Inlägg

Saltoluoktas guldbröllop

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Vägrallare, kriget och finsk tango…. orden omfamnade ett sekel av konsekvenser.

Bord

Guldbröllop…tänkte jag mig… strax efter middagen me de lyckliga tu. Det verkar så underbart att fira. 

De satt så tysta.. sa liksom ingenting men strålade så starkt att jag var tvungen att fråga. – Jo.. de firade.. tyst i hemlighet och all sin enkelhet, gifta i femtio år minsann.

Jag målade på servetten och skrev en dikt. Deras glädje fortplantade sig, och längtan föddes i bröstet. Så stilla bar de varandras liv. Så blygt  de skålade för kärleken.

Nöjt… eller kanske ska jag säga.. tacksamt.

Jag klippte till ett porträtt och ritade av dem. Insiprerad av deras lycka och funderade.

– Om jag blevo gift i morgon arla – friad till på toppen o upp ottan. Skred som brud till altaret med gullegubbe fin – min – äktenskapstummel o evigheten.. Då skulle jag med nöd och näppe hinna fira som de… Ett guldbröllop.

Skulle kunna hinna  före 100… Just när jag fyllt mina 95… Om nu maken min var vid liv och hälsan god, jorden låg still och vädret bestod… – Då!  Då skulle jag fira.

Ett uns av stress av allt mycket man kan o skolat. Borde och gjort. Jag var så oerhört ogift där mittemot deras frid och tacksamhet. 

Men vi delade långbord, berättelser och deras hemliga stund.

Högtidsfirandet  fick inte ropas ut och gastas. Nej, det viskades om  kärleken, turen att hittas och satsa. Om nöden, glädjen och händerna som hölls genom livets vedermödor.

Ingen av de andra runt långbordet anade…  Bara vi som satt mittemot invigdes i ceremonin. Vi satt placerades som slumpen bjöd till kvällens supé på Saltoluokta Fjällstation. 

Brasan sprakade, midnattssolen brann och vandrare stod i klungor utanför matsalen.

Fjällstationens värdinna hade ropat in oss pö om pö att sitta med dem som hon valt att placera oss invid. En vänlig  sed, långt från slutna sällskapens kyla.

Det sorlandes och  talades,  jämfördes och visades; kartor, foton eller vandrarblessyrer. En måltid med någon man aldrig mött men som nu delade hela fjällvandringen med; torrt som blött.

Vi återkom till det där med guldbröllop.

Jag skulle ju kunna hinna fira före min hundraårsdag? Om jag bara finge mig en friare imorgon kunde det faktiskt inträffa just före nittiofem; om maken min var vid liv och hälsan god. – Ja om  jorden låg still och vädret bestod! Då skulle även jag hinna i kapp… fira segern att för evigt förenats.

Ett uns av stress grep mig av allt. Intill en kvinna i skilsmässokval och på min egen mobil ett osvar från honom som allt kretsade kring.

Det är så mycket man missar om man inte hittar rätt… så mycket man skulle, borde och ha gjort. Men, vi fick iallafall dela bord med lyckan.

Vi skålade för kärleken och talade om rallarnas väg. Om att som barn sakna familjen i Finland och att sen  som vuxen våga skapa sin egen samvaro. Att hittandet blev så viktigt. Om tilliten och att välja att värna om varandra. Så värdefullt.

Deras ansikten log… men liksom mer stillsamt, ja ungefär som Langas vatten i solnedgången.

Deras ögon log… men liksom mjukt som Kirkaus pyttesmå fjällblomster.

Deras hjärtan log.. ja, jag hörde det… men mjukt som löven i fjällbjörken borta vid bäcken. Och att sitta nära dem gav livsmod.

Jo, nu firades kärleken  – även om de inte ville basunera ut det. Sagan blev sann, de flyckades faktiskt hitta och bevara varann.

Men vi fick inget säga; ville verkligen vara i lag som vem som helst vid  fjällstationens långbord.

Så som de alltid levat; sida vid sida som vem som helst.

– Så vi satt där hemligt vetandes, mittemot guldbröllopsparet och höjde vårt glas.

De firade livet med fjälltur längs sträckan han byggt. Han pekade på stenrösen och asfalt. Bilder på bordet. Kort från Kodak.  Vägrallare  han var och hon styrkekvinna från Tornedalen. Liten då de möttes förstås. Hon hade ett enormt ansvar. Han själv kom som  krigsbarn medan  hon skötte syskonflocken i grannbyn. De visste nock vad ensamheten betyder. Vad det innebär att överleva ännu en vinter fast det egentligen inte borde gått.

–  Skötte du småsyskonen?

Jo, hon nickar… det var lite svårt.

–  Kom du som krigsbarn?

Karelen du vet, sa han och stök luggen åt sidan.

Visste jag?  Vad vet vi egentligen om våra grannländers smärtsamma nittonhundratal?  Vi tittade på kartan. Ett dygn tog det för kriget att nå fram. Varningen kom, ränseln packades och djuren drevs ut på vägen. Det var mammor och barn som vallade. Rädslan kunde ingen tala om. Alla var satta ur spel. Livets etik. Varandets vetande. Inte en Gud skymtade mellan träden.

Men så möttes de.

Klart att de gjorde… han såg henne nog, det sa han och log. Han sökte, fann och vann. Livets största vinst. En människa som hon att dela framtiden med. Inget kunde bli bättre och tiden var plötsligt möjlig att greppa igen. Planera. Forma vardagen och förmera…

De gifte sig och dansade finsk tango.

– Varje lördag minsann! Ingen alkohol, bara tangons berusande toner. Den  bästa karln, det var du av dem alla. Kön av kvinns ringla inför nästa dans men du var min!

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Kvinnor stod som spön i backen.  Tur en inte är svartsjuk, sa hon. Bättre kavaljer är svår att finna.

Men när det var Humpa var dansen deras.

Snabba steg, något fler än den skridande tangon. Samspel och vickning – rörelse och skratt. En knyck på nacken och  han var hennes. En liten vinkning och hon var hans.

En dans blev två.. blev flera och till sist ett helt liv.

De gick nu till PRO för att svänga och var årsdag hit till Stora Sjöfallet för att minnas.

Bergen färgades röda…

Jag och min väninna såg oss om efter lämpliga friare. På trappan satt en hord mycket manliga skäggiga vandrare.

Pling!

I var näve en mobil som pillrades på något infernaliskt.

Ingen tittade upp… men solen gick iallafall inte ner.

Hört, skrivet & målat på  Saltoluokta Fjällstation   av Malin Skinnar 

Vandringsstugor på STF
Bord

Restips för mingel på fjällstation

Saltoluokta fjällstation är ett bra basläger för den som vill vandra, mingla och njuta naturen i världsarvets Laponina utan att gå långt. Men det är även härifrån alla erfarna ger sig av ut i  vildaste Sarek.

Man reser med buss till Kebnats båtplats  via Gällivare. Från Saltoluokta kan man även ge sig av ut i Sarek eller följa ledade stigar vidare och över bergen mot Kvikkjokk fjällstation. Det går tåg med direktbuss sombeställs via SJ.

Just Salolukotas trerättersmiddag är bästa stället att slå sig i slang med främlingar för den blyge. Samtliga gäster bokar in sig senast kl 15 samma dag och ropas upp av värdinnan för bordsplacering  17:50.

Jag vet att även Blåhammarens fjällstation  i Jämtland har samma vänskapliga bordsplacering där hänsyn tas till ensamvandrare som alla visst hamnar vid ett och samma bord.

Om man söker vandringsvänner organiserar Matti HolmgrenJokkmokksguiderna  en vecka var år kallad Singel i Salto. Låter som dejtingtur men det är vänskapfärd. Sett dem flanera och tala, tänka, skratta.

PRO anordnar även vandringar för pensionärer. Det måste vara helt otroligt fyllt av djup och livskraft.

Jag ska fånga dig himlar – sång från min vandring

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Skydda är en dygd

Herden skyddar och vägleder den minste. Djuret tröstar.

Vormsö – Vormsi, Estland

Krigarens döttrar, estnisk folksaga illustrerad av Malin Skinnar

Lyssnar nyheter.
De som börjat vandra genom hela Europa.
Hur kan det ske?
Utan hjälp!

– Ungern stoppar… år 2015…

Förr fanns tron. Dygden.
Den som inte ger tid
att rädda flyende
begår livets största brott.

Att gömma, skydda och stötta
är människans ansvar.
Vi måste alltid.

Liv.
Nu.
Ingen annan gång.

Är på en udde i Vormsi,
Ormsö i Estniska skärgården.


En gång var svenskar flyende
till fastlandet härifrån.
Alla flydde eller slukades av krigets käftar.

Barn gömda i hålor.
Barn utan skor.
Barn utan filt.

Men den fattigaste kämpade
för att ge arm sitt skydd.
Det var en självklarhet.

En självklarhet.
En självklarhet.
En självklarhet.

Herden skyddar och vägleder den minste. Djuret tröstar.

Så berörd av landets historia; Estland, Estonia, Eesti. Här har var gård ett tydligt öde.

Så hör jag nyheterna. Kör genom bygd på bygd längs med estniska kusten. Tömda, återuppbyggda samhällen. Hör nyheterna. Det är hösten 2015. Nyheterna.

De vandrar. Aleppo brinner.

Målar i tungor.
Målar och hör.

Refugee children refused to enter safety
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Malin Skinnar om business och inspiration

Malin Skinnar utvecklar husbilen till ett mobilt kontor och rullande kulturhus

Jag är en digital berättare med egen rullande studio förlagd i min husbil. Ombord finns Världens Minsta Kulturhus och till vägs tusentals möjligheter att fördjupa sig i vad någon pysslar med. Jag målar mycket och illustrerar böcker. Tycker om att samarbeta för ett djupare syfte.

Alla sändningar sker via social media, alltså direkt, snabbt och  rörligt.  Allt sker där det pågår, här och nu. Hela mitt liv är en del av äventyret. Jag utvecklar digital nomadism under resans gång och kan ge föredrag, workshop och inspiration omkring ämnet minimalism.

Business, workshop och skapande

Jag grips av fördjupande projekt där grundtanken inspirerar till mänskliga möten, vandringar, kultur, gullegummor, gubbar, barn och  historia och söker projekt och anställning nu. 

Jag är extremt bra på vandring, minimalism, husbilar & livsförändringar. Annars är jag folkloriskt intresserad konstnär, sångerska, illustratör  och berättare. Se min Youtubekanal : Folkloric Story Portraying

På sajten Till Minne Av Livet finns mina och Astrid Sellings berättelser om Livskraft och Sorgetraditioner.

För mig som folklivsskildrande konstnär visar synen på döden oftast den farled vi väljer att följa i livet.

Kontakta mig gärna för samarbetsförslag, ideer eller andra koncept ni tror fungerar i min farkost. Även föredrag, workshops, inspiration och föreläsningsturné  kan jag dra ut på. Jag söker intensiva och rörliga projekt där mitt berättande i alla former får utrymme.

Jag äger  Världens Minsta Kulturhus förlagt i husbilen och har ett förflutet som scenberättare och inspiratör. I år kan jag ge föreläsningar om minimalism samt skiftestid. Hur man ställer om sitt liv från ett till ett annat.

Om husbilar kan jag mycket, likaså om minimalism.  Se min Youtubekanal: Husbil- Liten Yta Stor Rymd

Jag kan även ge konsultation för er med kaotiska hemman. Konsultation eller minimalistföredrag och pepp.

Jag författar boken The Women’s Blues som kommer ges ut via författaren Katarina Mazettis förlag. Röstens klanger som dokumentära spår ur vår historia är mitt djupa intresse.

Mitt sångmålande med  Tetras Lullabies from the World och sångerskan Desiree Sareela i Österbottens  Mellan Världar,  samt illustrerande av Mångkulturella Almanackan är mina  senaste produktioner.

Vår stora vaggvisebok  Tussa Lulla med sångkvartetten Tetras Vaggvisor från världen är nu färdig.  Vi med på Mark Levengoods program på SVT Sverige! De följde med Världens Minsta Kulturhus på turne! Se TV- inslaget här.

Vill du följa min sajt via fb är det lättast via Malin Storyteller.   Men vill du bara läsa om minimalism så gå in här på Husbil – Liten Yta Stor Rymd. Fast tryck här om du vill gilla och följa Världens Minsta Kulturhus.

Mina konsttryck, bilder, illustrationer och böcker hittas via Malins Bild Bok & Paketbutik.

Jag målar på många vis helt beroende på situation. Det är mina inre bilder, liksom illustrationer till mina resor eller sånger till sagor.

Jag livemålar även digitalt på scen och gör landart med stora installationer utomhus.

Välkommen höra av dig till min office.

Malin Skinnar utvecklar husbilen till ett mobilt kontor och rullande kulturhus
Malin Skinnar Landart
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Måla sångbok & lyssna

Kvinna flyger genom luften. Teckning

hur lyssnar man med sina händer

Jag trivs med valet av bostad och ateljé. En husbil. Detta är precis vad jag behöver för att klara skapandet oavsett plats. Jag tar min bil. Fyller kyl med nyttigheter och lämnar allt som kan störa. Sen totalfokus. Just nu illustrerar jag en sångbok till Desiree Saarela som man kan se på Lördagsbloggen från miniscenen i husbilen! Att måla sånger är för mig som att simma. Blunda och simma. Jag kan inte riktigt styra. Bilder sker, blir till och väljer själva sin utformning. Små gestalter dyker upp och byter skepnad, studsar runt och försvinner.

Malin framför egna konsttryck

Denna gång var jag tvungen att fokusera mitt skapande då hela projektet behövde slutföras trots att min hand ömmade. Det var spännande. Läskigt, totalpressande och underbart. Allt på en gång. Fick lyssna så fokuserat att jag knappt hade tid att sova. Men det klarades!

Kika gärna på videon från arbetet hos grafiker Erica!

Förunderligt var gång när ett rum plötsligt finns där …

Teckning av klänning hängande över röd pinnstol i stenrum

När jag målar försvinner världen. Fastnar i timmar ritandes. På gott o ont. Blir en del av bilden. Det är en märklig magi. Att kunna skapa världar. Hitta på stämningar. Göra liv. Men det tar sin tid. Tar bort verkligheten. Det gäller att ha balans mellan skapandet och det som finns. Men var gång jag hittar en ny värld är det som när jag var liten och byggde med stenar på stranden. Ingenting fick mig då att lämna. Ville stanna kvar i den skapade världen. Stanna och se vad som hände. Precis som nu. Ingen skillnad på inom och utombords. Allt som blir finns. Leken är allvar.

Papper och skisser, äppelskivor och stearinljus.

Jag ritar ofta alltid första en massa skisser. På telefon eller lappar. Ofta i imma på spegeln eller fönstret. Det går fortare än tanken. Som en blixt. När det är ett konkret arbete som ska bli gjort så behövs snabb överblick för att tid ska kunna disponeras mellan momenten. Inte för fantasin eller själva målningen. Utan för att hinna sova, äta, röra sig.

Illustration till sångbok

Men det digitala ritbordet är som ett litet underverk. När jag fick grepp om tekniken kunde jag faktiskt sälja min ateljé för att bli heltidsnomad. Kontoret i fickan. Verkstan i telefonen. Jag behöver inte längre vara på ett och samma ställe för att skapa. Jag följer med och förflyttar mig. Besattheten under skapandets gång blev inte så isolerande som innan. jag kan måla hemma hos vänner, på en konsert eller mitt i skogen. Var jag vill. Att skapa via iPad är som att kliva upp på en flygande matta.

Ja, att skapa är faktiskt en märklig lek. Vissa gillar det hårda strykandet. Skippande och sovrandet. Det kan man nog göra som producent, men som konstnär står man maktlös inför något annat. Jag känner sälland att det är jag som gör saker. Det är händerna som gör något eget. Musiken som vill annat än hur det var tänkt. Som om allt som skapas bara är ett sorts lufttryck som måste hit eller dit. Står man i mitten av det sker alltid något. På ena eller andra viset. Via musik, sång, dans eller vers. Ingen skillnad på trädkojebyggaren och berättaren. Det besatta görandet där intryck alltid blir uttryck.

Målar sångbok

Mina första utkast till Desirees bok för några månader sen liknar inte vad som sen blev. Att måla musik är att öppna själen totalt. Det är som att höra mer än vad som finns. Ibland känns det som om jag nästlar in mig bakom något jag inte får beträda. Det är toner, verser och framförallt röstklanger som bildar det landskap som mina händer vill efterskapa. Detta projekt började med en vistelse på hennes gård Sundby i Österbotten där jag fick höra fragment av sångernai husbilen.

Sen gick det ett halvår och jag fix en mix från studion för att börja måla. Därefter for jag till Gubbängen och lämnade över mina teckningar till grafikern Erica Sjölund. Tulpaner och muminmuggar med ädelt jasmin-te i. Torkade äpplen och en gästbädd för utmattad målerska att snabbvila i. Jag somnade tre timmar i sträck och vaknade virrig. Hörde Desirees sånger genom väggen och förstod att denna kammare tillhörde sångskapandets domäner. Det är fint att arbeta med människor som jobbar som de lever. Där allt är inflätat i vardagen så som en bonde sår och skördar. Grafiker Erica och jag jobbade till midnatt och hann prata om livet och kulturen. Om hennes finlandssvenska rötter, de vackra tecknen som sälfångare bar med sig i form av träsniderier för att bringa jaktlycka och titta på fantastisk design hon skapat. Jag hoppas få möta Ericas Morfar senare. En stor berättare vad jag förstår med kunskap om Österbotten som några få fått höra. Jag vill så gärna få veta mera. Allt med Finland är så dolt genom historiens vingslag. Hur levde de gamla Österbottningarna? De var säljägare och skickliga sådana, bönder och fiskare. Sen genomleddes krig och faror. Folket tillhörde än den ena än den andra nationen. Och här hemma i Sverige vet vi knappt om hur våra grannländer levt.

Kvinna framför lila tulpaner i lila tröja

Innan jag lämnade Erica märkte jag hur händerna doftade sommar. Erica har som mission att sluta med plastprodukter så mycket som det går och sveper in osten sin i bivaxad väv. En fantastisk nygammal uppfinning som gör att maten ser vacker ut i kylen och allt doftar snällt och landsbygd. Besatta av former och krumelurer med honungsfoftande händer sjösätter vi nu Desirees bok. Min bil reser vidare. Och slagit läger för veckan och nästa projekt påbörjas. Det ligger ett manus från Riga och väntar.

Sångbok med CD förbeställs via www.desireesaarela.fi.

Chausson, husbil på parkeringsficka vid havet i Tyresö

Malin Storyteller Logo

Målar gärna sånger. Trivs i det sjungna.