Inlägg

Välja frihet för gemensam utveckling – Slovakien

Slovakien - en teckning av Malin Skinnar

Vi är alla spillror ur tid – inte en nation. Vi är tidens skapelser som klamrar oss fast vid vårt förflutna därför att vi tror att det är vårt varande.

Liten gård i Slovakien

– Det var i ditt land jag för första gången upplevde valmöjligheten.

Vi var på Sverigebesök i tre dagar. Min mamma var lärare och hela familjen var inbjudna på en konferens i Göteborg. Det var 1969 och jag var 12 år och det var då jag förstod skillnaden mellan måste och kanske.

– Vad?

– Friheten …

Insikten att det inte bara fanns en väg och en regel utan ett förhandlingsläge.
Ett annat sätt att leva. Att få tänka och resonera högt. Debattera och dra andra slutsatser.
Jag kände det som en smak på tungan. Det var så påtagligt.

Hela familjen satt på spänn och jag visste att min väg var ett aktivt val jag var tvungen att ta.

Jag var bara ett barn men jag förstod med hela min kropp att jag själv skulle bära detta ansvar… livets.

Det som växer måste utvecklas. Inte hämmas.
Liv vet väg. Vägen måste vara fri.

Fri.

– Mamma såg på mig.

Högtidligt.
Minns hennes ögonlock.
Berättelserna från podiet om demokrati.
Pappas händer. De andades i knät.
Min mammas tumme som strök över programmet.
Jag såg hoppet i deras ögon och det slog rot.
Glimten i pappas.
Kunde ej borse från det.
Valets möjligheter.

-När jag var 24 lämnade jag mitt land för att utbilda mig i hopp om att kunna påverka och förändra. I tretton år kunde jag inte möta mina föräldrar.

De kunde inte lämna Tjeckoslovakien.

Jag brann.
Levde i exil.
Byggde ny framtid.
Kämpade.
Saknade.
Underminerades.
Var tacksam.
Djupt sorgsen.
Byggde.

– Till sist kunde jag komma jag åter.

Självhushållarna har alla en ko var.

Det var i Sverige jag fick insikten att det inte bara fanns en väg och en regel utan ett förhandlingsläge. Ett annat sätt att leva.  Att få tänka och resonera högt; debattera och dra andra slutsatser. Jag kände det som en smak på tungan – det var så påtagligt.

-Min Mor dog i mina armar. Vi fick 2 månader tillsammans, berättar hon. Min Mor och jag… alla berättelserna.

Tystnad.

Jag kokar te. Vi sitter i husbilen. Regnet. Jag gråter och skäms att jag fäller tårar som om sorgen var min. Ser inte. Gråter på brickan. Frågar om hon vill ha citron i sitt te.

– Jasmin?

– Gärna, så gott.

Hennes hår är glansigt. Händer breda. Starka. Brukar jord. Genomskinlig mugg. En katt utanför. Jag häller upp. Darrar då jag bär fram.

– Det var i ditt land Malin, jag för första gången kände hur det var att kunna välja. Det var som en smak. Ett ljud. Så påtagligt.

I mitt land… Platsen jag tagit för given och satt tuggummi under aulastolar i. Badhuslandet. Scout och cykelbanelandet med elljusspår.

– Kom du åter allena?
– Nej, med min make.
– Aha …

– Han förstod dock inte mitt forna hemland. Vi köpte mark. Han lämnade.

Tystnad.

Mina tårar bryter fram igen. Jag borde lyssna med pennan men luften blir så tunn då den världshistorien landar i magen. Den personliga konsekvensen av politiken. Densiteten i var mening slår ut som pilar i hela min kropp.

Jag säger att jag vet allt om förlorad kärlek och dagen som förlorar teckning.

Hon nickar.

– Grannfruarna hjälper mig att vända höet  Det är så alla gör. Träder in och bistår. Detta är min hembys grundton. Så jag överlevt. Små ord… stora handlingar.

Jag tittar ut. Ser kullarna. Avstånden. Tänker på att hon måste ha många systrar och bröder. Ensamma återvändare ur exilen med mångdubbla bottnar och kval. Gränsdragningarnas barn.

– Jag bär en annan historia än mina grannar. Hon drar handen genom håret. Jag lever parallellt. Fast vi är liksom alla spillror ur tid. Inte en nation. Vi är tidens skapelser som klamrar oss fast vid vårt förflutna för att vi tror det är vårt varande.

Ute är det kolmörkt. Stjärnor och hunden. Husbilen står på en slänt mitt i det tystna mjuka herdelandskapet.

Vi ska ta farväl.

Hon har kört tjugo minuter för att möta mig och sagt att intervjun fick bli kort för hon klev ju opp i ottan med djuren och måste sova.

Men frågorna blev ett delande. Ett samtal där tystnaden medan teet mötte våra läppar bar lika mycket information som ordens innehåll. Ett möte om livsval och dess konsekvenser.

– Jag gjorde nog vad jag måste ändå, säger hon och reser sig upp. Att välja frihet är en människans enda steg mot gemensam utveckling Malin.

Den kärleken till livet ville mig min Mor.

Av Malin Skinnar i Slovakien

#womensblues #malinstoryteller

Slovakien - en teckning av Malin Skinnar

Att välja frihet är en människans enda steg mot gemensam utveckling.

Husbilsresa genom östra Europa
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Diakonifrissan och de toppiga pussebrösten

Bröstcancer och livskraft
Girlang

Toppiga pussebröst det får du, var inte ledsen… Det är jobbigt nu men sen vet du! Kolla min mage! Platt som en snärta vännen, det går bra!”

Idag är min frisörsalong ett sorl av liv med tankar om död. Ett surr av hårspray och livsvisdom blandas med nagelknåp och barnpassningsknep.

Blev för några timmar sen helt gripen av samtalet tvärs över rummet på andra sidan spegeln. Kvinnan i kluten med vackerögat. Blicken man får då livet skärps eller ställs på sin spets. Då tid är dyrbart allvar.

Hennes huvudduk lossas och jag såg korta skimrande strån i motljuset.

“20 personer om dagen får bröstcancer” säger hon, men 50 stycken får visst hjärtinfarkt per dygn, så det är värre. Livet blir ganska tydligt när man hör statistiken.”

Min frisör masserar hennes hårbotten med dyra gyllenoljor och de små fjunen på hjässan glänste.

Kvinnans ansikte så fragilt. Som nyfödd. Ny… men livrädd fast räddad. Ny i nuet. Människa. Vacker. Jättevacker.

Jag tänker på orden min sångfröken från Senegal lärt mig. Om mamman som måste be alla om hjälp för att ha råd med vård mot svulsten i bröstet. Om maken som sliter för att få pengar till läkare fast inga jobb står att finna. Om den långa vägen till hospitalet och svårigheten att hitta tak över huvudet och problem finna mat när de väl kommit till staden.

I staden inga pinnar till elden och heller ingen hink till vatten. Barnen därhemma.

Tiden.

Jag tänker på alla sångerna jag hört där ingen vård finns att tillgå fast man lyckats skrapa ihop pengarna. Bara bönen och tilltron till Gud. Eller offer för kraft och under. Jag vet att mina vänner i Gambia o Senegal lärt sig skratta och klä sig i pärlor oavsett rädsla för framtiden. Som om skönheten i sig är ett sätt att hålla skräcken stången och sig själv vid sina sinnens fulla bruk.

Tilliten till Maraboun, den andlige vägvisaren och självklarheten att lägga sitt liv i Allahs händer, är det enda som ger livskraften chans att spira, trots sjukdom eller armod.

Vi ses och sjunger varje år jag och Ado.

Jag tänker på oss. Vår välfärd. Vår möjlighet att söka sjukhus, internetfakta och få välprövade mediciner. Stressen då man drabbas av svår diagnos att inte hinna göra nog. Hur vi söker i dieter och undrar över vårt förflutna. Grubblar sönder oss i stund av fara på vad vi kunde gjort bättre. Gentester och informationsvånda.

Vi sitter på salongen med bryn och färgval mittemot kvinnan som inte ens kan välja hur kort hon skall klippas.

“Just före skolavslutningen började strålningen, säger hon, och håret föll direkt”

” Ingen fara! Min frisör granskar hennes hårbotten. Snart kommer nytt som även det faller men sen blir det kraft för fint och vackert svall, vänta bara! Vill ni ha lite kaffe? Mjölken är slut. Malin, kliv till sköljen, annars blir håret svart – du ska tvättas. Skynda!”

Så smuttar vi kaffe o väntar i huvor på fön och sax. Det klipps, snittas och putsas.

trädgård slagen med lie

“Du saknar ju ögonbryn här, men det fixar vi med lite färg” säger frisören och jag väcks upp ur mitt grubbel.

Plötsligt så har jag en fin linje jag inte visste jag saknade och en äggkopp i handen med mandelsalva att smörja bryna med före sömn. “Det gör din hy så len så len. Prova! Här en olja för dina fransar!”

Jag har två platser som jag kan vila på.

Det ena är bilprovningen en gång om året och det andra är hos min frisör. Där sitter jag ibland hela dagen eftersom jag aldrig lyckas boka några tider och får ta mellanrummen för försköning.

Något i sorl och sprayångor gör mig lugn. Jag kan inte rita, inte skriva, inte bygga när jag är där. Bara sitta med knoppen mitt i en huvudverkstad och poleras.

Tror nog det är en sorts livsstuga, frisörsalongen. Kanske som en fritidsgård för vuxna, eller mer en biktstol, nej, det är nog faktiskt en coachcentral.

Folk tittar in för att visa upp hur många kilo de gått ned eller stolt presentera sin nyfödda. Glada tillrop, hej och hejdå. Ett sorl av sammanhang. Någon som vet att håret växt två cm sen sist och som undrar om man klarat det där man talade om förra gången.

midsommarbrud

På salongen märks att det är många förluster i allas verklighet.

Mycket oro som balanseras, dryftas, skrattas bort eller förbannas.

Nästan som om salongen är ett balsam som reder ut mänskliga tovor och sociala härvor. Tror kanske skönhet är en karbinhake i verkligheten när ens förmåga att styra blir en övermäktigt.

“Man får göra det bästa av situationen” säger min frissa och förtrollar mitt ögonbryn som jag inte visste var halvt till ett helt.

Vi talar om kluvna toppar och död med samma intensitet. Liv och skilsmässor. Svek, lycka och vätesuperoxid. Och det är på något vis så som livet är. Plötsligt är existensiell panik försvunnen för det  är så påtagligt att jag faktiskt finns där jag sitter i stirrandes spegelen. Vi hjälps åt med mig, min tanke och nuna. 

“Hallååå kooom!” Min frissa har kastat sig mot ytterdörren och ropar in en dam från gatan. En vacker fru runt 60  kommer in.

“Hallå, hej, kom in till oss och berätta om hur bra det gick för dig!”

Bröstcancer och livskraft

Till kvinnan med hårkluten går den inkallade. Jag hör hur de diskuterar knölen i bröstet, strålning och håravfall. Så lägger damen handen på kvinnans axel och ler;

“Se på mig… jag har förlorat hela bröstet men fick de finaste boppar du kan tänka dig! Och en platt mage på kuppen! Snyggaste pussetuttar serru! De sög mina valkar och stoppade pupporna piffiga igen!”

Hon vrider sig stolt i profil och visar upp sig för oss i sin fina klänning. “Sen satte de fast bröstvårtan igen som en pussetuta, poff! Jag har aldrig sett snyggare ut”

Vi skrattar nu och det låter inte alls så tungt att bli sjuk. “Magen, säger hon och klappar bältet, den blir aldrig tjock igen.. bakom ett nät, kan du tänka dig, bakom ett nät i magen sitter fettet på plats och hela jag är smicksmäck. Kunde få hur stora bröst jag ville.. men skulle de tagit allt magfett till bröstet skulle jag tippa över!”

Alla lyssnar vördnadsfullt och jag blir så otroligt berörd av hennes självklarhet.

“Nu e jag en läckerbit vet du i mina bästa sextio år” säger hon och går mot ytterdörren och vinkar oss farväl. “Nästa sommar står du där med nyboppar och slankemagge! Gå med ro till strålnigen det är snart över!”

Gillar porslin i husbilen.

Jag tårforsar. Hör hela samtalet och sitter i en flod av kärlek från en kvinna till en annan.

Tänker på oss människor. Hur duktiga vi skall vara. Att klara, stå ut och hantera. Bita ihop och vara positiva hur skräckslagna vi än är…

Och att jag tror hela världens alla frissor är en sorts fantastiska prästinnor som skänker livsmod i sina salonger långt från påvar och biskopssäten.

De ger inte oblat och mysko förlåtelser utan äggkoppar med mandelsalva, buteljer med orientalisk oljor mixat med medmänskliga berättelser.

Jag tror på sprayer med mirakel som får håret att skina! Det känns som effektivare för välbefinnandet än all världens glorior.

När solen torkar sina strålar, landart Rugen. EU stöd.

Extentions, drömmen och döden, putsa en nagel och fästa en fläta. Medla lite kraft och jävlar anamma medan knoppen putsas.  -Amen.

Det är något otroligt fint och jordiskt med detta. Långt från kyrkornas krampaktiga tag om urmodig andlighet och psykologers famlande efter en botten. Gillar det där med toppen.

Vill man vara fin får man lida pin…

Men lider man pin är det livsstärkande att någon tycker om att göra en fin.

Berättat av  Malin Skinnar efter färgning på Klippotek Angelina i Sjöbo – Tack  Blanka Glasnovic 

Midsommarblues
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Fredens våg och tunga

Malin Skinnar, berättar om digital kommunikation

Lyssna till min filmberättelse


Intrycken välte mig  

I sökandet efter sånger i Europa tappade jag plötsligt fotfästet. Jag körde mil efter mil i gränsland och filmade för mitt dokumentärprojekt “The Women’s Blues”.

Husbilen krängde mellan byar i Europas ytterkanter, mellan känslor, mellan liv som levts och kunde levts…

Intrycken blev så starka att jag var tvungen att krypa samman ett slag.

Jag tog digital paus och höll mig utanför alla digitala plattformar.

Det varade bara i fyra månader men blev en paus som förstärkte min syn på kommunikation.

Det är det mest livsviktigaste medlet vi har att tillgå för att fred alltid ska vara möjlig. Och social media en otrolig möjlighet. Men det är inte säkert att vi orkar så mycket intryck. Att vi kanske slår av, även det bästa…

Se min film.

Malin på vandring

Jag färdades i gränsland för att förstå

Vilken är vår historia och hur har folk har kunnat överlevt och gå vidare i trots svårigheter.

Jag blev desperat medveten om hur kontinuerlig kommunikation, utbyte mellan folk, främlingar och grupper är det viktigaste för att locka fram kompromissens möjligheter.

Att vi ständigt måste vattna oss med viljan att försöka förstå vår nästa. Att viljan att försöka är vägen. Din och min, inte staters eller politikers allena.

Det är vår rätt och möjlighet.

Jag insåg att vad vi än tycker om beslut så är demokrati verkligen redskapet för att mäkla fred – den enda kompromissens våg och tunga. Det blev så starkt för mig att jag tappade fotfästet på riktigt. Att jag insåg hur skör vår väg är och allas vår insats livsviktig.

Det teknikmirakel som nu genomfar allt och alla är en otrolig väg till förståelse. Men algoritmbubblorna lurar oss från varandra och vi får en förvriden bild om vi inte också kommunicerar utanför nätet. Det känns oerhört viktigt att inte stänga ute varandra… Inte skända, bråka och stänga.

Bara öppna, öppna, öppna…mer och mer och mer…

Ur Malins film om kommunikation
Malin Skinnar, berättar om digital kommunikation
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Han som bar kon i kannan sin

Kon som betade hans tunga tankar
Kon som betade hans tunga tankar

Om när ingen skördar ens dag, av Malin Skinnar

De kommer i klasar eller allena. På väg. Går förbi mig, ser mig inte alls. Pilgrimsvandrarna. De störs ej. Struntar. Passerar. Men han sa något.

Han sa att mjölken var slut. Att kon hans blivit så tanig så hon nu fick plats i mjölk-kruset.
Att det var märkligt men inget att göra något åt. Han bar henne nu i kannan sin.

Sagomönster

Hon satt på hans axlar. Sjöng som näktergalen om natten o änglarna om dagen.

Skällan hade han sålt för länge sen och höll henne noga undan tjuren. När hon inte kvittrade, idisslade hon hans tankar.

Sagor vid pilgrimsleden

Hon låg så stilla mellan örat o huvudduken. Han kände det. Det var lättare att gå nu, att andas. Ja i själva verket lättare att leva. – Även om nu mjölken sinat och kon hon krympt.

Kanske var det tungeltankarna. De som gror när ingen skördar ens dag. Hon höll efter skallen och ordning på ensamheten. Betade kort allt som blossar … Hans egna lille sångko.

En liten vän som idisslade hans tankar

Upplevd i gryningen och nedtecknad som det var av Malin Skinnar