Inlägg

Förstår Sverige utifrån Europa

Swedish folkmusic

LÅNG BERÄTTELSE OM NORDEN, EUROPA OCH DIGITALA NATIONER

Det stora Europaskiftet & jag 

Illustration & Text Malin Skinnar 

Grannländer, gränsland och traditioner

Utveckling är inte bara revolutioner och hashtags. Det är långsamma processer som bygger på gemensamma förtroenden.  Vägarna finns redan.

De är livsviktiga för miljö, ekonomi och beskydd av flyktingar. Men även för handel, kultur och nya innovationer. 

Digital nomad

SEARCHING FOR THE WOMEN’s BLUES

Jag är en folklivsskildrande berättare och konstnär. Detta är ingen uttänkt plan utan ett skrå jag kanske kan säga mig likna.

Under många år har jag skildrat kvinnors sång i gränsland. Gummors sång.  Jag reser oftast till gränser för där har kulturyttringarna hög densitet.

Liv sjuder under ytan…

Som mönster, speciella ritualer eller ofta sång. Minsta ljus får dolda skott att spira.

I mitt sökande efter sångklanger halkar jag alltid in i traditionellt firande. Det är som om högtiderna länkar samman vardagens slit till en fortsättning och ger vardagen mening.

De som lever ur hand i mun som självhushållare gör – bor i en  årscirkel av återkomster.

Man firar inte framgång utan nog egentligen gemenskap och glädje över det som  härbärgerats. En existensens zen.

Rumänien

SJÄLVHUSHÅLLARNA RUSAR FÖR ATT HINNA

Kanske har jag förstått mer av ritualernas samhällsbärande betydelser på mina färder i öst och via dem Sveriges.

Traditioner stadgar vardagen i många länder. Ibland tänker jag att det ger själva slitet en mening, saknaden en form och fortsättningen ett hoppfullt ljus.

Just traditioner omkring sång och mat  är lätt att knyta an till högtider, eftersom det går att åstadkomma även om tiden saknas. Att leva som självhushållare är ingen lugn lunk. Dagen går i rasande tempo och ingen stund förfars utan att ha något för händerna.

Grisen skuttar hos bönder i Rumänien

SLAKTEN AV JULEGRISEN

I Rumänien ses grannar inför julen då offerslakt av grisen sysselsätter byn i flera dagar. Jag har sett det så många gånger nu… hur det som verkar ta mycket tid; att slakta, röka, stycka, sylta och stoppa faktiskt fyller livet med mening.

De offrar en av gårdens få grisar. Ett kärt gårdsdjur som sprungit fritt kring familjens fötter hela året. Slakten görs som den alltid gjort; värdigt, tillsammans och tacksamt. Späcket betyder näring och köttet dyrbar kost. Inget förgås. Dessutom fastar man enligt gammelortodox sed sammanlagt nästan halva delen av året och lever då veganskt – så det mesta räcker faktiskt till som gården bringar. Det äts inte så mycket kött.

-Människor i byarna hinner ses och planer skapas. Alla måste hjälpa varandra för att det skall fungera och även om bestyren är många så hinner folk prata medan de utför sina sysslor. 

De som möts utvecklas. Åsikter måste kalibreras, göranden konfereras och samarbete genomföras. Ett sorts lokalt FN eller nyföretagarcentrum. En kittel av kompetenser och viljor som kan bli en ny framtidsbrygd. 

BLÅSTRESSADE AV ÖVERFLÖD

Att skapa återkommande öar av gemensamma ritualer innefattar möten över generationer.

Alla sysslor inför högtider innebär massor av tid med varandra och erfarenhetsutbyten… en ovanlig och dyrbar umgängesform när man kommer från Sverige där alla tycks krascha i stress eller ensamhet.

Hur kunde vi bli så stressiga?

Vi har fria studier, centralvärme och generell välfärd. Som född i Sverige, inga krig i närmiljö, heller ingen svält eller översvämningsperiod med trasad infrastruktur.

Men svensken är  blåstressad… sen ganska länge… alltså långt före 90-talet. Det osociala skyndandet för att fixa, skjutsa, träna, renovera.

Finns det några  framgångsrika  samhällsbyggen i Europa… eller förlorar vi på gungorna vad vi vann på karusellerna?

HASHTAGS – DEN NYA BÖNEN

Ofta uttrycks kritik av de samhällssystem i världen, där tradition och religion inverkar på vardagen. Det sägs att ritualer hålla folk i schack och därmed kvar i lägre standard då tro på något högre  binder folket vid acceptans; Att det inte ligger på den enskilde att kunna påverka – det är traditionen som styr och den högste som ger.

Men vad är hög standard och vad kännetecknar frihet?

Att alltid vara individualist oroar kanske mer än att överlåta sig i Guds händer.

Har inte Sverige väldigt höga depressionstal och medicinbrukare? Är det hög standard?

Kan social välfärd, där samhället tagit över barnen, gammelföräldrarna och grannens väl och ve kanske blivit lika lamslående som traditionens påbud och en allt för allsmäktig Herre?

Kan vår förmåga att påverka allt med ett knapptryck bort, stressa oss till perfektion som ingen hinner uppfylla? Det räcker kanske inte med tiptopfunktioner utan ro?

Om vi nu är fullfjädrade i högan nord? Varför lyfter vi inte själva vår skimrande skrud och flyger så fritt när vi nu kan?

Nä… för vi orkar inte vara fria.

Vi gör samma saker år ut och år in, låter mammon, trend och tv styra helt utan äventyr trots försäkringar upp till tänderna.

Som en sorts  nickedockor i led, konsumerar den frigjorda människan samma  ytliga julafton, likadana tatueringar och nästan samma livsmål.

Det mest rebelliska här verkar vara bikupor på balkongen och görs något sidosteg från det vedertagna så bildas omgående en  facebokgrupp där alla samtidigt  börjar bära näverhatt.

Kanske är vår hashtag-iver den nya bönen.. så vi kan vara unika tillsammans. 

FLOCKEN STYR

Det finns konstigt nog en rebellisk frihet i det traditionsbundna. Såväl religion som folktro kan nämligen inte politiken rå på hur de är prövar; Subtila, privata uttryck särskiljer folket från övermakten och väver en tyst gemenskap.

Det är svårt att stoppa människors manifestationer för glädje och ännu svårare är att stoppa ritualer  eller åsikter som inger hopp. 

Kanske är det därför som så mycket av sprudlande folklore ännu lever kvar i öst?

I Sverige har sen århundraden kyrka och stat gått följe. Befolkningen har varit  i ett ekonomiskt ekorrhjul där kung och adel lät sig  likställdes med Gud! – Vilken andlig soppa!

Med lutheranismen avskaffades även magin.

Kanske är det magin som är den  där tredje ingrediensen i religionen som gör det hela okontrollerbar för staten…. Det som kallas Qi i asien och helige ande i gammelskrifterna eller energi hos dem som talar modernt.

Är det detta jag ser när jag kommer åter till Sverige?

– Viljan att vara lagom coolt unik,   istället för gudfruktigt redo? Flocken styr alltid och den som lever utan något större än morgondagen måste följa trenden för att inte falla ur….

Jistanes … I´m sorry…jag måste balansera detta.

Jag tror ju inte på nånting och är själv  skrattretande lik alla jag iakttar som ett  barn av vår tid.   Jag är helt präglad av vår gemensamma samtidshistoria men jag skriver för att förstå.

Det är detta jag är fylld av och frågar mig hur det kunnat bli så här som det är i Sverige… har vi trender istället för religion…. Det är ju lite unikt om man jämför oss med resten av världen. Inte fel… men anmärkningsvärt….

Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans… 

NÄT- VISIR  & TILLHÖRIGHET

De människor man inte släpper in i ett samhälle – måste vara starka i sitt utanförskap, markera sin tillhörighet med brodyr eller slägga… vida kjolar eller kanske AI.

Hu och fasa för en framtida ofärdstid….. När digitalsmarta skapare av artificiell intelligens hoppar av den mänskliga gemenskapen för att ingen verklighet behövs mer…

Kanske är det här som traditioner återknyter och gör verklighet av det som annars kan härskas…

I familjeriter är man inte mer än grannen, modern och syskonet. Alla ser en i spegling av görandet tillsammans.

Det går inte att spela cool vid matbordet inför systrar och bröder, dock fungerar kyla på nätet.. i evighet bjuder nätet skuggfigurer utrymmet utan motstånd. Så kanske är den folkloriska sociala kontrollen som folkloriska med djupt rotade traditioner en konservativ verklighetsspärr?

Man står där – utan sitt nät-visir och bara är;  i mängden av en salig blandning familj och grannar… med en och annan från  släktens ytterflank som man egentligen inte vill förknippas med.

BRINNANDE BOCKAR

I alla tider har mäktiga försökt att styra genom reformeration  eller förbud.  Finns det vilda upptåg som vi i Sverige hade med fyllebock och tiggartåg inför jul så lyfts helgonförklarad Lucia med ljus i hår.

Finns det dans som gör anspråk på morgondagen så skylls på spelemän med bockfot och djävulens inverkan utropas. Det är ingen hejd på maktens idérikedom för att få ordning på massorna.

Vi går mot döden vart vi går – och människans rädsla inför det okända, ger makt till den som inget fruktar.

Den som har det bästa anti-dödskonceptet vinner; En helig brygd, ett livselixir, god hand med gudar eller bästa genkoden…

Blir man överbevisad så finns nästa anhalt att ta till;  paradis, helvete, pärleport och skärseld. Va ska man tro när allt är så här…. 

Vi lever allt vi orkar för att dö….

SOM DU TOLKAR DÖDEN – VÄLJER DU ATT LEVA

Den syn vi har på  döden – påverkar helt hur vi väljer att leva. Och har vi inte koll på döden, så kan vi ge härligheten till våra avkommor och upplyfta vår egen roll – porträtteras eller bli ihågkomna gurus.

Som barn av min tid –  så har jag inte behov av traditioner och högtider.

Det ligger heller inte för mig som person. Jag firar inget, varken jul eller födelsedagar och klarar inte heller att skåla för nyår eller sitta still i vitt kring ett midsommarbord. Det ger mig faktiskt rysningar och förbryllning.

Men som landad på jorden fortsätter jag undersöka trender och traditioner  för att fatta vad det är vi pysslar med egentligen. 

LIV ÄR RÖRLIGT

Jag har under mina resandeår kommit in i ett mentalt men även verkligt landskap som jag saknar begrepp för.

Jag kliver runt i en har en flod men har ingen att dryfta allt med.

Den digitala folklivsskildningens tillgång till precis allt på en gång, gör intrycken brusande.  Husbilens möjligheter att ta mig dit lokaltrafiken inte går, snabb media, livesändningar och  och fred…

Det är så många detaljer jag upplevt som kräver erfarenhet för att det skall få en mening. -Inte bara åsikter.

Man måste känna varandra väl för att kunna tala om liv och död utan att samtalen låses av föreställningar om rätt och fel. Utan att de polariseras. De öppna samtalen är så viktigt för att komma vidare.

Vårt språk är ju inget annat än transformering av intryck som blir kompromissande uttryck. Det är tur att språk även kan vara ljud, bild eller adapterade stilarter så vi kan tolka varandra på fler plan än det verbala.

Det är väl därför jag målar, filmar, diktar och samtalar. För att höra bättre… och hitta andra.

Hjärnan knocklar samman av subtila ingredienser jag vill dryfta. Längtar till sammanhang där det går att tala. Ett forum av högt och lågt – nyfikenhet och kunskap blandat.  Det enda jag vet är att inget är fast… liv är rörligt… och ju fler möjligheter vi har att mötas och stötas desto lättare kommer vi passa in i varandra och rulla livet framåt…

Travelling alone and creative, illustration Malin Skinnar

STRESSEN OCH UTVECKLINGEN

Men det finns tillfällen när allt liksom lossnar. När någon från en annan plattform hittar pusselbitar i mitt sökande och jag i hens.  Då blir samtalen som bevattning, näring och ljus och alla delar faller på plats.

Jag har några sådana bekanta. En programmerare som ser livet ur kodens perspektiv, en mekaniker som analyserar ur kuggens drift och en krigsforskare som måste lyfta upp i ljus det som smärtar. Alla deras iakttagelser meningar sitter samman fast på olika vis för jag är nu full av småbitar och måste hitta in från annat håll.

Jag färdas mellan stad och bygd.  Känner igen allt men kan inte beskriva vad jag upplever…

Jag bara känner väldigt starkt att det finns fragmenten av allt det som jag möter som bara ligger kvar som fragment i Sverige och har något med den skyhöga stressen här att göra…

Malin Skinnar and Samfira Filip, Cupseni, Romania

KULTUR ÄR HUR MAN ODLAR SIN TANKE

De platser jag oftast är på i Europa är Bulgarien, Rumänien Estland, Lettland, Finland och Sápmi, ja hela Nordkalotten.

Alltid rör jag mig i gränsland där folkets vilja att uttrycka sig oftast tar sig kulturella vägar. När  gränser förskjuts fram och åter måste människor tystna. Det blir så…för överlevnadens skull.. men det sjuder under ytan… liv.

Ingen grupp är homogen.

Vid gränsdragningar delas alltid älskade, familjer, syskon, vänner som  kommer behöva välja givare för sin överlevnad.. och man vet inte vem som tycker vad. Lågmäldhet betyder mat på bordet ofta.

Den som strider eller bubblar faller.

Endast i mättnad är människan fri. I hunger göt hon vad hon kan för att klara dagen.

Det är det som är kultur…. Inte rött och blått, fint och fult..

Det är hur man hanterar dagen och odlar sin tanke… Det är intrycket som blir utryck och efter hand en stam en krona som bär frukt och nya frön… Vart de flyger vet ingen…

SELFIES ELLER BRODERADE SJALETTER

Där tystnad råder växer annat… ringlande rankor av betydelse som man vid första anblicken kanske inte förstår. Det som överbrygger tystnad kan vara gemensamma traditioner.. en stång som reses.. ett bröd, en sång en dans…

Tänker ofta på det… att välkomnas till ett land handlar inte om att anpassa det som redan finns efter de nykomna – utan tvärtom bjuda in och dela med sig av redan inrotat.

Då bildas en matta att kliva på… och på mattan kan andra knixar tas… kanske läggs ett galant steg till, en förtrollande färg, eller förförisk stämma. Dynamisk folklore är det enda som överlever… låst, museal folkkultur dör med ekonomin att bespara och förvara.

Människan är i sig en egen spridare av sitt kulturarv. Och det kan ingen ändra på… det kommer alltid slå igenom… märkligt nog.. Människor vill guppa, gunga röra sig i ett stim av färg och form, eller strikt ryta i led.. men de trista leden dör med härföraren.. de små girlangernas, och ornamentens toner består… blommar ut och finns med oss hela tiden…

Tillsammans verkar människan gilla att verka…  som kurbitser slingrande in i framtiden..

Nu ska alla selfa sig och gilla. Men vi kunde lika gärna burit brodyr och krona.

Var tid har sin folklore. Nu är det hashtaggens tidevarv.

DEN UNDERLIGGANDE TONEN

Det folk som lever  i gränsland, har alltid tvingats anpassa sig. Men ingen människa lever utan uttryck. Det inre bubblar alltid fram. Sjuder, kokar kanske exploderar i generationer längre fram.

I gränsland har kulturen hög densitet.

Är det inte religionsskifte så är det språkförändringar. Eller så förväntas det att  man plötsligt ska vara lojal mot ny regim.

Ett gränsland har  lika många påbud som förbud att följa och jag har märkt att i sången samlas allt det där osagda –  och det är där jag söker mina berättelser. Via klangen.

Alltså inte orden.. utan via klangen.

Det hörs mer hur man sjunger än vad man sjunger om…

Den sjungande sköldens övertoner… de tränger sinom tid igenom allt.

My mobile stage.

SAMTIDEN

Jag visste inte då jag gav mig av från Sverige att det är utomlands jag lär mig om mitt hemland. Att det är där jag får syn på det vi hemma tar för givet. Att jag och många med mig är förblindande av vår egen spegling av världen.

Det är via grannländerna Finland, Estland, Lettland, Grönland, Färöarna, Island, Danmark och Norge som jag hör Sverige.

Och det är via Rumänien eller  Bulgarien jag lär mig om gammelnordiska traditioner som glömts, stöpts om och liksom finns som märkliga rester här hemma.

Och det är när jag färdas jag förbluffas  jag över hur lite Sverige hinner med sina grannar. Hur lite gemene man vet om länderna nästgårds och hur mycket de tar del av information om Sverige. Missvisande eller ej.. men dock.

Vi värdesätter samhällen runt om oss så ringa att pressen knappt har råd med  fokuserad bevakning av ens Finland trots svenskspråkig befolkning i landet.

Och när hörde ni senast initierade nyheter från Estland eller om Grönlands mångsidiga kamp för framtiden?

Vi har friheten att vidga våra perspektiv men till och med den fria pressen väljer filterbubblande facebook som nyhetsgivare. Och alla användare stöttar processen  bara genom att vara kvar på plattformen.

Det är inte bra.

SOCIAL MEDIA OCH OMVÄRLDEN

Det är så mycket som händer utanför Sverige och det känns viktigt att känna till.

Ofta långsamma kanske inte så bombastiska processer men noggranna. Precis som i Sverige har den unga generationen i hela EU haft möjlighet att utbilda sig och under fredstid chans att hämta andan. Det finns lika många unga, kreativa politiker som Sverige och kraftiga rörelser som media inte skildrar.

Samma diskussioner som hos oss med med andra erfarenheter.

Det finns många översvallande FB-åsikter där lösryckta händelser rådbråkas.

Allt vårt gillande och bläddrande på fb  katalogiseras och slussas ut i lagom portionerade åsiktsbubblor i våra fb-flöden. Det blir behagligt att scrolla för det vi ser är vad vi själva valt att gilla… En filtrerad åsiktsbubbla.

Därefter är det lätt att  tro mer på vår lilla kompis-klan eftersom allt i flödet tyder på att det mesta handlar om oss själva och det vi tror på. Facebook gör världen lite bekvämare och reklam läggs bäst ut där konsumenten vill beta upplevelser…..

Att facebook överhuvudtaget slagit sina tekniska klor över hela världens privatliv är galet.

Det är det farliga med låtsas-social media….

Om jag hade sju blommor

PEKBOKSFÄLLAN

Folk bråkar bakom skärmar och tror på den egna tesen eftersom den hela tiden förstärks via facebooks algoritmer – alltså organiserad data som förstärker vad vi  ser i vårt flöde.

Det är ju inte bara dom som debatterar åsikter som registreras av facebook, utan alla som vilar tillräckligt länge på vissa inlägg, konverserar i närheten av appen  – eller lajkar oförargerliga sajter.

Allt kommer sen åter som en skräddarsydd rekyl från facebook som snärjer oss att läsa det som oss behagar med invävd styrning mot den som betalat.

– Det behövs verkligen akut mer verklighet! Gärna konflikter med grannar och släktingar som man måste stå ut med och till syvende och sist komma överens med. Fler bråkiga släktfejder och mer tjäbbel i trappuppgången.

För det enda som leder samhället framåt är konflikter med dem vi är beroende av.

Vy över stockholm från husbilsfönster med dator

DIGITAL SAMHÄLLSKUNSKAP

Dagens Analys som jag alltid läser skriver följande: ”En undersökning från 2016 visar att Facebook har i snitt 29.000 datapunkter för var och en av sina användare. All  data hanteras genom AI som kan dra extremt detaljerade slutsatser. Facebook samlar in till och med in data från personer som inte har ett konto hos Facebook.”

För mig är det självklart att avsluta facebook och jag hoppas riktiga mediaproducenter gör detsamma. Internet är en otroligt möjlighet men vi gullar med  hajar och lägger vårt privatliv i händerna på skrupelfria pirater.

En reporter kommenterade mitt beslut med att ”Du kan väl inte gå emot hela världen Malin, du som har alla kunder och läsare på Facebook?

– Klart jag kan.

Om alla frihetskämpar före oss visste hur vi slarvar bort vår dyrbara frihet och den unika möjligheten till världsutveckling vi nu har, så  hade de spytt oss i ögonen…

Lyssna även på Digital Samhällskunskap via Podcasten Digitalsamtal så lär man sig saker i bara farten! Utvecklingen går så snabbt nu så ingen hinner uppdatera sig. Viktigt att hålla sig informerad så bra det går så man vet vilken stig man är inne på.

KONTAKTER I VERKLIGHETEN

Liv är att tycka olika och via beroende av varandra tvingas att försöka förstå andra sidan, jämka och återskapa möjligt samförstånd.

Jag känner mig upprörd som en gammal gubbe från Föreningen Norden.

Kanske är det bara dem som genomlevt fattigdom eller kalla krigets dagar som tänker på hur fantastiskt det är med  kontaktskapande. Att ha kunskap om sin nära omgivning är inte bara utvecklande och roligt utan även fredsbevarande.

UTVECKLING ÄR INTE BARA REVOLUTIONER OCH HASHTAGS

Och nu har vi något ännu större än freden att bevara…. själva jordklotet. Samarbete innebär allt för att det ska fungera. Det räcker inte att sopsortera.

– Vi måste kommunicera, inte bara demonstrera. 

När jag var liten omnämndes Norden som samling hela tiden. Men gränserna var skarpa. Vandringskartor längs med Kungsleden visade blankt på andra sidan gränsen när vi vandrade i Jämtland eller nära Riksgränsen.  Och aldrig fanns samspråk i vår public service.

Tack vare öppna arbetsgränser, snitsiga tv-serier från Norge och Danmark och en folkkär Skavlan har folk äntligen vant sig vid nordiska dialekter och unga rör sig obehindrat mellan länderna.

Norge valde att inte gå med i EU då oljan gav dem ekonomiska möjligheter att stå utanför men det kändes konstigt att närmsta granne valde ett annat ekonomiskt system när geografin var exakt på samma breddgrad. Nu när miljön kräver hänsyn och närmiljö-producerat för att skona världen hade den gamla sammanslutningen Norden fyllt en viktig roll.

Jag vet att folk inte bryr sig varken om vänorter eller gamla organisationer som Föreningen Norden.  Men de finns ännu kvar och möjliggör kreativa eller diplomatiska möten.

Vi vet aldrig när vi behöver hjälpa eller hjälpas igen. Alla som genomlevt krigen vet att vänorter och samarbeten kan vara livhanken i kris. Vi tror inte på konflikter så alltså finns de inte… Men gamla traditionella samarbeten är lika viktiga som ungas revolter för att få med tungrodda konsortsier på rätt kurs för miljön tex.  – För livet….

Utveckling är inte bara revolutioner och hashtags. Det är långsamma processer som bygger på gemensamma förtroenden och vägarna finns redan. De är livsviktiga för miljö, ekonomi och beskydd av flyktingar. Men även för handel, kultur och nya innovationer. 

With a mobile stage through Europe

ÄR DU FÖDD EFTER 90?

I öst är det en stor skillnad på dem som växt upp före eller efter 90. Det faktumet står jag inför varenda dag. Men jag inser att detsamma gäller Sverige.

Jag är ständigt förvånad över det högutbildade, välinformerade Sverige som fixar och donar men inte hinner med att bygga upp stabila relationer med länder omkring sig.

Utvecklingen går så fort överallt och även på hemmaplan är det mesta annorlunda efter 90-talet.

Norge blev rika på laxexport och olja och vi jobbar på deras sjukhus. Det vore obegripligt på åttiotalet. Och Oslo City är snyggt och coolt, mixat med en utpräglad friluftskultur där folk går hem med turskidorna på axeln samtidigt som nattfolket går ut.

Det var inte alls så innan….

Ni som är födda efter det stora Europaskiftet vet kanske inte hur danskar och norrmän en gång tittade på svensk TV och att det var i Sverige som den höga standarden fanns.

Ingen svensk skulle drömma om att söka jobb i grannländerna .. det var tvärtom.

SVINDYRT ATT FIKA

Och Danmark; dit vi turade med båtar fram till Öresundsbron byggdes – där standarden var låg, livet  billigt och mysigt – är nu arbetsplats för svenskar som jobbar i danska butiker. Om alla debatter och strider som föregick brobygget och dess miljökonsekvenser finns nästan ingen ung som känner till.

Malmö –  Köpenhamn fick benämningen Öresundsregionen och gränser skulle bära istället för att sära. Sen påverkades hela världen av Mellanöstern och passkontroller bromsade flödet.

Det är intressant att se hur många händelser som påverkar utveckling och samhällsbyggen som knappt gick att föreställa sig då på åttiotalet när brodebatten var som handgranater vänner emellan. Mycket explosivt.

Och det är nyss…

När jag flyttade till Malmö -87 för att komma närmre folklivsarkivet i Köpenhamn  så fanns bara två cafeér öppna på söndagar. Och det var svindyrt att fika…

Malmö var som en brummande blåshåla med industrier och stora boulevarder. Jag flyttade dit för det kändes exotiskt långt borta. Lite som Grönland faktiskt dit jag var på väg och liknade fabrikskvarteren i Östberlin…

Nu hittar jag inte längre mellan stora glaspalats och utbyggda pirar…

INTE FORSKARE & JOURNALIST

Nåväl.. traditioner är inte det jag sökte där jag började berätta. Jag struntar  i ritualer personligen. Jag började skildra Europa via  gummors sång…  och hos gummor finns det traditioner så jag blev ganska haj på det där…

Och hur länder sköter om sina grannar var inte heller något jag hade tänkt mig när jag började berättade om sorgetradition och livskraft i ett sargat Europa. Men så blev det…

Mitt berättande är nog som ett kall, jag är inte forskare eller journalist. Jag är bara häpen över sammanhang och vedertagna beskrivningar.

Jag skildrar för att förstå min plats på jorden, kanske lite min tid i universum men mest min roll som medmänniska.

Det är faktiskt som om en inlandsis kalvar i huvudet av information, upphettad av alla möten längs vägen. 

Inget är som vi trott längre…

Malin Skinnar utvecklar husbilen till ett mobilt kontor och rullande kulturhus

DIGITAL NOMAD I TALLINN

Och öster ut då?

Snart tror jag att vi kommer söka jobb som biträden i Estland. Kanske inte vad du tänkt dig? Esterna flyttar hem igen från flera års arbete ute i Europa.

Det är högutbildade entreprenörer som återvänder hem – vana att ta i och slutföra själva utan gnäll och hopp om bidrag. De kommer åter till en internationell handelsstad som heter Tallinn även kallad Reval eller Räffle (!)på svenska.   

Där är vackrare än på de flesta ställen i Europa och Estland är faktiskt världens första digitala nation och ledande mötespunkt för digitala nomadermed E-Residency.

Jag har med mitt företag i Estland och på EU-kontorets fik är det högkreativt och internationellt.

Känner mig ofta som en lantlolla i en hypersnabb stadsutveckling.

De unga esterna är flinka slitvargar och väldigt drivna.  Jag tänker ofta på att det är sån tur jag får vara med om det här…

Det är faktiskt helt otroligt.

En helt ny samhällsutveckling. 

Jag färdas via Europas gränser. Stannar. Lyssnar till samtal i hotellens lobbys. Ser på kartor och namnskiften. Hör om försvunna folk och utdöende dialekter. Möter barn ur äktenskap över religioner, länder och epoker. Stannar och undrar i det som kallats “ingenmansland” – ser övergivna odlingar och brunnar.

Övergivna.

Kommer till städer med helt ny stass. Oigenkännbara stadskärnor och förorter. Jag har hittat fantastiska världar via facebooks rika nätverkande (ja det som är bra med fb är magnifikt) och nått in i lokala sammanhang på ett kick.

Jag går ständigt omkring med en inre dialog och önskar jag hade en hord kunniga med mig. Huvudet frågar sig så många saker och utmattad hoppas jag på att förstå lite mer.

Min färd blev en samhällsskildring, en social interaktion med verkligheten, fast jag bara hade tänkt mig att sjunga med små gummor i gränsland.

Bara sjunga, måla  och skratta.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Kvinnors sångsköld – Setomaa

Video about Seto Leelo, traditional singing, by Malin Skinnar

Värska, Seto Leelo – Estland

Setomaa, Estland – Searching for the women´s blues.

Sångsköld på bröstet. Tusen mynt rasslande. Hjälm av pärlor över huvudduk vävd under sång.

Den är tung att bära duken. Många lager och flätat löshår av lin. Under skölden finns alla berättelser sparade. Sångorden som länkar över generation.

Se min film från Setomaa i sydöstra Estland


Sångorden  kväds fram i cirkel. De sjungs genom dagen lång, natten. De bärs från mun till mun och famn till famn. Snirklar in bland silverskålar på kvinnans barn.

Jag fick komma till den skickligaste försångerskan, Sõnoline. Hon som improviserar alla verser i sången. Bara några få kan det i dag. Killõ kallas den övre rösten och torrõ heter resten av kören som följer.

Ett matriarkat sa prästen. I Setomaa härskade kvinnorna. Männen slet på fälten och sjöng sina kraftvisor i skogen.

Seto Leelo folk costume, Estonia photo Malin Skinnar

I varje offentlig lokal övas för olika sångevenemang. Det dansas och broderas. Utanför sol i sjön och skare. På kulturhuset fixas inför Seto Folkfestival i sommar.

Seto Leelo kallas det. En polyfonisk sångtradition uppmärksammad av UNESCO.

Jag gick genom skogen och hittade en sorts vandrarhemsstugor med telefonnummer och nyckel. Massor av fiskar som hoppade i dammen.

Smyckade dräkter för att bevara och försvara skaldandets kraft i Setomaa, Estland

Var gång jag besöker Setomaa får jag följa med mina vänner  Jane Vorema och Meel Valk .

Runt om Värska finns massor av kreativa nybyggare. Ekobönder och musiker som lär sig det gamla traditionerna och faktiskt ses för att sjunga tillsammans medan man handarbetar. Ett sätt att förstå rytmen i sången. När man spiunner eller kardar orkar man med det monotona arbete i stimmar om berättelser som sjungs går genom fingrarna.

Sången i min film är en bröllopsvisa. En sång för att klä bruden inför vigseln.

Det är verkligen helt annorlunda att sjunga för att göra något tillsammans. Tiden flyr och melodierna blir mjuka. Som blodet i våra vener. Varma, långa och omslutande.

Nedsaja village, Setomaa
Jane and Meel, Setomaa singers

Meel är en av de skickliga sångerskorna som kan den svåra konsten att med alliterationer förändra synonymer som återkommer i de gamla versformaten. Jag blir oerhört inspirerad. Här är det ingen som väntar på att nån annan ska visa upp något. Man gör och utforskar själv. Bygger hela liv runt kultur och traditioner som verkligen har funktion.

Hur väva fast babyn gråter, hur bygga fast hagel smattrar, hur sakna fast han aldrig kommer åter. Resa sig upp igen… ta ännu ett kliv och bära dagen vidare. Sångerna… alla knep finns där… vagga med foten till nynnande kväden, karda och kanske hinna koka.

Den digitala nybyggargenerationen kollar hur man gjorde förr… Youtube som livsuniversitet och gamla silverrullar.  På Tartu arkiv för kulturellt researcharbete hittas mycket. Inte bara hur rörsterna lät utan hur man gjorde för att leva.

De söker i arkiven och återskapar, fast utan bojor och vånda – utan med lusten att klara sig själva. Setofolket kunde konsten… att klara sig helt allena oavsett ofärdsår.

Jae Vabarna, Seto Leelo singer, video by MAlin Skinnar
Folk singer Meel & Jane, Setomma, Estonia

Passerade en källa. Den med Värskas källvatten. Drack och ilade i munnen.. Drack lite mer och la mig i mossan o funderade. Här är gränsland.. Många spår och källor. Just Setomaafolket har inga kopplingar musikaliskt till andra, sa prästen….

Sen sjöng han med skallrande basröst en visa som jag trodde handlade om krig och himmelsk kamp. Men den handlade om att man ska passa sig för äktenskap med gammelkvinnor. ”Dom luktar illa och härjar.” 

Folkvisor är inte alltid så barmhärtiga. Se filmen.  

Sakarias Jaan Leppik är präst i Ortodoxa kyrkan i Estland och musiklärare i Värska.

Sakarias Jaan Leppik, Setomaa, Estonia,

Hans röst mullrade i salen.

Trycket på tröjan ”Estonian Hero” och armarna i kors  står i tvär kontrast till kyrkans ritualer. Eller, kanske inte. Det passar in helt och hållet. Klart en Fader ska se ut exakt så. Vem skulle annars stå pall när gränser flyttas fram och åter.

In i salen kommer två killar för att sjunga efter skolan. Armarna i kors över bröstet. Mörka stämmor. Klara men som åska – borduner jag inte varit i närheten av. Kraften.

Detta är gränsland. Som alltid svämmande av det som är till bredden fyllt.

Seto leelo, Setomaa - photo Malin Skinnar
Jane Vabarna i Setodräkt
Estonia, Värska, Setomaa map
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Här kommer fler berättelser om orden

Svensktalande befolkningen i Estland – Aiboland

Refugees on a boat

Estlandssvenskarna – Aiboland 

Aiboland Museum

Jag fick inte höra nånting  om Estland i den svenska skolan på 70 och 80-talet.

Det gavs bara  en kvarts sida i skolboken där vi lärde oss en ramsa som löd; ”Estland-Lettland-Litauen ligger i Baltikum och gränsar till Östersjön”.

Inget mer …

Att det fanns en hel befolkning som talat svenska lärde jag mig långt senare via mitt musikintresse och Gammelsvenskby i Ukraina.

Jag läste på ett CD-konvolut från skivbolaget Hurv i Malung att en svensktalande minoritet i  estniska skärgården under svåra umbäranden utvandrat och slagit sig ned i Ukraina. Men inte ett ord sades om detta i skolan.

Tänk va.. jag var tvungen att hamna med öronen i Ukraina för att förstå att det överhuvudtaget fanns en svenskestnisk kustbefolkningen tvärs över havet.

I svenska skolan berättades det inte heller at folket från Gammelsvenskby  försökt återvända till Sverige 1929 och att de anklagades för att ta jobben från svenskar och att vissa förtvivlat lämnade landet Sverige de trodde sig tillhöra.

Jag hörde heller inget i skolan om den stora svensktalande gruppen som kom från Estland skärgård till Sverige  september 1944 för att inte kunna återvända till sina gårdar igen.

35.000 personer flydde från Estland till Sverige. Trettiofemtusen människor….. Det är så oerhört många berättelser… 

Många av  ättlingarna är idag mina vänner och kollegor. Men det visste jag inte då när vi började umgås eller jobba ihop. Berättelserna kom senare när kompisar förvånat la märkt till min törst efter kunskap. Då fick jag höra om splittrade släkter, övergivna hem och  rädsla att ta kontakt med älskade som var kvar så de inte skulle råka illa ut.

Estlandssvenskarna
Googel maps show the distance clear

Under min skoltid i Sverige var det alltså tyst.

Det känns så konstigt.

Jag är så involverad i hela Europas historia idag. Har vänner överallt via musiken. Speciellt i gränstrakter där kulturen oftast är stark och fungerat som ett sätt att behålla sin identitet vid  politiska skiften.

En möjlighet att samla och uttrycka sig.

Nu som vuxen vet jag så mycket att jag svämmar över av intryck. Men som skolbarn i Sverige på 70-80 talet skottade vi mest snö, gick luciatåg och drack oboy.

Jag är född 1966 och kommer från Malung. På somrarna badade vi alltid hos Mormor på Ölands norra udde. Där låg den horisonten vilken jag alltid undrade över. Vad fanns där bakom… Jag målade den blåare och blåare… frågade och frågade.

Mormor beskrev.. hon hade haft krigsbarn boende hos sig. Hon visste och förmedlade.

Men hade  inte mina föräldrar  berättat om världen så hade Estland inte funnits som begrepp.  Det är verkligen inte klokt.

Det måste väl vara det som heter allmänbildning och innefatta skolans plikt?  Att  ge alla möjligheter att se sin stund på jorden ur fler perspektiv än ett. I alla fall vara bekant med sitt grannland?

Nu har jag mitt företag i Estland. Ett intressant land för oss digitala nomader. Imponerande infrastruktur och många kreativa.

Jag jobbar i hela Europa och Estlands digitala uppbyggnad gör det möjligt för mig att verka smidigt. Undrar om folk i Sverige ens vet det… Hur Estland tagit stormkliv framåt och att folk börjar flytta åter?

Storyteller

Jag berättar om mina färder i Europas gränstrakter, i sökandet efter människans blues – sången som hörs då hon är ensam i stillhet eller tillsammans i kraft.

Jag skriver inte för att jag vet – jag skriver för att förstå. Jag färdas för att begripa hur det är att vara människa och fånga dagen.

Hur man gör för att leva och vara. 

Campar vid Dagös stenstrand
Minimalism

Jag söker sånger överallt i Europa. Hör berättelser genom klangen. Förstår var jag ska söka vidare genom melodierna. Andetagen…

Började med att söka sångspår i de gamla svenskbygderna. Bygder jag inte visste fanns förrän jag kommit hit.

Kalkstensbottnen som går under hela Östersjön gör att estniska skärgården påminner om Ölands natur.

Stor historia och många berättelser.

Här har folk kämpat för livet. Drabbas av det. Rör mig i gränstrakter.

Kan inte blunda.

Målar och söker Europas Blues.

Stannade en dag på museets läsesal på  Dagö eller Hiumaa som det kallas på estniska. Dagö ligger mitt ute i det blåskimrande havet. Grönska och grusvägar. Ett sommarland.

Jag läste och läste om de  svensktalande öborna.

De hade levt här  på ögruppen sen 1300-talet. Kanske kom de ännu tidigare.

Hörde om bönder och fiskare som fick överge sina gårdar för att aldrig komma åter.

Nästan alla lämnade. Efter kriget var det inte så många estlandssvenskar kvar.

Jag tar färjor med husbilen mellan öarna.

Andra sidan

Märker att få i Sverige vet vad jag talar om förutom dem med rötter i Estland. Vi andra, som gick i skolan 70 – 80 talet  lärde oss knappt nånting om den andra sidan.

Vi pratade om Gustav Vasa, Vikingar och stålet men inte ett ord om Estland. Sen for vi till Mallorca, Legoland och  Zell am See och visste inte mycket mer. Solarium, Micro och Michel Jackson – så var det bra med det.

Men jag såg ofta på Östersjöns horisontlinje och sen åter på kartan. Vem är det som bor där borta egentligen?

Illustrations by Malin 

Refugees on a boat

Det var märkligt att färdas bland röda stugor och gator med svenska namn.

Allt såg ut som Öland. Stigen, vägen, husen.

Allt.

Stod i en trädgård och såg svenskarnas lämningar. Ser hus på hus – en gardin, en grindstolpe. En plakett på en sten. Alla som lämnade.  Det var så oerhört många.

Det var alla.

Malin

Forskaren, Johan Lindström berättar att en stor  grupp svensktalande troligen kom från Byxelkrok på norra Öland. Se filmen här. 

Jag läste och läste, försökte förstå. Svenskarna höll sig för sig själva stod det – många hade rödlätt hår, var längre och klädda i dräkt med speciellt vävda ränder.

Satt på museet till de stängde. Det var stora böcker. Jag blev rastlös för jag förstod inte hur det kunde vara så obekant för mig.

Historien…

Allt var ju så likt Sverige men helt okänt.

Hittade en krog med bra uppkoppling.  Barägaren var skotte och hade levt sen länge på Hiumaa. Jag stannade och pratade.  Där fanns gubbar i baren och ett biljardbord.

Brodery

Broderi från Aibolands  lärorika Museum i Hapsal. 

Jag drack kaffe med socker sen Coca Cola. Jag var så trött. Trött av intryck och kunskap. Tog mera kaffe med ännu mera socker. Men det hjälpte föga.  Ju mer jag  läste desto mer förbryllad blev jag av att jag egentligen inget visste.

Bad om parkeringstips för husbilen och hänvisades till en rosenlund.

’Vid havet kan du stå. Här är ändå ingen nu. Du kan stå där. Turister anländer i helgen.’

Nyponrosor och blått hav. Som Östersjöns vatten mellan Byrum och Blå Jungfrun. Samma hav men helt olika historia.

Liten Yta Stor Rymd

Hur blev det så här?

På något underligt vis gick det upp för mig att det jag upptäckte var inte Estlands historia. Det var var något helt annat…

Det var Sverige…

Sverige… landet jag fötts i, levt i, varit trygg i. Landet som talade om hela världen som pratade om demokrati och öppenhet, forskning och framsteg.

Det var Sverige.

Det var ett Sverige jag plötsligt stod främmande inför – som förbryllade mig.

Ett land som missat att berätta att Estlands befolkning fanns.

Det regnade ute.

Några kvinnor sålde lök utanför butiken. Ett barn sparkade en boll som jag kickade tillbaka.

Hur kunde jag växt upp på andra sidan Östersjön utan att fått höra denna historia en enda gång under hela min skoltid. Hur kan en hel nation skapa läromedel, tidningar, tv-program och nyheter och inte med en mening snuddat vid kusinerna på andra sidan havet.

Inte med ett enda ord förutom ett kvarts uppslag i geografiboken med  den rabblande versen; Estland, Lettland och Litauen – Baltikum gränsar mot Östersjön. 

Inte ett ord om människorna, deras kultur och levnadsförhållanden.

Inte förrän jag insåg att det var just Sveriges  tystnad i frågor som rörde grannländerna som gjorde mig så matt så lättade min trötthet och jag kunde reflektera igen.

Båtflyktingar över Östersjön, Medelhavet och Atlanten. Samma fruktansvärda moment då båten lägger ut.

Kalla Kriget

Jag vet fortfarande inte hur Sverige förhöll sig till tystnadens diplomati… men jag anar att frihetens pris krävde förtryckets  acceptans….

Vi levde på och stod fromt utanför.

Jag skulle velat höra hur Skolverket tänkte då de författade skolböckerna.

Hur många frågor och upplysningar som tystades ned för att simma lugnt i Östersjön.

Inte förrän jag förstod att även jag var ett barn av kalla krigets dagar, trots simhall och  yttrandefrihet  – så kunde jag förstå vad som stod i alla böckerna.

Inte förrän jag såg Sverige som en del av tigandet så kunde jag läsa vidare.

Märkligt att förstå att även jag var ett  barn av kalla krigets diplomati.

Jag målade flykten från öarna – mina vänners historia. Och jag målade berättelser om de som varit kvar. Det var ju alla jag mötte.

Jag målade mycket under mina första vistelser i Estland. Jag gör det alltid när jag tänker.

Målar… Stannar i bilen, tänker och ritar.. tänker, skriver och ritar.

En av mina teckningar handlade om Morfadern som sände iväg sina barnbarn till skepparen som väntade ute på redden. Vind för våg sköts de ut i vattnet då soldater närmade sig huset.

Barnens föräldrar hann inte sätta sig i säkerhet.

Historien ropar, skriker och viskar bland dyningarna så nära våra egna kuster.

Mitt öga skall vaka över dig ..

Church Estonia

Av de 35.000 ester som kom till Sverige  1943-44 var 6700 estlandssvenskar, dvs personer som talade svenska – en minoritet i Estland.

1500-2000 estlanssvenskar var dock kvar i Estland efter kriget. Många levde i familjer med en estnisk och en estlandssvensk förälder och var således naturligt tvåspråkiga.

Vissa  flydde redan under den första sovjetiska ockupationen. Rågösvenskarna, en grupp på 110 personer anlände till Sverige redan 1940.

Jag har ännu ej besökt Rågöarna. Men jag ser dem från Paldiski, industrihamnen en bit från Keila där jag har mitt kontor.

Flacka hedlandskap ute i havet, inte långt från fastlandet.  Ser fotografier på betesmarker, odlingar och smala  gränder med längor och djur.

Öarnas strategiska läge brukades visst för övning med bombplan under kriget och inget finns kvar av bosättningarna idag. Men jag vet att en svensk bonde har återvänt och startat en farm i sina förfäders spår. Jag hoppas få komma dit. Öarna ligger nära stranden. Ser ut som Ölands mjuka strandängar.

Efter Sovjetunionens upplösning kom nya berättelser igen. Mängder, mängder, mängder. Livsviktiga historier för att beskriva hur livet var för enskilda familjer. Ett pussel av verklighet långt från historieböckers krassa siffror.

Det är dem jag hör nu, invävt i sång och barndomsminnen.

Hiumaa road

Lär mer om estlandssvenskarna 

SoV ger ut skrifter och böcker som handlar om den svenska minoriteten i Estland och de arrangerar många intressanta och viktiga saker.

Jag rekommenderar alla att resa till Hapsal och besöka Aibolands Museum – Estlandssvenskarnas Museum. Jag lärde mig så oerhört mycket. Det var väldigt fascinerande på alla sätt och vis. Språkligt, hantverksmässigt och kulturellt.

Reportageboken Strövtåg i Aiboland av Mikael Sjövall är en bra grund för att förstå mer om den svensktalande befolkningen.  Den kan beställas från AdLibris.

Här är länken till  Vetenskapens Världs film om den svensktalande befolkningen SVT PLAY

Snart kommer mitt reportage från Torsdagstanterna som syr sin historia på Aibolands Museum. 


Estland, Aiboland

Min film om Broderad tid och Torsdagstanterna på Aibolands Museum



Svenskesterna från Aiboland utvandrade till Ukraina och sångspåren har legat kvar i flera hundra år. De har gått från mun till mun och är så nära källan man kan komma i hur koraler en gång låtit när de sjöngs i Sverige. Det är unikt och fantastiskt. Här är länk till skivbolag Hurv som givit ut denna unika samling. 


Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Att locka fram läslusten – Estland

Toomarahva Guest House,

Tid att höra sin egen reflektion innan nästa äter upp ens minne


– en lyx kallad fokus

Toomarahva Guest House, kitchen

Att bläddra och inte spela

Jag kom till ett hus där läslampan tändes på kvällen. Ljus och stor strålade den rikligt över bordet. De bodde i en bygdegård, ett timmerhus med kamin och sotade stockar.

På bordet låg en stapel böcker.

Mamman lånade hem böcker en gång i veckan för att locka till blädder.

Och lite senare på kvällen, med te-kopp innan läggdags, satte hon själv sig ned och frågade vad han sett, sonen, bland ord och bilder.

Han återberättade om stjärnor och planeter, om insekter och floder. Och tillsammans förundrades de över världshistorien ur bok efter bok. Allt var nytt för honom. Och ur ett barns perspektiv lika svindlande nytt för henne.

Jag satt bredvid, vibrerande av upplevelsen.

Pojken drog sig till minnes en annan bild ur en liknande bok. Mamman sa hon kom ihåg vilken han menade.

Sen berättade han för mig om puttrande vulkaner och ett mineral som frigörs. Om halsar på fåglar och en planet 40 ljusår bort.

När han var yngre läste hon högt för honom under de bilder som lockade honom till frågor.

Jag satt mitt emot dem. Förtrollad.

Det kändes så självklart men var ändå unikt; en delad verklighet. Gemenskap.

Läslust

”Läääslust… ” Det ordet förstod jag plötsligt. Och den lusten föder törst på mer.. kunskapstörst.

Det var så fint. En samvaro där mamman bereder möjlighet och ro för detta känsliga moment; att orka läsa. Hon skapade en social lockelse att bläddra, visa och dela, lyssna, förundras och tystna.

Så klart det blir ett gott beroende. Ett behov. En vilja. En förmåga. En superpower. En lyx kallad fokus.

– Är inte Youtube samma sak?

– Nej, för info utan stop ger inte mänskliga hjärnor chans att enskilt reflektera, utvärdera och tillämpa. Fakta finns ej. Bara presentationer vi måste ta till oss och uppväga mot annat.

Varken barn eller vuxna ska serveras klippta dramer eller rörlig fakta till den grad som görs idag. Det blir hjärntvätt.. och av vad bykas barnens sinnen? Har ni kollat?

– Om de hade dataspel? Så klart inte. Men den digitala stormen är få förunnade att undkomma. Har du själv chans att införa kommunikativ läsning regelbundet – utan förbud av annat – så gör det!

Lyckliga dessa ögon med vidvinkeln intakt och tid att höra sin egen reflektion innan nästa äter upp ens minne.

Malin Skinnar #VisitEstonia 

Lyckliga ögon med vidvinkeln intakt

Toomarahva Guest House,
Toomarahva Guest House,

”Läääslust… ” – Läslust! Det ordet förstod jag plötsligt. Och den lusten föder törst på mer.. kunskapstörst.

Varken barn eller vuxna bör serveras klippta dramer eller rörlig fakta dagligen.  Det blir hjärntvätt… och av vad bykas barnens sinnen? Reflektion kräver tomrum.

Toomarahva Guest House,
Toomarahva Guest House,
Toomarahva Guest House,

Via www.visitestonia.com finns all information om hur du lättast reser till och runt i Estland.


Det går dagliga båtar från Stockholm till Tallinn och sen reser ni vidare med buss, cykel eller hyrbil.



Estland är ett underbart grannland för barnfamiljer. Lugnt och intressant med vandringsstigar och långa stränder.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Kullorna som stal gubbjobben

Vem har rätten att söka jobb
Vi sålde is och fiskar regnade från skyn

En gång för inte så länge sen fick delar av Blekinge och bygder i Norrland nödhjälp av övriga svenskar. Jag läser mina damtidningar från 30-talet. Under denna tiden gick en krona från var nummer till undernärda Blekingebor.

Jag läser vidare om Ukraina. Till Sverige kom svenskar från Gammelsvensk By i Ukraina. De hade kämpat för att hålla språket vid liv efter kommendering ned till Ukraina från Dagö 200 år tidigare. På grund av förföljelse i det nya landet och svåra umbäranden flydde en stor grupp svenskar åter till Sverige 1929.

Men när de kom hit fick flera återvända till Ukraina. Några sökte sig till Kanada för fristad.

I Sverige sades att de tog jobben i från svenskarna. ( … )

De familjer som flydde vidare efter det kalla bemötandet i Sverige for vidare  till nordamerika.  Men det var svårt även där och många fick återvända till Ukraina. bara tanken på detta jag nu skriver gör mig förtvivlad. De kan varken haft ekonomi eller hopp kvar. Stackars människor.

De valde alltså återfärd till landet de flydde från då de ej accepterades i Sverige trots djupa kulturella rötter…

Jag läser i en annan tidning från seklets början om svenskättlingarna i sydamerika. De som blivit kvar på plantagerna. Smutsiga, obildade och sjuka, vars liv låg i händerna på en missionär från Norrland.

Jag tänker på min egen släkt i Malung som låg vinter under 60 – 70 talet, hur de slapp skolplikten och lät kropp gå i träda för överlevnad då skörden slagit fel.

De låg stilla för att spara energi en hel vinter. Barkbrödet bakades av dem som orkade karva i skogen. Men många blev sjuka och dog.

De som föddes under armodsåren men ändå lyckades växa upp, såg ingen annan väg än att pröva lyckan i Amerikat. Hemmave gick inget att uppbringa.

– 1860-70 talet alltså …

Det fanns knappt en kulla som inte gick på herrarbete eller mas som inte gick arbetsvandringar i såväl syd som nord eller västerut mot Norge.

Storsvagårenmissväxtårenarmodsåren ; begrepp som många av oss inte kan föreställa sig innebörden av idag. 

blomstergirlang

-Kullor tog dock enligt ryktet jobben från gubbar i Stockholm. Någon berättade att de var ju nyktra kullorna och kunde balansera högt utan att falla. De kom från barnrika familjer med allt för små jordar för att kunna mätta alla munnar.

– Men de var ju bara kvinnor så vad hade de där att göra, männen hade ju hela familjer att försörja. Kullorna skulle bort!


Jag läser idag: Länder vill ur EU för de i öst tar jobben från folk.

Jag funderar vad folk är och vem som har rätten finnas där den är och kallas folk.

I delar av Ukraina kämpar man för närmande till EU med livet som insats.
Världen är lika stor nu som år 1929 men avstånden små för oss och kunskapen om varandra enorm.

Jag känner att det är ännu viktigare än nånsin att skapa ännu mera.

– Kämpa vidare alla kluriga entreprenörer och sociala nätbyggare o kommunikatörer. Kämpa, kämpa, kämpa och var innovativa för öppna gränser.

Tänker att det är lämpligt att gå utanför gamla politiska klyschor och nyttja det innersta och yttersta för att själva göra skillnad.

Av Malin Skinnar

Vem har rätten att söka jobb

Min berättarfilm om Sverige; vår gemensamma levnadsö

Illustration Malin Skinnar, Swedish woods

Skydda är en dygd – Ormsö

Herden skyddar och vägleder den minste. Djuret tröstar.

Ormsö – Vormsö – Vormsi, Estland

Krigarens döttrar, estnisk folksaga illustrerad av Malin Skinnar

Flyktingarnas vandring 2015

Lyssnar nyheter.
De som börjat vandra genom hela Europa.
Hur kan det ske?
Utan hjälp!

– Ungern stoppar… år 2015…

Förr fanns tron. Dygden.
Den som inte ger tid
att rädda flyende
begår livets största brott.

Att gömma, skydda och stötta
är människans ansvar.
Vi måste alltid.

Liv.
Nu.
Ingen annan gång.

Är på en udde i Ormsö
Vormsi i Estniska skärgården.


En gång var svenskar flyende
till fastlandet härifrån.
Alla flydde eller slukades av krigets käftar.

Barn gömda i hålor.
Barn utan skor.
Barn utan filt.

Men den fattigaste kämpade
för att ge arm sitt skydd.
Det var en självklarhet.

En självklarhet.
En självklarhet.
En självklarhet.

Herden skyddar och vägleder den minste. Djuret tröstar.

Så berörd av landets historia; Estland, Estonia, Eesti. Här har var gård ett tydligt öde.

Så hör jag nyheterna. Kör genom bygd på bygd längs med estniska kusten. Tömda, återuppbyggda samhällen. Hör nyheterna. Det är hösten 2015. Nyheterna.

De vandrar. Aleppo brinner.

Målar i tungor.
Målar och hör.

Refugee children refused to enter safety
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Djupare än havet – Eesti mot Rootsi

Båtflyktingar mot ovisshet

Flykten från Estland till Rootsi -Sverige

Illustration av Malin Skinnar, kollage
Campar vid Dagös stenstrand

När jag började måla migrationsvisor  fick jag reda på att många av mina vänner

är flyktingars ättlingar.

Fasansfulla berättelser om deportation, moblisering och det svåra valet att försöka överleva via flykt även om risken att dö var stor.

Med barn  i knyte och syskon i hand, tvingades de lämna gammelföräldrar på strand, påmanade av de äldre att skynda sig för att rädda vad som kunde räddas.

De smögs ned si ekan och sköts ut.

Stop motion animation by Malin Skinnar

Gömda i lårar.

Täckta av nät.

Skylda av fisk.

Gömda i tårar.

Gav sig av.

En baby skyddad i Morfars stövel.

En mamma så rädd att hon svimmade då hon kom till Gotland och trodde att Röda Korset på land var soldater.

En hungrande flicka gömd i en packlår inunder soldater.

En familj i en träbox i en vecka.

En mamma ensam med stoppad motor babyn i förklädet.

Unga pojkar gömda i rävgryt.

Många, så fruktansvärt många mödrar med barn.

Pappor försvunna.

Morfäder som försökte hjälpa.

Ensamma mormödrar som lotsade.

De minns ännu pannkakor och filtar. Sylt och värme. Skräcken som aldrig släppte.

Vänligheten som gav deras barn kraft att växa.

De gråter ännu då de berättar hur de inte fick kontakta sina föräldrar därhemma med risk för att utsätta dem för fara.

Under åratal.

Julsånger i telefonen då de äntligen vågade ringa hem.

I krig är saker inte som de borde.

De blir som de råkar.

Och de blir åt helvete.

Plötsligt kommer stunden då osäkerhet och det svarta

mörka havet är säkrare än gården.

Skräcken efter vad som hänt grannen eller vännen

så mycket värre än storm och ispiska.

Avgrunder djupare än havets.

Refuges Eesti-Rootsi

Jag har rest till  Estland och ser ut över det vatten jag lyckobadat i som barn; Östersjön.

Här kallat Västerhav.

Jag visste då – när jag var liten – att på andra sidan Öland och mitt Alvara låg Gotland sen Sovjetunionen.

Det gick skepp där ute. På randen till himmelen.

Ibland såg det ut som om skeppen skulle välta över horisonten. Jag målade dem. Svarta pråmar mot det blå.

Nu sitter jag i bilen. Regn mot rutan. På andra sidan havet. Målar igen, som alltid då jag tänker, för att hinna förstå.

Kaffe, ett äpple och  en penna.

Denna plats där jag just parkerat – där jag målar är  platsen som mina föräldrar alltid noga kallat för Estland. Ett land som borde vara fullt av studentutbyten, men som låg där borta helt isolerat av något jag då inte kunde greppa.

En plats jag valt att försöka förstå nu som vuxen.

Min släkt har inga rötter i Estland, bara en kunskap om att det fanns en plats som förlorat sitt namn och frihet.

Och jag hade en Atlas. Följde floder och gränser med fingret men i skolan nämndes inte våra grannländers folk. Knappt talades det om de Baltiska staterna, eller om Sveriges egen historia med gemensam handel och sjöfart via Tallinns eller  Revals hamnmagasin.  Aldrig nånsin nämndes de svensktalande öarna längs med estniska kusten.

Jag visste inte då att sju av mina vänner idag skulle ha föräldrar med flyktens historia. Att detta var stränderna de skulle berätta om; Estlands stränder; Eesti.

Det påverkar mig mycket att beträda dessa marker. Kliva i sanden. Höra vassen. Se horisonten och förstå att vår tid blir helt olika skildrad beroende på var man råkar vara född.

Jag är överrumplad av hur många vänner som är flyktens barnbarn.

Malin Skinnar

Båtflyktingar mot ovisshet
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Tänd ljuset på redden barn – Ösel

Båtflyktingar över Östersjön, Medelhavet och Atlanten. Samma fruktansvärda moment då båten lägger ut.

Flykten från Estland

Att överleva livet

Estonia Saarenmaa – Gotska Sandön

Lyssnar på Östersjöns sånger
och hör världens.
Undrar hur vi kunnat glömma.

Målade bilder i vintras jag inte vet.
Ansiktsdrag som verkar
bo i mina händer.
Ramlar in i världar jag aldrig känt.
Inte upplevt.
Ej fått mig berättad.

Nu står jag här.
Och får höra dem på riktigt.

Hör strändernas sånger.
Sugs in i nätter och skyndan.
I fasan vid vägskälet.

Valet.
Detta fasansfulla avgörande val.

Ser skogen.
Dungen med gömda båten.

Sekunden – stunden.
Hoppet – modet.
Hör Östersjöns sånger.

Planer.
Förtvivlan.
Risken.
Insatsen.

Föräldern som peppade
men sen brast i gråt.

Paralyserade.
Morfar stum.
Syster vyssar syster.

Vägen.
Natten.
Vilse.
Grundet.

Latvia forest
Båtflyktingar över Östersjön, Medelhavet och Atlanten. Samma fruktansvärda moment då båten lägger ut.

Möter barnens barn och barnbarn.
De finns överallt omkring mig.
Barnen till överlevande.
Familjeberättelser om vågorna.
Om rävgryt där hundar inte kunde spåra
och gömslen bland granens rötter.

De gav allt i sekunden de klev ombord.

Hör mina vänners anfäder.
Undrar hur vi inte har plats för flyende.

Sjunger med mina vänner i Senegal.
Samma sånger på annat språk.

Samma rangliga båtar på annat hav.
Kampen om fortsättningen.

Hoppet.

Av Malin Skinnar

Hur många lämnade?

Livet och fortsättningen.
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Stor resguide – Estland världsarv

Helmine folk choir

Malins långa resguide genom grannlandets natur & kultur.

Malin Skinnar skildrar kvinnors sång i gränslandet Setomaa
Står på en äng i Estland med husbilen

Estland – vårt mångsidiga grannland

En resa mellan byarnas skördefester är en stor  upplevelse av smaker, sånger, hantverk och folklore. I klungor samlas man och sjunger natten lång, till elden brunnit ned och dragspelarna somnat

Estland  – vårt mångsidiga grannland har modet att blanda uråldriga traditioner med  digitala kommunikationer.  Jag färdas, förundras och fylls!

Fricamping i Estland med husbilen

Ta färjan till Estland. – För er som ska köra ut i Europa är  resan genom Estland, Lettland och Litauen ett  spännande alternativ till färjorna mot Tyskland.

Stränderna på andra sidan Östersjön är oändligt långa, rena och vackra. Längs med vägen finns intressanta städer och upplevelser.

Det går mängder av skepp från Sverige raka vägen in till Tallinns underbara gränder.  Så vi struntade i södra Europa och stannade och njöt Estland fullt ut istället. 

Timmerhus i Setomaa Estland

Artikeln är  publicerad i  MIN HUSBIL  Text & Foto Malin Skinnar 

Julmarknad Tallinn, foto Malin Skinnar

Medeltid och supervacker modern arkitektur 

Här är förbluffande vackert. Husen i gamla stan lyser i olika färger, slingrande kullerstensgator och ringmur, torggummor längs ringmuren säljer sitt vackra hantverk.

Husbilen fylldes av blommiga vantar, linnesjalar samt ovanligt designade reflexer  som här kallar ”helkur”.  Jag som sällan handlar blev helt bedårad av allt tovat och täljt, broderat och stickat.

Dessutom glittrar jag numera i mörkret. I Estland finns nämligen en lag att man skall bära reflexer på kappans högra uppslag nattetid vilket utvecklat mängder av juvelliknande medaljonger att bära.   

 

Tallinn medeltidsstadens ringmur
Sjöfartsmuseet Tallinn, Estland, artikel Malin Skinnar

Tallinn är den bäst bevarade medeltidsstaden I Europa och värd en långtur med guide. Här får vi vår nordiska historia klarlagd, med det snillrika Hansakompaniets handelsvägar ut över Östersjön.  Den pedantiska ordningen i de Estniska magasinen gjorde visst Tallinn till  bas för hela handelskompaniet. Guiden är intensiv, rolig och tydlig. 

Designbutiker och mysiga cafeer blandas med konstnärers gallerier. Här kan man stanna hur länge som helst men idag skall vi ut på landsbygden.

Vi ska besöka två Unescoskyddade områden I Estland, uppmärksammade för sina immateriella värden: Setomaa i sydöst  och Kihnu ute i Rigabukten.  

Jag färdas i min husbil även kallad ”Världens minsta kulturhus” och livesänder från vägen.

Googel map upp och ned ger nya tydliga perspektiv på var vi är utan politisk indelning

Googel Map upp och ned ger bästa perspektiv på Världen

Här var en gång tre svensktalande bygder på denna ö i Estland.

I Estland finns massor av yoga, meditation, vandring eller sångläger

Nedsaja sångläger för intresserade av kvädesvisornas klanger i sydöstra Estlands Setomaa.

Fisk och lökfestival i Augusti
Lake in Estonia
Odla tomater, lök och gurkor , sen stundar skördefesten.

Supertuffa kvinnor i folkdräkt på Kynö  – Kihnu

Vi börjar på den mytomspunna ön Kynö eller Kihnu som det heter på estniska. Den ligger två timmars färjeresa ut i Rigabukten. När jag kör av den pråmliknande färjan  möts jag av festligheterna omkring en regatta. I hamnen säljs det fisk och bakelser.

Här är faktiskt kvinnorna väldigt ofta klädda i dräkt; randig, knälång kjol, sjalett och lågskor.

Besökare från hela världen lockas precis som jag av öns säregna traditioner. Kynös kultur sägs även vara en ledstjärna för jämställdhet mellan könen och har listats av Unesco som ett kulturarv värt att beskyddas.   

Är du där under midsommar eller annan högtid får du se en del av deras urgamla traditioner, men ta chansen att boka guiden Mare Mätas.

Hon berättar om säljägarfolkets kultur och sjunger öbornas sånger som är mer än 2000 år gamla 

Mare Mätas guide Kihnu, Estland Foto Anne Helene Gjelstad

Guide Mare Mätas, Kihnu / Anne Helene Gjelstad Photography

  

Foto by Guide Mare Mätas Kyhnö, Estonia

Photo Mare Mätas, Guide Kihnu

  

Köksträdgården Pärnu

Åter på fastlandet kör jag fel men får hjälp av tjej som erbjuder mig parkera på hennes garageuppfart över natten. Jag är vilse i Pärnu och det börjar skymma.  De har plats och och tycker inte jag ska behöva allena på en camping. Det låter mysigt och jag lotsas hem till deras lilla gröna villa strax utanför centrum. Hennes dotter visar upp hundens cirkuskonster medan vi talar om världen, husbilar, facebook  och om livet som ung mamma i Estland.

Trädgårdslandet har Mormor anlagt och det är av henne hon lärt att safta och sylta. Arbetstillfällena är få och trädgården drygar ut ekonmin. Nu är mormor i himmelen men kunskapen finns kvar och jag lämnar nästa morgon med en korg full av kompotter och en ny vän  

Det lilla barnet visar mig runt i köksträdgården
Alla samtalar på festen, deyt känns som om alla har viktiga hemligheter att dela med sig av.
Alla samlas till fester kopplade mot årstiderna
Ett kärt par möts efter femtio år.
Sjunga i klunga verkar ske helt naturligt så fort en eld tänds.
Helmine folk choir
Skördefeterna avslöser varandra från by till by.

Svensktalande i Estland   

Jag kör nu vidare till färjeterminalerna i Harpsuund och på halvön Nuckö för att besöka de forna svensktalande öarna Ösel/Saaremaa, Dagö/Hiiumaa och Ormsö/Vormsi.

Där blir svenskesternas öde mycket påtagligt. En röd stuga på Ormsö  har en guldplakett på väggen som informerar att alla på denna gård gav sig av. Läs mer om den Estlandssvenskarna här.

Det gör ont i mig… jag ser äppelträdet, blommorna vid förtukvisten.. minnen av dem som byggde och skapade ett liv.

Hör om paniken då grannar deporterades mot okänt öde i Sibirien. Om de fasansfulla besluten att lämna allt de har för flykt bland havets svarta vågor.

Om småsystrar som själva fick ro mot redden för att för att plockas upp av en lots medan Farfar stannade på gården allena för att sköta djuren och vänta på den försvunne sonen.

 

Malin Skinnar funderar på flykten från Ormsö

Berättelserna

Min väns mormor gömde sin nyfödde i en stövel till skydd mot stormen. De skulle nu lämna, gård, hagar, liv. Flykten var noggrant planerad för att i skydd av natten ta båten över havet i en eka. Efter motorhaveri drev de in  mot Gotska Sandön där  familjen räddades.

Fasan. Jag hör dessa historier igen och igen. De som kom iväg och de som fängslades och stannade.

Vissa kom aldrig fram. 

Att besöka dessa platser är att gå genom historiens sammanhang.  Flyktingens utsatthet är så påtaglig. 

Jag följer stigen mellan vassruggarna. Hör barnen som leker.. precis som då innan allt förändrades. 

Att färdas här är att dela historien med dem som bär den med sig. Och att ge kraft till allt det nya och vackra som blomstrar igen.

 

Berättelserna om flykten, sekunden de klev ned i ekan och skjöts ut från stranden följde mig. Jag målade och målade och målade.
Campar vid Dagös stenstrand

Aiboland Museum – Rannarootsi och svenskbygderna

Över 80.000 människor flydde vid den sovjetiska ockupationen hösten 1944 och 25.000 av dem hamnade i SverigeFrån svenskbygderna lämnade över 8000 människor och öarna blev därmed nästan helt utrymda.    

I Hapsal/Haapsalu  finns det fina Aibolandsmuseet som skildrar den svensktalande befolkningen i kustbältet. Det är mycket värdefullt att besöka för att få en bild över den svensktalande befolkningens kulturyttringar och leverne. Här finns svensktalande guider och  även spännande berättelser för de minsta av Lydia Kalda.  Se gärna min film om TorsdagsTanternas broderade minnesväv 

Läs mer här. 

Jag njöt av långa ständer med märkta vandringsleder

Det är underbart att färdas med husbil i Estland

Hon ger mig ett äpple och går vidare i vattenbrynet.

Varg på Dagö – Hiiuma

Jag besöker en barndomsvän som flyttat åter till Estland från Öland dit hon kom med sin Mamma 1990.

När utbildningen som landskapsarkitekt var färdig i Lund var hemlängtan för stor och Mor och dotter flyttade åter för att  bygga upp en sagolik trädgård som nu är en turistattraktion på ön.

Här på Dagö är naturen mycket lik Ölands. Samma kalkstenslager sträcker sig under havet och bildade detta landskap.

Enar, ängar och får på bete. En varg sägs ha kommit till ön vi ser till att djuren hålls i stallet om natten. Det doftar trädgårdsland och kamomill. Jag somnar i husbilen vyssad av vågornas sång vid Östersjöns strand.  Västerhavet säger min värdinna och önskar godnatt.   

Varg på ön, vi måste ta in djuren mot skymningen
Det är många som sköter om dina gamla trähus i Estland

Vandringsleder, myrar, fladdermöss och sjungande sand   

Estland är verkligen ett kur- och hälsoland. Ekobönderna är många och kreativa unga blåser liv I gamla jordbrukstraditioner. Man är rädd om sin nyfunna frihet, kämpar för att bredda och fördjupa sin kultur. Med den charmiga universitetsstaden Tartu som utgångspunkt tar man sig lätt ut I naturen med husbilen. Fint uppmärkta vandringsleder går genom hela landet.

Här finns enorma sandgrottor med ovanliga fladdermöss, mäktiga myrar och skogar som ger fågelskådare glädjefnatt. Här kan du vandra, hyra stugor och uppleva stillhet. 

Estlands kustlinje är dessutom berömt för speciella sandkorn som sjunger i vinden. En sällsam upplevelse när man går längs de milslånga stränderna.  Här en artikel från Lettlands sjungande stränder

Vattnet är gott och släcker törsten på sånglägret i Nedsaja
Med säckpipa erövrar hon världen med sitt estniska folkband
Smyckade dräkter för att bevara och försvara skaldandets kraft i Setomaa, Estland
Helmine folk choire Estonia

Setomaakvinnors sångsköldar  

Målet med min resa är att få höra den ovanliga Setoklangen. Kvinnorna sjunger med en klang jag aldrig tidigare hört. 

Unesco har betecknat deras kvädessång som unik och värt att hålla vid liv för framtiden; ett immateriellt världsarv. 

Setomaa ligger I gränslandet Ryssland/Estland. Här klär sig kvinnorna till fest I bröstsköldar som enligt traditionen fångar sångord och skyddar familjen. 

Setomaa har många körer som reser intrenationellt med sina spännande sång och kväden

Deras glittrande pannband skall täcka ögonbrynen och under sjaletten finns en ställning av flätat lin som ger huvudduken dess fyrkantiga form.

De möts regelbundet  och sjunger långa ballader – uråldrliga, traditionsbundna improvisationer där den skickligaste skalden hyllas. Dräkternas glittrande band trollbinder mig.

Jag färdas mellan byarnas skördefester och upplever smaker, sånger, hantverk och äkta folkliv.  De har även särskilda  lökveckor I klungor samlas man och sjunger natten lång, till elden brunnit ned och dragspelarna somnat.   

Paljettdiadem som tillhör huvudbonad på Setomaas folkdräkt
Seto Leelo folk costume, Estonia photo Malin Skinnar

Lyssna till sång i Setomaas Lador

Nedsaja ligger i gränslandet Ryssland, Estland men många influenser genom tider.
Kaffe och kaka på graven i Estland

Kaffe och kaka med duk på graven

I Obinitsa, i Setoomas centralort, möts alla släktingar en gång om året för att hedra sina anfäder. Det var en av de mest sällsamma upplevelser jag erfarit på en kyrkogård. På gravarna dukas det upp till fest och ett mjukt sorl av gästande besökare minglar runt på kyrkogården. Alla kommer hem från när och fjärran för att hedra sina döda anfäder och samtidigt visa upp de nyfödda. 

En delad sorgedag i livets tecken där generationers led åskådliggjordes mellan snittar, huttar, barns lek och vuxnas skålande för hälsan.  

Läs min artikel på sajten Till Minne Av Livet om denna vackra sedvänja.

PÅ turen får jag många besökare i husbilen.
Att färdas med husbil ger möjlighet att bjuda in främlingar som ganska snart blir vänner för livet.

IT och Digitala Nomader

På landsbygden i de baltiska staterna arbetar många utomlands för att återvända och bygga upp sin gård.  Just nu pekar det på att flera återvänder vilket är fantastiskt!

Folkkulturen är stark, stoltheten stor och kunskapen om vad krig kan göra med ett folk gör alla envist kämpande för vardagens lycka.

Estland har de främsta IT teknikerna, den bästa IT säkerheten och flest digitala nomader i världen. Det är en öppen digital nation där man även kan rösta online vid valet och varannan VD är kvinna. Det är ett ungt land med urgamla rötter som kämpar och lyckas för att växa.

Estonian Eco farm
Husbil på väg mot fyren Kihnu
Malin Skinnar färdas med Världens Minsta Kulturhus i Europa och söker "kvinnans blues"

Geografi  

Estland är lika stort som Danmark och gränsar till Ryssland, Finland Lettland och Sverige. Landskapet är mestadels platt jordbruksbygd med stora myrområden och massor av sjöar. Kustlinjen består av vita sandstränder och skärgården har uppåt 1500 öar. De största floderna är EmajõgiNarva och Võhandufloden   

Det känns som om barn leker här, koncenterat och länge i Estland. Skönt. Inte telefoner i var hand.
Hela Augusti är det musikfester överallt i sydöstra Estland
I Farmors köksträdgård är livet underbart
Många ekobyar med många barn i Estland
Solnedgång med springande barn

Rökbastu och lugna samtal

Ester är glada för sina traditioner och försöker väcka liv i de som försvunnit under ockupationen. Att bada bastu är en tradition som dock alltid funnits oavsett regim och unesco har utmärkt detta lögande som en av världens immateriella kulturarv värda att bevara till eftervärden. 

På landet tycks det som om  var gård har en egen rökbastu.  Den tänds långt före gästerna anlänt och det är noga hur det sköts. Folk möts, samtalar och badar i dammen om det finns för att samlas i bastun. Nåde den som väsnas. Efteråt ses alla över  en sorts knytis i köket eller bastuhuset och samtalen är lugna och långa. 

Att basta är en ritual där även barnen visar respekt och stillnar. Hälsan handlar om att ge kroppen bästa möjlighet till återhämtning. Det vet esterna. Sanatoriets svavelhaltiga lera ger huden lyster och själen ro. Det är värt att prova  

Besök www.visitsetomaa.ee och pricka in din resa på en av de stora festhelgerna I sommar och få dig en kulturupplevelse för livet.

Tallskog i Setomaa sydöstra Estland.

Esternas historia och framtidskraften

Estniskan är ett finnougriskt språk besläktat med finskan och på långt håll ungerska. Befolkningen uppgår till 1,3 miljoner och sägs tala bäst engelska i EU. Estland delas även av en stor rysktalande grupp och språk påverkar identitet till viss del. Det finns fler erkända minoritetsspråk i Estland, däribland finska och faktiskt svenska.

Det baltiska nationerna kristnades sent och den gamla tron påverkade livet långt in i nutid. Numera räknar sig endast 25 procent tillhöra någon kyrka och de ryskortodoxa och lutherska trossamfunden samsas om de som är kvar.

Estlands digitala infrastuktur är utvecklad med Wifi-stop likt busshållplatser i varenda by. Ester är vana att rösta online och signera digitalt sen länge.    

Minnen från krigen och Sovjettiden är inte lätta att tala om. Såren är djupa hos den äldre befolkningen.  De som växt upp under 90-talet har dock en radikal iver att utveckla landet till en självständig nation. De vill skapa en framtid och ett nu på helt egna villkor. En kompromisslös kraft tycks sjuda i Estland och  jag upplever att de unga vägrar låta sig tyngas av historien. Nu är nu och den som sår den skördar.

Alla jag möter känns så oerhört fokuserade, ambitiösa och mycket effektiva. De vill att framtiden bär ljus. Och imorgon är redan här. Inget ska stoppa dem igen. 

Detta är Setomaa, gränslandet Ryssland och Estland.
Ombord på färjan med husbilen till Estlands skärgård

Text – Film – Bild  Malin Skinnar  

Här nedan följer mina berättarfilmer från Estland.

Det blir fler efter hand så välkommen åter!  

Grusvägarna är långa i Setomaa.
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Det är något med sånger i lador

searching for the women´s blues – estonia

[su_youtube url=”https://www.youtube-nocookie.com/embed/QpEITNCt3kM?rel=0′ frameborder=’0′ allowfullscreen” responsive=”no”]

Söker Europas Blues
kör öster ut

Hamnar på små vägar
som blir mindre och mindre

Seto singers

Kommer inte bort
hur långt bort jag än är

Är alltid hemma

Bor i min farkost
söker vägen från mitten

Traditionella sångare

Hör sång i lador
sång på höskullar
sång runt eldar

Lyssnar till legender
de sjungna

Estland Setomaa – Nedsaja Village

Vi har kurs i husbilen

Det är som något jag minns
men inte varit med om
i min livstid

Nån annans minne
bekant som om det vore min barndom

mitt saftglas
min pöl

Badande barn

Sånglägret pågick i tre dygn
kurser även i och vid min rullande farkost

Workshop vid husbil

sångläger i min husbil i byn nedsatta östra estland – setomaa

De kom i skrud
kvinnorna

Runobärarna till sångsysterns minne

Kvädessångare Setoma

I gränsland bara 4 kilometer till Ryssland.

Vattenkanna

Överallt sång, skratt och lek

Setodräkt

Och trötta fröknar som nöjt vilade i min trädgård …

Ja, så var det i bygden Nedsaja och så blir det igen när Augusti månen än en gång lyser över eldar, rökbastu och runosånger.

Traditionellt klädd man i Setomaa, Estland

.

Malin Storyteller Logo

Jag reser i Österland – gripen av klangen – ålderdomligheten vävd med det nya. Minnet av urgamla sångord. Dynamisk folklore.