Inlägg

Okänd väg och fallgropar

Malin på väg genom vinterlandskapet
Malin på väg genom vinterlandskapet

Okänd väg och fallgropar

Jag ska köpa mig en husbil. Ett rullande hem där jag ska bo året runt.  Det är roligt att vara mig just nu. Jag ser glad ut i ögonen. Jag ser det själv i backspegeln. Min sjal och mobilen är det enda jag behöver. Jag kutar ut och in på husbilsbilfirmor i landet.

Frågar efter seriös hjälp och får mycket skiftande bemötande. Jag vet inte om det är vanligt att tjejer själva söker husbil.  Ser att kunderna runt om mig är äldre och kommer som par. Jag ska köpa min första  husbil. Undrar om nån av dem jag möter bor året runt.

Söker husbilar i vintermörkret

Jag vet verkligen inte vad jag ska titta på för husbilar. Men det är roligt. Kunderna pekar och visar vänligt då jag frågar. De säger de haft en sån bil innan och att jag ska passa mig för visst. Här är en värld lika okänd som dejtingrymden. Full av fallgropar.

Bilens stamtavla är något jag bör kolla. Importerad, en eller fler ägare, historik? Folk verkar liksom i alla andra världar här välja vad alla andra väljer och fortsätta på samma märke de en gång haft. Jag ska köpa ett rullande hem.  Ett åretruntbo. En okänd värld.

Titta in i bilens motor

Jag tittar på formen. Ser bara framför mig hur jag reser och når okända platser, möter främlingar och har tid att stanna till hos gamla vänner. med mitt rullande hem.

Varenda husbilsvisit blir till en drömvision om hur jag kokar te. Minimalism är lockande. Behöver visst bara tepåsar. Jag kör genom vinternatten.

Teckning av Malin Skinnar

Jag öppnar  min trettiosjunde husbilsdörr denna vecka. Låset faller av. Kan lås falla av? Jag inser att det är mycket som måste kollas innan jag slår till.

Att gå okända stigar innebär fallgropar.  Att parera alla bekymmer ingår i en vandring mot nya mål. Inget att oja sig över. Men det är mycket att ta in.

Teckning. Bilmek lyfter kvinna i röd klänning och håller hennes bil i famnen.

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Friaren och kvadraten

Husbil om kvällen
Husbil om kvällen

Att bli minimalist och flytta in i husbil kräver sin kvinna. Dricker kaffe och läser vidare på blocket och tusen kommentarer på forum. Husbilens kropp verkar liksom skapt för en människa. Jag är trött men iverglad.  Den innehåller så mycket. Motor, rymd och förråd. Skydd mot vädrets makter, banditers intrång och glider som en farkost genom natten. Där finns garderob, kyl och skåp. Spis, dusch och toalett. En bädd, lite lampor och en ytterdörr.

Undrar var gästen kan hänga jackan, han med muskler och fickor fylla av guld.

På golvet i huset jag hyr har jag tejpat upp 14 kvadratmeter yta och börjat packa ned allt som man absolut måste ha som vagabond. En kvadratmeter innehåller ratt och förarstol. Den andra passagerarens. Här finns inte mycket yta att samla ting på. Reflexväst och förstahjälpenbox är det enda som får plats under sätet. En kompass, kartor och en mugg i handskfacket. Att flytta in i husbil är ett projekt.

Ok, jag fattar.  Jag måste röja. Att bli minimalist kräver specialfokus och lite mod.

Husbilen i min hand

Jag samlar i lådor allt jag inte kan göra mig av med. Eftersom jag redan har flyttat från min ateljehus på Österlen för ett halvår sen så har jag redan gjort mig av med det mesta.  Allt som är kvar känns livsviktigt, skapt för en människa.

Bara köksprylar täcker de 12 kvadratmeter jag har att fylla och då är duschkabinen i den blivande husbilen full. Det går ju inte. Jag kokar en kopp kaffe och sjunker in i blockets bilder igen. Inser att även mina koppar måste vara små i husbilens kropp.

Husbil i vinterskrud

Nyårsgryningen blommar genom huset.  Det är vackert. Solstrålar genom is och snö. Jag kan inte sova. Packar upp och stuvar om. – En stereo är väl bra? Alla mina skulpturer. Rivjärnet? En våg? Mormors jättefina filtar. Gästtofflor i storlek 47.  Ja.

Jag måste ha extratofflor för dunderfantastiska herrn som ska komma förbi. Friaren in spe. Han som är lika äventyrlig som jag och skall driva bilen ur lerpölar och själen fram via  regnbågar. Hans tofflor! De måste få plats.

Swedish traditions

Men en man som fryser om fötter kan ju inte hålla mig vaken om natten i husbilen. – Eller vad skriver jag? Varm menar jag ju.

Näpp, det funkar inte för en minimalist i jakt på glädjen. ” Tofflorna bort, ingen komfort, här ska det röjas hola, hola, hopp!”

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Nyfikenhetens bigbang o nyårsnatten

Rymdkvinna vid sin tjur

Det är nyårsnatt. Jag kör från stad till stad i sökandet efter husbil. En boning på hjul som ska rymma mitt liv och alla mina drömmar. Lämnar västkusten via riksvägen mot Sörmland. Strax intill Kolmården exploderar himmelen i tusentals raketer. Det är midvinter och tolvslag.

Stannar och vevar ned rutan.  I mörkret ett fågelstreck. De paddlar med trötta vingar över himmelen.  Små och stora  fåglar i skrämda flockar lämnar  villatomternas raketbombardemang för att ta skydd i skogen. Men inte heller där är det tyst. Vid ett torp i fjärran ser jag raketer fläta stjärnor och måla planetkaskader över nejden. Jag funderar på lejonen inne på Kolmården. Undrar om skötarna vyssar dem genom natten.

Kör vidare. Tankarna fokuserade till en spjutspets. Jag är beredd. Inser att jag har möjligheten att styra min kosa varhelst jag vill. Klädd i dun och kängor far jag mellan husbilsförsäljare och tittar på än det ena mobila huset efter det andra. Jag vet inte vad jag ska ta fasta på? Stort litet, långt eller kort ekipage?

Men jag  har beslutat mig. Jag ska köpa en husbil och gå in som digital nomadlärling. Jag ska ge bort allt jag äger och se hur långt mina vingar bär utan fundament och proppade förråd. Pröva om det går. Jag vet att projekt tar tid. Allt tar tid. Liv är tid. Jag måste klä mig i utforskarens dräkt och ge mig av.

Ett gäng guldgrävare i nacken.

Jag har ingen aning om varken motorer eller karosser. Men jag vet att min kropp och mina sinnen vill något helt annat än det jag erfarit hittills. Måste prova nu för om ett haft sekel är jag definitivt död. Min kropp går i detta nu mot en nyfikenhetens big bang. Jag måste testa.

Vid tolvslaget får jag lite vånda och messar min första kärlek. Han svarar. Han med bergsbestigarhänder och snus. Förlist liksom jag i nyårsnatten.

När längteritual är avklarad kör jag vidare. Behöver plötsligt ingenting. Slapp tolvslag. Slapp önskningar. Slapp passion och förhoppning.  Är bara lyckligt lyft i hågen med äventyr till sinns.

Vi bor på en planet  men ramar in våra dagar i platta förklaringsmoduler som om vi inte skulle bo på den mest vidunderliga platsen i universum. Vi knallar och går, klagar på väder och köper dyra resor till en strandremsa på andra sidan jorden.  Studerar oss utbrända,  fertititetsfixar familjer, förhållandekärvar oss otrogna och går i parterapi.

Men jistanes … vi bor ju på ett klot i rymden! En snurrande boll mitt i alltet strax inunder månen. Skulle vi inte bara kunna gå ut och kyssas eller göra ett nyårsvrål istället. Mäta universum med rop och dansa rumba.  Känns verkligen inte som raketer, diagnoser, god jul, utbrändhet och fasta är det som möter existensens storhet – friheten att välja.

Rymdkvinna vid sin tjur

Hej på dig du, hur går det människa? Jag hör en röst intill mig men  inser att ingen finns där.  Den sista tiden, har jag besatt av iden att förändra min existens, inte umgåtts med någon.  Det är min mig, min själv som börjat babbla var gång jag sätter mig vid ratten.

Jag tittar ut i mörkret och häpnas över stjärnorna. Mängden. Så nära de är. Jag kör här mitt ibland dem.

Tror vi ställer oss till flockens tjänst och gastar nyårsönskningar för all slippa utforska. Liksom en oviktig galder slungas böner för framtiden istället för att strategiskt göra slag i saken. Högtider verka rama in vår existens så vi nöjer oss med vad vi har. Vissa skulle säga att de ger oss stadga i den ovisshet som livet medför. För mig ger de dock myror i sinnet.  Kan aldrig medverka.

Stannar bilen, tankar och kör vidare.

Jag målade under hela Rumänienresan.

Förändringar tar tid. Det sker ej av sig själv med ett löfte och skål. Utveckling är ingen önskan. Det är hårt slit och massa fällor. Det kräver strategi och delmål. Men framförallt tro på att det man känner inombords verkligen är värt att ta vara på.  Min bil går vidare genom natten. Passerar samhälle på samhälle. Tankarna hoppar mellan väglinjer och framtidsplaner.

En flicka gråter vid en lykstolpe.  Rastlösa natthingstar hänger utanför lokalen. En fight mellan askungen och hennes prins bromsas av klackförsedda valkyrior utanför Kimstad. Finns det ingen vuxen som säger henne att vi är fria att göra något helt annat och välja våra drömmar. Höjde musiken och körde vidare.

Att överleva livet

På radion musik som gör mig mjuk och tårögd. Stannar bilen. Pussar nyårsnatten och hälsar som ska rymma mina drömmar.

Nyårssmällarna har tystnat. Dansar med mig själv under himmelens päll.

Jag bor i en skolbänk

röd sardinföepackning med konungabild
Skolbänken

Visioner på husbilens lilla yta ger hjärnan rymd.  Nu plötsligt kan jag snabbt anpassa mig för att föra drömmar i hamn eller ut på okänd mark. Kabyssen i husbilen är faktiskt som en skolbänk. Hon känns så bilkroppen.  Kompakt och full av papper.  Mysigt fyrkantig puttrar hon fram,  full av papper och plast som gör håret elektriskt. Min husbil bär en nog en själ och nu låter hon mig pyssla på sitt lock.

Det är som om jag bor i en skolbänk. Minns ni? Bänkpapper, locket man lutade på pannan, ljudet då det slog igen. Förväntan. Terminsstarten, doften. Radergummin. Rosa eller gröna. Gråvita. Plast och papper. Kungakronor och katter. Bilar. Pennfack, pennvässare linjal. 30 cm.  Tittade på den där linjalen hela dagarna. Som min bil. Den är full av fasta format. Och möjligheter, husbilens lilla yta

Liten Yta Stor Rymd

image image image image image image image

Allt i husbilen blir som att leka hus och hem.

mackrill och sardiner i husbilen

Minns exakt hur långt 30 cm är och hur jag grubblade på vilket årtal som skulle bringa mig min 30-årsdag och om det var kopplat till linjalen.  Sen bet jag på blyertspennan och förgiftades förmodligen så farligt som bly tycks vara. Varje dag.  Evigt långt bort. Liv och framtid. Historia och pyramider. Stearinljus. Lucia. Glitter och sångpapper i bänken. Som nu i min bil. Glitter och sångpapper.

Inte glömma lucianattlinnet. Hette det så? Nattlinne?  Frågachans-lappen man inte vågade ge. Då var drömmarna stora, styrfart stark och visioner väldiga trots liten yta. Precis som nu. Jag känner igen det!

Undrar vad det är dom egentligen gör att min husbil känns som en skolbänk förutom att den är liten och ska plockas och röjas i jämt. Kläs och skyddas. Det är tydlig likhet med en låda själva stuvandet men  det är något annat.

Tror jag vet vad det är.  Jag bebor min dröm. En möjlighet. Jag har dator och ritblock, kartor och väska. Får inte plats med mer. Jag skapar här. Hela bilen är en berättarboning, en farkost, en lyckostuga. Det är här jag kan blogga, författa, måla, resa, mötas, dra mig undan. En yta för skapande och kunskap. Compact living med stor rymd gör visioner smidiga.

Grön mat i husbilen

Känner en djup inre harmoni. Som om jag kom på knepet. Att man kan vara mobil, vetgirig o fokuserad. Att precis som på höstterminens första dag fylla skolväskan med förväntan! Mitt liv är min fröken. Vi får se vad hon säger i morgon …

Kokar grön mat denna veckan och får äta det som finns på hyllan. Sardiner i vackra prassliga konservförpackningar.  Tänk att någon har designat dessa fina, sardinburkar! Fickplutor med silverfisk och chili. De heter stora namn och står på undanskymda hyllor.  Har kung och havsfruar eller bistra sjömän på etiketten.

Egentligen är det bara sardinburken som halkat efter hela matindustrins lätta eller produktvisande design. De ser ut som smycken på min hylla. Viktiga och livsansvariga. Stoppar en i fickan och en gaffel. Bryggan, iPad och vatten. Jobba.

Denna vecka blir det bara salta fiskar med gröna sköna kvistar till frukost, lunch o middag. Målarfokus! Vaggvisebokens sista bilder ska färdigställas. Inget får störa. Jobbar utan paus. Det är så jag fungerar. Hinner inte handla och hämta nya intryck. In i skolbänken och verkställ drömmar.

röd sardinföepackning med konungabild

Lite ensidig kost kanske men jag skall inte gnaga blyertspenna så det är nog hälsomässigt ok.

Kontor i husbilen med digitala ritbord.

Fåglar satte sig på mina bröst

Jag ville flytta till utomhuset.

Första natten i utomhuset

Natten husbilen var så fylld av ljud. Gräset. Vinden. Ösregnet. Tillplattat berg, smält och processat var mitt tak. Aluminium? Är taket i ett hem på hjul gjort av aluminium. Regnet. Dånet. Som en fors från himmelen. Visste inte att regn väsnas. Bor i utomhuset.

Majskogen blommar.

Det knattrade. Trummade. Hamrade. Men genom fönstret såg jag dimpärlor. Jag såg regndroppar rinna över husbilens rutor. Stilla. Vackra. I min kabyss dån. Hade inte hört talas om regntrumman. Husbilens egen himmelsorkester. Karossen som virveltrumma.

I skogen finns så många hem.

Som hällregnet i Gambia jag hört talas om
men aldrig erfarit.
Förstod jag måste täcka kupan med mossa.
Mitt tak.
Dugget ute var ju som dimpärlor.
Inte alls som de myller av ljudrollader
som la sig över min säng.

En fågel kom och frågade vem jag var.

Jag kröp ut och upp i ett träd.
Dinglade. Med fot och knä.

Naken på en pinne.
Högt upp bland grenar.

Alla fåglarna tystnade.

Fåglar frågade vem jag var.
Satte sig på mina bröst.
Min nästipp och hjässa.
En på ena axeln.
En på andra.

Fåglar skog sig ned på mina bröst.

Hugin sa den mörkaste av de tu.
Munin sa den andra.
Vi talade om väder och vindar,
bu och bä,
nickade artigt och sen blev det morgon.

Fåglar satte sig på mina bröst.

Så var det mitt första dygn i utomhuset. Jag fick ro, vänner och en trädgård jag inte trodde fanns. Klev vidare i mossan och somnade på en sten. Varm häll mot kinden, mjuk dimma i ögonbrynet och en stig jag skulle välja att utforska så fort det blev dag. Älgarna tog den, rådjuren med. Och räven . Såg hennes bo. Ett gryt i bland gröna stjärnor. Mossa, lavar och gammelrot. Min husbils trädgård.

Tassemarken blommar.

Jag låg på marken och hörde barken röra på sig.

Ur dagboken Skiftestid från bofast till nomad.

Om man blundar hör man.

På torsdagar skriver jag om Liten Yta Stor Rymd.

Om man ligger still länge få man se förunderliga ting.

Om att byta stig.

Allt som behövs finns i skogen.

Transsylvanien med husbilen

Med min Chausson Flash 510 slår jag läger mitt i naturen.

Offroad i Rumäniens Karpater

Rumänien är ett stort rike i mitten av Europa med en urgammal historia. Vackert, vänligt, lärorikt och överraskande. Skall ni resa till en plats med oöndliga vyer och stora berättelser, så res till Transsylvanien.
De rumänska Karpaterna är förutom källa till rik folklore, ett nav för Europas stora rovdjur. Man tror att här finns runt 5000 björnar uppe i bergen, 3000 vargar och 2000 lodjur. Dessutom massor av vildhundar. Här finns nästan inga stängsel utan getter och får vaktas och vallas. Ser du en ko beta finns alltid en herde i närheten med pålitlig hund som bäste dräng.

Vi lyckades filma allt jag aldrig trodde jag skulle våga som chaufför i husbilen.

Äppelträden blommar i i byar som ser ut att vara hämtade från Bröderna Lejonhjärta.

Vidsträckta Transsylvanien

Det vi kallar Transsylvanien är uppdelat i 16 områden med olika landskapsprägel. Här finns mjuka böljande jordbruksområden, kullar och slättland genomskuret av bergskedjan Karpaternas sylvassa bergstoppar i syd. Vi färdades genom nordvästra Transylvaniens Karpater där bergen är mer runda och skogsgröna.

Transsylvaniens mittpunkt är ett högland , 300-500 högt, omgivet av bergskedjan Karpaterna. I väst ligger Ungern med floddeltan som kopplar samman Rumäniens och Ungerns historia med aktiv handel och omtumlande gränsdragningar.

Inne i rumänska Transylvanien finns många ungersktalande byar. Ett laddat ämne av begripliga skäl eftersom alla släkled i gränstrakt sällan är kompatibla med nationers önskemål. Efter första världskriget blev Transsylvanien en bricka i fredsavtalet och kom att ingå i den Rumänska staten.

Här filmen hur vägen blev smalare och smalare … och nästan offroad.

Nyfiken ko kikar ut genom dörren i den Rumänska bergsbyn.

Livskunskap i Rumäniens hjärta

Kulturrikedomen är enorm, skönheten hänförande och folkets historia stark. Byarna här har genomlevt många politiska skiften. Sedan 60- talet styrdes Rumänien av diktatorn Ceausescu vilket isolerade folket från resten av Europa. Det är svårt för mig att förstå att allt detta var helt avskuret från oss fram till 89. Men vännerna här berättar om kölden, håglösheten och ett land i armod och förfall. Efter den dramatiska folkkuppen mot Cesusescu blev EU inträdet möjligt. Optimismen var stor i landet men det blev ett övermäktigt förfarande att kliva ut från total isolering till marknadsekonomi över en natt. Det klarar nog få företag. Många industrier gick omkull och hela städer påverkades.

Vi passerade bergens angränsande industristad, Turda som en gång slukat mängder av anställda för teknisk produktion mot dåvarande Sovjetunionen. Utanför staden sträcker rapsfälten ut sig åt ena hållet och bergen åt det andra.
Överallt småbrukare och små entreprenörer. Det liv som kan levas med egen täppa, känns eftersträvansvärt. Men det mest äldre som lyckats bo kvar. Varenda gård har nån sorts aktivitet på gång. Hästar passerar oss. Drar kärror med ved och säckar med utsäde. Alla arbetar för maten och värmen, skörden och veden. Laga tak och dika ut. Det som inte måste betalas med kontanter försöker många göra själv. Överallt små odlingar som bereds för hand. Äldre kvinnor går längs vägen med hacka och spade. Män bär yxor, kör droskor och baxar stockar. Små gummor för oxar med lass. Det är ett hårt liv men nog känns det som vi alla borde gå i en livsskola här. Som om något vi glömt och borde se till att lära oss illa kvickt, faktiskt bor här i Rumäniens hjärta. Livskunskap på riktigt.

Vi körde över bergen på slingrande vägar längs med floden. i Transylvanien.

Vi valde en slingrig väg

Vi ville göra en tvådagarstur med husbilen tvärs igenom Transsylvaniens nordvästra del från Turda till Ungerska gränsen. Färden var enastående vacker. Vägen slingrig och floden brusade nästan i linje med vägrenen. Jag rekommenderar dock alla att körhugade att välja stora landsvägen från Ungern öster in mot centralorten Cluj. Där kan man stanna och njuta bakelser, spatsera och se Transsylvaniens alla studenter flanera gågatan fram och åter. Vem du än frågar om råd kommer försöka hjälpa dig med tips. Värdshusvärdinnan pussade mig, kyparen kom med penna och ritade ut specialvägar på kartan och en man lotsade mig gåendes genom hela stan i jakt på grej till kameran. Nåväl, åter till beskrivningen. Från staden Cluj kan du köra söder ut mot industriorten Turda och söka dig in på småvägarna väster ut. Vi valde väg 75 från Turda via sub Piatra till Albac. Den sista delen av sträckan var det skyhöga berg på den ena sidan och vansinnesstup som jag är glad att jag inte såg på den andra. Det ömsom snöade och fluffade hela vita moln omkring oss. Jag färdades med skräckblandad förtjusning medan min kollega Daniel tjöt av stupycka.

Men Daniel var bergtaget stupkär och log förbi rasbranterna … Vi körde in i snömoln med sommardäck …

Ost och bröd i husbilen medan hästekipage går förbi.

Sub Piatra naturreservat

Men högst upp på toppen bör ni stanna över natten och vända åter ty deltavägen på västra sidan om Karpaterna är nästan inte farbar med stora skador i asfalten. Bergsvägen var dock inga problem, heller inte i norra Maramures små bygder. Håller man tungan rätt i mun, hastigheten låg och mod i blick är det en makalös väg förbi hästar, vagnar och ett och annat vedlass. Pensionat finns längs hela vägen och vi stannade i Sub Piatra på gården hos Pensuina Codro som har resturang mellan äppellundarna. Här kan man stanna och göra dagsvandringar i bergen och hänga med gummor vid staketen eller gubbar i baren. Hatt med brätte och stora stövlar verkar vara det som gäller.

I bergen finns nästan bara gamla kvar.

Farbara vägar i bergen

Bränsle för vintern är staplat överallt i Rumänien.

Pensuina Codro

Långtradare kör om häst och vagn samt cykel i velig manöver…

Gästfriheten är enorm i Rumänien. Det var svårt att få betala för att stå vid gästgiveriet med min Chausson Flash 510.

Gästfriheten är enorm

Var man än kommer behandlas man som om man var en släkting på visit. Det var till och med svårt att få betala för att få stå över natten på pensionatets innergård. Vi fick veta gömstället för nyckeln till duscharna och sen bjöds vi kaffe med några söta sopgubbar som råka komma samtidigt. Offroad med husbilen blir en tur mellan kaffekoppar och vänliga leenden.

Vita kyrkor i Rumänska Transylvanien.

Jag läser historia

Nästa morgon körde vi vidare. På ett ställe var det så trångt mellan berget och floden att vi nästan körde in under klippväggen med vattnet virvlandes längs vägrenen. Och just där, där ingen nånsin kunnat bygga eller bo, just där solen aldrig når in så låg det små, små brädkåkar klättrandes längs med klipporna. En romsk bosättning med stall och ladugårdar byggda på små pontoner klängande vid floden. Familjerns bodde på andra sidan vägen i en ravin vid stupet. Barn vinkade. En gumma ställde sig på tå för att se oss. Röken steg genom skorstenen och en häst kikade ut bakom ett plank. Vi hade ingen plats att stanna på. Byn var så inträngd mellan klippor och vägbana att det nästan såg overkligt ut. Efter fem kilometer vecklade en ny värld ut sig. Ljusa byggnader och rött handslaget taktegel. Kyrkspira i mässing och ett torg. Nästa resa måste jag få med mig översättare och höra mer om klippbyn i dalen.

Med min Chausson Flash 510 slår jag läger mitt i naturen.

Uppleva Europa på riktigt

Jag läste mycket om folkens historia under färden och kommer berätta mer om Rumänien efter hand på mina Folkloretisdagar. Det var lärorikt att geografiskt se så många bygder på en gång. Bara färden gjorde många obegripliga saker tydliga.

Ser man en ko finns alltid en herde strax intill.

Res hit

Rumänien är ett stort rike i mitten av Europa med en urgammal historia. Skall ni resa till ett land med stora vyer och oändliga berättelser, så res till Rumänien. Vackert, vänligt och överraskande.

Irmelin på världens minsta scen i Tobo

Irmelin Swedish Folk Music

The Women’s Blues of Sweden

I mitt sökande efter Europas Blues och i synnerhet kvinnors sång, är Eva Rune, Maria Misgeld och Karin Ericsson Back fantastiska skattbärare. Jag följde med IRMELIN till Akustisk Festival på Eric Sahlström institutet. Husbilen blev loge och repetitionskammare. Det är inspirerande hur de improviserar fram gamla koraler. Slingrande som blommande kurbitser tänker jag när jag hör deras folkvisor. Se filmen från världens minsta kulturhus här under.

SE FILMEN FRÅN IRMELIN OMBORD PÅ VÄRLDENS MINSTA KULTURHUS OVAN

Irmelin Swedish Folk Music

Sångerna är hämtade ur nordisk folkmusik men även från gammelsvensk by i Ukraina där Skandinaviens äldsta koraler finns bevarade. Till Ukraina utvandrade Östersjösvenskar för många hundra år sen och har levt isolerade långt från Sverige och på så vis behållit kärnan i de ålderdomliga visornas klang och uttryck.

Den store sångarlegenden Dansar Edvard från Malung är upphov till många av Irmelins tolkningar. När jag hör orden genom deras stämmor är det som att bo i hundra liv före mitt eget. Alla människors rop på hopp och nåd, förfäders hymn och bön, kärleksvisor, slingerdanser och trall ger mig lycka och tårar. Allt på en gång. Tack Irmelin för era sånger ombord på Världens Minsta Kulturhus. Europas blues finns verkligen i kvinnors sång.

Irmelin Swedish Folk Music

Eric Sahlströms institut i Tobo är ett centrum för folkmusik och dans i Sverige. Där arrangeras årligen en fin akustisk festival. En eftermiddag utan högtalare och stoj är lycka för örat.

Irmelin Swedish Folk Music

Smycken på turné.

Irmelin Swedish Folk Music

Vi är nog bäst ...

De man drömt om men inte fått

Musiker spelar och friar på bädden för brud

passionerade forskare med höghatt

Kvinna beundrar man som spelar

Jag vill berätta om livet.
Om det minimalistiska steget.
Min nuvaro.
Existensen i skiftesepoken.

Om platsen på liten yta
där rymden råder och möjligheter planteras.

Jag har ju slängt allt jag äger för jag levt
så in i norden länge att det inte gick
att röra sig bland alla skatter.

Mitt skelett blev långt med.
Utrymmet räckte inte till.
Huvud bland raketer och vintergata.
Kroppen lång av tid men vig.
Kan böja mig och kyssa friare.
Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren.

Det är så konstigt,
ty när man är liten och ny
tror man livet blir trängre av tiden.
Men det är bara förhållningen som snärjer.
Man måste helt enkelt in i ny rymdstass
för att nå dit man vill.

En bra sak med skiftestid är att man kan få
gamla avdankade rockmusiker
att förälska sig i en och stanna.
Såna man drömt om men inte fått.
Nu står de där med gitarren i dörren,
glittrar å weilar.

Eller nobelpristagarna.

De passionerade forskarna med höghatt.
Man måste kommit upp sig i åren
för att hitta de prisade.

Tyvärr kan jag dock varken ta forskare med höghatt
eller stjärnor med gitarr för min boning är så himla liten.

Musiker spelar och friar på bädden för brud

Friaren på bädden, teckning av Malin Skinnar

Vi är en flock med telefonen som bibel.

Man måste helt enkelt in i ny rymdstass för att nå dit man vill.

Vilka saker ska jag behålla?

En bra sak med skiftestid är att man kan få gamla avdankade rockmusiker …

Kärleksbrunst.

Nu står de där med gitarren i dörren, glittrar å weilar.

Hela nätterna lyser mobiltelefonen över ensamma hjärtans bäddar.

Man måste kommit upp sig i åren för att hitta de prisade …

Blyertsteckning i görande.

Huvud bland raketer och vintergata …

Mannen älskar sin kvinna. Kvinnan älskar sin man. Frid.

Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren …

It was nice in paradise.

Kroppen lång av tid men vig – kan böja mig och kyssa mina friare.

Måste hitta mig en liten man med hög hatt.

Alla bilder målade under tråna, längtan och passionerad förväntan. Konsttryck går att beställa via min PLATTA PAKETBUTIK .

Malin Storyteller Logo

Vända på smal väg med husbilen i Lettland

Mobile home on tour by Malin Skinnar

extremkörning och youtube Hade jag inte haft youtube i mobilen hade jag inte klarat av att vända med husbilen. I jakten på Lettiska musiklärare körde jag vilse bland nedlagda kolshoser  på vishan. Men jag lyckades vända! På en femöring … Jag körde i flera timmar och vägen blev mindre och mindre. Tillslut var det bara […]

Sångboken klar

Lilla husbilsscenen, musikvideo och vidgat europa Det händer så mycket saker samtidigt. Allt jag kämpat med i evighet bär frukt på en gång. Den här digitala trädgården med min webbsida har blivit en plattform med husbilen som mötesplats. Bland molnen i rörelse verkar allt möjligt! Samtal och jam i mitt lilla kulturhus på fyra hjul […]