Malin Skinnar

vad bär vi med oss när vi lämnar?

På denna bild är jag 17 år och i mitten av en av alla fröjdefulla förflyttningar. Mormor tog bilden, för hon tyckte jag såg rolig ut med mitt märkliga lass. Egentligen samma saker som idag. En lampa och en skrivmaskin. Nu har jag en dagsljuslampa som viktigaste detalj när jag lyfter runt mina saker.. Och telefonskrivmaskinen. Fortsätter kasta. Går till skåpet. Sorterar kläder så det ryker om galgarna. Fick över en säck med superbra gortex o päls till bedjaren vid Ica. Dubbla ting gör ej nytta.

Viktigast: att tro att allt verkligen är viktigt som känns! För det är det!

Livet blir varken bättre eller sämre. Det går banne mig upp o ned o hit o dit i ett. Kunde lika gärna köpt två kylskåpsmagneter på macken med poem i plast istället för allt detta undrande. Hittar en lapp och kan inte tyda namnet. Tänk att jag missade ett helt frieri! Jag verkar ha skrivit jämt.. sen jag föddes.. å ritat o tänkt ut olika teser om världen. Såååå mycket bokstäver och skisser. Som om jag alltid beskrivit. Står i en lokal o sorterar lådorna granne med ett gravstenslager. Liv. Vi bär ett namn. Andra en titel. Några en sentens eller Mor o Fru som epitet. Vissa är lantmätaren eller direktörn. Liv. Vara. Kämpa. Råka dö.

Insikt: Mellan födsel och död gäller det att gripas av iver så man hinner fånga stunden.

Dagbok uppslagen 1976

Vad är det hos människan som ger oss denna iver att förklara och beskriva. Inte alla av oss. Men många. Denna lilla dagbok, min tredje fullskrivna som tioåring. Den fanns inte på nätet. Gillades inte utan låstes och gömdes. Vem talar vi till? Jag fick ett skrivbord. Ett grönt av mor. Hon målade det i många lager. Glansig vacker grön färg som jag ännu kan känna doften av. Hos låssmeden ordnade hon nyckel. Till hurtsen under skivan. En låda för privata ting. Ett fack för hemligheter. Det var så stort. Att få denna gröna desk. Med nycklar i par. En om halsen och en gömd i nallens kofta. Vad är skillnaden nu och då. Hur hade jag skrivit om nätet fanns 1976?

Liv är bara lite svårt. Mest går det oavsett. Och går det så går det för det brukar gå bra!

Argt brev från barn

Detta brevet är från stunden då jag insåg att om inte jag gjorde något skulle inget hända. Hur kunde radion släcka livslusten hos alla oss barn? Jag skrev under med småsyskonens namn, de som inte ens kunde hålla pennan samt en ovetande grannkompis. Brevet postades. Detta var kopian. Ingen kopiator, dock fungerande postverk. Det tog nästan 8 år innan radion blev tillgänglig för alla åldrar. Däremellan Tracks med Kaj Kindvall och Eldorado av Kjell Alinge. Ständigt överspelade kasettband med kapade slut och oändligt långsamma skoleftermiddagar utan något att lyssna på.

Måste minska antalet lådor fast jag givit bort 99 % av mitt bohag. Husbilen var ju heller inte målet, utan fortsättningen.

Minns ni hur brevpapper doftar? Hur blod smakar då man slickar igen kuvertet och skär sig på tungan. Kan barn förstå dessa konstiga ord? Blödande posttungor? Blyerts man inte fick tugga på. Kulspets som läckte. Aspträ som smakade i linjalen. Ingelas rosa suddegum. Mitt var vitt och fult men raderade bra. Carinas med glitter i som lämnade silverränder på arket. De rosa stank så fröken blev allergisk. Bubbelgum under bänken. Pennfack fulla med lappar från Marika. De vansinnigt hemliga breven senare från Ulrika, Åsa, Jeanette och Josefin. Den oändliga längtan efter bästis Kristina med långa sommarlovsbrevväxlingar på Öland. Idas bekännelser. Pärs andetro, Hans chansfrågning och Ingos lust.

Spara och kasta inte, ropar vänner! Men jag vill och måste.

Malins diktböcker kastas

Jag stod med tonvis med dikter. Helt galet kändes det att kasta allt. Och helt märkligt och helt möjligt. Jag gör ju ändå samma saker igen o igen. Brinner, kämpar, slocknar, kämpar, stöttar, älskar. Lever. 47 års tankar sorteras på tipp. Visst e skrot annat plast. Imorgon är ny dag. Vems dag? Fånga dagen. Låta den bli till barkas eller som väv i en flygande matta? Det känns respektfullt att sluta askar och låta dem gå upp i rök. Var sak har sin tid. Man ska inte arkeologiska sitt eget liv. Nu tipp och gåvoskänktur. Trummor iväg och vackerfiltarna .. alla breven …

Märkligt och helt möjligt …

Malin Ultrahuset, Handen.

Alla låtar med punkbandet Kos Dagbok. Massor av kassetter, bilder från fotoskolan 85. Minnet från Ultrahuset i Handen då publiken hoppade upp på scenen och jag fick sjungande gömma mig bakom trummisen. En underlig värld att uppträda i men fantastisk period av skapande. Vi hade filmer på scen och spelade punk med trasiga kastanjetter. Jag hittar skisser till sagor, fotografier på kärlekar, utkast, synopsis och kassetter. Millioner med band. Egen radioteater. Varenda år långa prator. Opera med bästisen i sängen. Lyssnar, skrattar och kastar. Hade tänkt spara dem till något. Visste ej vad. Till en pjäs, ett föredrag en föreställning. Bok? Idag var det visst de skulle ha funktion. Att lätta ankar och ändra rörelser.

Se över sin tid, strukturera och fortsätta.

debattinlägg från 10 åring

Summan av kardemumman vet jag nu. Jag har kastat 5000 brev. 17 dagböcker, massa skissblock o diktböcker och alla fotografier. Allt jag skrivit är samma sak om än i 16 kartonger.. Liv är kort. Liv är långt. Passionen enorm men kärlekar olika. Kastat fotona o breven från mina största epoker och intensiva satsningar. Gett bort mina finaste saker från turneer, förr och barndom. Jag har ett mål. Minimalism och färdandes väg.Jag fortsätter skriva om minimaliserandet på torsdagar. Om skiftestiden. Och mitt val att inte fortsätta som innan. Att sluta bära skatter. Jag har funderat mycket över möjligheter: Om å göra ting. Ser system i görandet. Förändrandet. Förflyttandet. Tillslut hade jag iallafall bara 10 lådor kvar, men skulle ju flytta in i en husbil där inga lådor alls fick plats! Husbilen var heller inte målet, utan fortsättningen.

Summan av kardemumman vet jag nu …

Slutsats: Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.

Malin Storyteller Logo

Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.