Inlägg

Lyckan kommer och lyckan går

Vissångare och animatör Malin Skinnar
Animation av Malin Skinnar

Painted Poem Video

Animation och sång Malin Skinnar

– Vart jag mig i världen vänder – står min lycka i dina händer – lyckan kommer o lyckan går – å den som älskar han kanske lyckan får

mmm da dum dej mmm du da du dej – dadada dan da dum dej – ohhhh ahh ohhh ah

– o om jag ger dig hjärtat mitt så kanske allt som e ditt blir mitt – å om jag ger dig hjärtat mitt så kanske livet mitt blir som ditt – kanske litegrann som ditt

– å tänk om jag kommer älska dig – å tänk om du kommer vilja mig – o tänk om ja kommer vilja dig – o tänk om du kommer älska mig

dabadebindååå – mm mm mm mm

– alla fåglar kommer sjunga högt – vissla mycket som dom bara kan – alla fåglar kommer flyga runt – för dig o för mig

Men – lyckan kommer å lyckan går – å den som älskar kanske lyckan får – e det du eller e det jag – e de vi eller kommer de ske en annan dag

mmm dabadabadabadabamdeu

– kommer de å ske .. en annan dag – lyckan kommer o lyckan går – å den som älskar kanske lyckan får

– lyckan kommer lyckan går – o den som älskar o vågar han får

– kanske en helt ny dag – kanske e det du – kanske e det jag

 dabadibimba immmm

– lyckan kommer o lyckan går o den som vågar han kanske får….

Video, sång, animation och text

Malin Skinnar 

Vissångare och animatör Malin Skinnar

Painted Poem Video Art by Malin Skinnar

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Vandra i södra Atlasbergen – min berättarfilm

Trekking guide in the Atlas mountains
Trekking guide in the Atlas mountains

Tillit – att vara trygg med en främling

Jag tänkte under hela vandringen i Atlasbergen… Att jag skulle berätta den.. om den lågmälda vänligheten i Low Atlas. Om färgerna och skönheten.

Om Berbernas vandringsleder som det ömmaste vandrarområde jag sett o erfarit.. Så mjukt och ovanligt. Så mycket omsorg om oss för att vi skulle trivas, hitta och må bra.

Två veckor vandrade vi genom Atlasbergens skulderblad. Jag blev helt betagen av vägen. Den smala snirklande långsamma vandringen från by till by.

Genom södra Marockos decemberröda himlar gick vi, vilade och sov vi. Såg terasserna som om våren måste lysa av kärlek.  – Saffran…. Atlas guld.

Se min film ovan från vandringen.  Det är en halvmålad dagbok från bergen i syd. Jag har länge tänkt göra den och nu förbereder vi en dokumentärfilm om mitt sökande efter kvinnors sång i gränsland. Reser åter till Marocko snart igen.

Jag var helt tagen av Low Atlas. Folk var så innerliga. Berberna i bergen. Odlandes på terasser. Tror det måste vara sagolikt på våren, då när öknen blommar. Rosa, lila, gula terasser.

Åsneföraren är byns långtradare. De går på smala stigar där ingen bil kan fara. Över bergskammar genom dalar. Packade med korg och rep. Lastad med frukt och konserver. Täckta av mattor. Det knirrar. Rep mot läder.

Han hackar. Löken, tomaten, sardinen. Limpan. Säger; “akta dig frun.. för solen, spången, smutsen…” håller handen stöttar.

Unge mannen i butiken som sålt bussbiljetten till byn uppe i bergen, följer sedan själv med oss. Han ser vår ringa massäck och säger att den inte duger. Följer med oss till marknaden och fyller kartongen med kex och frukter.

Sen slår han följe till byn i bergen två timmar bort. Översätter. Lämnar över ansvaret. Vi skall få den bäste guiden med  största vanan att ledsaga ovana. Han sover sen på golvet, insvept i en pläd och reser åter nästa dag.

Det är kyligt ute. Fukten vinner över  elden.

Händer starka. Gester hjälpsamma.

Bergen vänliga, gamla och låga.

Var by har en byäldste att förhandla med. Vi satt på golvet med stora tebrickor. Röda vävda, vackra mattor. Det blir tyst inombords.. av förundran.

I de små byarna finns speciellt avsedda gästhus för vandrare.  Det är december och kalla nätter. Tjocka vävda filtar. Mjuka gluggar. Djup sömn  i Atlas svarta nätter.

På morgonen då vi vaknar – femtio kvinnor tyst väntande.  Väverskorna. På gyllene klippor ligger matta efter matta. Visar för oss. Vill handla allas mattor. Vävar jag  aldrig kunnat drömma om. Knutet vid eld och färgbad. Men som vandrare kan man inte bära med sig mer än en brosch.

Mitt hjärta slår. Väven är verkligen maten, taken och livet.  När vi  lämnat packar de ihop. Femtio kvinnor rullandes sina mattor reser sig upp.

Solen. Andningen. Hoppet.

Barnen kommer stilla. Rusande som en klase – nyfikna bakom. Sjalen.Hur knyter de dem… Örhängena. Mammor ropar.

Vi lämnar i gryning för att nalkas nästa byn i skymning. Tiden är våra fötter. Måste fram före mörkret.

– Skynda nu frun, säger vår guide när jag åter igen stannar hänförd och skådar.

Sanden speglar himmelens rosa, himmelens röda och himmelens purpur.  I fjärran tycks bergen lyfta skymningen tills vi är framme, så vi hinner nog.

Berbisk familj utanför sitt hus
Målad husfasad i Atlasbergen av södra Marocko
Filmad dagbok från vandring i Atlasbergen
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Sångboken klar

Lilla husbilsscenen, musikvideo och vidgat europa Det händer så mycket saker samtidigt. Allt jag kämpat med i evighet bär frukt på en gång. Den här digitala trädgården med min webbsida har blivit en plattform med husbilen som mötesplats. Bland molnen i rörelse verkar allt möjligt! Samtal och jam i mitt lilla kulturhus på fyra hjul […]