– Hur stort hus vi än har så sitter hela familjen och har mysfredag i soffan, sa Robin 5 år. Förundrad över den stora herrgårdens alla rum familjen fått lånat under sommarlovet. Jag har alltid tänkt på det. Hur man oavsett rymd till syvene och sist ändå samlas på mycket liten yta. Att det är där arkitektens talang märks. Det är inte är storlek som påverkar trivseln utan umgängesytans kärna: matbordet och soffa. På rätt vis får människor och därmed samtal plats att blomma.

När jag 15 år senare skulle välja husbil, dök lill-Robins ord upp i mitt huvud. Hans klarsynthet blev blev min ledstjärna och jag anammade myskoden som min egen formel: om många får plats runt bordet, så blir det skratt och livet glatt. Min husbils rymliga sittgrupp vann därför över hundra skåp, och dubbelsäng i knähöjd. Konsekvensen av låg långbädd påverkade ju även det umgängeskoden, eftersom 2 meter långa bäddar kräver längre husbil och därmed bekymmer att parkera i stan.

Då och då tänker jag på det där stora huset med sina 14 rum, jättevind och dubbelkällare. Hur mycket luft som skulle möbleras! Alla dessa dörrar att låsa – fönster att larma, skorstenar att feja. Som om skyddet för människan, själva huskåpan, blev en egen organism som skulle skötas. Avfuktning i källare, tak som skulle lagas, trädgård som växte igen om man inte betade som ett får. Att det är lite feltänkt – allt det där stora, det fastsatta hemmet i sten och mylla, när man ändå inte är bonde. Värmekostnader – fuktdränering – fasadfix och väg … För att inte tala om värmen för ytor som rymmer onödig lagring. De sväljande vindarna – ekorrens lust.

I valet av husbil förtydligades verkligen umgängesregeln. Det blir tydligt på minimal yta. Det är inte storleken på bilen som avgör rymden, utan arkitektens outsinliga klurighet. Har hen satsat på umgänge eller lugnläge? I vilken husbil finns plats för oväntat besök … och skratt.

Det finns en dock stora amerikanare som gör mig svag. Husbilar på 10 meter, stora som tåg med riktiga rum och salar, med prång, skåp och plats för allt. Jag förälskade mig i en blå koloss med lila plyschsoffor och kristallkrona … Där hade jag haft plats för såväl lugnläge med sängkammare som stor sittgrupp. En del av de amerikanska bilarna har till och med garage med plats för en liten bil och nästan plats för en verkstad. Inuti bilen! Eller utrymme för motorcykel och kajak. Kanske häst! Men problemet är att själva fordonet får inte plats i stan heller inte på vänners bakgårdar eller smala karpatiska bergsvägar.

Det var många långa kringelloopar min hjärna skulle vindla innan jag valde kortaste bilen på marknaden. En Chausson Flash 510, med bara ett rum fast väldig rymd. Min bil får plats på normala parkeringsfickor, är snål i dieselåtgång och kostar nästan inget att värma upp. Liten och lätt men plats för möten!

Min rullande kabyss har justerbar övervåning. När gäster kommer kan mitt kontor snabbt omvandlas till festsal med jam runt bordet. Våning två, sängen ovan, går liksom upp i rök med kalleankiskt julaftonsmagi och hänger som ett extratak över matbordet. Om smågäster blir trötta sänks extravåningen ned över sittgruppen och erbjuder ett mysigt krypin. Chaussons takhöjd gör att vi vuxna trots allt kan sitta kvar runt bordet. Mysigt för små och praktiskt för vuxna. När gästerna sen gått kan jag sänka ned takbädden hur lågt jag vill för att själv klättra till kojs utan att böka med en räddning i soffan. Mitt lilla vardagsrum eller oftast arbetsrum, står alltså intakt inför nästa dag, lämnat precis som det var.

Jag har även huserat workshops och möten i bilen och jag tror många småentreprenörer kommer se möjlighet att skippa kontor med dessa kompaktbilar. Eftersom sängen inte syns, upplever jag inte att det är privat att ta in främlingar i bodelen. Den ser bara ut som ett ljust mobilt kontor med pentry. Jag väljer själv ljusinsläpp och utsikt för mina möten. Ställer bilen efter solen och kan leva där jag verkar.

Varje gång jag kör min mobila studio är jag lycklig för den är så liten. Jag kan nämligen stå överallt och brukar få plats på överbokade färjor eller kan jobba på en vacker parkering utan att störa någon. En kort bil får plats på vänners bakgårdart! Kort sagt – liten yta – massa rymd!

En märklig bonus är att höjden på bilen ger mig överblick. Stor skillnad mot en låg personbil som kräver viss coolhet att köra i nya städer. En husbil är som en stor varningsskylt! Man behöver bara titta, blinka, och byta fil! Alla ser en och man erbjuds liksom plats på något underligt vis. Folk tränger sig inte förbi en och man ser långt och kan planera körningen.

Med GPS som bästis och en backkamera som coach, är det ingen som anar att jag är nybörjare. Det är till och med roligt att upptäcka nya städers märkliga trafiksystem. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga då jag var hyperstressad bara i Stockholm för 10 år sen. Nu skulle jag nog våga Rom. Eller inte nog.. jag skulle våga det. Kanske Bombay..

Först kollade jag på underbara bautabilar, husbilar på nio meter med rum för kärlek, bad, matsal och garage … Jag till och med plats för kristallkrona. Och så blev jag ju på riktigt förälskad i en farkost med lila plyschsoffor, garderober och gyllene badrum. En amerikansk skönhet med leksaksblå skal.
Jag drömmer ännu om den amerikanska husbilen… Men med all rusningstrafik jag hamnat i och på alla småstigar jag tvingats bemästra så har en kompakt husbil varit rätt val för mig.

Man kan vara två boende i bilen men jag trivs bra allena eftersom detta även är mitt kontor. Förarstolarna går att vrida helt om och det går på något underligt vis att svänga på en femöring. Jag gillar kompakt living och stimuleras av att klura ut lösningar. En dag hoppas jag kunna designa min egen bil som innehåller allt jag nu inser kunde göras klurigare. Husbilar är en arkitektonisk utmaning som förvandlar de flesta passagerare ombord till smarta uppfinnare. Spännande på ställplatser att höra om alla resenärers bästa knep.

Det där med mingel och umgänge är självklart i Frankrike och det märks att min bil är just Fransk. Jag är väldigt intresserad av hur utrymmen skapar stämningar och jag föll direkt för designen då jag öppnade dörren. En Chausson Flash 510. Denna husbil nästan doftar baguetter och man lägger märke till detaljer som visar arkitekts lust till umgänge. Under mina år i Frankrike då jag bodde i Bretagne var det kutym att laga för mycket mat eller fylla skålarna till bredden med snacks då man välkomnade till fest så ingen känner sig utanför. Inte som här där man begränsar sina bjudningar till de man redan känner och komplicerar livets små glädjeämnen med slutna sällskap.

Nyfikenheten på främlingar verkar större i många länder än här. Som att man ser främlingen som en gåva, kanske bärandes en historia eller två. Något man inte visste. Visst är det spännande att kulturella skillnader arkitekter emellan även präglar husbilars bodelsfunktioner prioritet och möjlighet! Chausson Flash 510 är ett pyttelitet kompaktbo med mycket ljus och hjärterum för flera. Heja Frankrike!

För mig är detta val spännande på många vis. Jag lär mig nu hur mycket jag förbrukar och behöver. Jag ser exakt vad jag kostar och hur mycket vatten och el som går åt. Jag har dessutom slutat betala för att förvara saker. Jag bor istället numera i en sak. På torsdagar skriver jag om ”skiftestiden” mellan bofast och nomadliv, om livet till vägs och att omvandla en liten yta till ett nytt liv med mycket rymd! Välkomna att ta del av resan!