Inlägg

Välja frihet för gemensam utveckling – Slovakien

Slovakien - en teckning av Malin Skinnar

Vi är alla spillror ur tid – inte en nation. Vi är tidens skapelser som klamrar oss fast vid vårt förflutna därför att vi tror att det är vårt varande.

Liten gård i Slovakien

– Det var i ditt land jag för första gången upplevde valmöjligheten.

Vi var på Sverigebesök i tre dagar. Min mamma var lärare och hela familjen var inbjudna på en konferens i Göteborg. Det var 1969 och jag var 12 år och det var då jag förstod skillnaden mellan måste och kanske.

– Vad?

– Friheten …

Insikten att det inte bara fanns en väg och en regel utan ett förhandlingsläge.
Ett annat sätt att leva. Att få tänka och resonera högt. Debattera och dra andra slutsatser.
Jag kände det som en smak på tungan. Det var så påtagligt.

Hela familjen satt på spänn och jag visste att min väg var ett aktivt val jag var tvungen att ta.

Jag var bara ett barn men jag förstod med hela min kropp att jag själv skulle bära detta ansvar… livets.

Det som växer måste utvecklas. Inte hämmas.
Liv vet väg. Vägen måste vara fri.

Fri.

– Mamma såg på mig.

Högtidligt.
Minns hennes ögonlock.
Berättelserna från podiet om demokrati.
Pappas händer. De andades i knät.
Min mammas tumme som strök över programmet.
Jag såg hoppet i deras ögon och det slog rot.
Glimten i pappas.
Kunde ej borse från det.
Valets möjligheter.

-När jag var 24 lämnade jag mitt land för att utbilda mig i hopp om att kunna påverka och förändra. I tretton år kunde jag inte möta mina föräldrar.

De kunde inte lämna Tjeckoslovakien.

Jag brann.
Levde i exil.
Byggde ny framtid.
Kämpade.
Saknade.
Underminerades.
Var tacksam.
Djupt sorgsen.
Byggde.

– Till sist kunde jag komma jag åter.

Självhushållarna har alla en ko var.

Det var i Sverige jag fick insikten att det inte bara fanns en väg och en regel utan ett förhandlingsläge. Ett annat sätt att leva.  Att få tänka och resonera högt; debattera och dra andra slutsatser. Jag kände det som en smak på tungan – det var så påtagligt.

-Min Mor dog i mina armar. Vi fick 2 månader tillsammans, berättar hon. Min Mor och jag… alla berättelserna.

Tystnad.

Jag kokar te. Vi sitter i husbilen. Regnet. Jag gråter och skäms att jag fäller tårar som om sorgen var min. Ser inte. Gråter på brickan. Frågar om hon vill ha citron i sitt te.

– Jasmin?

– Gärna, så gott.

Hennes hår är glansigt. Händer breda. Starka. Brukar jord. Genomskinlig mugg. En katt utanför. Jag häller upp. Darrar då jag bär fram.

– Det var i ditt land Malin, jag för första gången kände hur det var att kunna välja. Det var som en smak. Ett ljud. Så påtagligt.

I mitt land… Platsen jag tagit för given och satt tuggummi under aulastolar i. Badhuslandet. Scout och cykelbanelandet med elljusspår.

– Kom du åter allena?
– Nej, med min make.
– Aha …

– Han förstod dock inte mitt forna hemland. Vi köpte mark. Han lämnade.

Tystnad.

Mina tårar bryter fram igen. Jag borde lyssna med pennan men luften blir så tunn då den världshistorien landar i magen. Den personliga konsekvensen av politiken. Densiteten i var mening slår ut som pilar i hela min kropp.

Jag säger att jag vet allt om förlorad kärlek och dagen som förlorar teckning.

Hon nickar.

– Grannfruarna hjälper mig att vända höet  Det är så alla gör. Träder in och bistår. Detta är min hembys grundton. Så jag överlevt. Små ord… stora handlingar.

Jag tittar ut. Ser kullarna. Avstånden. Tänker på att hon måste ha många systrar och bröder. Ensamma återvändare ur exilen med mångdubbla bottnar och kval. Gränsdragningarnas barn.

– Jag bär en annan historia än mina grannar. Hon drar handen genom håret. Jag lever parallellt. Fast vi är liksom alla spillror ur tid. Inte en nation. Vi är tidens skapelser som klamrar oss fast vid vårt förflutna för att vi tror det är vårt varande.

Ute är det kolmörkt. Stjärnor och hunden. Husbilen står på en slänt mitt i det tystna mjuka herdelandskapet.

Vi ska ta farväl.

Hon har kört tjugo minuter för att möta mig och sagt att intervjun fick bli kort för hon klev ju opp i ottan med djuren och måste sova.

Men frågorna blev ett delande. Ett samtal där tystnaden medan teet mötte våra läppar bar lika mycket information som ordens innehåll. Ett möte om livsval och dess konsekvenser.

– Jag gjorde nog vad jag måste ändå, säger hon och reser sig upp. Att välja frihet är en människans enda steg mot gemensam utveckling Malin.

Den kärleken till livet ville mig min Mor.

Av Malin Skinnar i Slovakien

#womensblues #malinstoryteller

Slovakien - en teckning av Malin Skinnar

Att välja frihet är en människans enda steg mot gemensam utveckling.

Husbilsresa genom östra Europa
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Att äga sitt liv

Vad väljer vi att vara i livet
Artist Malin Skinnar at exhibition

Det tar tid att bygga liv. Men inget liv utan lust. Ingen lust utan eld. Inget koncept utan ljus. Så spänta, förbered och tänd ditt eget bål. 

Jag tänker ofta när vi skapar en föreställning eller bok eller vad det än är, ett hus, en fest eller en tavla. Att skapandet verkar  så märkligt. Så extremfokuserat.

Men det som bearbetas börjar konstigt nog alltid lysa. Det är faktiskt sant! Att det som pysslas med glöder….

Sen kommer andra kolla vare sig de vill eller ej. Nyfikenheten är alltid större än en cool attityd.

Så den som gör, den segrar…

Den som går, kommer vidare.

Den som tar ena klivet efter det andra kommer framåt.

Hur det går är oviktigt – men man behåller åtminstone styrfarten…. sin egen riktning.

Vad ska man satsa på då?
Vem är man?
En del av traditionen – eller en berättare utav den?

Ibland känns det som mänskligheten har för dåligt självförtroende. Att människan  tror att det gäller att härma bäst och kvittra som flest. Men till vems gagn?

Det verkar faktiskt gå lika bra att gå vid sidan av.

Den som tänder en eld tycks alltid få besök. Medan den som ber och frågar kommer ändå aldrig passa mallen och bli helt slut av alla försök att duga.

GapFusion berättarTrio, förtäljer grönländsk legend

Så rådet är nog att elda det egna fnösket, välj basläger och trampa sin egen stig. Tids nog kan man ändå inte gå dit du vill ty knäna ömmar och andra måste bära. – Hepp.

Förr låg vi om natten och badom till Gudar.
Nu trycker vi gill och godnatt och önskar ett svar.
Trots friheten fyller vi dagar med anpassaning och passivitet.

Det kunde nog ingen frihetskämpe från förförra seklet ana?

Att vi kan färdas jorden runt men hänger på dejtappar  i hopp om en tappad sko.

Jorå så e re. Jag e två över femtio och fattat.

Det mesta vi gör är drivet av ängslan och hormoner. Vi älskar inte frihet alls. Men en dag kommer man på att härmandet inte gagnar varken kulturråd eller pärleport.

Bäst virka egen piruett medan tid är.

Ting tar dock tid. Inget sker i en handvändning.

Fast tankens kraft är större än hinder och väcker viljan. Den som börjar dra i tåtar för egen seglats blir besatt.

Och det är bra.

Av Malin Skinnar

Det verkar faktiskt gå lika bra att gå vid sidan av. Den som tänder en eld tycks alltid få besök.

Förr låg vi om natten och badom till Gudar. Nu trycker vi gill och godnatt och önskar ett svar. Trots friheten fyller vi dagar med anpassaning och passivitet.

Vad väljer vi att vara i livet
Konstens berättare
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Avskaffa skrock och skräck

Malin Skinnar, studio, south sweden

Gå sin egen väg och bygga ateljé i tassemarken

Malin Skinnar, studio, south sweden

Återerövra natten – mina råd

En dag valde jag att leva. Det var år 2003.  Jag flyttade ut på landet, in under stjärnorna till en egen härd som var guld värd. Ett hemman med lång grusväg och 15 km till butiken. Det var i december och fickorna fyllda av sten. Det var en stor investering. Ett enormt projekt. Och mitt modigaste beslut.

Jag sökte ron under stjärnorna med stillhetens nyanser. Där var så fridfullt  att man kunde luta sig mot tystnaden. Närmsta grannar och faktiskt enda grannar bodde 500 meter bort. Sen bara underskön skog och en hare. Stenarna i fickan hade jag ifall banditer, bovar och galna tomtar skulle komma.

Mysigt i huset

Vuxenstrunt

Jag hade innan flytten insett att natten är det vackraste jag sett. Men jag var rädd förstås. Skräckslagen av allt fuffens vi vuxna berättar för varandra. Huset låg mitt i naturen långt från allt. Med jag ville vara i skogens famn.

Jag avskaffade omgående kvällspress o suggestiv tv. Rensade bort allt som släpar en genom skrämsel och onödig livsdramatik.  Jag sa åt obetänksamma vänner att lämna spökstrunt långt ifrån mitt hem.

En dag beslutades att det skulle bli vindkraftexloaterad skog runt de små torpen.

Jag byggde hus och möbler med hjälp av min far som lärde mig massor

När vänner kom med tvångsmässigt betonade tankar om mörkerfara och andar fick de istället gå ut barfota i svarta natten och bära korgar med doftande nyhuggen ved från vedboden. Nakna fötter bland löv och daggtuvor. Mjuka mullvadshögar och tuvor.

De fick lyssna till hur stormen och knakande trappen. Elda i spisen och se skuggor röra sig över väggen. Naturens undersköna skuggspel. Sova på långsoffan utan gardin och möta gryningen med vaken blick.

Malins snickrade bord

Lyckohem

Jag såg deras vånda och en del fnittrade hysteriskt om filmer de sett, yxor som slungats och historier de hört som fick nackhåren att darra. Men jag såg även deras glädje. Lusten att utforska mörkret då de slappna av och avstod lyxen att vara stadsfeg.

De såg ut som jag gjorde första tiden.  Gick ut bland stickor och strån och lyfte sin blick mot himmelen. Stilla i nattens mjuka rymd. Saliga över alltet.Fast besluten om att jag ville bebo klotet jag var satt till att bebo, valde jag att återerövra natten.  Deckarperversiteter och annat oknytt fick inte rum.

Matgrupp runt barbänken

Jag kunde bullra och slipa natten lång – ingen hörde – ingen stördes

Jag ville  göra stunden på jorden till min egen och tog över vardagsvärldens betraktelser från pådyvlad rädsla. Nyheter tog jag in via läst media och seriös radio.

Efter ett halvår var jag avvand vid vuxnas ekivoka lust att förknippa ensam med svag och mörker med magi. Jag bebodde min täppa och levde lycklig alla mina dar. Gav mig ut på jorden, kunnig och vaksam. Men aldrig mer ängslig.

Konstnären Malin Skinnars skulpturatelje

Jag bodde i Dalkulla Ängalängas famn till 2014

Jag ville bo med pinnar och kossor och kura skymning framför brasan.  I elva år bodde jag vid skogens slut utan grannar nära med den stora väldiga oändligt undersköna stjärnhimlen som en kupa över taket.

Men där hände inget av allt det folk matar sig fulla med via skräcklänkar och töntiga löp. Endast en fladdermus, några koltrastar och en hare hälsade på. Några vildsvin, en bäbis och en fårskock.

Teckningar målas i stugan

Det var ett aktivt val

Det knakade och tjöt, knirrade och brakade i huset då vinterstormen slet i taktiljor och bjälkelag.  Och när det blixtrade så man for in i väggen av tordönskrafter.

Jag råder alla som drömmer om annat än stan men vattnar ängslan med deckare att istället avskaffa skrock och skräck och krama kossor i flock. Då blir det bra medan man ändå lever.

Natt i ateljehusets verkstad.

Utanför hördes korna idissla om natten. Så himla fint.

Dalkullas alla möbler designade av Malin Skinnar

Mina bästa tips för att välja frihet

Jag råder alla som drömmer om annat än stan att sluta vattnar ängslan med deckare.  Avskaffa skrock och skräck och krama kossor i flock. Då blir det bra medan man ändå lever. Tids nog får vi blunda ändå.

Så hur blir man av med sin mörkrädsla? Man bestämmer sig för att leva och utforska livet istället för att fokusera på det som ändå inte finns. Verkligehen är vackrare än drömmen. Sanning starkare än fantasin.

Illustration varg och kurbits Malin Skinnar

Litet hus vid skogens slut under tindrande stjärnor.

Utanför hördes korna idissla om natten. Så himla fint.

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Reportage om mig i husbil & husvagn

Klipp ur tidning

möten och möjligheter Husbilen medför så många kontaktytor. Överallt. Spännande möten, nya grannar .. inneboende, uteboende, tillit och äventyr. Samtidigt är jag fri att lämna när jag vill. Fri att styra, ställa, tänka, agera. En detalj jag inte reflekterade över. Dessutom är jag numera alltid är hemma överallt, oavsett adress click to find out more. […]