Inlägg

Havet vaggar mången själ – emigranterna

LONGING FOR AMERICA

Video, text & illustration Malin Skinnar 


Målar mig genom smärta.

Målar mig genom hopp.

Övermod, sjunger de rädda.

Om Gud vill, ber de tvungna.

Lyssnar till historiska dokument.

Sjungna reportage.

Skillingtryck.

Våra Amerikavisor.

Ingen människa klev ombord på skepp till

främmande land, mot annan kontinent om de inte var tvungna.

Hunger.

Förföljelse.

Krig.

Många kvinnor lämnade allena.

Allena med hopp att klara sig bättre ännu mer ensam.

Skillingtrycken – de sjungna dokumentärerna

Jag lyssnar på svenskarnas öden. Vår missväxt och svält. Jag hör samma sånger som de facebook-rop jag nu läser. Från vänner i världen som nu ger sig av för hoppet om överlevnad.

1.2 millioner svenskar utvandrade till Amerika

25.000 till Australien

10.000 till Brasilien

Okänt men mycket stort antal for till Canada via New York. De ogifta männen for dit. levde på hoppet och turen.

Ett okänt och stort antal for till Sydafrika och grundlade många farmar. Det var även ett stort antal emigrerade till Ryssland.

Det sägs att 314 av St Petersburgs guldsmeder var svensktalande.

Att komma som ny är alltid mycket svårt. Alla pengar slut efter biljett är kvitterad. Utmattade och okunniga om nya seder och bruk gjorde dem underlägsna bofasta. Man ska orka mycket efter steget är taget.

Läser reportage i Hemmets Journal från 1930 om missionssystern från Norrland som modigt for till svenskkolonin i Brasilien för att understödja utvandrarnas ättlingar. De var då utslagna, sjuka och smutsiga. Levandes i svårt armod. Till Brasilien lockades många som var för fattiga för att utvandra till USA med förbetalda biljetter.

Trots svåra nederlag emigrerade ännu fler till Brasilien efter industrikrisen 1891 i Sundsvall och Stockholm.

Även Kirunaborna såg ingen annan utväg än att ändå försöka emigrera efter storstrejken 1909 till Brasilien. Trots rykten om ond bråd död i syd var nöden så stor att hoppet om ny chans gav dem modet att ändå våga.

Havet vaggar mången själ.

Landet tiger öde.

Liten och stor.

Syster och bror.

Alla livskamp föder.

Ur skapandet av  vår bok Thousands Are Sailing

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

De sålde is och äpplen

Emigrationen Amerika

 – Läs berättelsen om våra anmödrars mod.

Som folklivsskildrare är livets källa, kraften och fortsättningen så påtaglig för mig. Jag har målat boken om den svenska emigrationen till Amerikat, Canada, Brasilien och även Ryssland.

Text & illustrationer Malin Skinnar


De sålde is och äpplen som om vore det pantofler over there.

Och fiskar föll från himmelen. Ingen behövde svälta. Guld och gröna skogar. Möjligheternas land. Amerika!

Det var sommar men så sent som den 5 juni låg isen ändå kvar i Kvarken.

En karavan handelsmän hade med 90 hästar tagit sig över Bottenviken till Finland från Umeå och åter i maj månad. Det borde vara vår men havet höll kvar tjocka isvallar som inte tinade.

Året var 1867.

Hundra år senare föddes jag. Med el och kyl. Mat och vaccin.

Jag har lärt mig den här perioden för den syns i bomärken på träslevar och skopor från Skinnargården. Lärde mig den via bomärken som barn och det kändes som jag var lika gammal som mina anfäder för vi föddes på samma decenniesiffra. Jag följde dem i min egen tid. År för år. Och lärde.
De led. Jag led inte.

I alla utbygder i Sverige svalt människor men i Norrland fann man hela familjer döda på otillgängliga platser. Sjukdomar fick fäste och det var som om hela landets befolkning gick på tiggarstråt. De kallades luffare och löskarlar av bemedlade som ännu hade lager.

Barn vandrade allena med syskon på rygg och var så många att människor blev blinda för sin nästa.
Barken. Den vita innanbarken stelnade och var omöjlig att karva loss till bröd i vinterkylan. Nödrop gick ut i Europa och hjälp tillsändes men delades inte ut.

Viljan var god med logistiken inte så noggrann.

I bygder där frosten slagit järn i marken försökte man tina tjälen ur jorden genom att strö aska över vallen.

Men man hann ej höstplöja innan snön åter igen föll.

Thousands are sailing

Detta var sjätte året i rad av magertid. I sex år hade de kämpat och med nöd och näppe orkat sig fram till våren. Nu kom ännu en vinter och den slog de sista livskrafterna ur spel.

Redan på vårvintern var maten slut och många såg en förtvivlad sista utväg för överlevnad: att slakta kon.

Djuret som gav mjölken, smöret och osten. Produkter som kunde säljas på marknaden och ge pengar för inhandlade av frön.

Kon, kreaturet som gav värme i stugan om vintern och en kalv till sommaren var nu tvungen att slaktas och ätas upp.

Köttet tog snart slut.

Då avhårade man skinnet och kokade huden.
När huden var slut fick man ta kängorna.
Gick ändå inte att gå.
Benen bar ju ej.

Tjäran kokades ur lädret
och man tuggade kokta kängor
tills halsen brann av tjärrester.
Därefter fanns ej hunger.

Alla svullnade upp.
Människor förberedde inför döden.
Tvagade sig och la sig att vänta.

Men vissa familjer fick dock nödhjälp i elfte timmen. De som överlevde gjorde vad som helst för att aldrig mer behöva lida så svårt. Aldrig mer.

Att fara till främmande kontinent – den vilda västern, var ingenting mot vinterns helvete. Ingenting.

Folk sålde sina hemman och lämnade allt för att kanske komma närmre ett värdigt liv. For på vinst och förlust till det mytomspunna landet Amerikei.

Men många kunde inte få ihop till biljetten.

Boken Thousands are sailing, av Maria Misgeld och Malin Skinnar består av emigrantvisor, texter från skillingtryck och noter.  Malins bilder och finns att beställa och boken kan göpas via  www.ejeby.se

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Människorna i Sverige och mitt Bucharest

Jag målade under hela Rumänienresan.

Rumäners kamp och svenskens olyckliga livspussel – Kvinnorna runt fikabordet ser på mig. – Åh ni borde vara så glada för så mycket i Sverige … är ni inte det! Snälla, säg ni är lyckliga? Jag svarade som det var … Att folk är bekymrade för än det ena och än det andra där hemma. […]