rymd är en lyx som inte liknar annat.

Jag minimerade allt och bodde heltid i bil.

Jag  har dock nu lämnat husbilen i våras. Jag måste ha en liten bil för mina projekt i Rumänien, Ukraina så nu är mitt livbo ännu mindre….

I väntan på drivmedel skonsamt för miljön avvaktar jag bostad.

Husbilsboende istället för fast bostad gör dock att man har chans att inte slösa på nånting i onödan.

Det som kommer in måste ut och jag kommer utveckla det vidare så fort branschen ändrar konceptet.

Artikel om mig i tidningen Husbil & Husvagn, 2016 av Maria Andersson; om att bo till vägs och Compact Living

Artikel från 2016

🌕 Jag har nu 2019 lämnat husbilslivet i väntan på bra miljöval. Att bo i rörelse passar mig – så i förväntan hoppas jag smarta husbilskoncept.

Första fabrikör som utvecklar tillverkningen skonsamt, designar jag gärna för. Jag har all lust och kunskap för det!

Malin Skinnar

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Husbilen byts till minibil

My mobile stage.

Skiftestid  – byte av farkost

Videoberättelse och massor av bilder! Jag utvärderade och omvandlade mitt livsprojekt “Världens Minsta Kulturhus” från en husbil till liten minibil med takscen!

Hör min berättarfilm


Plötsligt hade jag en oerhörd lust att sitta på en gren och vifta på fötterna.

Jag ville fortsätta röra mig framåt – men på ett annat vis.

I mitt skapande och leverne är alltid vägen alltid central. Och jag ville ha mera tid för för att skapa, tänka, författa och leva.

Det finns inget bättre är en husbil. – Den rullar och är den är fantastisk som livsrum!

Men om man som jag kör, på ganska små vägar – som till mina fina gummor i Rumänska  bergen tex; där kom jag inte ens fram till gårdarna.

Och hos mina andra vänner får bilen stå en kilometer ifrån med ganska många får emellan.

Och hos mina gummor i Preluc Noua står husbilen i en backe så brant att husbilen lutar och gummorna faller.

Men jag ville ju ändå fortsätta mitt projekt. Så jag tänkte att kanske en liten bil gör det möjligt. Tänk om det nu är dags att göra på ett annat vis.

Men jag hade en annan känsla som växte… lusten att röra mig. Massor…. märkte hur mina fötter ville gå och hur jag på nåt sätt himmelen ville nå?

Hur kan man bo och leva och röra sig framåt – fast inte i en husbil?

Jag tänkte, jag målade och jag förvandlade min vision;  så nu söker nu en vanlig bil, en skåpbil, en van en combi, men den ska vara energisnål och liten.

Jag vet, jag får ju inte plats med lika mycket i en personbil som en husbil. Egentligen är ju husbilslivet som klippt och skuret för mig jag som älskar att färdas, alltid vill mötas och bjuda in människor i min rullande boning!  Hur ska något nånsin kunna konkurrera med rullande etta?

Liten Yta Stor Rymd
Guitar in a mobile home
Digital Nomad - Vad hände sen, illustration malin Skinnar

Liten Yta Stor Rymd – var ju min devis! Men min husbil svärmade över av projekt och egentligen var jag upplåst på verksamhet. Egentligen var det inte mycket rymd kvar i mitt liv. Husbil är dyrt….. inte om an bara står still och tankar ström från en lada och drömmer om andra länder.

Men om man som jag lever och skapar, sänder och säljer till vägs. Då måste allt fungera. Jag vill bo som i en lägenhet fast jag reser och kunna ta emot mina gäster i en snygg studio. Jag hade satsat på eget elverk, gasoltoa, perfekt isolering, snitsigt kök.

Allt mekaniskt och elektroniskt måste även vara av hög kvalitet eftersom jag är långt från campingar och allena i fjärran land ofta bland kalla berg och djupa dalar.

Det  kräver stor arbetsinsats för att få in pengarna om tekniken ska vara pålitlig… stor insats. Kanske skulle det nu vara dags att minimalisera ännu mera?

Alla mina stora projekt sträcker sig över fem år med hårt utvärdering på år tre och fyra  så jag vet vad år fem ska innefatta. Avveckling eller utveckling. Läs mer om det här.  

Så nu kollar jag på små bilar som går fort. Inte för drömmen om ett vanlife utan för att kunna fortsätta utan press. Ekonomisk press. 

Jag gillar verkligen att köra bil, och jag gillar säkra bilar och energisnåla bilar.

Jag grubblade lite på hur jag ska hantera det här. Eller ganska mycket. Hjärnan var en fors av granskning och möjligheter. Hopp och stup.

Jag låg tillslut och målade mina tankar  fen hel natt. Postitlappar på hela golvet.

Ritade mina visioner som alltid då jag gör en förändring. Måste rita för att hinna sätta mig in i vad det innebär. Drar finger  i imman på spegeln, i gruset på vägen, på servetter på restaurangen.

Jag måste rita mig in i framtiden.

Cultural house on the road, Illustration Malin Skinnar
Minimalism i transportbil. Illustration Malin Skinnar

Mitt grubbel med alla hundra postitlappar blev tillslut följande lista:

Jag byter min älskade husbil mot ett litet fordon:  Enn lågenergibil med garanti – den ska ha ratt och ett förarsäte  – ett dubbelsäte på passagerarsidan.  Där ska jag bygga ett hyttskrivbord  med finnas plats för min Mac, min iPad och laddaren.

Och stort upplandingsbart batteri med  inverter och en bord med en hemlig inbrottsbox som larmar om nån försöker ta mina skisser, mitt fokus, mina teckningar eller mitt hjärta.

Dacia Folk Duster - Malin Skinnar project

Jag vill fortsätta att resa runt i Europas gränstrakter och lyssna på kvinnans blues.

Människans sånger. 

Lyssna till  hennes förmåga att läkas och längta och leva vidare.

Maria of Bogdan Voda, Romania. Photo Malin Skinnar

Jag söker nu en miljöanpassad bil  som ska vara minst 210 lång i packutrymmet så man kan sova över när det behövs och vara energisnål, tystgående  och säker.

Den ska ha ett bra  tak för takbox/ taktält/scen och den ska va energisnål som attan med garanti. Jag ska klarar att betala av den oavsett framtida omställningar.

The Worlds Smallest Culture House - mobile stage, Illustration Malin Skinnar
Work in a mobile studio in Sweden
Searching for the women's blues, Romania. Collage by Malin Skinnar
Mobile home in Laponia, Scandinavia. Photo Malin Skinnar
The smallest Culture House in The World, malinstoryteller.com
Dacia Folklore Dokker and Duster
Winter roads of Sweden. Collage by Malin Skinnar
My mobile stage.
Skiftestid - byta husbil mot minibil. Illustration Malin Skinnar
Searching for the women's Blues - Romania
Lust for life - Illustration Malin Skinnar
The smallest culture ouse in the world. www.malinstoryteller.com

Det var det hela.

Eller inte helt det hela…   Läs om vad jag tror om husbilsmarknaden om några år.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Om jag kan så vill jag…


Världens minsta kulturhus på TV

SVT Sverige om Malin Skinnar

Marc Levengood presenterar mitt kulturhus i  TV-programmet Sverige. Se reportaget från min husbilsstudio här. Produktion av  Svt – Sveriges Television

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Höga Transsylvanien

Illustration och berättelse av Malin Skinnar
Hösteberg iTranssylvanien

Husbil på serpentinväg

Vägen smalnade, himmelen mörknade, dimman tätnade, bergen stupade. Ösregn. Långtradare. Tre timmar kvar till byn.

Stjärnor. Moln. Dimma. Upp och ned genom väderleken som spelade spratt mellan dalgångar.

Små hus. Rök ur skorsten. En ko. En häst. Höbalar. Klockan skjuts fram en timme.

Österlandet öppnar sig.

Det spritter i kroppen av välbehag. Jag känner mig hemma.

Taktegel i små brickor. Handslaget. Byar ringlar sig. Truckcenter. Bankomat. Räkna Ron. Hundra Ron lite mer än dubbla kronan.

Köra igen. Dricka vatten på flaska. Goda bubblor.

Köra mer.

Självhushållarna har alla en ko var.

Stup.
Det ringlar väg ovan huvud.
Det ringlar väg nedan huvud.
Det ringlar långtradare uppför berget.
Vi nedför.

Baam.

Plötslig insikt av stup.

Jätte brant.

Ser stugan på botten av dalen.

Funderar på räcket …

Böjt.

Tänker på taket.
På bondens familj.
Hur många husbilar har vält över?
Ned i gröten?
I halmbalar?
Blir man gift då?
När man trillar genom skorstenen.

Baam..

Tankar går in i kroppen.
Jag behörskar mig.


Baam.


Armar börjar tänka.
Baam.
Tungan domnar.


Boom.


Tittar frenetiskt på vägen.
Den regnar.
Nej himmelen droppar.
Eller billyktor glimmar.


Vatten. Jord och måne.
Parkeringsficka i grevens tid.
Min vän Johan tar över.
Rullar på trean.
Pumpar på bromsen.
Och vi kommer ned.

Camping in Romania - Photo Malin Skinnar

Man skola icke köra om natten i främmande land.

Men vi är framme i Rumäniens Transsylvanien.

Vildsvinslever kokad i vitlöksmjölk. Lyckobo.

Ny dag.

Av Malin Skinnar   

Digital nomad skapar överallt.

Vägen som beskrivs kommer ganska snart efter gränsstaden Oradea mellan Rumänien och Ungern. Precis som många gränsbygder ligger i oländig terräng där få kunnat bygga och bo. Det är därför väldigt klokt att inte köra över en gräns om natten i nysnö. 

Vi var på väg med husbilen till Tara Nomada, vandrarhemmet som drivs av holländaren Jordi Kromwijk och hans fru  högt uppe i bergsbyn Runc i närheten Apuseni Nationalpark.  

Följ gärna min sida Visit and Stay Romania 

Inte så krokig men väldigt överrumplande och brant

Video från husbilsfärden in i Rumänien

Oktoberregn i norra Rumänien
Blommig kastrull och gröna glas
Husbilsresa genom östra Europa
Återvändsgränd i Transsylvanien
Illustration och berättelse av Malin Skinnar
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Mark Levengood om mitt rullande kulturhus

Foto från SVT Sverige om Malin Skinnar
SVT följer Malins Husbil

Den 11 mars kl 19 var gjorde Världens Minsta Kulturhus premiär i SVT Sverige! Filmteamet klev ombord och skildrade mitt rullande kulturhus.  Film i filmen blev det med livesändning på Facebooksidan samtidigt. Ombord var sånggruppen Tetra med artisterna, Anna Ottertun, Maria Stellas, Ingrid Brännström och Sanna Källman. De sjöng ur vår  nyutgivna Vaggvisebok Tussa Lulla.

Jag vill höra vår historia genom dem som bär minnet i sångens ränsel. Sitta tätt intill och höra livet sjunget.  På Världens Minsta Kulturhus kom Ellen Pontara ombord och vi talade om hennes otroligt fina film “Origins – a window towards voices
Snart möts vårt sökande och skapande i workshop och föreläsningen “Två berättelser om Rösten”.  

Sånggruppen Tetras samarbete med Malin blev Tussa Lulla Vaggvisebok
SVT följde med Malin Skinnar in i Världens Minsta Kulturhus
Världens minsta kulturhus finns i en husbil
SVT ombord i Malins rullande kulturhuset
Malins husbil är en camping I kultur

Foton ur SVT inslaget 11 mars 2017.

Marc Levengoods tv-team kom på besök i husbilen. Tetra med Maria Stellas, Anna Ottertun, Ingrid Brännström, Sanna Källman och värdinna Malin Skinnar.
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

SVT ombord med vaggvisor och flamenco

Husbilen är ett Kulturhus som nu kommer på tv
Marc Levengoods tv-team kom på besök i husbilen. Tetra med Maria Stellas, Anna Ottertun, Ingrid Brännström, Sanna Källman och värdinna Malin Skinnar.

SVT Sverige följde med  Världens minsta Kulturhus på husbilsturné längs västkusten. Snart kommer vi på en TV -apparat nära dig.  Mark Levengood leder programmet och det är en stor ära för oss att få vara med!

Under hela förra året målade  jag vaggsångsbilder till sångerskorna i Tetra.  Anna Ottertun, Maria Stellas, Ingrid Brännström och Sanna Kjellman ville skapa en visbok med sånger från hela världen.  Och det gjorde vi.

SVT Sverige följde for med oss runt på ringlande vägar längs en magisk skogssjö utanför Limmared medan kameramannen tålmodigt skrattade i kurvorna. Tetra kom ombord med sina sångskatter ur vår bok-cd Tussa Lulla.

Därefter kom en finurlig poet och till sist flamencovännen Ellen Pontara som gjort världens finaste film om att söka sångens källor. Fina dagar, snö,fokus, skratt och värme i Världens Minsta Kulturhus.

Världens Minsta Kulturhus
Ellen Pontara söker flamencons och jojkens samstämmighet
Flamenco i världens minsta kulturhus
Husbilen är ett Kulturhus som nu kommer på tv
SVT filmer på besök i Sveriges Minsta Kulturhus hos Malin Skinnar
SVT ombord i Malins rullande kulturhuset
Besök av SVT i Världens Minsta Kulturhus
Sveriges Televisions filmteam för programmet Sverige! av Marc Levengood, följde Världens Minsta Kulturhus i två dagar.
Malin Skinnar söker berättelser längs vägen via dem hon möter med husbilen. www.malinstoryteller.com
Husbilen i ett isande vackert snölandskap med Malin Skinnar
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Femårsplanen skapar egen styrfart

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka
tecknad kvinna med odjur i sitt går

Femårsplanen

Femårsplanen skapar inre styrfart. Jag ser tiden framför mig. Märker att minnen tar stor plats och präglar mina val. Livet består ju inte bara av nuet och morgondagen utan vi alla verkar  ha epoker som sätter  spår i vårt inre. Tittar man på sin egen väg så är det vårt förflutna som bildar tydliga öar. En seglats genom livets arkipelag.  Den jag möter blir min spegel. Jag måste nog själv sätta farleden – så gott det går.

Visionen tycks vara styrfarten och det passerade en sorts barlast som ger tyngd åt livets farkost. En balanserande punkt som gör att man inte stjälper runt vid minsta lilla våg. Tänkte styra kosan dit näsan pekar istället för att låta kärlekar eller jobb prägla mitt liv. Minimalism blev ett medel för att nå mitt mål. Satte jobb, umgänge och bo i samma skuta för att testa.

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka

visionen är styrfarten

De toppar man kommer upp på är fantastiska när man följer sin inre kompass och väl värda mödan. För mig har det varit att klara av att minimera mitt bohag till ett så smidigt bagage att jag faktiskt kan bebo en farkost.

När jag var liten drömde jag om en eka. Byggde den under bordet och drömde om vågor. Men det bidde en etta på fyra hjul med kokvrå istället. Ett hem som kan utvecklas till studio, ateljé eller sovrum beroende på lust och omständigheter.

Mysa i kojan

bebo en farkost

Att göra mig av med allt, downshifta och bli en digital nomad är förstås möjligt för jag är boende i ett jämlikt, digitalt samhälle utan barn. Men jag tror alla kan tillämpa modellen för att fokusera sin kraft. Bortkollrade av stress och önskningar verkar vi missa vardagen och gastar grattis och hurra som livsuppehållande mantra på fb i parti och minut.

Jag undrar ofta varför men tror det handlar om samma sak som gravitationen. Vi måste klamra oss fast i systemen som gör våra liv verkliga och meningsfulla innan vi trillar av pinn. Ritualer hjälper oss att hålla insikten om rymden stången.

-Hej och Goddag, Glad Påsk och Hurra.

Ballongpojke med flyttlass. Teckning

epokeskiften

Men mest tror jag vi lever i epoker. För mig är det tydligt när minnesbanken präglats. De förhållanden jag haft, jobb, vänner och vardag blir tillslut det som kallas mitt liv. Vissa perioder har varit oundvikliga. Andra saliga. Några ointressanta.  Femårsplanen ska skapa min styrfart.

Jag minns 2-4  årsåldern, 5-6 årsåldern , 7-10 årsåldern, 16-23 årsåldern, 24-38 årsåldern, 39-47 årsåldern.  Märker att minnen av vardagen blixtrar och väser. Tidsepoker som givit min personliga självbild en sorts mening. Alltså måste vardagen vara väldigt viktig för oss.

Spana mot det okända

minimalistisk livsstil

Skulle man inte på sin  fyrtioåttonde födelsedagen kunna prägla sina rutiner med en minimalistisk livsstil precis så som man tillåtit arbete, stress och kärlekar bilda kontentan av ens existens?  Plötsligt kändes det som om jag måste starta direkt, nu på studs om jag skulle lyckas med min manöver innan nästa epok är över.

Jag satte mig i bilen och for i väg mitt nyårsnatten år 2014-15, mol allena. Insåg att det jag gör är det som blir min tid innan sextio. Att det faktiskt är en ny epok som landar i mitt knä och att jag är vuxen nog att se det. Kanske också modig nog att förstå livets kurva. Som en liten fågel landade åldern på min axel, färdig att kläs i den skrud jag valde.

Fordon täckt av snö

ting tar tid

Ting tar tid. Jag vet det. Och de enklaste saker måste få grogrund för att växa. De måste skyddas och skötas, kanske försvaras och stöttas. Hur lång tid tar det innan en ide slår rot?

Två år slog jag fast och beräknade att det tar sammanlagt fem år för den att bära frukt. Men fröet har redan vilda groddar som sprätter i bingen.

tecknad häst och naken kvinna

det gäller att satsa

Är det för svårt för mig? Jag hörde rösten inom mig som babblat på under bilkörningen dagen före. Nej, hur skulle min egen livslust egentligen kunna vara för svår?

Egentligen är det bara att sätta ena foten framför den andra. Sen vips så är man på en ny plats med annan överblick. Ändrade förutsättningar och därmed nya möjligheter.

husbilsbadrum

svedjefinnarna i finnskogen

Körde förbi ett gammalt finnskogspörte. Att vara svedjebrukare i dessa täta tassemarker måste varit ursvårt. För dem tog det 3-5 år innan rågen gav skörd och fröna de satte var ej fler än högra handskens tumme.

Ändå klarade de sig och befolkade hela västsveriges djupa skogar. Nog skulle väl jag då klara att skaffa mig ett mobilt hem med företag ombord utan att coola vippen, anno 2015, med mobilen på fickan!

Svedjefinnar


liten yta med mycket rymd

Nyåret tvåtusenfemtons  tredje kördygn strukturerade jag femårsplaner mellan slirande långtradare i snömodd och insåg att det jag nu skulle göra blir faktiskt min kommande epok. Den kommer sätta spår i framtiden och jag väljer det själv. Detta vill jag ha gjort.

Stannade och sov på ett motell. Mös bland brunt och grått. Satt i baren med skramlande frysdiskar och kände en märklig frid. Detta är faktiskt  ett verkligt livsprojekt. Inte bara en tillfällig färd utan något som omvandlar hela det sätt jag lever och arbetar på. För att skapa stor rymd på liten yta krävs fokus. Och det ger glatt humör.

Två enkelbäddar på hotell
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Okänd väg och fallgropar

Malin på väg genom vinterlandskapet
Malin på väg genom vinterlandskapet

Okänd väg och fallgropar

Jag ska köpa mig en husbil. Ett rullande hem där jag ska bo året runt.  Det är roligt att vara mig just nu. Jag ser glad ut i ögonen. Jag ser det själv i backspegeln. Min sjal och mobilen är det enda jag behöver. Jag kutar ut och in på husbilsbilfirmor i landet.

Frågar efter seriös hjälp och får mycket skiftande bemötande. Jag vet inte om det är vanligt att tjejer själva söker husbil.  Ser att kunderna runt om mig är äldre och kommer som par. Jag ska köpa min första  husbil. Undrar om nån av dem jag möter bor året runt.

Söker husbilar i vintermörkret

Jag vet verkligen inte vad jag ska titta på för husbilar. Men det är roligt. Kunderna pekar och visar vänligt då jag frågar. De säger de haft en sån bil innan och att jag ska passa mig för visst. Här är en värld lika okänd som dejtingrymden. Full av fallgropar.

Bilens stamtavla är något jag bör kolla. Importerad, en eller fler ägare, historik? Folk verkar liksom i alla andra världar här välja vad alla andra väljer och fortsätta på samma märke de en gång haft. Jag ska köpa ett rullande hem.  Ett åretruntbo. En okänd värld.

Titta in i bilens motor

Jag tittar på formen. Ser bara framför mig hur jag reser och når okända platser, möter främlingar och har tid att stanna till hos gamla vänner. med mitt rullande hem.

Varenda husbilsvisit blir till en drömvision om hur jag kokar te. Minimalism är lockande. Behöver visst bara tepåsar. Jag kör genom vinternatten.

Teckning av Malin Skinnar

Jag öppnar  min trettiosjunde husbilsdörr denna vecka. Låset faller av. Kan lås falla av? Jag inser att det är mycket som måste kollas innan jag slår till.

Att gå okända stigar innebär fallgropar.  Att parera alla bekymmer ingår i en vandring mot nya mål. Inget att oja sig över. Men det är mycket att ta in.

Teckning. Bilmek lyfter kvinna i röd klänning och håller hennes bil i famnen.
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Friaren och kvadraten

Husbil om kvällen
Husbil om kvällen

Att bli minimalist och flytta in i husbil kräver sin kvinna. Dricker kaffe och läser vidare på blocket och tusen kommentarer på forum. Husbilens kropp verkar liksom skapt för en människa. Jag är trött men iverglad.  Den innehåller så mycket. Motor, rymd och förråd. Skydd mot vädrets makter, banditers intrång och glider som en farkost genom natten. Där finns garderob, kyl och skåp. Spis, dusch och toalett. En bädd, lite lampor och en ytterdörr.

Undrar var gästen kan hänga jackan, han med muskler och fickor fylla av guld.

På golvet i huset jag hyr har jag tejpat upp 14 kvadratmeter yta och börjat packa ned allt som man absolut måste ha som vagabond. En kvadratmeter innehåller ratt och förarstol. Den andra passagerarens. Här finns inte mycket yta att samla ting på. Reflexväst och förstahjälpenbox är det enda som får plats under sätet. En kompass, kartor och en mugg i handskfacket. Att flytta in i husbil är ett projekt.

Ok, jag fattar.  Jag måste röja. Att bli minimalist kräver specialfokus och lite mod.

Husbilen i min hand

Jag samlar i lådor allt jag inte kan göra mig av med. Eftersom jag redan har flyttat från min ateljehus på Österlen för ett halvår sen så har jag redan gjort mig av med det mesta.  Allt som är kvar känns livsviktigt, skapt för en människa.

Bara köksprylar täcker de 12 kvadratmeter jag har att fylla och då är duschkabinen i den blivande husbilen full. Det går ju inte. Jag kokar en kopp kaffe och sjunker in i blockets bilder igen. Inser att även mina koppar måste vara små i husbilens kropp.

Husbil i vinterskrud

Nyårsgryningen blommar genom huset.  Det är vackert. Solstrålar genom is och snö. Jag kan inte sova. Packar upp och stuvar om. – En stereo är väl bra? Alla mina skulpturer. Rivjärnet? En våg? Mormors jättefina filtar. Gästtofflor i storlek 47.  Ja.

Jag måste ha extratofflor för dunderfantastiska herrn som ska komma förbi. Friaren in spe. Han som är lika äventyrlig som jag och skall driva bilen ur lerpölar och själen fram via  regnbågar. Hans tofflor! De måste få plats.

Swedish traditions

Men en man som fryser om fötter kan ju inte hålla mig vaken om natten i husbilen. – Eller vad skriver jag? Varm menar jag ju.

Näpp, det funkar inte för en minimalist i jakt på glädjen. ” Tofflorna bort, ingen komfort, här ska det röjas hola, hola, hopp!”

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com