MAN MÅSTE FÅ PLATS MED TOMRUM

Man måste få plats med tomrum, sa Anders min blivande kreativitetskollega i vårt samtal om digital nomadism och appar.
”För att få plats med tillfälliga komponenter så allt faller på plats.” Jag har funderat på det här hela eftermiddagen. Hur stora dessa orden är. Som i allt – även relationer. Att inget är förutbestämmt och givet. Utan att även den tredje komponenten – själva utrymmet för det oförutsedda, har sin plats. Att det okända måste få utrymme annars stjälper den skutan och växer till stress istället oanade möjligheter. Utan rymd sker inget nytt och livslusten lägger sig själv i träda.

Har dessa dagar allt för mycket att göra. Ting jag måste hinna. Överfyller och blundar för att det ska gå samman. Försöker tänka på det isberg jag är. Att bara en tiondel syns över ytan – resten av jaget: liv, kraft, förmåga o erfarenheter ligger där under ytan o balanserar. Att jag inte behöver bekymra mig för att jag inte hinner. Hela jag är på väg ändå mellan vaggan och graven och det räcker. Som isberget i sin gilla gång. Smältande i sin golfström. Det blir som det blir. Bär vart det bär. Går dit det barkar ändå. Inget att bekymra sig över.

Säg inte att du MÅSTE hinna, sa Mor. Säg att du skulle VILJA hinna istället – annars blir hjärnan ett stuveri och själen får ingen plats att dansa! Det som sker det sker ju ändå oavsett mitt dribbel och min påklädda stress. Jag ska sannerligen satsa på att uppleva det som är medan det sker. Annat finns ju ändå inte. Stora system kräver tillfälliga komponenter så allt faller på plats. Och för att något skall kunna utvecklas krävs rymd.