Inlägg

Kvinnors sångsköld – Setomaa

Video about Seto Leelo, traditional singing, by Malin Skinnar

Värska, Seto Leelo – Estland

Setomaa, Estland – Searching for the women´s blues.

Sångsköld på bröstet. Tusen mynt rasslande. Hjälm av pärlor över huvudduk vävd under sång.

Den är tung att bära duken. Många lager och flätat löshår av lin. Under skölden finns alla berättelser sparade. Sångorden som länkar över generation.

Se min film från Setomaa i sydöstra Estland


Sångorden  kväds fram i cirkel. De sjungs genom dagen lång, natten. De bärs från mun till mun och famn till famn. Snirklar in bland silverskålar på kvinnans barn.

Jag fick komma till den skickligaste försångerskan, Sõnoline. Hon som improviserar alla verser i sången. Bara några få kan det i dag. Killõ kallas den övre rösten och torrõ heter resten av kören som följer.

Ett matriarkat sa prästen. I Setomaa härskade kvinnorna. Männen slet på fälten och sjöng sina kraftvisor i skogen.

Seto Leelo folk costume, Estonia photo Malin Skinnar

I varje offentlig lokal övas för olika sångevenemang. Det dansas och broderas. Utanför sol i sjön och skare. På kulturhuset fixas inför Seto Folkfestival i sommar.

Seto Leelo kallas det. En polyfonisk sångtradition uppmärksammad av UNESCO.

Jag gick genom skogen och hittade en sorts vandrarhemsstugor med telefonnummer och nyckel. Massor av fiskar som hoppade i dammen.

Smyckade dräkter för att bevara och försvara skaldandets kraft i Setomaa, Estland

Var gång jag besöker Setomaa får jag följa med mina vänner  Jane Vorema och Meel Valk .

Runt om Värska finns massor av kreativa nybyggare. Ekobönder och musiker som lär sig det gamla traditionerna och faktiskt ses för att sjunga tillsammans medan man handarbetar. Ett sätt att förstå rytmen i sången. När man spiunner eller kardar orkar man med det monotona arbete i stimmar om berättelser som sjungs går genom fingrarna.

Sången i min film är en bröllopsvisa. En sång för att klä bruden inför vigseln.

Det är verkligen helt annorlunda att sjunga för att göra något tillsammans. Tiden flyr och melodierna blir mjuka. Som blodet i våra vener. Varma, långa och omslutande.

Nedsaja village, Setomaa
Jane and Meel, Setomaa singers

Meel är en av de skickliga sångerskorna som kan den svåra konsten att med alliterationer förändra synonymer som återkommer i de gamla versformaten. Jag blir oerhört inspirerad. Här är det ingen som väntar på att nån annan ska visa upp något. Man gör och utforskar själv. Bygger hela liv runt kultur och traditioner som verkligen har funktion.

Hur väva fast babyn gråter, hur bygga fast hagel smattrar, hur sakna fast han aldrig kommer åter. Resa sig upp igen… ta ännu ett kliv och bära dagen vidare. Sångerna… alla knep finns där… vagga med foten till nynnande kväden, karda och kanske hinna koka.

Den digitala nybyggargenerationen kollar hur man gjorde förr… Youtube som livsuniversitet och gamla silverrullar.  På Tartu arkiv för kulturellt researcharbete hittas mycket. Inte bara hur rörsterna lät utan hur man gjorde för att leva.

De söker i arkiven och återskapar, fast utan bojor och vånda – utan med lusten att klara sig själva. Setofolket kunde konsten… att klara sig helt allena oavsett ofärdsår.

Jae Vabarna, Seto Leelo singer, video by MAlin Skinnar
Folk singer Meel & Jane, Setomma, Estonia

Passerade en källa. Den med Värskas källvatten. Drack och ilade i munnen.. Drack lite mer och la mig i mossan o funderade. Här är gränsland.. Många spår och källor. Just Setomaafolket har inga kopplingar musikaliskt till andra, sa prästen….

Sen sjöng han med skallrande basröst en visa som jag trodde handlade om krig och himmelsk kamp. Men den handlade om att man ska passa sig för äktenskap med gammelkvinnor. ”Dom luktar illa och härjar.” 

Folkvisor är inte alltid så barmhärtiga. Se filmen.  

Sakarias Jaan Leppik är präst i Ortodoxa kyrkan i Estland och musiklärare i Värska.

Sakarias Jaan Leppik, Setomaa, Estonia,

Hans röst mullrade i salen.

Trycket på tröjan ”Estonian Hero” och armarna i kors  står i tvär kontrast till kyrkans ritualer. Eller, kanske inte. Det passar in helt och hållet. Klart en Fader ska se ut exakt så. Vem skulle annars stå pall när gränser flyttas fram och åter.

In i salen kommer två killar för att sjunga efter skolan. Armarna i kors över bröstet. Mörka stämmor. Klara men som åska – borduner jag inte varit i närheten av. Kraften.

Detta är gränsland. Som alltid svämmande av det som är till bredden fyllt.

Seto leelo, Setomaa - photo Malin Skinnar
Jane Vabarna i Setodräkt
Estonia, Värska, Setomaa map
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Här kommer fler berättelser om orden

Flickan och fågeln – Armenien

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

HC Andersens sagor får en flicka att överleva under kriget

Armenien 1992


I tre år frös hon.
Min väninna.
Högst upp i lägenheten.

Tätt samman.
Tre vintrar utan el.

Satt i köket.
Kokade te en gång om dagen.
Tillsammans i trappuppgången.
Olika våningar.

Hon väntade på våren.
Hon väntade på skolan.
Hon väntade på kärleken.

Leken.
Tätt samman i köket.

Liten fågel nära bröstet.
Litet hopp nära hjärtat.

Hon läste alla HC Andersens sagor.
Där i Jerevan.

Alla.

Kunde dem innan o utan.
Fördjupade sig i hans liv.
I dansken med havsfru på gråsten.

Plötsligt hörde hon berättelser.
Ord, människor.
Djur.
Figurer.

Blev sagoföfattare.
Manusförfattare.
Vuxen.
Poet.

Hon kom till mig.
Vi hade barndom samtidigt.
Hon ingen el.

Jag. Hel uppvärmd simbassäng.
Jag. Lift och beslyst slalombacke.
Jag. Tandställning och elljusspår.

Vi åkte för att se lille havsfrun.
Drack rykande te.
Gick på museum.

Hon visade hela HC Andersen skattkista.
Berättade alla sagor som om de handlade om henne själv.

För mig var han bara en gubbe.
För henne vägen till frihet.

Han gav henne en liten fågel i hjärtat.

Flickan sover med månen

Vi gick förbi sagomontern med flickan som tände svavelstickor för att överleva natten. Där stod vi länge. Aldrig har jag förstått kylan som då och där.

Tårar.

Då när hon besökte mig var här inte så många frusna i Sverige – som nu. Landet ett fort utan bedjare… eller tiggare som de kallas.

Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens.

Då kunde svensken sända in kosing via autogiro eller trycka koder på telefonen och zappa vidare. Då kunde svensken tro att svält var förlegat, sjukdom botat och köld något som fixas med dun. Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens.

”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.
Staten fixar nöden. Vi ser på TV.

Nu måste vi hjälpa direkt. Ta ställning. Ge eller agera. Ovana skräms vi och blundar.

Utanför konsum sitter mamman till flickan med svavelstickorna. Hemma väntar barnet.
Hoppas hennes lilla flicka har en fågel vid hjärtat.

Malin Skinnar

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

Nagorno-Karabach-kriget påverkade befolkningen hårt mellan 1988 och 1994 i enklaven Nagorno-Karabach i sydvästra Azerbajdzjan. Flickan i berättelsen ovan blev manusförfattare som vuxen och berättade för mig på BUFF barnfilmkonferens, financeforum i Malmö om livet i huvudstaden Jerevan under kriget.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Hon kom med blånaden

Hon kom med blånad

Hon kom med blånaden, av Malin Skinnar ur Pilgrimsleden.

Hon kom med blånad

Hon kom till mig i natt…

Viskande
med främmande ord…
Svagt och knappt
men jag hörde henne …

Som ramsor om något hon skulle minnas.

Eller kanske var det kväden.

Ett skrin i sin kjortel
och en mässingskula i handen.
Länge stod hon i hagen.
Vilande mot hästens panna.

Hon kom med stjärnorna och blånaden.

Stilla. Länge i tystnad.

Kom med stillhet kanske sagor.

tecknat Universum av Malin Skinnar

Jag hörde hennes ord.
Men vet inte vad de betyder.
Tror hon sa något om gryning.

I morgon om hon är kvar, ska jag fråga henne.

Vi verkar bo på en pilgrimsled…
De går här en och en.
Alla tycks ha en mission.

Något i görningen.

Berättelse ur pilgrimsleden om kvinnan med hästen


Hört och nedtecknat av Malin Skinnar i gryningen

Malin Storyteller Logo