Vi har lyckats sjösätta min ateljé bland molnen! Det har tagit mig över ett år. Men nu har jag sen två månader samarbete med webdesigner Flemming Hinnerskov från Danmark som bygger mina rum bland molnen. Det är så roligt! Och utmattande .. Allt ska tas ställning till. System på system och intentioner och lyhördhet mals i vansinnesmängder med mail. Vi har denna veckan äntligen kunnat öppna dörren in i min digitala trädgård. Det är mark under anläggning. Knappar har såtts, system utvecklas likt lökar under marken och rum ska målas och fejas. Men sidan finns och jag är mycket glad för det. Jag lämnade min skogsateljé för drygt ett år sen och beslutade mig för livet som digital nomad. Som ivrig lärling kastar jag mig nu in den virala världen.

Flemming Hinnerskov och jag gör animationer ihop. Det var så vi började samarbeta. För att se hur våra figurer kan mötas. Nu bygger vi denna sida tillsammans och jag rumlar runt i begrepp jag aldrig trodde jag skulle komma nära. Mest komiskt är att jag får koder på mess från Fleming som tror att jag förstår … Han bad mig fylla i uppgifter som saknades. Jag såg ett virrvarr tecken för en vecka sen. Men nu i mitt upphöjda tillstånd av digitalist så har jag lyckats urskilja systemet och känner mig som en hacker som faktiskt kan svara. Litet steg för människan – men jättekliv för mig!

I måndags kom en artikel ut i tidningen husbil & husvagn. Den handlar om mig och mitt val att bo och arbeta till vägs, skriven av Maria Andersson. Det blev en mysig eftermiddag på Djurgården med mycket babbel. Det är fint att möta lyhörda journalister. Man märker direkt om reportern ser intervjun som ett möte och inte en utfrågning – ett samtal.

Maria och jag hann prata om många saker, dricka kaffe och käka äppelkaka. När vi kom in på skapandet, fördjupandet och uttrycken sa Maria att hennes målande nog är dansen. I den hittar hon sitt ickeverbala språk. Vi vet båda att man ska vara rädd om det. Den ömma lusten att uttrycka sig med annat än ord. Här kan man förresten läsa artikeln digitalt : TRYCK HÄR

Och nu har Per Nikkanens diktbok kommit ut med min bild på omslaget. Det känns mycket speciellt. Hedrande. Att få gestalta någons samlade tankar. Dikter … Ett omslag är som en öppning in i någons innersta tankar. Jag blev glad och inspirerad.

På tisdagen gick jag på långvandring för att hitta in i nästa projekt. Jag blir alltid gripen, besatt av det jag gör. Hinner inte äta, umgås, knappt sova. Det är som om figurerna styr mina händer och för sitt eget liv. Jag har ingen makt eller kontroll om en liten varelse fått själ. Ibland kan den börja äga hela projektet och liksom tycka saker som jag ska måla. Jag tänker en stil men varelsen vill en annan. Det hjälper inte att vara bestämd eller att försöka använda andra färger och former. En viss ton, en rad, en känsla tar oftast över och bilden blir som den blir. Som figuren säger att det ska vara. Jag är bara målare av någons existens.

Den 3 april ska en sångbok av Desiree Saarela tryckas, med mina bilder. Vi har arbetat med boken i ett halvår, men en överansträngd hand har gjort mitt arbete utdraget. Jag har fått ett ritveck på pekfingret som verkligen bara är där via mitt hantverk. Känns lite exklusivt. Som ett sånt där trådveck gamla inuitkvinnor har på kinden efter långvarigt enträget tvinnande mot kind för att skapa fina trådar av tuggad sentråd. Nu gäller det dock att får samma karaktär på bilderna trots flera veckor mellan målartillfällena. Hela denna vecka är totalfokus på sångmålande för Desirees bok. Och stretching för att klara det! Kika gärna in i Desirees studio: TRYCK HÄR

Eftersom jag är improvisatör när jag målar är det viktigt att arbeta i ett svep. Men då handen blivit överansträngd har jag fått lägga om taktik. Nu är det struktur som gäller. Lyssna på sångerna, strukturera bildflödet. Göra en samlad disposition och måla bakgrunder först. Något jag annars aldrig gör. Men jag gillar nya utmaningar och det är som att bygga ett hus, att bygga en bok. Nu är jag i rum åtta. Sex rum kvar och sju dagar kvar innan tryck.

Jag och Desiree möttes på en sångkurs i Värmlands Finnskogar. Hon sjöng med fin djup stämma och vi fastnade i varandras livsberättelser. Sen dess har vi behållt kontakten. Nu får jag måla hennes sångbok med tillhörande CD. En ära för mig och ett fantastisk samskapande projekt mellan konstformer. Jag får måla en värld av ömma visor speglandes livets gåtor.

Nu skapar vi med hoppet att handen håller. Så är det med all konst. Klarar foten dansa, rösten sjunga, humöret skämta. Det är skönt att vara vuxen. Har en erfarenhetsryggrad som jag kan luta mig mot. En insikt om att jag brukar klara det mest på något vis. Blir man rädd att det inte går så kommer stress och paralysering. En hand som värker är dock inte lätt att måla med. Men då får stilen läggas om och nya rutiner införas. Äggur som ringer var trettionde minut. Flaxiga promenader och en finurlig handstretch där man lutar sig mot väggen och vandrar med händerna i fyra vädersträck. – Vips, så kan jag måla tio minuter till. Nu sånglyssning, ingefärste och raggsockor. Wooom!