Inlägg

Att köpa ett hem

En gång byggde jag mig ett hus – det var för mig som att få ett litet barn. 

Här är mitt brev till en vän, dagen jag skrev kontrakt år 2003; om att bebo planeten; 23 november.  


Foto från ovan med paramotor av  kusin Christian Lind

Dalkulla Ängalänga, nov 2003

Efter dagens kontraktande sov jag i 4 timmar… det är mycket det här me o husa… Jag har signerat kontraktet idag..

Jistanes….vilken pärs…

Kändes helt overkligt att ta över ett boställe.. en familjerätt en plats som andra skapat o lyft sten från sen 1800- talet….

– Jag gav sagoböcker till dottern. En jag hade gjort. 

Dottern hade faderns  fullmakt eftersom han själv nu är boende på servicehuset ..

Och sen sände jag en jätteblombukett till faderns  rum….fast jag skrev inte på blomkortet att det var ett “tack för huset”.. bara att jag önskade en skön höst till honom o hans familj… jag ville ge något…utan att röra upp..

Han hade blivit förvirrad i helgen just när de skulle upp till huset en “sista” gång o börja prata om en gård de sålde för fyra år sen som ligger nästgårds där dottern o man bodde…

Dom valde att låta honom minnas huset med frun och värmen o gardinerna kvar.. och stannade kvar i fikarummet på vårdhemmet istället me hela familjen samlad!

Det tycker jag var väldigt bra.. farligt att rubba drömmar om man lever med energi från det förflutna…… hoppas han eller iallafall hans barn blir glada för buketten…

Känsligt att skriva kontrakt på någon annans uppväxtmiljö…så intimt och ändå så strikt…

Jag tackade efter krumelurerna för att jag fick köpa deras hem och då blev mäklaren rörd o sa att det var ett fint ordval där…de där me “hem”… alla talar bara om fastigheter o hus hit o dit…

Sen var vi rörda alla tre och skaka hand och skulle gå o var snurriga av paragrafer o sen regna det ute och jag var husägare… markägare.. ansvarig.. och glad.. eller nej belåten.

Jag  var belåten.

Jag fick ett foto på huset från 1935… Rött o vitt o fint o trä…  De bilder som är här i artikeln är hur mitt hus blev 1,5 år senare. 

Men jag berättar hur bilderna jag fick se såg ut. Det var så spännande.

På bilden dotterns farfar född på 1800talet nångång…sen blev det 1965 o ägarskifte.. eller huset var en del av en stor gård…

Sen  blev det  “undantaget” uppe på backen… och byggdes med restvirke.

Gamförädrar bytte med barnen  – allt efter behov och barnaskaror.

Att bo betydde styrka. Tak över huvud betydde drift av  mark eller liten teg…

Då var det nya tider strålande tider.. så hela träpanelen plockades ned till bara bjälkstommen o upp murades siporexblock med  vit o väderbeständig eternit som mantel…

Köket skulle flyttas o utbyggnad gjordes.. skorstenen revs och spröjsfönster kastades ut o i brygghuset sattes en oljepanna…

Sen var det det där me grunden o stormen som ven genom golvtiljorna…

Grunden var ju full av stora grå bumlingar.. de satans tunga bumlingarna de altid fick dras me när de plöjde på våren… kunde man inte dölja dem me nån färggrann cement….

Stenbumlingarna slammades över och grunden korrigerades spikrak med vassahörnor o ströks med blankbruna skinande penseldrag …

Alla bilder från när jag byggt om mitt lilla hus Dalkulla Ängalänga.

Katt, rått och grävlingsluckorna under huset murades igen…nu när brasan var oljeersatt och dessutom skulle draget kosta för mycket…..

…. Ja, så kommer jag då..

Jag från min tid….me expertutlåtanden på exakt allt….

;grunden måste brytas upp o vädras för bjälklaget tar skada av kondensen..

eterniten är farlig och snyggaste fasaden nU i min tid är silvriga järnvitriol plankor..

och skorsten ska jag mura upp igen…

Vi backar fram i åter i tid.

Och självklart o solenergi vill jag satsa på och de får man bidrag för o i brunnen ska det in ett filter och i trädgården .. där alla barnen o föräldrar i skift lyft undan sten för att göra en grön gräsmatta… så vill jag återinföra ängsmark.. lägga sten från röset lite kors o tvärs o slå med lie o “obörda”…

Nu är gräsmattan fyrkantig o välansad som den tämjda naturens jadegröna spänne me en flaggstång som juvel på verket…

Känns som om jag av respekt för deras liv o slit skulle vilja vårda huset i deras stil.. men det är ju jag som ska bo där och jag som ska leva…. och jag som valt detta långtbortifrån för att just slippa leva som alla andra…..Och sen var det sannerligen inte bättre förr…

Men tänk ändå vad min lilla huskropp o marken fixats med genom århundradet…

Lersten, trästomme, siporex , eternit och nu? Vad ska det bli? …Det jag får råd med…. och det är såååå speciellt….

Måste kännas oerhört svårt för Fadern de dagar hans sinne kan fånga minnen..

När han ser sina fädernes mark köpas av den ena bonden efter den andra som kursar.. för att sedan höra att marken uppstyckas omkring och slutligen få sälja sitt torp till en sagoberättare som ska proppa trädgården full av stora stenbumlingar igen…. …. men det vet han ju inget om…. bara att jag är djupt tacksam över att de lämnar över sitt hem till mig! Konstigt allt.

Livet är kort.

Det blir tydligt när man köper hus och knackar golv o väggar för att finna fel eller hopp…

Men Vi bygger o bygger för att det ska hålla.. koja eller slott…. Sen står vi där krökta, lämnade eller sjuka… med ett hus och en mark nu nån annan ska bruka….

Ett hem är så konstigt när man är flyktig som jag… jag har rest och innebott så länge mina känselspröt läkts…Mätt dagar i lån och övernattningar… bett om socker bett om handuk bett om en vecka till kanske två….

Nu har jag ett hem. Dit andra kan få komma istället!!!

Men konstigt med alla lånen… vet tex att varje natt kostar mig nu tills topplånet är

fixat ca 140 kronor… kunde lika gärna fortsätta fara.. bo på vandrarhem me rabattkupong för samma peng… Hur kan det vara så “dyrt” att vara hemma?

– Det är meningen att jag ska ringa där i huset.. ha smutstvätten i en korg och inte i fickan på en resväska… o ha mjölk i kylen där och slänga sopor i en egen tunna… (!!!!!!!!???? Ovaaaant!!!)

– Måste man vara hemma när man ägen ett hem? Får jag egentligen fara som innan? Får jag det? vad gör alla andra bofasta?

– Många skaffar sig hus o lån.. jag har aldrig gjort nått åtagande förutom jobbsaker…

Känns som att föda barn, adoptera, gifta mig eller ta studielån för nått man inte ens vet att man vill bli….

Alla har ju gjort nästan hela den där konkarongen utom jag.. jag har varit fri som en fågel tills nu…det ska bli spännande att se hur det är att kvittra i sitt eget träd… väldigt spännande!

Jag blev oledsen med…har inte brutit samman en enda gång över livets vedermödor trots att jag både skulle föna hår och skriva på papper och fatta försäkringspremier o äta…

Som en fokuseringskurs i kubik… de här me att skaffa hus… Väldigt väldigt stort.

Matgrupp runt barbänken

Alla har ju gjort nästan hela dendär konkarongen utom jag.. jag har varit fri som en fågel tills nu…det ska bli spännande att se hur det är att kvittra i sitt eget träd… väldigt spännande!

Jag blev friskare med…har inte brutit samman en enda gång trots att jag både skulle föna hår och skriva på papper och fatta försäkringar o äta…

Som en jobbträning i kubik… de här me att skaffa hus… Väldigt väldigt stort. Kände att jag för första  gången sen sommaren 1998 kunde ha flera bollar i luften och att det var roligt!

Roligt som attan att springa till faxen me tandborsten i munnen o vänta på analyssvar och samtidigt kolla lån på internet o ha bråttom till mäklaren… jag kunde utan att gråta.. jag skratta o sa kolla va jag kan!!! Å alla omkring mig bara mös storögt.. inte

en stress-tår inte en panikvink.. bara coola strategiska rörelser genom

dagens händelsekropp…..

Hela natten i natt satt jag me pappark och klippte husväggar och burspråk… byggde drömhus av torpets skal… byggde ut och klistar på nya fönster funderade på trapplösningar och olika golvplan…

Det var som när jag var liten i Byrum på Öland..

En lång vit strand med massa sten där vi alltid alltid var hela familjen o alla sommarbarn o kusiner fram till solen sjönk bakom Blå Jungfrun… jag minns inget annat än att vi badade och byggde stenhus i sanden o fick en bulle me sand på klockan tolv…

Vi byggde o byggde stad efter stad….

Stenhus med tångträd och kringelkrokiga gångar.. Korsvirke av pinnar o slott av bark…. I natt hade jag samma lustkänsla.. även om jag vet att den kringelkrokiga vägen till mitt hus nu kommer förorsaka plumsande i snö framemot vintern, motorstopp o nödsamtal till Herbert me getterna…. o den andra vägstumpen tillhör en vägförening vilken jag ingår i…

Mitt hus längst där inne i allt det väldiga snövita.

Jag som aldrig varit medlem i en förening… Nu är jag me i en vägförening!!!!Vägföreningen Djurröd-Bontofta. (Är det nån som vill va me i föreningen Bontofta-Djuröd vägsamfällighet?!)

Den enda likheten me min kringelkrokväg på stranden och uppfarten till mitt hus är sanden… då i Byrum ritade jag husvägen i sand.. nu måste jag me skottkärran hiva ut sand för att överhuvudtaget ta mig fram när det frostar…

Malin på frostmofjället…mmmmmmm.. varm cholkad.. vinter…. stjärnor..knirreknarr….

Malins snickrade bord

På onsdag ska jag o sonsonen gå igenom alla rör och ledningar.. han hade lagat sommarvattenkranen till mig igår när han “ändå” var uppe…  Så goa människor… dom lämnar verkligen över det till mig som om jag är en viktig gäst fast jag köpte huset som det stod o är…

På torsdageftermiddag får jag nyckeln… Vi ska äta bakelser då.. jag o mäklaren o astrid-dottern.. på Löberöds konditori..

Det är ju Napoleondagen då eller vad det var han sa min gamle mäklare Inge Ohlsson.. bara hans namn gör att det känns så gediget att jag knappt vet hur jag ska föra mig…

En dag beslutades att det skulle bli vindkraftexloaterad skog runt de små torpen.

Jag känner mig som en som håller på å flyttar till nått gammal o fint.. till gammelsverige bortom Brösarps backar…..kalles kaviar, virkad duk, gul postlåda o gummistövlar.

Och nästa vecka är det mitt hem….

Malin med postadress  Skåne…

Känns som jag flyttar rakt in i en julkalender bland vildgäss och hjortar o kottar…

-Om jag kommer bli mörkrädd…. Jo, satan va läskigt det kommer bli.. men jag pallar inte vara rädd längre så jag har betämt mig för att sluta upp med det.

Genom västanskogen ser jag herberts stall-lampa blänka en 800 meter bort och har jag tur är det tänt hos kossorna på Stensdala…

Annars är det jag o träden, stormen och evigheten.. åsså kanske en o annan tok.. men jag har i allafall mitt eget ansikte i fred.

Ingen nära förutom djuren.

Denna berättelse om mitt hus Dalkulla Ängalänga är från november 2003. Dalkulla tog hand om mig i 11 underbara år. Fler berättelser följer.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Min mig är tio steg före

Malin ser ut över landskapet
Malin ser ut över landskapet

Min mig är tio steg före

Att nå sitt eget mål kräver visioner vidare än riktpunkten.

Jag är ute med min mig. Hon vill något.
Jag lyssnar. Jag fixar. Ber vänner om hjälp. Främlingar om stöd.

Min mig är tio steg före. 
Jag sliter med logistiken långt därefter.

Hon därinne har något i sikte. Vis av att bebo min kropp vet jag att hennes vingar bär. Men det är inte lätt. Denna gång så mycket nytt att lära. Okänd farled.

Förvånad reser jag med. Lite modig måste jag vara. För hon tar mig till situationer som jag aldrig erfarit.

Drar mig in och ut genom skog och dal. Över konungadömen in i republiker. Mellan wifi-jakt och kartspår. Hon där inne har något i sikte.

När detta tillstånd infinner sig är det ingen ide att tveka.
Bara att verkställa. -Tar i tu med ting jag aldrig nånsin gjort…

Vy över stockholm från husbilsfönster med dator
Vyn över havet från husbilen

Jag muddrar egen farled. Det tar tid.

Går inte snabbt. Ej fort. Kräver fokus. Tro hopp och kärlek. Lust. Envishet. Märker att jag blir stingslig av tvivlare. Glad av de fria. Den som inte prövar hon faller ändå till slut av pinn vare sig hon vill eller ej. Att göra det jag gör verkar ta lika mycket tid som när jag byggde mitt hus. Jag sökte hem dagligen i 2 år. Fann och byggde i 1,5.


Malin Skinnar bygger skulptur med hampa, stockar och stenar på Landart festival Rugen.

Nästan som nu. Muddrar min farled och kastar ankare där jag tror det funkar.

Man kan inte riktigt veta hur man gör för att erövra egen kunskap och förverkliga visioner.

Det går bara att prova. Åse och iaktta. Försöka för det är väl det enda som är möjligt.

Pröva sina vingar. Förmågan. Tro på att lusten är nödvändig nedärvd överlevnadsgen.

Att nå sitt mål kräver visioner vidare än riktpunkten. Jag vet att jag kanske bommar. Men det gjorde även Columbus. År 1492 trodde han att den snabba vägen till Indien låg i hans kölvatten.  Den västliga vägen till Indien.

Att anträffade helt fel kontinent spelade mindre roll. Huvudsaken är att den som genomför en vison försöker och tror på sitt syfte.  Jag ska inte långt och länge. Inte erövra. Bara lära mig hur man gör för att leva mobilt.

Man måste försöka. Lägga en sten intill den andra. Ett steg framåt och själv följa efter med kroppen sin. Tänka. Hoppas. Göra.


Malin Skinnar och Annika Lykta byggde landartskulptur av hampa och stockar på stranden. En soltork.

Man måste försöka. Lägga en sten intill den andra. Ta ett steg framåt och själv följa efter med kroppen sin. Känna, hoppas, göra. Det är ingen idé att leva någon annans liv. Det är bara den man råkar bebo som är värd att haka på.

Det är iallafall den enda varelse man egentligen hinner fatta något av.  Måste muddrar egen farled med inre visioner.

Malin Skinnar Storyteller

Lite modig måste jag vara, för hon tar mig till situationer jag aldrig erfarit …

Alaskagubbar som lever rövare och drar dumma vitsar

Vilka saker ska jag behålla?

Ur Dagboken Skiftestid från bofast till nomad

Om ni vill veta hur jag gjorde för att byta bofast mot nomad och mycket mot minimalt? Visste inte då att det skulle löna sig att äga mindre. Nästan inget. Liten yta gav större rymd. Tystnaden uppstod. Frid.

Kvinna rider åt fel håll.

Innan hade jag planeter på pannan. Nebulosor och svarta hål som suger in all tid i sig och gör min världsliga klocka obrukbar. Jag arbetade alltid. Fick träna mig på att ligga ned.

Andra hinner gifta sig. Inte jag.

Funderade då på hur justera detta. Folk klarar ju gifta sig. Och komma i tid. Lägga sig. Skilja sig. Ha barn och möten och fiskdamm, tvätt och midsommarfest. Inte jag.

Ett gäng guldgrävare i nacken.

Glömde mig i byggen, i ord och magiska maskor. Gräver gropar eller bygger torn när de flesta går till sängs. Har liksom ett gäng guldgrävare i bakre skallen. Alaskagubbar som lever rövare och drar dumma vitsar. Jobbar, svär och snarkar. Ingen rast och ingen ro. Alltid nya ting att göra.

Ställde en vildhund att vakta pannan och bosatte mig på en flygande matta.

I pannan strax invid luggranden bor en blå dam. Trött och vemodsvacker. Vet inte hur hon ens orkar bo granne me de där klondajkarna där bak i skallen. Men trägen sitt kall håller hon ordningen. Vettet, sansen och själva essensen.

Vilka saker ska jag behålla?

Jag såg henne plötsligt en dag. Hur hon slet för mig. För alla benen och hjärncellerna. Hur hon oavsett vad fixade allt vad jag begärde. Hennes vankande av och an på pannan såg så otroligt ömsint ut att jag insåg jag måste strukturera om. Jag gjorde slag i saken och minimerade allt. Yta. Umgänge. Löften.

Blå dam i pannan

Ställde en vildhund att vakta pannan och bosatte mig på en flygande matta. En snitsig kapsel utan plats för annat än dagen bjuder. Inga mer glömda högar eller försakade idéer. Bara yta för sömn, tvag, kök och färd. Ett bord för jam och en box för strumpor. Frid.

Malin Skinnar målade hela sin flytt från bofast till rörlig.

Idag invigdes kontorissans vrå. Där sitter jag nu. Utsikten magnifik. Glädjen stor. Borde gå få ordning på torpet eftersom här inte ens går att kliva upp ur bingen utan struktur. Det råder bara ordning och reda med kosing på freda.

Är en blundfarerska med mission. Ska se om jag lyckas. Dockar nu jorden med min kapsel. Anropar: Hallå Kom. Etta, tvåa, trea. Hörs jag?

Vi rustar inför äventyr.

Malin Storyteller Logo

Är blundfarerska med mission. Ska se om jag lyckas.

De man drömt om men inte fått

Musiker spelar och friar på bädden för brud

passionerade forskare med höghatt

Kvinna beundrar man som spelar

Jag vill berätta om livet.
Om det minimalistiska steget.
Min nuvaro.
Existensen i skiftesepoken.

Om platsen på liten yta
där rymden råder och möjligheter planteras.

Jag har ju slängt allt jag äger för jag levt
så in i norden länge att det inte gick
att röra sig bland alla skatter.

Mitt skelett blev långt med.
Utrymmet räckte inte till.
Huvud bland raketer och vintergata.
Kroppen lång av tid men vig.
Kan böja mig och kyssa friare.
Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren.

Det är så konstigt,
ty när man är liten och ny
tror man livet blir trängre av tiden.
Men det är bara förhållningen som snärjer.
Man måste helt enkelt in i ny rymdstass
för att nå dit man vill.

En bra sak med skiftestid är att man kan få
gamla avdankade rockmusiker
att förälska sig i en och stanna.
Såna man drömt om men inte fått.
Nu står de där med gitarren i dörren,
glittrar å weilar.

Eller nobelpristagarna.

De passionerade forskarna med höghatt.
Man måste kommit upp sig i åren
för att hitta de prisade.

Tyvärr kan jag dock varken ta forskare med höghatt
eller stjärnor med gitarr för min boning är så himla liten.

Musiker spelar och friar på bädden för brud

Friaren på bädden, teckning av Malin Skinnar

Vi är en flock med telefonen som bibel.

Man måste helt enkelt in i ny rymdstass för att nå dit man vill.

Vilka saker ska jag behålla?

En bra sak med skiftestid är att man kan få gamla avdankade rockmusiker …

Kärleksbrunst.

Nu står de där med gitarren i dörren, glittrar å weilar.

Hela nätterna lyser mobiltelefonen över ensamma hjärtans bäddar.

Man måste kommit upp sig i åren för att hitta de prisade …

Blyertsteckning i görande.

Huvud bland raketer och vintergata …

Mannen älskar sin kvinna. Kvinnan älskar sin man. Frid.

Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren …

It was nice in paradise.

Kroppen lång av tid men vig – kan böja mig och kyssa mina friare.

Måste hitta mig en liten man med hög hatt.

Alla bilder målade under tråna, längtan och passionerad förväntan. Konsttryck går att beställa via min PLATTA PAKETBUTIK .

Malin Storyteller Logo