Självhushållarna kan allt – Gospodar
Fåren ska ut på grönbete
RUMÄNIEN. En lång bildberättelse om ekobönderna i Cupseni.
De ska föra samman fåren och överlämna ansvaret till herden. I sex månader ska han vandra i bergen med en karl från var gård per vecka.
Stora filtar med dignande picknickkorgar dukas upp. Idag firas första dagen av grönbetet och prästen kommer för att välsigna djuren.
Gospodar, Ioan Podina,
Gospodina Valeria Podina and Raveca Cupsa
Självhushållarna i byn #Cupseni lämnar nu fåren till herdarna. Det är tio familjer som samlar upp emot hundratjugo får och getter till sommarbete bland kullarna.
Herden ansvarar för den stora flocken medan familjerna bistår och alternerar med en man ur var gård per vecka.
Jag tänker att det måste vara mysigt att ge sig av på period med herden.
Långsamma vandringar, fårens betande, skällor och vaka med lugna samtal och förtroenden
På kvällen elden. Sovandes i skift, hundens plötsliga skall.
Alla måste bli bästa vän med herden.
Vilket förtroende att vaka över hela byns alla får och sen få sällskap av en husbonde per vecka bland bergen.
Vilken länk av berättelser. Vilket rikt och rotat kulturarv.
Jag måste ta reda på mer, om just herdens djupa kontakt med alla gårdarna. Jag trodde han var ensam. Han är ju tvärtom den mest konverserande av alla.
Det är väldigt glädjerikt här. Alla talar vänligt, skojar, skrattar och bjuder varandra godsaker.
Vi ses första lördagen efter den ortodoxa påsken som är senare än den katolska och protestantiska.
Alla fåren har vallats från gårdarna upp på berget väst om byn.
Det ligger filtar på marken i en lång blommig rad och korgar med visthusbodarnas alla delikatesser. Det är idag djuren släpps på grönbete.
Hela byn vet att jag har kommit.
Det gick nämligen en dokumentär om mig här för ett år sen på Maramures TV och filmen har visst visats i repris varenda måndag.
– Hela hösten sa nån att programmet visats och repeterade leende allt jag sagt.
Jag blir presenterad och skålad med, lyckönskas eller mjukt frågad vem jag är. Urskiljer ordet ”svenskan” och sen en hand som tar min för att visa något. Det ligger en sån stolthet i hantverket, maten och djuren.. burkar, bär och korgar…
Alla vill vara med på mina bilder.
Gospodina Florica Filip
Jag fastnar i ansikten, blickar och händer.
Jag ropas hit och sen dit, fylls av druvor, palinka, ostar och kakor.
Jag hälsas och nickas till – klappas om.
Jag skrattas med.
Det kan man med mig. Jag är hon den där utan ord men som förklarar allt med stora gester.
En grannfru kysser min kind.
Gospodina Zamfira Filip
Munnen är på en egen upptäckfärd. Jag hinner inte tänka.
– Gapa säger någon och en bit av något jag inte har en aning om möter mitt sinne med förundran.
– Rökt fårkött med smältande tunna späckbitar…
Getost med honung, brynt svamp på stenstekt bröd.
Vallhundarna går runt mina ben. De är enorma och svajar fram på tunga tassar. Deras främsta egenskap är försvar flocken mot varg och björn.
Varna, värna och vandra.
De ligger nu dästa i drivor gnagandes rester från familjepicknickens bål.
Runt dem trippar små fyrkantiga och strävhåriga vallhundar. De är dock väldigt smidiga och lyder herdens vissel och hummande som en om ljuden var en trollstav.
De stora varghundarna har en tunn men lång stav hängande om halsen. Ögonen fångar mina. Jag slår ned min blick. De ser vilda ut. På staven om halsen herdens bomärke ristat i trä.
Det går flera storflockar ute bland bergen med olika herdar. Man delar upp tackorna i byalag. Och i dessa dalar tre stora byar i Lapus dalgångar möts flockar i snillrika vandringssystem.
Den hund som rymmer har alltid ett skäl och alla herdar har noga koll på varandras vallhundar.
-Är det en löptik i området – en varg i nejden eller vad är det som är på gång?
Livsviktiga kompanjoner får inte ge vika och hundarna är en del av flocken då de är uppväxta med fåren och getterna.
Herden är en pastor – en livsförare – en länk mellan vår och höst – ull, kött och mjölk. En väktare given byns tillit.
Djuren är böndernas utkomst och källa till liv. Deras vardag och kärlek.
Gospodar Ioan Filip
Ett stort staket står uppställt sonen tvådelad fålla mitt på den flacka delen av branten. Fårens bräkande, ljuset, gräset, leran. Jag får en frid i min själ som griper an hela min lekamen.
Jag slår mig ned bredvid min väninnas svärfar och får ännu en palinka jag inte dricker. Men med nubben i hand kan alla önska mig välgång och lycka, närma sig utan att störa.
– Sanatate! För hälsan!
Fåren är lugna i skocken men ivrigt beredda. De rusar åt samma håll, stimmiga men stillsamt lyckliga.
Lyckliga. Det doftar. Jag känner mig som en i mängden. Öronen. Ögonen. Klövarna…
På något vis lyfter tackorna huvudet som tonåringar på jakt. De känner sina människofamiljer och vet vad som väntas.
– Grönbete och mingel på heden i en vit böljande ullgalopp i flock! Jag kan känna ivern. Sen kommer baggen – en riktig bäse. En krumhornad gumse som får alla han vill ha.
Tonåringarna i byn hjälper till. Med vana händer hittar de familjens tackor och för till skranket för mjölkning. Nu ska det mätas.
Fruarna kallas Gospodina, männen Gospodar; de som kan allt. Allvädersmänniskor – skickliga självhushållare och hemmansägare.
Bonnmoror. Jag är så förtjust i dem. I kjol och sjaletter söker sin familjs får. Nu ska det nämligen mjölkas.
Kvinnor och barn söker tackorna medan männen sitter beredda med spannen. Det är tungt att mjölka. Väldigt tungt.
En och annan av männen får sig en knock av en tacka. – Är det det som kallas fårskalle egentligen? Att man skallas av ivriga får? För dumma är de inte.
Lurviga får och getter är dock bångstyriga varelser. Djuren kläms fast mellan mannens knän och sen börjar mjölkningen.
Ett får här uppe kan ge upp till 6 dl mjölk. Men snittet ligger på ca 4 dl.
Hinkar vänds plötsligt uppochned och pinnar slås symboliskt i botten för att visa att spannen är tom. Nu kan mjölkningen starta.
Alla 10 männen startar samtidigt. De gör något bakom ryggen och jag kan inte se vad, byter tackor eller ger varandra något.. måste fråga. Det mjölkas och den mängd man får idag är den som sen procentuellt blir höstens utkomst efter säsongens gemensamma mjölkade.
Det är en stor dag. En sorts inventering och deklaration samtidigt – en skattningens dag med fest efteråt på fäbovallen.
Från jeepen strömmar folkpop, en sorts rumänsk dansbandsmusik med folkinstrument. I andra byar ännu fiol och dans. Det kan vara festen som pågår i dagarna tre med rikt påkostade folkdräkter och massor av uppträdanden.
Kusken Todor Filip
Männen sitter på andra sidan staketet i en ny fålla, beredda på mjölkpallar med spann mellan knäna.
Prästen kommer gående just försedd med byns godaste delikatesser i ett av vindskydden.
Han har bråda dagar. I handen ett träkar och en stav. Dt verkar stressigt. Prästen viktigare än vårdcentralen.
Alla får ska välsignas i hela stiftet och han färdas från by till by.
Välsignat vatten skvätts nu ut över alla fåren. Prästen ber.
Gospodar – Grigore Buda, Grigore & Anuca Cupsa
Getterna rycker till och duckar för de gnistrande bönedropparna. Nu stänker prästen med en basilikaviska i vida rörelser över staketet.
Herden står still. Tar emot välsignelsen.
Vigvattenkvasten eller aspergere är en kvist av basilika – ett liturgiskt redskap. Ordet kommer från latinets aspergere, i betydelsen; sprida.
Oavsett helighet känns det fint att få vigvattnet på sig. Vi är långt från den fysiskt magiska ritualen inom protestantismen.
– Ropen, skratten, skällorna.
Detta är fårägarna #Taralapusului som kan precis allt; laga, väva, odla, bygga, avla, åka, plöja, skörda…
Allt.
Det är det som ordet ”godpodar” och ”gospodina” innefattar; ”totalkapabel”. De kör med häst och vagn längs branta raviner, genom vatten och över berg.
De älskar sina djur. Djuren är en del av familjen.
Hästen är byns klenoder. Kuskarna är skickliga körkarlar som navigerar varsamt genom skog och mark. Kusk Andronic Buda
De bygger kvarnar, och malapparater, lägger tak, sätter potatis och kardar tillsammans.
De sörjer gemensamt för såväl levande som döda och nästan alla saknar sina vuxna barn som jobbar i England och Spanien.
De som bor kvar samarbetar byalag emellan men bor oftast på familjegårdar med gammelföräldrarna i markplan och småbarnsfamiljen på ovanvåningen.
Familj betyder mat, tak och överlevnad.
Gospodar Herman Ioan
Egna dörrar, samarbetande par och stor lojalitet.
Allt firas och högtidlighålls. Årets alla dagar beskyddas av ett helgon och säsongsbundna ritualer genomförs för att markera ett visst årstidsskifte.
Detta är byn Cupseni i norra #Rumänien.
Här lyssnar jag till livet på helt annat vis.
– Vill ni själva ta del av Europas rikaste kulturarv så res hit och hyr in er på Casa Carolina Cupseni Bed & Breakfast & holiday home. Stanna och se vad som sker.
Visit & Stay Romania, ger er möjlighet att hyra in er i en familj eller på ett vandrarhem och stanna kvar i en by för att ta del av vardagen.
Lätt för familjer och lätt för alla med ömma knän. Och lätt för äventyrare som vill följa stigen och se vart den bär.
Thank you dear Silvia Filip for hosting me & Viorica Podina for everything you do for me.
Gospodar, Ioan Podina,
