Kvinnors sångsköld – Setomaa
Värska, Seto Leelo – Estland
Setomaa, Estland – Searching for the women´s blues.
Sångsköld på bröstet. Tusen mynt rasslande. Hjälm av pärlor över huvudduk vävd under sång.
Den är tung att bära duken. Många lager och flätat löshår av lin. Under skölden finns alla berättelser sparade. Sångorden som länkar över generation.
Se min film från Setomaa i sydöstra Estland
Sångorden kväds fram i cirkel. De sjungs genom dagen lång, natten. De bärs från mun till mun och famn till famn. Snirklar in bland silverskålar på kvinnans barn.
Jag fick komma till den skickligaste försångerskan, Sõnoline. Hon som improviserar alla verser i sången. Bara några få kan det i dag. Killõ kallas den övre rösten och torrõ heter resten av kören som följer.
Ett matriarkat sa prästen. I Setomaa härskade kvinnorna. Männen slet på fälten och sjöng sina kraftvisor i skogen.
I varje offentlig lokal övas för olika sångevenemang. Det dansas och broderas. Utanför sol i sjön och skare. På kulturhuset fixas inför Seto Folkfestival i sommar.
Seto Leelo kallas det. En polyfonisk sångtradition uppmärksammad av UNESCO.
Jag gick genom skogen och hittade en sorts vandrarhemsstugor med telefonnummer och nyckel. Massor av fiskar som hoppade i dammen.
Var gång jag besöker Setomaa får jag följa med mina vänner Jane Vorema och Meel Valk .
Runt om Värska finns massor av kreativa nybyggare. Ekobönder och musiker som lär sig det gamla traditionerna och faktiskt ses för att sjunga tillsammans medan man handarbetar. Ett sätt att förstå rytmen i sången. När man spiunner eller kardar orkar man med det monotona arbete i stimmar om berättelser som sjungs går genom fingrarna.
Sången i min film är en bröllopsvisa. En sång för att klä bruden inför vigseln.
Det är verkligen helt annorlunda att sjunga för att göra något tillsammans. Tiden flyr och melodierna blir mjuka. Som blodet i våra vener. Varma, långa och omslutande.
Meel är en av de skickliga sångerskorna som kan den svåra konsten att med alliterationer förändra synonymer som återkommer i de gamla versformaten. Jag blir oerhört inspirerad. Här är det ingen som väntar på att nån annan ska visa upp något. Man gör och utforskar själv. Bygger hela liv runt kultur och traditioner som verkligen har funktion.
Hur väva fast babyn gråter, hur bygga fast hagel smattrar, hur sakna fast han aldrig kommer åter. Resa sig upp igen… ta ännu ett kliv och bära dagen vidare. Sångerna… alla knep finns där… vagga med foten till nynnande kväden, karda och kanske hinna koka.
Den digitala nybyggargenerationen kollar hur man gjorde förr… Youtube som livsuniversitet och gamla silverrullar. På Tartu arkiv för kulturellt researcharbete hittas mycket. Inte bara hur rörsterna lät utan hur man gjorde för att leva.
De söker i arkiven och återskapar, fast utan bojor och vånda – utan med lusten att klara sig själva. Setofolket kunde konsten… att klara sig helt allena oavsett ofärdsår.
Passerade en källa. Den med Värskas källvatten. Drack och ilade i munnen.. Drack lite mer och la mig i mossan o funderade. Här är gränsland.. Många spår och källor. Just Setomaafolket har inga kopplingar musikaliskt till andra, sa prästen….
Sen sjöng han med skallrande basröst en visa som jag trodde handlade om krig och himmelsk kamp. Men den handlade om att man ska passa sig för äktenskap med gammelkvinnor. ”Dom luktar illa och härjar.”
Folkvisor är inte alltid så barmhärtiga. Se filmen.
Sakarias Jaan Leppik är präst i Ortodoxa kyrkan i Estland och musiklärare i Värska.
Hans röst mullrade i salen.
Trycket på tröjan ”Estonian Hero” och armarna i kors står i tvär kontrast till kyrkans ritualer. Eller, kanske inte. Det passar in helt och hållet. Klart en Fader ska se ut exakt så. Vem skulle annars stå pall när gränser flyttas fram och åter.
In i salen kommer två killar för att sjunga efter skolan. Armarna i kors över bröstet. Mörka stämmor. Klara men som åska – borduner jag inte varit i närheten av. Kraften.
Detta är gränsland. Som alltid svämmande av det som är till bredden fyllt.
