Med vinglig uppkoppling har jag försökt blogga från Rumäniens mjuka kullar uppe vid gränsen mot Ukraina! Men nu funkar det och flera berättelser laddas upp efter hand ikväll. Europa är så fullt av intressant och rik  kulturhistoria. Man behöver bara snirkla en mil hit och en mil dit så dimper det mest hissnande landskap eller sed faller ned på en.

Det började plötsligt, med en massor av bucklor, som blev pucklar, som blev dalar och mynnade ut i berg med grönskande lövträd som en blommig frisyr på toppen. Oigenomträngliga barrhår först som tas över av de ljusa, gröna, skira. Skogar o klyftor med inklämda fraktvägar. En by som ser ut att välta ned i bäcken. Och så ligger hon plötsligt där. Rumänien. Hon den frodiga. Hon den släta, den leriga. Möjliga. Frusen nyss men snabbt upptinande. Marken som öppnar och gömmer plöjs och frodas. Hon som och sköljs. När Donau brusar. Då husen svajar eller rämnar.

Allt går fort här. Mycket tystnad och förlägna leenden. Ingen talar engelska till en början. Men alla vill hälsa. Dörrar öppnas, vägar pekas ut, djur klappas och visas upp. Så fort en fråga ställs blir främlingar vänner. Unga rings upp och någon tonåring får översätta vad gammelfarfar nyss berättat. De flesta unga talar engelska.

Floder. Snirklande.
Åar. Ringlande.
Kanaler. Grävda.
Hur många mannar? När då och hur länge? Hur skulle de hacka och dämma för att vattnet skulle räcka?
Längre än förra gången och oftare. En ringelå runt tegen å mat för generationer. Här vet människor allt om överlevnad.

Molnen. Himlarna är vida. De slukar mig. Vi kör genom dal efter dal mot Rumäniens marker. Vem i landet får jag nu höra. Husen. Ser dem från bilen. Funderar på vems liv jag passerar. Så många familjer. Så många tamburer, dörrar, trappor och hälsningar.

Moln på husbilens rutor. Regndroppar. Nej snö? Det är sent på våren men klimatet skiftar med höjden. Djupt ned i dalen grönskande ängar. En ko i diket. Herden vinkar. Vi kör upp igen mot skyhöga spjutspetsberg upp mot molnens mage. Jag märker hur jag blandar ihop tid och rum. Tappar plötsligt begrepp om upp och ned. Håller svindeln på avstånd och bestämmer mig för att segelflyga. Visst kan husbilar det?

Vänligheten i Rumänien är enorm. Var vi än går stoppar folk oss från att slösa pengar. Växelmannen på kontoret undervisar mig i valutans värde och visar mig en tia o säger buss. Visar en femtilapp och säger Taxi. Sen skakar han på huvudet och pekvinkar mig iväg mot rätt utgång. Och vi kör, med nya leenden och växlad valuta rakt in i ett underbart äventyr.

Jag viskar en galder för att att alla gränser skall fortsätta vara öppna så vi får utforska o mötas… Att bo i Europa är ett kulturäventyr som jag baxnar av… Så många otroliga bygder. Så många människor som bär sina minnen, sånger, vävar och tecken. Livets ömmaste delar.

Vi färdas över alper. Serpentinvägar. Och snö. Transylvaner. Karpater … Följer kartbok och GPS. Det finns så många människor. Var yta i hela Europa är täckt av berättelser och minnen. Blir stark berörd. Hela färden är som en levande historiebok. Vi laddar ned appar och lyssnar på historia. Försöker förstå krig och fred. Skiften och övergångar. I varje epok föds små barn. Nya människor som bär vidare legender och folkminnen.

Det går inte att försjunka i grubbel. Att köra bil här är liv. Verklighet. Möten. Klockan är 16 och rusningstrafik. En droska kommer lunkande. En långtradare passerar. Tre mopeder och en cykel. Sju bilar och ett barn med famnen full av bröd. Jag kör med tungan rätt i mun. Fyra lastbilar ligger tätt efter mig. Som en tusenfoting ringlar vi vidare genom by efter by.

Så tillslut kommer jag till byn Ungureni där jag ska sjunga med mina älskade gummor igen. På tisdagar delar jag allt som har med mitt sjungande med gummor att göra. Kika vidare där. Mer laddas upp efter hand! Searching for the Women’s Blues är mitt största projekt just nu.