If you have found the power to believe in your inner self, you will have the confidence to manage most things – even if it means jumping willfully into the jaws of a roaring bear…
At the foundation of this children’s book about Minik & Pani; lies the way of life and view of the world of the Arctics: A story about finding one’s courage through playfulness, and to find the inner peace to deal with that which may be inevitable.
This story is about the six-year-old children Pani and Minik, about how they defy fear and meet a polar bear and how they end up in its stomach, and escape empowered and transformed.
How their parents lovingly prepare them to face their fears, and how they through being cunning and clever and courageous avoid becoming paralyzed, but rather act and overcome the threat.
At the foundation lies the way of life and view of the world of the Arctics: A story about finding one’s courage through playfulness, and to find the inner peace to deal with that which may be inevitable.
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2021/03/IMG_3709-scaled.jpg17632560Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2021-03-14 13:22:512021-03-16 15:52:06Children’s book - An Arctic Quest
Mixed media, stop motion animation and storytelling
Resilience and survival
In this version of my children’s story about Kuitse and the Power of a Polar Bear, the main character has transformed into two: the fraternal twins Minik and Pani.
The themes, Resilience and Survival, are similar, but through the interaction and dynamic between the siblings my intent is to even stronger and clearer instill hope, empowerment, and self-esteem in the young audience of challenged communities.
Through their playing and curiosity the children get themselves into situations where strength and courage are required.
These qualities, however, are not depicted as finite goals or as the absence of fear, but rather as inner resources one may develop and reach for when needed.
And in the end, perhaps, the bravest thing one can do is to ask for help.
My intent is to bring out stories of hope and empowerment to challenged communities, stories in which the narrative and the dialogues speak of how mutual support and encouragement may lead to personal resilience and strength.
Through playfulness and mutual affirmation a sense of courage is built.
Courage, however, is not depicted as a finite goal or as the absence of fear, but rather as an inner resource one may develop and reach for when needed. And in the end, perhaps, the bravest thing one can do is to ask for help.
– The tale is inspired by a Greenlandic hunter who survived an attack by a polar bear and returned to his camp with inexhaustible strength.
In the story the narrator has a prominent part; also when the images may speak for themselves the voice is there as a guide, so that the child is never alone in watching.
Play and you become brave. With courage follows strength.
The tale’s theme is how to transform one’s fears into courage by being playful, hence the story is one of delight and security. Moreover, the narrative is conveyed through colorful and vivid imagery, plenty of music and dance, as well as dialogue and voice-over.
”One day the young hunter end up in a dance battle with a polar bear and falls into the bear’s maw …”
The story as we present it is the result of the numerous occasions that Malin as a performing storyteller have told it on stage, during which it transformed and became quite a different narrative than the legend it started out from.
This production is brought forward by Malin Skinnar, adventurer and multi-artist, as well as a team consisting of artists with various skills.
Selected projects for M:brane 2020;
KUITSE – POWER OF THE POLAR BEAR
Waysidestories OU/Malin Stoyteller SE / TV-series for 4-6 yrs
Illustration song book & stage backdrop Malin Skinnar.
Singer songwriter Désirée Saarela från Finlands Österbotten i Pedersöre, skapar sånger om människors förehavanden. Det handlar om livet i glesbygden och livsval. Vi har ett fint samarbete sen länge där jag inspireras att måla.
Berättelserna driver henne att skapa små fina sångverk år efter år. Skogen, människorna, våra anfäder och de som nu är nära inspirerar Désirée.
Visor framförs på konserter med stor närhet till publiken och jag gråter ofta när hon sjunger för mig.
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/12/bred-vänd-även-om-1-2.jpg28002800Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2020-01-23 22:59:242020-01-29 21:41:30Song book illustrations - Mellan Världar
Vart jag mig i världen vänder – står min lycka i dina händer – lyckan kommer o lyckan går – å den som älskar han kanske lyckan får
mmm da dum dej mmm du da du dej dadada –
Å om jag ger dig hjärtat mitt så kanske allt som e ditt blir mitt – å om jag ger dig hjärtat mitt så kanske livet mitt blir som ditt – kanske litegrann som ditt – å tänk om jag kommer älska dig – å tänk om du kommer vilja mig – o tänk om ja kommer vilja dig – o tänk om du kommer älska mig
dabadebindåååm mm mm mm mm –
Alla fåglar kommer sjunga högt – vissla mycket som dom bara kan – alla fåglar kommer flyga runt – för dig o för mig – men – lyckan kommer å lyckan går – å den som älskar kanske lyckan får – e det du eller e det jag -e de vi eller kommer de ske en annan dag mmm
dabadabadabadabamdeu kommer de å ske en annan dag –
Lyckan kommer o lyckan går – å den som älskar kanske lyckan får – lyckan kommer lyckan går – o den som älskar o vågar han får – kanske en helt ny dag – kanske e det du kanske e det jag –
Lyckan kommer o lyckan går o den som vågar han kanske får….
dabadebindåååm mm mm mm mm
Lyckan kommer o lyckan går o den som vågar han kanske får….
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/12/Screen-Shot-2019-12-29-at-02.02.51.png10341810Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2019-12-29 02:23:382020-01-29 21:46:19Lyckan kommer lyckan går - animated song
I love the bright colors of Gouache. The Russian Gouache is even more vibrant than others and the first time I used them, it was like entering a new world of clear nuances.
Det kallades plakatfärg förr. Tydliga fasta fält med lysande toner. Övermålningbara och kraftfulla. Som akvarellfärg med kalk i. De läggs på och färgen nästan skulpteras fram.
Många av de tryck jag säljer är målade i Gouache.
Detta är en del ur min bok ”Att klä sig i ett folks andedräkt” om folkmusik i Bulgarien. Hör stycken ur boken i filmerna längre ned.
Jag målar med digitalt ritbord oftast där jag samplat analoga strukturer från bla mina större gouachemålningar.
Fast annars mixar jag det mesta; sand, oljekritor, blyerts och akryl.
Gillar dock att illustrera med gouache… det blir färdigt på nå vis.
Det behövs exklusiva penslar för att hålla upp färgen dock. Och papper. Handpressade ark är makalösa ty de förtrollar allt som fästs därpå. Efter jag började använda min Mormors målargrejer förstod jag att jag aldrig ska måla med kassa penslar på platt papper igen…
Trycken jag sen gör är digigraphier på Hahnemühle Fine Art ark eller Fingerprints.
Jag jobbar tätt ihop med min tryckmäster Leif O Pehrsson i Motala. Sen skapas en serie bilder år efter år.
I see people from my hotel window.
I should not look. But I do.
All those lonely people – where do they all come from?
Tourists …. Waiting for the message.
Are they trying to survive by going far?
– Like me.
Staying connected through wishes.
Easier to be close by distans …
Can not stop wondering..
About me in on this planet. About them with me on earth.
It seams like we are all waiting for that message that will make our day..
Our life…
What did people wait for before the phone was born?
For marriage?
For the spring to come? The night to pass or maybe signs from above. Many where waiting for heaven and did their best to reach forgivness before death.
New wishes! Please message machine. Tell me who I am by responding.
I exist! You answer me.
Maybe this is our modern prayers.
Those messages make us all standby, prepared for future.
Daily focus on the messages. Even stronger than the habit to pray for believers. This fills our soul. And the non answer kills…
Illustration Malin Skinnar
The messages jump inside our pockets, buzz in the bag or wake us up at night.
No one around us knows what’s going on with our soul and the message machine… how or why our mood is changing.
And our emotions can change from one second to another.
We become anti social more then ever in history but we believe we are connected.
The phone is our love – like a baby to take care of we sleep close to it at night in case it need us.
No one seem to looks at a stranger anymore.
The focus on our screen is more important.
In the bus..
In the street..
In the bath room.
The phone is everywhere.
The same in Greenland.. in Sweden, Senegal and Mongolia …
The phone …
My mongolian songteacher was stressed by all the phones he had to answere … One for family, another for costumers.
But I like my miracle message machine, as well.
It came with possibilities for a life change – a revolution.
I could work everywhere and be in contact with everyone even if I was gone…
But the smart phone makes us stupid – it make us isolated and lonely and we loose the possibility to live life alive.
I see the lady still waiting for that very important message.
I understand her – I am waiting as well.
– But… must run now. Run to the bus and catch the next train. The only moment I can’t check if he texted me. Run… run…. run… I will continue to run, run, run…
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/10842039_10204621886079908_4845176341998767474_o-1.jpg7701092Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2019-11-04 03:05:482019-11-04 03:08:50All the lonely people
En berättelse om kvinnan som lämnade sina älskare och en berättelse om att måla. Tryck kan beställas här.
De va så rädda om henne. Så ömsinta.
Men så var det dags.
– Oh alla vilda lekar. Nätterna på höskullar och i lingonris.
En herre hade kallat.
En make in spe. En främling. En tilltänkt, tillräknelig herre med kärleksbrev som postats och rop som hörsammats.
Han sa han hade ordningen o redan, samt penning om fredan – en borg och ett sinne för finesser.
– Snygg visste han ej om han var men folk kallade honom trevlig och han gillade mysiga hemmakvällar samt agility.
Hon gick.
Bar sina bröst över stup och stenar.
Vandrade i fagraste grannlåt på himmelsbryggan lång. Gick med vader o tår, skinkor o morgonmull.
Handen len och borstat hår. Frodig, fin och frejdig.
Hennes älskare stod kvar.
Länge skådande, då o då kvidande men värdigt ropande
– glöm oss ej.. låt oss sitta på en pinne, i ditt fröjdefulla minne…
Oh, aldrig skulle hon glömma sina karlar. Varken fiskarfänget eller dansen.
De stod så vackra i högtidsstass.
Axel mot axel hennes forna rivaler – delande sorgen att lämnas.
Så gick hon. Steg för steg över okänt vatten mot äran o redligheten.
Barfota för att inte välta.
– Lyckan skolen icke falla.
– Men, sa hon mig; maken, den blivande fästmannen – älsklingen, om man så vill… han var så ju så liten. Så ljuv o fager men ack så låg.
Och som han oroat sig. Stått och väntat vid sin stadsports fot – lysandes länge i skymning.
Såg henne ej. Spejade, spanade, kisade ut i mörkret. Sen plötsligt ett knä. En fot och en svallande kvinna – stor, ja väldig som ett fjäll – kanske något lägre än Kebnats södra.
Hon fager som en mö men.. hög.
Häpen lät han lyktan lysa. Stod på tå för att njuta.
Kysste honom gjorde hon – visst på munnen skär.
Och vad som hände sen hann jag inte höra… men någon sa till mig att älskarna var där.
Själv fick hon dock inte ens plats i staden.
Nakna frillor och facebook
Jag har målat nakna teckningar i hela mitt liv… sen min första streckgubbe så var de olika kroppsdelarna noga målade. Jag målade bröst och snorrar, ljudvågor och tår.. allt som rör sig, känns och går…
Men med facebooks censur började jag måla om mina figurer för att inte bli avstängd…
Jistanes vilken vilsen soppa. Jag som konstnär började klä mina sagor i ny skrud… och sätta på vita klänningar på runda damer…
https://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2019/11/392562_3753359865368_1719114728_n.jpg717960Malin Skinnarhttps://malinstoryteller.com/wp-content/uploads/2023/08/malin-skinnar-visual-storyteller-artist.pngMalin Skinnar2019-11-02 02:29:352019-11-02 19:14:40She said goodbye to her lovers
Nu är det jul, sa Arne Weise och tände ljuset i tv-apparaten. Under trettio år bjöd han oss fira helg med Kalle Anka och Benjamin Syrsa. I hela långa Sverige tindrandes det framför Sveriges Television på ett sätt som få länder varit i närheten av.
Arne Weise talade i slott och koja, radhus och lägenheter. Han hördes precis överallt och blev en ikon likställd med tomten, änglarna och julkrubban. Men varför då, frågade mina vänner från världen. Samlas ni runt en TV?
Jag försökte förklara Kalle Anka– seden för mina rumänska vänner, för mina engelska och polska kompisar. men ingen förstod helt vad jag sa.
De gick till kyrkan, tände ljus och bad. Delade ut mat till fattiga och bakade bröd med kors och fruktbarhetssymboler. De delade julhelhelgen med släkt och vänner, strukna, uppklädda och andäktiga.
Jag skulle illustrera typiska jultraditioner i Sverige för mångkulturella almanackan och grubblade över val av motiv och stämning.
Tillslut märkte jag att handen målat en stor hög med staplade julklappar på en på tv-apparaten invid ett dignande julbord. Men jag lyckades inte måla så många människor runt bordet.
Det syns tycker jag, att där finns en ensam människa som just lämnat stolen. Kanske för att hämta julmust och komma åter i väntan på att några skall någon komma.
Förmodligen kommer det nån eftersom paketen ligger på tv-apparaten. Inunder sitter Arne Weise lugnt och lotsar genom eftermiddagen.
– Sverige har flest ensamhushåll i världen… och oerhört många skilda par som tråcklar samman dagen för att mor och farföräldrar i förskingringen skall få sin beskärda del av gemenskapen.
Var det detta jag kände då jag målade sveriges trygga ikon som gestaltning av en Svensk jul?
Jag tror Arne Weise sällskapat många ensamma julfirare genom åren. Brutit ensamheten och värmt en och annan förlist nutidssvensk.
Jag har aldrig gillat varken ritual eller tradition och än mindre sett på TV.
Men jag hör honom i mitt mjuka inre …från oss alla – till er alla önskas ett Gott Nytt År!
Men det är ändå märkligt precis som min rumänske vän säger.
– Hur kommer det sig att ett välfärdsland som Sverige efter ett sekel av fred och frihet väljer att samlas kring en tecknad film och en TV-apparat just på julen som i sig har helt andra kraftpunkter att bemärka än en anka, en syrsa och två hundar som käkar spagetti…
Men hur kommer det sig att ett välfärdsland som Sverige efter ett sekel av fred och frihet väljer att samlas kring en anka, en syrsa och två hundar som käkar spagetti…
Television, tro och tradition
Jag tror att svenskarna lämnade en fruktansvärd fattigdom och blev yra av lycka och glömska. Trons och hopp förknippades med armod och traditioner och ritualer för ödmjukt livsmod åkte ut med badvattnet. Televisionen blev vårt nya altare. En gemensam njutning av det goda.
Läs nästa artikel här om Television, tro och tradition.
Vägrallare, kriget och finsk tango…. orden omfamnade ett sekel av konsekvenser.
Guldbröllop…tänkte jag mig… strax efter middagen me de lyckliga tu. Det verkar så underbart att fira.
De satt så tysta.. sa liksom ingenting men strålade så starkt att jag var tvungen att fråga. – Jo.. de firade.. tyst i hemlighet och all sin enkelhet, gifta i femtio år minsann.
Jag målade på servetten och skrev en dikt. Deras glädje fortplantade sig, och längtan föddes i bröstet. Så stilla bar de varandras liv. Så blygt de skålade för kärleken.
Nöjt… eller kanske ska jag säga.. tacksamt.
Jag klippte till ett porträtt och ritade av dem. Insiprerad av deras lycka och funderade.
– Om jag blevo gift i morgon arla – friad till på toppen o upp ottan. Skred som brud till altaret med gullegubbe fin – min – äktenskapstummel o evigheten.. Då skulle jag med nöd och näppe hinna fira som de… Ett guldbröllop.
Skulle kunna hinna före 100… Just när jag fyllt mina 95… Om nu maken min var vid liv och hälsan god, jorden låg still och vädret bestod… – Då! Då skulle jag fira.
Ett uns av stress av allt mycket man kan o skolat. Borde och gjort. Jag var så oerhört ogift där mittemot deras frid och tacksamhet.
Men vi delade långbord, berättelser och deras hemliga stund.
Högtidsfirandet fick inte ropas ut och gastas. Nej, det viskades om kärleken, turen att hittas och satsa. Om nöden, glädjen och händerna som hölls genom livets vedermödor.
Ingen av de andra runt långbordet anade… Bara vi som satt mittemot invigdes i ceremonin. Vi satt placerades som slumpen bjöd till kvällens supé på Saltoluokta Fjällstation.
Brasan sprakade, midnattssolen brann och vandrare stod i klungor utanför matsalen.
Fjällstationens värdinna hade ropat in oss pö om pö att sitta med dem som hon valt att placera oss invid. En vänlig sed, långt från slutna sällskapens kyla.
Det sorlandes och talades, jämfördes och visades; kartor, foton eller vandrarblessyrer. En måltid med någon man aldrig mött men som nu delade hela fjällvandringen med; torrt som blött.
Jag skulle ju kunna hinna fira före min hundraårsdag? Om jag bara finge mig en friare imorgon kunde det faktiskt inträffa just före nittiofem; om maken min var vid liv och hälsan god. – Ja om jorden låg still och vädret bestod! Då skulle även jag hinna i kapp… fira segern att för evigt förenats.
Ett uns av stress grep mig av allt. Intill en kvinna i skilsmässokval och på min egen mobil ett osvar från honom som allt kretsade kring.
Det är så mycket man missar om man inte hittar rätt… så mycket man skulle, borde och ha gjort. Men, vi fick iallafall dela bord med lyckan.
Vi skålade för kärleken och talade om rallarnas väg. Om att som barn sakna familjen i Finland och att sen som vuxen våga skapa sin egen samvaro. Att hittandet blev så viktigt. Om tilliten och att välja att värna om varandra. Så värdefullt.
Deras ansikten log… men liksom mer stillsamt, ja ungefär som Langas vatten i solnedgången.
Deras ögon log… men liksom mjukt som Kirkaus pyttesmå fjällblomster.
Deras hjärtan log.. ja, jag hörde det… men mjukt som löven i fjällbjörken borta vid bäcken. Och att sitta nära dem gav livsmod.
Jo, nu firades kärleken – även om de inte ville basunera ut det. Sagan blev sann, de flyckades faktiskt hitta och bevara varann.
Men vi fick inget säga; ville verkligen vara i lag som vem som helst vid fjällstationens långbord.
Så som de alltid levat; sida vid sida som vem som helst.
– Så vi satt där hemligt vetandes, mittemot guldbröllopsparet och höjde vårt glas.
De firade livet med fjälltur längs sträckan han byggt. Han pekade på stenrösen och asfalt. Bilder på bordet. Kort från Kodak. Vägrallare han var och hon styrkekvinna från Tornedalen. Liten då de möttes förstås. Hon hade ett enormt ansvar. Han själv kom som krigsbarn medan hon skötte syskonflocken i grannbyn. De visste nock vad ensamheten betyder. Vad det innebär att överleva ännu en vinter fast det egentligen inte borde gått.
– Skötte du småsyskonen?
Jo, hon nickar… det var lite svårt.
– Kom du som krigsbarn?
Karelen du vet, sa han och stök luggen åt sidan.
Visste jag? Vad vet vi egentligen om våra grannländers smärtsamma nittonhundratal? Vi tittade på kartan. Ett dygn tog det för kriget att nå fram. Varningen kom, ränseln packades och djuren drevs ut på vägen. Det var mammor och barn som vallade. Rädslan kunde ingen tala om. Alla var satta ur spel. Livets etik. Varandets vetande. Inte en Gud skymtade mellan träden.
Men så möttes de.
Klart att de gjorde… han såg henne nog, det sa han och log. Han sökte, fann och vann. Livets största vinst. En människa som hon att dela framtiden med. Inget kunde bli bättre och tiden var plötsligt möjlig att greppa igen. Planera. Forma vardagen och förmera…
De gifte sig och dansade finsk tango.
– Varje lördag minsann! Ingen alkohol, bara tangons berusande toner. Den bästa karln, det var du av dem alla. Kön av kvinns ringla inför nästa dans men du var min!
Kvinnor stod som spön i backen. Tur en inte är svartsjuk, sa hon. Bättre kavaljer är svår att finna.
Snabba steg, något fler än den skridande tangon. Samspel och vickning – rörelse och skratt. En knyck på nacken och han var hennes. En liten vinkning och hon var hans.
En dans blev två.. blev flera och till sist ett helt liv.
De gick nu till PRO för att svänga och var årsdag hit till Stora Sjöfallet för att minnas.
Bergen färgades röda…
Jag och min väninna såg oss om efter lämpliga friare. På trappan satt en hord mycket manliga skäggiga vandrare.
– Pling!
I var näve en mobil som pillrades på något infernaliskt.
Ingen tittade upp… men solen gick iallafall inte ner.
Saltoluokta fjällstation är ett bra basläger för den som vill vandra, mingla och njuta naturen i världsarvetsLaponina utan att gå långt. Men det är även härifrån alla erfarna ger sig av ut i vildaste Sarek.
Man reser med buss till Kebnats båtplats via Gällivare. Från Saltoluokta kan man även ge sig av ut i Sarek eller följa ledade stigar vidare och över bergen mot Kvikkjokk fjällstation. Det går tåg med direktbuss sombeställs via SJ.
Just Salolukotas trerättersmiddag är bästa stället att slå sig i slang med främlingar för den blyge. Samtliga gäster bokar in sig senast kl 15 samma dag och ropas upp av värdinnan för bordsplacering 17:50.
Jag vet att även Blåhammarens fjällstation i Jämtland har samma vänskapliga bordsplacering där hänsyn tas till ensamvandrare som alla visst hamnar vid ett och samma bord.
Om man söker vandringsvänner organiserar Matti Holmgren på Jokkmokksguiderna en vecka var år kallad Singel i Salto. Låter som dejtingtur men det är vänskapfärd. Sett dem flanera och tala, tänka, skratta.
PRO anordnar även vandringar för pensionärer. Det måste vara helt otroligt fyllt av djup och livskraft.
