Inlägg

I paint with Russian Gouache

The girl with stars in her hands, gouache illustration Malin Skinnar

Illustration by Malin 

Russian Gouache, artist www.malinstoryteller.com

I love the bright colors of Gouache. The Russian Gouache is even more vibrant than others and the first time I used them, it was like entering a new world of clear nuances.

Det kallades plakatfärg förr. Tydliga fasta fält med lysande toner. Övermålningbara och kraftfulla. Som akvarellfärg med kalk i. De läggs på och färgen nästan skulpteras fram.

Många av de tryck jag säljer är målade i Gouache.

Detta är en del ur min bok “Att klä sig i ett folks andedräkt”  om folkmusik i Bulgarien.  Hör stycken ur boken i filmerna längre ned.

Jag målar med digitalt ritbord oftast där jag samplat analoga strukturer från bla mina större gouachemålningar.

Fast annars mixar jag det mesta; sand, oljekritor, blyerts och akryl.

Gillar dock att illustrera med gouache… det blir färdigt på nå vis.

Det behövs exklusiva penslar för att hålla upp färgen dock. Och papper. Handpressade ark är makalösa ty de förtrollar allt som fästs därpå. Efter jag började använda min Mormors målargrejer förstod jag att jag aldrig ska måla med kassa penslar på platt papper igen…

Trycken jag sen gör är digigraphier på Hahnemühle Fine Art ark eller Fingerprints.

Jag jobbar tätt ihop med min tryckmäster Leif O Pehrsson i Motala. Sen skapas en serie bilder år efter år.

Stjärnplockerskan från Bulgarien
Dalkulla Ängalänga Ateljé, malinstoryteller.com Sweden
Fallen stars, illustration Malin Skinnar
Illustration, the bulgarian girl from Rodopi, by malinstoryteller.com
Russian Gouache, illustration Malin Skinnar
The girl with stars in her hands, gouache illustration Malin Skinnar
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

All the lonely people

All the lonely people
Smart phone

I see people from my hotel window.
I should not look. But I do.

All those lonely people – where do they all come from?
Tourists …. Waiting for the message.

Are they trying to survive by going far?

– Like me.
Staying connected through wishes.

Easier to be close by distans …

Can not stop wondering..
About me in on this planet. About them with me on earth.

It seams like we are all waiting for that message that will make our day..

Our life…

What did people wait for before the phone was born?
For marriage?
For the spring to come? The night to pass or maybe signs from above. Many where waiting for heaven and did their best to reach forgivness before death.

New wishes! Please message machine. Tell me who I am by responding.

I exist! You answer me.

Maybe this is our modern prayers.

Those messages make us all standby, prepared for future.

Daily focus on the messages. Even stronger than the habit to pray for believers.  This fills our soul. And the non answer kills…

Women's blues and the phone

Illustration Malin Skinnar

The messages jump inside our pockets, buzz in the bag or wake us up at night.

No one around us knows what’s going on with our soul and the message machine… how or why our mood is changing.

And our emotions can  change from one second to another. 

We become anti social more then ever in history but we believe we are connected.

The phone is our love – like a baby to take care of we sleep close to it at night in case it need us.

No one seem to looks at a stranger anymore.

The focus on our  screen is more important.

In the bus..

In the street..

In the bath room.

The phone is everywhere.

All the lonely people

The same in Greenland.. in Sweden, Senegal and Mongolia …
The phone …

My mongolian songteacher was stressed by all the phones he had to answere … One for family, another for costumers.

But I like my miracle message machine, as well.

It came with possibilities for a life change – a revolution.

I could work everywhere and be in contact with everyone even if I was gone…

But the smart phone makes us stupid  – it make us isolated and lonely and we loose the possibility to live life alive.

I see the lady still waiting for that very important message.

I understand her – I am waiting as well.

– But… must run now. Run to the bus and catch the next train. The only moment I can’t check if he texted me. Run… run…. run… I will continue to run, run, run…

Tre hjärtan bland girlanger
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist
https://malinstoryteller.com/vandring/lyckan-kommer-och-lyckan-gar/

She said goodbye to her lovers

Art by Malin Skinnar

Tryck – Prints

En berättelse om kvinnan som lämnade sina älskare och en berättelse om att måla. Tryck kan beställas här

Atelje in Sweden
She left her lovers
She left her lovers
Tre hjärtan bland girlanger

De va så rädda om henne. Så ömsinta.

Men så var det dags.

– Oh alla vilda lekar. Nätterna på höskullar och i lingonris.

En herre hade kallat.

En make in spe. En främling. En tilltänkt, tillräknelig herre med kärleksbrev som postats och rop som hörsammats.

Han sa han hade ordningen o redan, samt penning om fredan – en borg och ett sinne för finesser.

– Snygg visste han ej om han var men folk kallade honom trevlig och han gillade mysiga hemmakvällar samt agility.

Hon gick.

Bar sina bröst över stup och stenar.

Älskarna tog farvär
Blommor och blader
The proposal

Vandrade i fagraste grannlåt på himmelsbryggan lång. Gick med vader o tår, skinkor o morgonmull.

Handen len och borstat hår. Frodig, fin och frejdig.

Hennes älskare stod kvar.

Länge skådande, då o då kvidande men värdigt ropande

– glöm oss ej.. låt oss sitta på en pinne, i ditt fröjdefulla minne…

Oh, aldrig skulle hon glömma sina karlar. Varken fiskarfänget eller dansen.

De stod så vackra i högtidsstass.

Axel mot axel hennes forna rivaler – delande sorgen att lämnas.

Så gick hon. Steg för steg över okänt vatten mot äran o redligheten.

Barfota för att inte välta.

– Lyckan skolen icke falla.

Her big steps
Small houses in Sweden

– Men, sa hon mig; maken, den blivande fästmannen – älsklingen, om man så vill… han var så ju så liten. Så ljuv o fager men ack så låg.

 Och som han oroat sig. Stått och väntat vid sin stadsports fot – lysandes länge i skymning.

Såg henne ej. Spejade, spanade, kisade ut i mörkret. Sen plötsligt ett knä. En fot och en svallande kvinna – stor, ja väldig som ett fjäll – kanske något lägre än Kebnats södra.

Hon fager som en mö men.. hög.

Häpen lät han lyktan lysa. Stod på tå för att njuta.

Kysste honom gjorde hon – visst på munnen skär.

Och vad som hände sen hann jag inte höra… men någon sa till mig att älskarna var där.

Själv fick hon dock inte ens plats i staden.

Nakna frillor och facebook


Jag har målat nakna teckningar i hela mitt liv… sen min första streckgubbe så var de olika kroppsdelarna noga målade. Jag målade bröst och snorrar, ljudvågor och tår.. allt som rör sig, känns och går…

Men med facebooks censur började jag måla om mina figurer för att inte bli avstängd…

Jistanes vilken vilsen soppa. Jag som konstnär började klä mina sagor i ny skrud… och sätta på vita klänningar på runda damer…

Skönt avsluta min relation till facebook.

Så hiskeligt vansinnigt i en tid då allt var möjligt.. så accepteras självcencur för att kunna vara kvar på en sk social plattform.

Bilden nedan, den klädda,  är dock  ännu ett av mina storsäljande jultryck!

Atelje in Sweden
Liten röd stuga
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Illustrations for Desiree Saarela

I went to the singer songwriter Desiree  Saarela, my dear friend in Österbotten, Finland.

She told me the stories behind some songs that she was about to record.

On my way back to Sweden, those paintings where born on the ferry.

It was something with the light, the melting snow, the blue sea and the bare story Desiree shared.

I was deeply touched.

Malin Skinnar


Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Ikonen Arne Weise – Sverigetraditioner

Arne Weise - TV Icon, Sweden, illustration Malin Skinnar
Winter Sweden, illustration Malin Skinnar

Nu är det jul, sa Arne Weise och tände ljuset i tv-apparaten. Under trettio år bjöd han oss  fira helg med Kalle Anka och Benjamin Syrsa. I hela långa Sverige tindrandes det framför Sveriges Television på ett sätt som få länder varit i närheten av.

Arne Weise  talade i slott och koja, radhus och lägenheter.  Han hördes precis överallt och blev en ikon likställd med tomten, änglarna och julkrubban. Men varför då, frågade mina vänner från världen. Samlas ni runt en TV?

Christmas decoration. Illustration Malin Skinnar

Jag försökte förklara Kalle Anka – seden för mina rumänska vänner, för mina engelska och polska kompisar. men ingen förstod helt vad jag sa.

De gick till kyrkan, tände ljus och bad. Delade ut mat till fattiga och bakade bröd med kors och fruktbarhetssymboler. De delade julhelhelgen med släkt och vänner, strukna, uppklädda och andäktiga.

Jag skulle illustrera typiska jultraditioner i Sverige för mångkulturella almanackan och grubblade över val av motiv och stämning.

Tillslut märkte jag att handen målat en stor hög med staplade julklappar på en på tv-apparaten invid ett dignande julbord. Men jag lyckades inte måla så många människor runt bordet.

Det syns tycker jag,  att där finns en ensam människa som just lämnat stolen. Kanske för att hämta julmust och komma åter i väntan på att några skall någon komma.

Förmodligen kommer det nån eftersom paketen ligger på tv-apparaten. Inunder sitter Arne Weise lugnt och lotsar genom eftermiddagen.

– Sverige har flest ensamhushåll i världen… och oerhört många skilda par som tråcklar samman dagen för att mor och farföräldrar i förskingringen skall få sin beskärda del av gemenskapen.

Var det detta jag kände då jag målade  sveriges trygga ikon som gestaltning av en Svensk jul?

Jag tror Arne Weise sällskapat många ensamma julfirare genom åren. Brutit ensamheten och värmt en och annan förlist nutidssvensk.

Jag har aldrig gillat varken ritual eller tradition och än mindre sett på TV.

Men jag hör honom i mitt mjuka inre …från oss alla – till er alla önskas ett Gott Nytt År!

Men det är ändå märkligt precis som min rumänske vän säger.

– Hur kommer det sig att ett välfärdsland som Sverige efter ett sekel av fred och frihet väljer att samlas kring en tecknad film och en TV-apparat just på julen som i sig har helt andra kraftpunkter att bemärka än en anka, en syrsa och två hundar som käkar spagetti…

Ikon Arne Weise, swedish television tradition for christmas
Nordic landscape, illustration Malin Skinnar
Three kings walking through the suburb in snow
Three kings, illustration Malin Skinnar
Arne Weise - TV Icon, Sweden, illustration Malin Skinnar

Men hur kommer det sig att ett välfärdsland som Sverige efter ett sekel av fred och frihet väljer att samlas kring en anka, en syrsa och två hundar som käkar spagetti…

Christmas stars in Sweden

Television, tro och tradition

Jag tror att svenskarna lämnade en fruktansvärd fattigdom och blev yra av lycka och glömska.  Trons och hopp förknippades med armod  och traditioner och ritualer för ödmjukt livsmod åkte ut med badvattnet. Televisionen blev vårt nya altare. En gemensam njutning av det goda. 

Läs nästa artikel här om Television, tro och tradition.

Christmas gifts, illustration Malin Skinnar
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Saltoluokta och rallarens guldbröllop

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Vägrallare, kriget och finsk tango…. orden omfamnade ett sekel av konsekvenser.

Bord

Guldbröllop…tänkte jag mig… strax efter middagen me de lyckliga tu. Det verkar så underbart att fira. 

De satt så tysta.. sa liksom ingenting men strålade så starkt att jag var tvungen att fråga. – Jo.. de firade.. tyst i hemlighet och all sin enkelhet, gifta i femtio år minsann.

Jag målade på servetten och skrev en dikt. Deras glädje fortplantade sig, och längtan föddes i bröstet. Så stilla bar de varandras liv. Så blygt  de skålade för kärleken.

Nöjt… eller kanske ska jag säga.. tacksamt.

Jag klippte till ett porträtt och ritade av dem. Insiprerad av deras lycka och funderade.

– Om jag blevo gift i morgon arla – friad till på toppen o upp ottan. Skred som brud till altaret med gullegubbe fin – min – äktenskapstummel o evigheten.. Då skulle jag med nöd och näppe hinna fira som de… Ett guldbröllop.

Skulle kunna hinna  före 100… Just när jag fyllt mina 95… Om nu maken min var vid liv och hälsan god, jorden låg still och vädret bestod… – Då!  Då skulle jag fira.

Ett uns av stress av allt mycket man kan o skolat. Borde och gjort. Jag var så oerhört ogift där mittemot deras frid och tacksamhet. 

Men vi delade långbord, berättelser och deras hemliga stund.

Högtidsfirandet  fick inte ropas ut och gastas. Nej, det viskades om  kärleken, turen att hittas och satsa. Om nöden, glädjen och händerna som hölls genom livets vedermödor.

Ingen av de andra runt långbordet anade…  Bara vi som satt mittemot invigdes i ceremonin. Vi satt placerades som slumpen bjöd till kvällens supé på Saltoluokta Fjällstation. 

Brasan sprakade, midnattssolen brann och vandrare stod i klungor utanför matsalen.

Fjällstationens värdinna hade ropat in oss pö om pö att sitta med dem som hon valt att placera oss invid. En vänlig  sed, långt från slutna sällskapens kyla.

Det sorlandes och  talades,  jämfördes och visades; kartor, foton eller vandrarblessyrer. En måltid med någon man aldrig mött men som nu delade hela fjällvandringen med; torrt som blött.

Vi återkom till det där med guldbröllop.

Jag skulle ju kunna hinna fira före min hundraårsdag? Om jag bara finge mig en friare imorgon kunde det faktiskt inträffa just före nittiofem; om maken min var vid liv och hälsan god. – Ja om  jorden låg still och vädret bestod! Då skulle även jag hinna i kapp… fira segern att för evigt förenats.

Ett uns av stress grep mig av allt. Intill en kvinna i skilsmässokval och på min egen mobil ett osvar från honom som allt kretsade kring.

Det är så mycket man missar om man inte hittar rätt… så mycket man skulle, borde och ha gjort. Men, vi fick iallafall dela bord med lyckan.

Vi skålade för kärleken och talade om rallarnas väg. Om att som barn sakna familjen i Finland och att sen  som vuxen våga skapa sin egen samvaro. Att hittandet blev så viktigt. Om tilliten och att välja att värna om varandra. Så värdefullt.

Deras ansikten log… men liksom mer stillsamt, ja ungefär som Langas vatten i solnedgången.

Deras ögon log… men liksom mjukt som Kirkaus pyttesmå fjällblomster.

Deras hjärtan log.. ja, jag hörde det… men mjukt som löven i fjällbjörken borta vid bäcken. Och att sitta nära dem gav livsmod.

Jo, nu firades kärleken  – även om de inte ville basunera ut det. Sagan blev sann, de flyckades faktiskt hitta och bevara varann.

Men vi fick inget säga; ville verkligen vara i lag som vem som helst vid  fjällstationens långbord.

Så som de alltid levat; sida vid sida som vem som helst.

– Så vi satt där hemligt vetandes, mittemot guldbröllopsparet och höjde vårt glas.

De firade livet med fjälltur längs sträckan han byggt. Han pekade på stenrösen och asfalt. Bilder på bordet. Kort från Kodak.  Vägrallare  han var och hon styrkekvinna från Tornedalen. Liten då de möttes förstås. Hon hade ett enormt ansvar. Han själv kom som  krigsbarn medan  hon skötte syskonflocken i grannbyn. De visste nock vad ensamheten betyder. Vad det innebär att överleva ännu en vinter fast det egentligen inte borde gått.

–  Skötte du småsyskonen?

Jo, hon nickar… det var lite svårt.

–  Kom du som krigsbarn?

Karelen du vet, sa han och stök luggen åt sidan.

Visste jag?  Vad vet vi egentligen om våra grannländers smärtsamma nittonhundratal?  Vi tittade på kartan. Ett dygn tog det för kriget att nå fram. Varningen kom, ränseln packades och djuren drevs ut på vägen. Det var mammor och barn som vallade. Rädslan kunde ingen tala om. Alla var satta ur spel. Livets etik. Varandets vetande. Inte en Gud skymtade mellan träden.

Men så möttes de.

Klart att de gjorde… han såg henne nog, det sa han och log. Han sökte, fann och vann. Livets största vinst. En människa som hon att dela framtiden med. Inget kunde bli bättre och tiden var plötsligt möjlig att greppa igen. Planera. Forma vardagen och förmera…

De gifte sig och dansade finsk tango.

– Varje lördag minsann! Ingen alkohol, bara tangons berusande toner. Den  bästa karln, det var du av dem alla. Kön av kvinns ringla inför nästa dans men du var min!

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Kvinnor stod som spön i backen.  Tur en inte är svartsjuk, sa hon. Bättre kavaljer är svår att finna.

Men när det var Humpa var dansen deras.

Snabba steg, något fler än den skridande tangon. Samspel och vickning – rörelse och skratt. En knyck på nacken och  han var hennes. En liten vinkning och hon var hans.

En dans blev två.. blev flera och till sist ett helt liv.

De gick nu till PRO för att svänga och var årsdag hit till Stora Sjöfallet för att minnas.

Bergen färgades röda…

Jag och min väninna såg oss om efter lämpliga friare. På trappan satt en hord mycket manliga skäggiga vandrare.

Pling!

I var näve en mobil som pillrades på något infernaliskt.

Ingen tittade upp… men solen gick iallafall inte ner.

Hört, skrivet & målat på  Saltoluokta Fjällstation   av Malin Skinnar 

Vandringsstugor på STF
Bord

Restips för mingel på fjällstation

Saltoluokta fjällstation är ett bra basläger för den som vill vandra, mingla och njuta naturen i världsarvets Laponina utan att gå långt. Men det är även härifrån alla erfarna ger sig av ut i  vildaste Sarek.

Man reser med buss till Kebnats båtplats  via Gällivare. Från Saltoluokta kan man även ge sig av ut i Sarek eller följa ledade stigar vidare och över bergen mot Kvikkjokk fjällstation. Det går tåg med direktbuss sombeställs via SJ.

Just Salolukotas trerättersmiddag är bästa stället att slå sig i slang med främlingar för den blyge. Samtliga gäster bokar in sig senast kl 15 samma dag och ropas upp av värdinnan för bordsplacering  17:50.

Jag vet att även Blåhammarens fjällstation  i Jämtland har samma vänskapliga bordsplacering där hänsyn tas till ensamvandrare som alla visst hamnar vid ett och samma bord.

Om man söker vandringsvänner organiserar Matti HolmgrenJokkmokksguiderna  en vecka var år kallad Singel i Salto. Låter som dejtingtur men det är vänskapfärd. Sett dem flanera och tala, tänka, skratta.

PRO anordnar även vandringar för pensionärer. Det måste vara helt otroligt fyllt av djup och livskraft.

Jag ska fånga dig himlar – sång från min vandring

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Skydda är en dygd – Ormsö

Herden skyddar och vägleder den minste. Djuret tröstar.

Ormsö – Vormsö – Vormsi, Estland

Krigarens döttrar, estnisk folksaga illustrerad av Malin Skinnar

Flyktingarnas vandring 2015

Lyssnar nyheter.
De som börjat vandra genom hela Europa.
Hur kan det ske?
Utan hjälp!

– Ungern stoppar… år 2015…

Förr fanns tron. Dygden.
Den som inte ger tid
att rädda flyende
begår livets största brott.

Att gömma, skydda och stötta
är människans ansvar.
Vi måste alltid.

Liv.
Nu.
Ingen annan gång.

Är på en udde i Ormsö
Vormsi i Estniska skärgården.


En gång var svenskar flyende
till fastlandet härifrån.
Alla flydde eller slukades av krigets käftar.

Barn gömda i hålor.
Barn utan skor.
Barn utan filt.

Men den fattigaste kämpade
för att ge arm sitt skydd.
Det var en självklarhet.

En självklarhet.
En självklarhet.
En självklarhet.

Herden skyddar och vägleder den minste. Djuret tröstar.

Så berörd av landets historia; Estland, Estonia, Eesti. Här har var gård ett tydligt öde.

Så hör jag nyheterna. Kör genom bygd på bygd längs med estniska kusten. Tömda, återuppbyggda samhällen. Hör nyheterna. Det är hösten 2015. Nyheterna.

De vandrar. Aleppo brinner.

Målar i tungor.
Målar och hör.

Refugee children refused to enter safety
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Måla sångbok & lyssna

Kvinna flyger genom luften. Teckning

hur lyssnar man med sina händer

Jag trivs med valet av bostad och ateljé. En husbil. Detta är precis vad jag behöver för att klara skapandet oavsett plats. Jag tar min bil. Fyller kyl med nyttigheter och lämnar allt som kan störa. Sen totalfokus. Just nu illustrerar jag en sångbok till Desiree Saarela som man kan se på Lördagsbloggen från miniscenen i husbilen! Att måla sånger är för mig som att simma. Blunda och simma. Jag kan inte riktigt styra. Bilder sker, blir till och väljer själva sin utformning. Små gestalter dyker upp och byter skepnad, studsar runt och försvinner.

Malin framför egna konsttryck

Denna gång var jag tvungen att fokusera mitt skapande då hela projektet behövde slutföras trots att min hand ömmade. Det var spännande. Läskigt, totalpressande och underbart. Allt på en gång. Fick lyssna så fokuserat att jag knappt hade tid att sova. Men det klarades!

Kika gärna på videon från arbetet hos grafiker Erica!

Förunderligt var gång när ett rum plötsligt finns där …

Teckning av klänning hängande över röd pinnstol i stenrum

När jag målar försvinner världen. Fastnar i timmar ritandes. På gott o ont. Blir en del av bilden. Det är en märklig magi. Att kunna skapa världar. Hitta på stämningar. Göra liv. Men det tar sin tid. Tar bort verkligheten. Det gäller att ha balans mellan skapandet och det som finns. Men var gång jag hittar en ny värld är det som när jag var liten och byggde med stenar på stranden. Ingenting fick mig då att lämna. Ville stanna kvar i den skapade världen. Stanna och se vad som hände. Precis som nu. Ingen skillnad på inom och utombords. Allt som blir finns. Leken är allvar.

Papper och skisser, äppelskivor och stearinljus.

Jag ritar ofta alltid första en massa skisser. På telefon eller lappar. Ofta i imma på spegeln eller fönstret. Det går fortare än tanken. Som en blixt. När det är ett konkret arbete som ska bli gjort så behövs snabb överblick för att tid ska kunna disponeras mellan momenten. Inte för fantasin eller själva målningen. Utan för att hinna sova, äta, röra sig.

Illustration till sångbok

Men det digitala ritbordet är som ett litet underverk. När jag fick grepp om tekniken kunde jag faktiskt sälja min ateljé för att bli heltidsnomad. Kontoret i fickan. Verkstan i telefonen. Jag behöver inte längre vara på ett och samma ställe för att skapa. Jag följer med och förflyttar mig. Besattheten under skapandets gång blev inte så isolerande som innan. jag kan måla hemma hos vänner, på en konsert eller mitt i skogen. Var jag vill. Att skapa via iPad är som att kliva upp på en flygande matta.

Ja, att skapa är faktiskt en märklig lek. Vissa gillar det hårda strykandet. Skippande och sovrandet. Det kan man nog göra som producent, men som konstnär står man maktlös inför något annat. Jag känner sälland att det är jag som gör saker. Det är händerna som gör något eget. Musiken som vill annat än hur det var tänkt. Som om allt som skapas bara är ett sorts lufttryck som måste hit eller dit. Står man i mitten av det sker alltid något. På ena eller andra viset. Via musik, sång, dans eller vers. Ingen skillnad på trädkojebyggaren och berättaren. Det besatta görandet där intryck alltid blir uttryck.

Målar sångbok

Mina första utkast till Desirees bok för några månader sen liknar inte vad som sen blev. Att måla musik är att öppna själen totalt. Det är som att höra mer än vad som finns. Ibland känns det som om jag nästlar in mig bakom något jag inte får beträda. Det är toner, verser och framförallt röstklanger som bildar det landskap som mina händer vill efterskapa. Detta projekt började med en vistelse på hennes gård Sundby i Österbotten där jag fick höra fragment av sångernai husbilen.

Sen gick det ett halvår och jag fix en mix från studion för att börja måla. Därefter for jag till Gubbängen och lämnade över mina teckningar till grafikern Erica Sjölund. Tulpaner och muminmuggar med ädelt jasmin-te i. Torkade äpplen och en gästbädd för utmattad målerska att snabbvila i. Jag somnade tre timmar i sträck och vaknade virrig. Hörde Desirees sånger genom väggen och förstod att denna kammare tillhörde sångskapandets domäner. Det är fint att arbeta med människor som jobbar som de lever. Där allt är inflätat i vardagen så som en bonde sår och skördar. Grafiker Erica och jag jobbade till midnatt och hann prata om livet och kulturen. Om hennes finlandssvenska rötter, de vackra tecknen som sälfångare bar med sig i form av träsniderier för att bringa jaktlycka och titta på fantastisk design hon skapat. Jag hoppas få möta Ericas Morfar senare. En stor berättare vad jag förstår med kunskap om Österbotten som några få fått höra. Jag vill så gärna få veta mera. Allt med Finland är så dolt genom historiens vingslag. Hur levde de gamla Österbottningarna? De var säljägare och skickliga sådana, bönder och fiskare. Sen genomleddes krig och faror. Folket tillhörde än den ena än den andra nationen. Och här hemma i Sverige vet vi knappt om hur våra grannländer levt.

Kvinna framför lila tulpaner i lila tröja

Innan jag lämnade Erica märkte jag hur händerna doftade sommar. Erica har som mission att sluta med plastprodukter så mycket som det går och sveper in osten sin i bivaxad väv. En fantastisk nygammal uppfinning som gör att maten ser vacker ut i kylen och allt doftar snällt och landsbygd. Besatta av former och krumelurer med honungsfoftande händer sjösätter vi nu Desirees bok. Min bil reser vidare. Och slagit läger för veckan och nästa projekt påbörjas. Det ligger ett manus från Riga och väntar.

Sångbok med CD förbeställs via www.desireesaarela.fi.

Chausson, husbil på parkeringsficka vid havet i Tyresö

Malin Storyteller Logo

Målar gärna sånger. Trivs i det sjungna.