Att resa – är att se – sig själv – höra sitt liv – ur en annans klang. Att vara en del av något annat – för att förstå sitt eget liv – på jorden. Vi tittar och ser varandra.Jag ser mig och du ser dig. Jag funderar på livet i fjärran och livet i min egen själ.
Berättarfilm från Rumänien med Världens Minsta Kulturhus
– Vi färdas och reser – vi tittar och ser varandra.
Jag ser mig och du ser dig. Jag funderar på livet i fjärran och livet i min egen själ.
Ibland stannar jag.
Lyssnar på elden som sprakar.
Frågar efter vägen – ochhamnar nån helt annanstans. Stannar kvar. Får vara en del av vardagen. Kommer in säger hej – slår mig ner.
Alla hem jag kommer in i – alla människor jag först mötte.
Dom som jag nu vet – vem dom är – vems barnbarn dom talade om – elden som först var helt främmande– där jag parkerade. Som jag nu helt och hållet förstår innebörden av.
Hunden – flickan.
Den snöar. Dörren står öppen – bonden som jag inte kände – är nu min vän.
Klänningen jag provade – vet jag hur den känns – och jag kan också bära vattnet.
Korna – herden – jag gick några minuter – där han gått ett helt liv.
Jag tänker ofta på det – alla dom möten man står inför – under resan. Hur dom plötsligt blir en verklighet – och nån man saknar.
Alla dörrar jag gått in genom – där sångerna bodde .
Alla platser jag inte visste något om – som jag nu vet allt om. – Sångerna hemma…
Sångerna som barnbarnen sen översatte. Smakerna jag fick prova för att jag stannade. Alla öppna famnar.
Nyfikenheten – vänligheten – möjligheten.
Att resa – är att se – sig själv – höra sitt liv – ur en annans klang . Att vara en del av något annat – för att förstå sitt eget liv – på jorden.
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/09/25398984_10213157022892994_8782695120291147611_n.jpg628960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2019-09-27 11:55:382019-09-27 16:38:32Att resa är att se sig själv - rumänien
Det finns inget så ledsamt och ensamt som att gå och handla, vare sig det är ett storvaruhus eller en liten livsmedelsbutik. Jag klarar det nästan aldrig oavsett humör men värre än värst är när man är lämnad … då är det alldeles obarmhärtigt.
Jag undrar om Sveriges ICA- handlare känner till detta trauma som utspelas mellan Kalles Kaviar, filmjölk och diskborstar.
Eller har ni köpmän hela personalrummet fyllt av nylämnade, kunder som behöver tröst? Isåfall, plocka upp mig med nästa gång. Det är jag som går där sammanbiten med Icakassen tätt tryckt mot bröstet.
Här kommer en sjungen dokumentär. En sorts tyst pappersopera i folkviseton. En berättelse om att överleva – tvi vale.. och längta.
Egentligen tror jag att matvaruaffärer är en plats där allas känslor möts samtidigt
Alla bär sin vardag in genom dörren, måste något för att sen gå.
Där inne krockar och tvinnas stress, ekonomi, lust, samhörighet, svält, bantning, frosseri, medvetenhet, destruktivitet, stress, hopp och eoner av överflödig ensamhet.
Eoner av överflödig ensamhet… hör ni… överflödig ensamhet. Ingen tjänar något på ensamheten. Den som bär sorg vågar inte störa… röra.
Överallt går par runt och diskuterar; fetmjölk eller lätt, plast eller papp, eko eller lågpris… medan jag själv bara önskar det fanns nån att samkarva osten med.
Ställer mig tätt intill några byggare i kön. De pratar polska. Jag känner musklerna, svetten och deras hemlängtan. Den är nästan som min, fast jag borde egentligen höra till.
Filmen
Nyskild i decennier
Jag försökte överleva dagen… månaden, året, livet.
När denna visa ramlade ur min mun hade jag fastnat på Icas parkering i tre timmar. Åkte inte hem. Tittade bara på alla som gick in och ut ur butiken.
In och ut…
Efter ett slag började jag se att det fanns fler som jag. Som liksom svävade runt planlöst utan förankring. Utan nån att skynda sig till…
Utan en tid att passa.
Stackars alla
Jag såg rökare som sög in det sista giftet, pantare som ingenstans hade att gå. Äldre, darrande män med rollator, gamla kvinnor med tunga kassar.
Ensamma. Massor av oändligt ensamma.
Regnet sjöng med vindrutetorkaren och sången föll ur mina lungors botten. Det var ganska olätt att finnas.
Väl hemma tände jag en brasa. Björknäver. Tröstedoft. Klippte min Icaflicka och gjorde filmen.
Den natten kunde jag äntligen sova.
Icaflickan – en sång om att längta och handla
När ingen saknar en kan man sitta kvar, utanför Ica i fler dar .. och tänka på det ena och det andra. Och hur det är att sakna varandra
När ingen finns där hemma vid – så kan man leva sin egen tid
Men till sist så börjar själen sina – och man önskar att alla andra var de sina
Men man får faktiskt sluta klaga på att man inte alltid är två – att livet tar sig sin egen väg – vem klarar det – mig säg ..
Jag undrar hur många här som jag – skyndar hem helt oglad – utan någon att famna om – som ropar älsklingen min kom – så lägger vi oss och sover.
Tillslut så saknar man blott en själ – till och med ganska trista gräl – och någon som slänger i dörren
Cuando nadie te ha de extrañar, durante días y días puedes vagar frente a las marquesinas meditando nada en particular, y cómo sería tener alguien a quien añorar.
Cuando nadie en casa te ha de esperar, corre el tiempo a tu voluntad mas al final el alma comienza a marchitar, deseando que los afectos no fuesen tan ajenos.
Pero si dejas de llorar, porque nadie te ha de arropar la vida sigue su propio derrotero, dime ¿quién lo puede explicar?
Me pregunto cuántos aquí como yo, con paso apresurado retornan al hogar, con plena desdicha sin nadie a quien abrazar, sin nadie que llame por ti ¡amada mía, ven, tiéndete junto a mí a descansar!
Al final… solo al alma has de extrañar, patéticas discusiones quizás también y alguien que golpea la puerta al marchar.
When you’re not missed then you can stay outside the Ica supermarket for several days – And be thinking about this and that and about what it’s like to miss someone
When no one’s waiting for you at home – you start living in a time of your own
But eventually your soul starts to drain and you wish that everyone around you was yours
After all one shouldn’t complain or moan about the fact that sometimes you’re alone – You should let Life find its own way.
The ”shoulds” and ”shouldn’ts” are easy to say …
I wonder how many around me rush home joyless – without someone to embrace – who calls out ”My love, let’s lie down and sleep”
In the end you just miss a soul to keep and you even miss those silly quarrels and someone slamming the doors.
English translation by Ingvar Karpsten
Tillslut så saknar man blott en själ – till och med ganska trista gräl – och nån som slänger i dörren
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/6E7966AA-3AF7-4850-88C3-175285BDB547.jpeg7681024Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2019-11-21 23:51:382019-12-12 14:55:32Historielösa Sverige o beredskapen
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2016/03/IMG_9525-1.jpg960960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2017-01-01 12:13:302017-07-09 10:42:18Okänd väg och fallgropar
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2016/08/image-10.jpeg24483264Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2016-08-13 01:37:492017-07-09 11:04:30Jag bor i en skolbänk
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/Screen-Shot-2019-07-18-at-23.14.07.png10621474Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2019-07-19 02:37:532019-07-25 01:25:14Icaflickan - min sorgligaste visa
Att resa – är att se – sig själv – höra sitt liv – ur en annans klang. Att vara en del av något annat – för att förstå sitt eget liv – på jorden. Vi tittar och ser varandra.Jag ser mig och du ser dig. Jag funderar på livet i fjärran och livet i min egen själ.
Berättarfilm från Rumänien med Världens Minsta Kulturhus
– Vi färdas och reser – vi tittar och ser varandra.
Jag ser mig och du ser dig. Jag funderar på livet i fjärran och livet i min egen själ.
Ibland stannar jag.
Lyssnar på elden som sprakar.
Frågar efter vägen – ochhamnar nån helt annanstans. Stannar kvar. Får vara en del av vardagen. Kommer in säger hej – slår mig ner.
Alla hem jag kommer in i – alla människor jag först mötte.
Dom som jag nu vet – vem dom är – vems barnbarn dom talade om – elden som först var helt främmande– där jag parkerade. Som jag nu helt och hållet förstår innebörden av.
Hunden – flickan.
Den snöar. Dörren står öppen – bonden som jag inte kände – är nu min vän.
Klänningen jag provade – vet jag hur den känns – och jag kan också bära vattnet.
Korna – herden – jag gick några minuter – där han gått ett helt liv.
Jag tänker ofta på det – alla dom möten man står inför – under resan. Hur dom plötsligt blir en verklighet – och nån man saknar.
Alla dörrar jag gått in genom – där sångerna bodde .
Alla platser jag inte visste något om – som jag nu vet allt om. – Sångerna hemma…
Sångerna som barnbarnen sen översatte. Smakerna jag fick prova för att jag stannade. Alla öppna famnar.
Nyfikenheten – vänligheten – möjligheten.
Att resa – är att se – sig själv – höra sitt liv – ur en annans klang . Att vara en del av något annat – för att förstå sitt eget liv – på jorden.
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/09/25398984_10213157022892994_8782695120291147611_n.jpg628960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2019-09-27 11:55:382019-09-27 16:38:32Att resa är att se sig själv - rumänien
Det finns inget så ledsamt och ensamt som att gå och handla, vare sig det är ett storvaruhus eller en liten livsmedelsbutik. Jag klarar det nästan aldrig oavsett humör men värre än värst är när man är lämnad … då är det alldeles obarmhärtigt.
Jag undrar om Sveriges ICA- handlare känner till detta trauma som utspelas mellan Kalles Kaviar, filmjölk och diskborstar.
Eller har ni köpmän hela personalrummet fyllt av nylämnade, kunder som behöver tröst? Isåfall, plocka upp mig med nästa gång. Det är jag som går där sammanbiten med Icakassen tätt tryckt mot bröstet.
Här kommer en sjungen dokumentär. En sorts tyst pappersopera i folkviseton. En berättelse om att överleva – tvi vale.. och längta.
Egentligen tror jag att matvaruaffärer är en plats där allas känslor möts samtidigt
Alla bär sin vardag in genom dörren, måste något för att sen gå.
Där inne krockar och tvinnas stress, ekonomi, lust, samhörighet, svält, bantning, frosseri, medvetenhet, destruktivitet, stress, hopp och eoner av överflödig ensamhet.
Eoner av överflödig ensamhet… hör ni… överflödig ensamhet. Ingen tjänar något på ensamheten. Den som bär sorg vågar inte störa… röra.
Överallt går par runt och diskuterar; fetmjölk eller lätt, plast eller papp, eko eller lågpris… medan jag själv bara önskar det fanns nån att samkarva osten med.
Ställer mig tätt intill några byggare i kön. De pratar polska. Jag känner musklerna, svetten och deras hemlängtan. Den är nästan som min, fast jag borde egentligen höra till.
Filmen
Nyskild i decennier
Jag försökte överleva dagen… månaden, året, livet.
När denna visa ramlade ur min mun hade jag fastnat på Icas parkering i tre timmar. Åkte inte hem. Tittade bara på alla som gick in och ut ur butiken.
In och ut…
Efter ett slag började jag se att det fanns fler som jag. Som liksom svävade runt planlöst utan förankring. Utan nån att skynda sig till…
Utan en tid att passa.
Stackars alla
Jag såg rökare som sög in det sista giftet, pantare som ingenstans hade att gå. Äldre, darrande män med rollator, gamla kvinnor med tunga kassar.
Ensamma. Massor av oändligt ensamma.
Regnet sjöng med vindrutetorkaren och sången föll ur mina lungors botten. Det var ganska olätt att finnas.
Väl hemma tände jag en brasa. Björknäver. Tröstedoft. Klippte min Icaflicka och gjorde filmen.
Den natten kunde jag äntligen sova.
Icaflickan – en sång om att längta och handla
När ingen saknar en kan man sitta kvar, utanför Ica i fler dar .. och tänka på det ena och det andra. Och hur det är att sakna varandra
När ingen finns där hemma vid – så kan man leva sin egen tid
Men till sist så börjar själen sina – och man önskar att alla andra var de sina
Men man får faktiskt sluta klaga på att man inte alltid är två – att livet tar sig sin egen väg – vem klarar det – mig säg ..
Jag undrar hur många här som jag – skyndar hem helt oglad – utan någon att famna om – som ropar älsklingen min kom – så lägger vi oss och sover.
Tillslut så saknar man blott en själ – till och med ganska trista gräl – och någon som slänger i dörren
Cuando nadie te ha de extrañar, durante días y días puedes vagar frente a las marquesinas meditando nada en particular, y cómo sería tener alguien a quien añorar.
Cuando nadie en casa te ha de esperar, corre el tiempo a tu voluntad mas al final el alma comienza a marchitar, deseando que los afectos no fuesen tan ajenos.
Pero si dejas de llorar, porque nadie te ha de arropar la vida sigue su propio derrotero, dime ¿quién lo puede explicar?
Me pregunto cuántos aquí como yo, con paso apresurado retornan al hogar, con plena desdicha sin nadie a quien abrazar, sin nadie que llame por ti ¡amada mía, ven, tiéndete junto a mí a descansar!
Al final… solo al alma has de extrañar, patéticas discusiones quizás también y alguien que golpea la puerta al marchar.
When you’re not missed then you can stay outside the Ica supermarket for several days – And be thinking about this and that and about what it’s like to miss someone
When no one’s waiting for you at home – you start living in a time of your own
But eventually your soul starts to drain and you wish that everyone around you was yours
After all one shouldn’t complain or moan about the fact that sometimes you’re alone – You should let Life find its own way.
The ”shoulds” and ”shouldn’ts” are easy to say …
I wonder how many around me rush home joyless – without someone to embrace – who calls out ”My love, let’s lie down and sleep”
In the end you just miss a soul to keep and you even miss those silly quarrels and someone slamming the doors.
English translation by Ingvar Karpsten
Tillslut så saknar man blott en själ – till och med ganska trista gräl – och nån som slänger i dörren
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/6E7966AA-3AF7-4850-88C3-175285BDB547.jpeg7681024Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2019-11-21 23:51:382019-12-12 14:55:32Historielösa Sverige o beredskapen
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2016/03/IMG_9525-1.jpg960960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2017-01-01 12:13:302017-07-09 10:42:18Okänd väg och fallgropar
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2016/08/image-10.jpeg24483264Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2016-08-13 01:37:492017-07-09 11:04:30Jag bor i en skolbänk
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/07/Screen-Shot-2019-07-18-at-23.14.07.png10621474Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2019-07-19 02:37:532019-07-25 01:25:14Icaflickan - min sorgligaste visa
Jag tänkte under hela vandringen i nedre Atlasbergen… Att jag skulle berätta den.. om den lågmälda vänligheten i Low Atlas. Om färgerna och skönheten.
Om Berbernas vandringsleder som det ömmaste vandrarområde jag sett o erfarit.. Så mjukt och ovanligt. Så mycket omsorg om oss för att vi skulle trivas, hitta och må bra.
Två veckor vandrade vi genom Atlasbergens skulderblad. Eller nedan hennes mitt. Jag blev helt betagen av vägen. Den smala snirklande långsamma vandringen från by till by.
Genom södra Marockos novemberröda himlar gick vi – vilade och sov. Såg terasserna som om våren måste lysa av kärlek. – Saffran…. Atlas guld.
Jag var helt tagen av nedre Atlas. Folk var så innerliga. Berberna i bergen – odlandes på terasser.
Tror det måste vara sagolikt på våren, då när öknen blommar. Rosa, lila, gula terasser.
Åsneföraren är byns långtradare. De går på smala stigar där ingen bil kan fara. Över bergskammar genom dalar. Packade med korg och rep. Lastad med frukt och konserver. Täckta av mattor. Det knirrar. Rep mot läder.
Han hackar. Löken, tomaten, sardinen. Limpan. Säger; ”akta dig frun.. för solen, spången, smutsen…” håller handen stöttar.
Unge mannen i butiken som sålt bussbiljetten till byn uppe i bergen, följer sedan själv med oss. Han ser vår ringa massäck och säger att den inte duger. Följer med oss till marknaden och fyller kartongen med kex och frukter.
Sen slår han följe till byn i bergen två timmar bort. Översätter. Lämnar över ansvaret. Vi skall få den bäste guiden med största vanan att ledsaga ovana. Han sover sen på golvet, insvept i en pläd och reser åter nästa dag.
Det är kyligt ute. Fukten vinner över elden.
Händer starka. Gester hjälpsamma.
Bergen vänliga, gamla och låga.
Var by har en byäldste att förhandla med. Vi satt på golvet med stora tebrickor. Röda vävda, vackra mattor. Det blir tyst inombords… av förundran.
I de små byarna finns speciellt avsedda gästhus för vandrare. Det är december och kalla nätter. Tjocka vävda filtar. Mjuka gluggar. Djup sömn nedan Atlas svarta nätter.
På morgonen då vi vaknar – femtio kvinnor tyst väntande. Väverskorna. På gyllene klippor ligger matta efter matta. Visar för oss. Vill handla allas mattor. Vävar jag aldrig kunnat drömma om. Knutet vid eld och färgbad.
Men som vandrare kan man inte bära med sig mer än en brosch.
Mitt hjärta slår. Väven är verkligen maten, taken och livet. När vi lämnat packar de ihop. Femtio kvinnor rullandes sina mattor reser sig upp.
Solen. Andningen. Hoppet.
Barnen kommer stilla. Rusande som en klase – nyfikna bakom. Sjalen.Hur knyter de dem… Örhängena. Mammor ropar. Vi lämnar i gryning för att nalkas nästa byn i skymning. Tiden är våra fötter. Måste fram före mörkret.
– Skynda nu frun, säger vår guide när jag åter igen stannar hänförd och skådar.
Sanden speglar himmelens rosa, himmelens röda och himmelens purpur.
I fjärran tycks bergen lyfta skymningen tills vi är framme och i ett hus med dörren vinkar en kvinna åt oss att komma.
Vi kliver in och stannar ännu en natt i det stora väldiga med de tusen och åter tusen berättelser.
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2018/12/46057_1524707750458_7640224_n.jpg540720Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2018-12-18 17:31:292019-12-26 01:04:54Vandra syd om Atlasbergen - Marocko
extremkörning och youtube Hade jag inte haft youtube i mobilen hade jag inte klarat av att vända med husbilen. I jakten på Lettiska musiklärare körde jag vilse bland nedlagda kolshoser på vishan. Men jag lyckades vända! På en femöring … Jag körde i flera timmar och vägen blev mindre och mindre. Tillslut var det bara […]
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2016/05/vanda-pa-supersmal-vag.jpg12411950Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2016-05-25 01:48:302017-04-15 00:58:15Vända på smal väg med husbilen i Lettland
visste ni att mossan är helt torr på gungflyets topp Ibland måste människor med skog i magen smyga ut till mossen. Klä sina fötter bara och kliva ut på myrarna. Med risk för slukhål, sump och sjunkemark, går man från tuva till tuva ut på gungfly för att vila. Det är läskigt och underbart på […]
Här kan du få höra en otrolig berättelse av Desiree. En berättelse om hennes anmoder och guldringen hon bär.
Jag reste till Österbotten på Finlands Västkust, via Lappland för att söka Europas Blues. Sången som minnets känsel bär historiska spår var man än kommer. I byn Sundby nära Jakobstad invid en liten sjö ligger ett stort hus med mycket musik. Där bor Desiree Saarela med maken Anders Portin, en katt ett barn och hundra drömmar.
Desiree och jag möttes för fyra år sen på Ingesunds Musikskola i Värmland där vi båda studerade Finnskogsmusik. Jag fastnade för hennes mörka stämma och vi för varandras tankar. Under långa skogspromenader i snön diskuterade vi livet och verkligheten. Jag hittade ett par trägummor kastade i en container. Två små täljda träfigurer som jag tog med till mitt lilla studentrum. När jag lämnade skolan var Desiree en av dem jag verkligen kom att sakna. Hon fick gummorna när jag packade för avfärd och hon ropade då jag for att vi måste ha delad vårdnad om dem.
Våra skapargummor sjunger oss legender …
Åren gick och när vi nu möttes visade det sig att såväl hon som jag gjort varsin Emigrantvisebok, ovetandes om varandras projekt. Vi talade vidare och hon ville jag skulle måla hennes kommande CD-bok Mellan Världar. Just dessa dagar gör vi klar bilderna och hennes visbok kommer ut före sommaren.
Sjungna dokument ur det förflutna …
Huset de bor i, Desiree och hennes make Anders är byggt på en skogstomt invid sjön fullt av instrument och planer. Det var spännande att vara där och så oerhört lärorikt. Hela Österbottens finlandsvenska delar är för oss i Sverige obekanta. Men i Österbotten ses svensk tv och lyssnas TT- nyheter medan vi i Sverige knappt vet om att Österbotten finns. Märkliga är våra länders vägar. Samma vagga olika uppväxt. Jag läste Finlands historia av en finlandssvensk professor och fick helt andra bilder av Norden. Nu reser jag för att lära mer.
Hungrig eller utsvulten på berättad historia. Familjers sanningar. Vill höra, lära, leva.
Desirees make Anders har inte bara byggt deras hus och en fantastisk studio utan trallar även oerhört vackert. Fina gamla visor och egna kompositioner. Tror nog deras barn får alla livets sången på tungans tröskel. Jag tittar mig noga omkring. Här ska jag måla en sångbok med låtar ur Desireés liv.
Alla blir nyfikna på en husbil och många lämnar mig en visa …
Marianne Maans, folklivsskildrare och musiker kom på besök. Mer av henne i nästa veckas blogg, likaså Anders pappa, Max Portin som kom med diktboken och sjöng tolkningar av visor från traktens skalder. Fantastiska dagar vid Sundby Gård utanför Jakobstad. Det slog mig igen hur hårt musiker arbetar för att få leva med musiken. Att det är så mycket passion som driver de toner vi tar för givna.
Minnets själ – den verkar vilja sjungas …
Här bor en familj där musiken talar mellan generationer. Det är rikt att få historia beskriven genom toner. Österbotten är för mig främmande och ändå så hemma. Vi gick långa promenader och under dagarna i Sundby fick jag av i uppdrag att måla Österbottniska sånger av Desiree Saarela.
Visor till en sångbok med hennes lyrik ..
Imorgon på min SöndagsBlogg från ateljén kan du se mer av hur mitt och Desireés arbete med boken utvecklats. Kvällen sjönk över nejden och gäster kom och for. Jag fick låna tvättmaskin och vädra husbilsfiltarna på bryggan. En god vän till Anders kom och installerade högtalare i bilen och jag njöt av den tydliga ursvenskan – den forntida vackertalet från folket på andra sidan!
Språk är sin egen musik ..
Österbotten … vi vet nästan ingenting om folket på andra sidan.
