Inlägg

Icaflickan – min sorgligaste visa

Vet Icahandlarna vilka trauman som pågår mellan butikshyllor och Kalles Kaviar?

En jättesorglig sång om att längta och handla

Det finns inget så ledsamt och ensamt som att gå och handla, vare sig det är ett storvaruhus eller en liten livsmedelsbutik. Jag klarar det nästan aldrig oavsett humör men värre än värst är när man är lämnad …  då är det alldeles obarmhärtigt.

Jag undrar om Sveriges ICA- handlare känner till detta trauma som utspelas mellan Kalles Kaviar, filmjölk och diskborstar.

Eller har ni köpmän hela personalrummet fyllt av nylämnade, kunder som behöver tröst?  Isåfall, plocka upp mig med nästa gång. Det är jag som går där sammanbiten med Icakassen tätt tryckt mot bröstet.

Men jag vet att i Säffle finns en underbar Ica-handlare, Stefan Källvik,  som faktiskt bjuder ensamma på julbord i butiken.

Här kommer en  sjungen dokumentär.  En sorts tyst pappersopera i folkviseton. En berättelse om att överleva – tvi vale.. och längta.

Egentligen tror jag att matvaruaffärer är en plats där allas känslor möts samtidigt

Alla bär sin vardag in genom dörren, måste något för att sen gå.

Där inne krockar och tvinnas stress, ekonomi, lust, samhörighet, svält, bantning, frosseri, medvetenhet, destruktivitet, stress, hopp och eoner av överflödig ensamhet.

Eoner av överflödig ensamhet… hör ni… överflödig ensamhet. Ingen tjänar något på ensamheten. Den som bär sorg vågar inte störa… röra. 

Överallt går par  runt och diskuterar; fetmjölk eller lätt, plast eller papp, eko eller lågpris… medan jag  själv bara önskar det fanns nån att samkarva osten med.

Ställer mig tätt intill några byggare i kön. De pratar polska. Jag känner musklerna, svetten och deras hemlängtan. Den är nästan som min, fast jag borde egentligen höra till.

Filmen

Nyskild i decennier

Jag försökte överleva dagen… månaden, året, livet.

När denna visa ramlade ur min mun hade jag fastnat på Icas parkering i tre timmar. Åkte inte hem. Tittade bara på alla som gick in och ut ur butiken.

In och ut…

Efter ett slag började jag se att det fanns fler som jag. Som liksom svävade runt planlöst utan förankring. Utan nån att skynda sig till…

Utan en tid att passa.

Stackars alla

Jag såg rökare som sög in det sista giftet, pantare som ingenstans hade att gå. Äldre, darrande  män med rollator, gamla kvinnor med tunga kassar.

Ensamma. Massor av oändligt ensamma.

Regnet sjöng med vindrutetorkaren och sången föll ur mina lungors botten. Det var  ganska olätt att finnas.

Väl hemma tände jag en brasa. Björknäver. Tröstedoft.  Klippte min Icaflicka och gjorde filmen.

Den natten kunde jag äntligen sova.

Jag lindrade sorgen och klippte mig en pappersfilm

Icaflickan – en sång om att längta och handla 

När ingen saknar en kan man sitta kvar, utanför Ica i fler dar .. och tänka på det ena och det andra. Och hur det är att sakna varandra

När ingen finns där hemma vid – så kan man leva sin egen tid

Men till sist så börjar själen sina – och man önskar att alla andra var de sina

Men man får faktiskt sluta klaga på att man inte alltid är två – att livet tar sig sin egen väg –  vem klarar det – mig säg ..

Jag undrar hur många här som jag  – skyndar hem helt oglad – utan någon att famna om  – som ropar älsklingen min kom  – så lägger vi oss och sover.

Tillslut så saknar man blott en själ – till och med ganska trista gräl – och någon som slänger i dörren

Mer sånger från min skog www.soundcloud.com/malin-sverige


En animation med pappersdocka av Malin Skinnar

Español


La chica en las marquesinas de ICA

Cuando nadie te ha de extrañar, durante días y días puedes vagar frente a las marquesinas meditando nada en particular, y cómo sería tener alguien a quien añorar.

Cuando nadie en casa te ha de esperar, corre el tiempo a tu voluntad mas al final el alma comienza a marchitar, deseando que los afectos no fuesen tan ajenos.

Pero si dejas de llorar, porque nadie te ha de arropar la vida sigue su propio derrotero, dime ¿quién lo puede explicar?

Me pregunto cuántos aquí como yo, con paso apresurado retornan al hogar, con plena desdicha sin nadie a quien abrazar, sin nadie que llame por ti ¡amada mía, ven, tiéndete junto a mí a descansar!

Al final… solo al alma has de extrañar, patéticas discusiones quizás también y alguien que golpea la puerta al marchar.

Tranlation into spanish by Omar Falero, Uruguay

English


I just miss someone slamming the doors

When you’re not missed then you can stay outside the Ica supermarket for several days – And be thinking about this and that and about what it’s like to miss someone

When no one’s waiting for you at home –  you start living in a time of your own

But eventually your soul starts to drain and you wish that everyone around you was yours

After all one shouldn’t complain or moan about the fact that sometimes you’re alone –  You should let Life find its own way.

The “shoulds” and “shouldn’ts” are easy to say …

I wonder how many around me rush home joyless – without someone to embrace – who calls out “My love, let’s lie down and sleep” 

In the end you just miss a soul to keep and you even miss those silly quarrels and someone slamming the doors.

English translation by Ingvar Karpsten

Min sorgligaste sång om att handla och längta
På stormarknadens parkering
Klockan kan vara vad som helst när man är ensam

Tillslut så saknar man blott en själ – till och med ganska trista gräl – och nån som slänger i dörren

Vet Icahandlarna vilka trauman som pågår mellan butikshyllor och Kalles Kaviar?

Fler berättelser ….



Malin målar sagor och berättelser
Målar i mitt hus framför brasan
teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka
Malin på väg genom vinterlandskapet
Husbil om kvällen
Rymdkvinna vid sin tjur
röd sardinföepackning med konungabild
Malin ser ut över landskapet
Jag ville flytta till utomhuset.

Fåglar satte sig på mina bröst

Första natten i utomhuset Natten husbilen var så fylld av ljud. Gräset. Vinden. Ösregnet. Tillplattat berg, smält och processat var mitt tak. Aluminium? Är taket i ett hem på hjul gjort av aluminium. Regnet. Dånet. Som en fors från…
Vilka saker ska jag behålla?
Musiker spelar och friar på bädden för brud

De man drömt om men inte fått

passionerade forskare med höghatt Jag vill berätta om livet. Om det minimalistiska steget. Min nuvaro. Existensen i skiftesepoken. Om platsen på liten yta där rymden råder och möjligheter planteras. Jag har ju slängt…

Vi behöver dödliga – de aktivt levande

ur min dagbok från skiftestiden Det tog mig 2,5 år att skifta från bofast till rörlig. Här är en sida ur dagboken. I skiftestid kan man välja. Gallra eller svälja. Levt så länge med liknande ritualer att det växt gran…

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Icaflickan – min sorgligaste visa

Vet Icahandlarna vilka trauman som pågår mellan butikshyllor och Kalles Kaviar?

En jättesorglig sång om att längta och handla

Det finns inget så ledsamt och ensamt som att gå och handla, vare sig det är ett storvaruhus eller en liten livsmedelsbutik. Jag klarar det nästan aldrig oavsett humör men värre än värst är när man är lämnad …  då är det alldeles obarmhärtigt.

Jag undrar om Sveriges ICA- handlare känner till detta trauma som utspelas mellan Kalles Kaviar, filmjölk och diskborstar.

Eller har ni köpmän hela personalrummet fyllt av nylämnade, kunder som behöver tröst?  Isåfall, plocka upp mig med nästa gång. Det är jag som går där sammanbiten med Icakassen tätt tryckt mot bröstet.

Men jag vet att i Säffle finns en underbar Ica-handlare, Stefan Källvik,  som faktiskt bjuder ensamma på julbord i butiken.

Här kommer en  sjungen dokumentär.  En sorts tyst pappersopera i folkviseton. En berättelse om att överleva – tvi vale.. och längta.

Egentligen tror jag att matvaruaffärer är en plats där allas känslor möts samtidigt

Alla bär sin vardag in genom dörren, måste något för att sen gå.

Där inne krockar och tvinnas stress, ekonomi, lust, samhörighet, svält, bantning, frosseri, medvetenhet, destruktivitet, stress, hopp och eoner av överflödig ensamhet.

Eoner av överflödig ensamhet… hör ni… överflödig ensamhet. Ingen tjänar något på ensamheten. Den som bär sorg vågar inte störa… röra. 

Överallt går par  runt och diskuterar; fetmjölk eller lätt, plast eller papp, eko eller lågpris… medan jag  själv bara önskar det fanns nån att samkarva osten med.

Ställer mig tätt intill några byggare i kön. De pratar polska. Jag känner musklerna, svetten och deras hemlängtan. Den är nästan som min, fast jag borde egentligen höra till.

Filmen

Nyskild i decennier

Jag försökte överleva dagen… månaden, året, livet.

När denna visa ramlade ur min mun hade jag fastnat på Icas parkering i tre timmar. Åkte inte hem. Tittade bara på alla som gick in och ut ur butiken.

In och ut…

Efter ett slag började jag se att det fanns fler som jag. Som liksom svävade runt planlöst utan förankring. Utan nån att skynda sig till…

Utan en tid att passa.

Stackars alla

Jag såg rökare som sög in det sista giftet, pantare som ingenstans hade att gå. Äldre, darrande  män med rollator, gamla kvinnor med tunga kassar.

Ensamma. Massor av oändligt ensamma.

Regnet sjöng med vindrutetorkaren och sången föll ur mina lungors botten. Det var  ganska olätt att finnas.

Väl hemma tände jag en brasa. Björknäver. Tröstedoft.  Klippte min Icaflicka och gjorde filmen.

Den natten kunde jag äntligen sova.

Jag lindrade sorgen och klippte mig en pappersfilm

Icaflickan – en sång om att längta och handla 

När ingen saknar en kan man sitta kvar, utanför Ica i fler dar .. och tänka på det ena och det andra. Och hur det är att sakna varandra

När ingen finns där hemma vid – så kan man leva sin egen tid

Men till sist så börjar själen sina – och man önskar att alla andra var de sina

Men man får faktiskt sluta klaga på att man inte alltid är två – att livet tar sig sin egen väg –  vem klarar det – mig säg ..

Jag undrar hur många här som jag  – skyndar hem helt oglad – utan någon att famna om  – som ropar älsklingen min kom  – så lägger vi oss och sover.

Tillslut så saknar man blott en själ – till och med ganska trista gräl – och någon som slänger i dörren

Mer sånger från min skog www.soundcloud.com/malin-sverige


En animation med pappersdocka av Malin Skinnar

Español


La chica en las marquesinas de ICA

Cuando nadie te ha de extrañar, durante días y días puedes vagar frente a las marquesinas meditando nada en particular, y cómo sería tener alguien a quien añorar.

Cuando nadie en casa te ha de esperar, corre el tiempo a tu voluntad mas al final el alma comienza a marchitar, deseando que los afectos no fuesen tan ajenos.

Pero si dejas de llorar, porque nadie te ha de arropar la vida sigue su propio derrotero, dime ¿quién lo puede explicar?

Me pregunto cuántos aquí como yo, con paso apresurado retornan al hogar, con plena desdicha sin nadie a quien abrazar, sin nadie que llame por ti ¡amada mía, ven, tiéndete junto a mí a descansar!

Al final… solo al alma has de extrañar, patéticas discusiones quizás también y alguien que golpea la puerta al marchar.

Tranlation into spanish by Omar Falero, Uruguay

English


I just miss someone slamming the doors

When you’re not missed then you can stay outside the Ica supermarket for several days – And be thinking about this and that and about what it’s like to miss someone

When no one’s waiting for you at home –  you start living in a time of your own

But eventually your soul starts to drain and you wish that everyone around you was yours

After all one shouldn’t complain or moan about the fact that sometimes you’re alone –  You should let Life find its own way.

The “shoulds” and “shouldn’ts” are easy to say …

I wonder how many around me rush home joyless – without someone to embrace – who calls out “My love, let’s lie down and sleep” 

In the end you just miss a soul to keep and you even miss those silly quarrels and someone slamming the doors.

English translation by Ingvar Karpsten

Min sorgligaste sång om att handla och längta
På stormarknadens parkering
Klockan kan vara vad som helst när man är ensam

Tillslut så saknar man blott en själ – till och med ganska trista gräl – och nån som slänger i dörren

Vet Icahandlarna vilka trauman som pågår mellan butikshyllor och Kalles Kaviar?

Fler berättelser ….



Malin målar sagor och berättelser
Målar i mitt hus framför brasan
teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka
Malin på väg genom vinterlandskapet
Husbil om kvällen
Rymdkvinna vid sin tjur
röd sardinföepackning med konungabild
Malin ser ut över landskapet
Jag ville flytta till utomhuset.

Fåglar satte sig på mina bröst

Första natten i utomhuset Natten husbilen var så fylld av ljud. Gräset. Vinden. Ösregnet. Tillplattat berg, smält och processat var mitt tak. Aluminium? Är taket i ett hem på hjul gjort av aluminium. Regnet. Dånet. Som en fors från…
Vilka saker ska jag behålla?
Musiker spelar och friar på bädden för brud

De man drömt om men inte fått

passionerade forskare med höghatt Jag vill berätta om livet. Om det minimalistiska steget. Min nuvaro. Existensen i skiftesepoken. Om platsen på liten yta där rymden råder och möjligheter planteras. Jag har ju slängt…

Vi behöver dödliga – de aktivt levande

ur min dagbok från skiftestiden Det tog mig 2,5 år att skifta från bofast till rörlig. Här är en sida ur dagboken. I skiftestid kan man välja. Gallra eller svälja. Levt så länge med liknande ritualer att det växt gran…

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Stjärnbärerskan

På ryggen stod hon, av Rodopis skuldror

En berättarfilm av Malin Skinnar

Älskade önska – om du förr inte hann

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas – tro och bli till.

Denna saga är inte sagt. Inte sjungen. Inte tydlig. Men hörd om natten vid midnatt. Just efter åskan och regnen. Lyssna till min berättelse från Rodopibergen.

Fiol Sofia Teljebäck Högstadius o Henrik Nybom. Berättelse och film Malin Skinnar, Människa Karin Svensson och två fantastiska skogsbarn.

På ryggen stod hon, av Rodopis skuldror

På ryggen stod hon

– På ryggen stod hon.
Under himmelen.
Vid Rhodopes skuldra. Med skålen högt.
Fångade stjärnfall som ingen sett.
Plockade gnisterbit o drömmar.

Satte samman. Till färdig udd.
For och gav. Stjärnor ur skålen.
Den snidade från boden. Till dem som bad.

För kraft att åter drömma.

Höll upp en stjärna o lät den falla.
Singla en gång till. För den som inte hann.

Skynda min älskade.
Ger dig ett stjärnfall.
Blunda min lilla.
Vill dig ett liv.
Lyfter din stjärna.
Igen och igen.
Älskade önska.
Om du förr inte hann.

Din egen Tindra – Din andra Stjärna.
Din skira Längtan – Du lilla Tärna.

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas o tro
och bli till.

Så kunde förblindade se. Förstummade ropa.
Och frusna räcka handen mot sin himmelen.
Dansande åter sin önskan.

Hon samlade bland tuvor, bland barr o kottar – de bitar som höll världarna samman.

Så stilla under vintergatan. Den höga vägen.
Vid människans sinne. I sin träskål.
Den för osten. Den snidade, röda.
Målad av Baba i gammeltid.

I den skålen, den runda, skavda, samlade hon jordens himlar. Stjärnbärerskan på Rhodopes skuldra.

Och jag stod där. Nära hennes platser. På vägen i mörkret. Timmerbil det enda som hördes när något ljöd. Och fåglarna. Som togs av lodjuren. Och vargarnas hesa sagor.

Där var jag.

Och hörde. Från träden – sagor igen. Som om Rodopi svämmar över.

Och jag gråter. Var gång på hennes runda slänter.

Får av något. Stora ord. Och måste luta mig mot träden för att fatta. Sen åka för att själv få plats.

Stjärnplockerskan från Bulgarien

Denna saga är inte sagt. Inte sjungen. Inte tydlig. Men hörd om natten vid midnatt. Just efter åskan och regnen.

Av Malin Skinnar

Ur boken ATT KLÄ SIG I ETT FOLKS ANDEDRÄKT
51 dagar i Bulgarien av Malin Skinnar

Det verkar faktiskt gå lika bra att gå vid sidan av. Den som tänder en eld tycks alltid få besök.

Denna saga är inte hörd, inte sagd, inte berättad

Jag har en trädgård i hela världen.
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

En berättarfilm av Malin Skinnar

Älskade önska – om du förr inte hann

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas – tro och bli till.

Denna saga är inte sagt. Inte sjungen. Inte tydlig. Men hörd om natten vid midnatt. Just efter åskan och regnen. Lyssna till min berättelse från Rodopibergen.

Fiol Sofia Teljebäck Högstadius o Henrik Nybom. Berättelse och film Malin Skinnar, Människa Karin Svensson och två fantastiska skogsbarn.

Jag har en trädgård i hela världen.

På ryggen stod hon

– På ryggen stod hon.
Under himmelen.
Vid Rhodopes skuldra. Med skålen högt.
Fångade stjärnfall som ingen sett.
Plockade gnisterbit o drömmar.
Satte samman. Till färdig udd.
For och gav. Stjärnor ur skålen.
Den snidade från boden. Till dem som bad.
För kraft att åter drömma.

Höll upp en stjärna o lät den falla.
Singla en gång till. För den som inte hann.

Skynda min älskade.
Ger dig ett stjärnfall.
Blunda min lilla.
Vill dig ett liv.
Lyfter din stjärna.
Igen och igen.
Älskade önska.
Om du förr inte hann.

Din egen Tindra – Din andra Stjärna.
Din skira Längtan – Du lilla Tärna.

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas o tro
och bli till.

Så kunde förblindade se. Förstummade ropa.
Och frusna räcka handen mot sin himmelen.
Dansande åter sin önskan.

Hon samlade bland tuvor, bland barr o kottar – de bitar som höll världarna samman.

Så stilla under vintergatan. Den höga vägen.
Vid människans sinne. I sin träskål.
Den för osten. Den snidade, röda.
Målad av Baba i gammeltid.

I den skålen, den runda, skavda, samlade hon jordens himlar. Stjärnbärerskan på Rhodopes skuldra.

Och jag stod där. Nära hennes platser. På vägen i mörkret. Timmerbil det enda som hördes när något ljöd. Och fåglarna. Som togs av lodjuren. Och vargarnas hesa sagor.

Där var jag. Och hörde. Från träden.
Sagor igen. Som om Rhodope svämmar över. Och jag gråter. Var gång på hennes runda slänter.

Får av något. Stora ord. Och måste luta mig mot träden för att fatta. Sen åka för att själv få plats.

Stjärnplockerskan från Bulgarien

Denna saga är inte sagt. Inte sjungen. Inte tydlig. Men hörd om natten vid midnatt. Just efter åskan och regnen.

Av Malin Skinnar

Ur boken ATT KLÄ SIG I ETT FOLKS ANDEDRÄKT
51 dagar i Bulgarien av Malin Skinnar

Denna saga är inte hörd, inte sagd, inte berättad

Det verkar faktiskt gå lika bra att gå vid sidan av. Den som tänder en eld tycks alltid få besök.
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Lyckan kommer

Vissångare och animatör Malin Skinnar
Animation av Malin Skinnar

Painted Poem Video

Animation och sång Malin Skinnar

– Vart jag mig i världen vänder – står min lycka i dina händer – lyckan kommer o lyckan går – å den som älskar han kanske lyckan får

mmm da dum dej mmm du da du dej – dadada dan da dum dej – ohhhh ahh ohhh ah

– o om jag ger dig hjärtat mitt så kanske allt som e ditt blir mitt – å om jag ger dig hjärtat mitt så kanske livet mitt blir som ditt – kanske litegrann som ditt

– å tänk om jag kommer älska dig – å tänk om du kommer vilja mig – o tänk om ja kommer vilja dig – o tänk om du kommer älska mig

dabadebindååå – mm mm mm mm

– alla fåglar kommer sjunga högt – vissla mycket som dom bara kan – alla fåglar kommer flyga runt – för dig o för mig

Men – lyckan kommer å lyckan går – å den som älskar kanske lyckan får – e det du eller e det jag – e de vi eller kommer de ske en annan dag

mmm dabadabadabadabamdeu

– kommer de å ske .. en annan dag – lyckan kommer o lyckan går – å den som älskar kanske lyckan får

– lyckan kommer lyckan går – o den som älskar o vågar han får

– kanske en helt ny dag – kanske e det du – kanske e det jag

 dabadibimba immmm

– lyckan kommer o lyckan går o den som vågar han kanske får….

Video, sång, animation och text

Malin Skinnar 

Vissångare och animatör Malin Skinnar

Painted Poem Video Art by Malin Skinnar

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Vandra i Low Atlas

Trekking guide in the Atlas mountains

Berättarfilmen om en främling

Trekking guide in the Atlas mountains

Tillit – att vara trygg med en främling

Jag tänkte under hela vandringen i Atlasbergen… Att jag skulle berätta den.. om den lågmälda vänligheten i Low Atlas. Om färgerna och skönheten.

Om Berbernas vandringsleder som det ömmaste vandrarområde jag sett o erfarit.. Så mjukt och ovanligt. Så mycket omsorg om oss för att vi skulle trivas, hitta och må bra.

Två veckor vandrade vi genom Atlasbergens skulderblad. Jag blev helt betagen av vägen. Den smala snirklande långsamma vandringen från by till by.

Genom södra Marockos decemberröda himlar gick vi, vilade och sov vi. Såg terasserna som om våren måste lysa av kärlek.  – Saffran…. Atlas guld.

Se min film ovan från vandringen.  Det är en halvmålad dagbok från bergen i syd. Jag har länge tänkt göra den och nu förbereder vi en dokumentärfilm om mitt sökande efter kvinnors sång i gränsland. Reser åter till Marocko snart igen.

Jag var helt tagen av Low Atlas. Folk var så innerliga. Berberna i bergen. Odlandes på terasser. Tror det måste vara sagolikt på våren, då när öknen blommar. Rosa, lila, gula terasser.

Åsneföraren är byns långtradare. De går på smala stigar där ingen bil kan fara. Över bergskammar genom dalar. Packade med korg och rep. Lastad med frukt och konserver. Täckta av mattor. Det knirrar. Rep mot läder.

Han hackar. Löken, tomaten, sardinen. Limpan. Säger; “akta dig frun.. för solen, spången, smutsen…” håller handen stöttar.

Unge mannen i butiken som sålt bussbiljetten till byn uppe i bergen, följer sedan själv med oss. Han ser vår ringa massäck och säger att den inte duger. Följer med oss till marknaden och fyller kartongen med kex och frukter.

Sen slår han följe till byn i bergen två timmar bort. Översätter. Lämnar över ansvaret. Vi skall få den bäste guiden med  största vanan att ledsaga ovana. Han sover sen på golvet, insvept i en pläd och reser åter nästa dag.

Det är kyligt ute. Fukten vinner över  elden.

Händer starka. Gester hjälpsamma.

Bergen vänliga, gamla och låga.

Var by har en byäldste att förhandla med. Vi satt på golvet med stora tebrickor. Röda vävda, vackra mattor. Det blir tyst inombords.. av förundran.

I de små byarna finns speciellt avsedda gästhus för vandrare.  Det är december och kalla nätter. Tjocka vävda filtar. Mjuka gluggar. Djup sömn  i Atlas svarta nätter.

På morgonen då vi vaknar – femtio kvinnor tyst väntande.  Väverskorna. På gyllene klippor ligger matta efter matta. Visar för oss. Vill handla allas mattor. Vävar jag  aldrig kunnat drömma om. Knutet vid eld och färgbad. Men som vandrare kan man inte bära med sig mer än en brosch.

Mitt hjärta slår. Väven är verkligen maten, taken och livet.  När vi  lämnat packar de ihop. Femtio kvinnor rullandes sina mattor reser sig upp.

Solen. Andningen. Hoppet.

Barnen kommer stilla. Rusande som en klase – nyfikna bakom. Sjalen.Hur knyter de dem… Örhängena. Mammor ropar.

Vi lämnar i gryning för att nalkas nästa byn i skymning. Tiden är våra fötter. Måste fram före mörkret.

– Skynda nu frun, säger vår guide när jag åter igen stannar hänförd och skådar.

Sanden speglar himmelens rosa, himmelens röda och himmelens purpur.  I fjärran tycks bergen lyfta skymningen tills vi är framme, så vi hinner nog.

Berbisk familj utanför sitt hus
Målad husfasad i Atlasbergen av södra Marocko
Filmad dagbok från vandring i Atlasbergen
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Sångboken klar

Lilla husbilsscenen, musikvideo och vidgat europa Det händer så mycket saker samtidigt. Allt jag kämpat med i evighet bär frukt på en gång. Den här digitala trädgården med min webbsida har blivit en plattform med husbilen som mötesplats. Bland molnen i rörelse verkar allt möjligt! Samtal och jam i mitt lilla kulturhus på fyra hjul […]