Inlägg

Saltoluoktas guldbröllop

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Vägrallare, kriget och finsk tango…. orden omfamnade ett sekel av konsekvenser.

Bord

Guldbröllop…tänkte jag mig… strax efter middagen me de lyckliga tu. Det verkar så underbart att fira. 

De satt så tysta.. sa liksom ingenting men strålade så starkt att jag var tvungen att fråga. – Jo.. de firade.. tyst i hemlighet och all sin enkelhet, gifta i femtio år minsann.

Jag målade på servetten och skrev en dikt. Deras glädje fortplantade sig, och längtan föddes i bröstet. Så stilla bar de varandras liv. Så blygt  de skålade för kärleken.

Nöjt… eller kanske ska jag säga.. tacksamt.

Jag klippte till ett porträtt och ritade av dem. Insiprerad av deras lycka och funderade.

– Om jag blevo gift i morgon arla – friad till på toppen o upp ottan. Skred som brud till altaret med gullegubbe fin – min – äktenskapstummel o evigheten.. Då skulle jag med nöd och näppe hinna fira som de… Ett guldbröllop.

Skulle kunna hinna  före 100… Just när jag fyllt mina 95… Om nu maken min var vid liv och hälsan god, jorden låg still och vädret bestod… – Då!  Då skulle jag fira.

Ett uns av stress av allt mycket man kan o skolat. Borde och gjort. Jag var så oerhört ogift där mittemot deras frid och tacksamhet. 

Men vi delade långbord, berättelser och deras hemliga stund.

Högtidsfirandet  fick inte ropas ut och gastas. Nej, det viskades om  kärleken, turen att hittas och satsa. Om nöden, glädjen och händerna som hölls genom livets vedermödor.

Ingen av de andra runt långbordet anade…  Bara vi som satt mittemot invigdes i ceremonin. Vi satt placerades som slumpen bjöd till kvällens supé på Saltoluokta Fjällstation. 

Brasan sprakade, midnattssolen brann och vandrare stod i klungor utanför matsalen.

Fjällstationens värdinna hade ropat in oss pö om pö att sitta med dem som hon valt att placera oss invid. En vänlig  sed, långt från slutna sällskapens kyla.

Det sorlandes och  talades,  jämfördes och visades; kartor, foton eller vandrarblessyrer. En måltid med någon man aldrig mött men som nu delade hela fjällvandringen med; torrt som blött.

Vi återkom till det där med guldbröllop.

Jag skulle ju kunna hinna fira före min hundraårsdag? Om jag bara finge mig en friare imorgon kunde det faktiskt inträffa just före nittiofem; om maken min var vid liv och hälsan god. – Ja om  jorden låg still och vädret bestod! Då skulle även jag hinna i kapp… fira segern att för evigt förenats.

Ett uns av stress grep mig av allt. Intill en kvinna i skilsmässokval och på min egen mobil ett osvar från honom som allt kretsade kring.

Det är så mycket man missar om man inte hittar rätt… så mycket man skulle, borde och ha gjort. Men, vi fick iallafall dela bord med lyckan.

Vi skålade för kärleken och talade om rallarnas väg. Om att som barn sakna familjen i Finland och att sen  som vuxen våga skapa sin egen samvaro. Att hittandet blev så viktigt. Om tilliten och att välja att värna om varandra. Så värdefullt.

Deras ansikten log… men liksom mer stillsamt, ja ungefär som Langas vatten i solnedgången.

Deras ögon log… men liksom mjukt som Kirkaus pyttesmå fjällblomster.

Deras hjärtan log.. ja, jag hörde det… men mjukt som löven i fjällbjörken borta vid bäcken. Och att sitta nära dem gav livsmod.

Jo, nu firades kärleken  – även om de inte ville basunera ut det. Sagan blev sann, de flyckades faktiskt hitta och bevara varann.

Men vi fick inget säga; ville verkligen vara i lag som vem som helst vid  fjällstationens långbord.

Så som de alltid levat; sida vid sida som vem som helst.

– Så vi satt där hemligt vetandes, mittemot guldbröllopsparet och höjde vårt glas.

De firade livet med fjälltur längs sträckan han byggt. Han pekade på stenrösen och asfalt. Bilder på bordet. Kort från Kodak.  Vägrallare  han var och hon styrkekvinna från Tornedalen. Liten då de möttes förstås. Hon hade ett enormt ansvar. Han själv kom som  krigsbarn medan  hon skötte syskonflocken i grannbyn. De visste nock vad ensamheten betyder. Vad det innebär att överleva ännu en vinter fast det egentligen inte borde gått.

–  Skötte du småsyskonen?

Jo, hon nickar… det var lite svårt.

–  Kom du som krigsbarn?

Karelen du vet, sa han och stök luggen åt sidan.

Visste jag?  Vad vet vi egentligen om våra grannländers smärtsamma nittonhundratal?  Vi tittade på kartan. Ett dygn tog det för kriget att nå fram. Varningen kom, ränseln packades och djuren drevs ut på vägen. Det var mammor och barn som vallade. Rädslan kunde ingen tala om. Alla var satta ur spel. Livets etik. Varandets vetande. Inte en Gud skymtade mellan träden.

Men så möttes de.

Klart att de gjorde… han såg henne nog, det sa han och log. Han sökte, fann och vann. Livets största vinst. En människa som hon att dela framtiden med. Inget kunde bli bättre och tiden var plötsligt möjlig att greppa igen. Planera. Forma vardagen och förmera…

De gifte sig och dansade finsk tango.

– Varje lördag minsann! Ingen alkohol, bara tangons berusande toner. Den  bästa karln, det var du av dem alla. Kön av kvinns ringla inför nästa dans men du var min!

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Kvinnor stod som spön i backen.  Tur en inte är svartsjuk, sa hon. Bättre kavaljer är svår att finna.

Men när det var Humpa var dansen deras.

Snabba steg, något fler än den skridande tangon. Samspel och vickning – rörelse och skratt. En knyck på nacken och  han var hennes. En liten vinkning och hon var hans.

En dans blev två.. blev flera och till sist ett helt liv.

De gick nu till PRO för att svänga och var årsdag hit till Stora Sjöfallet för att minnas.

Bergen färgades röda…

Jag och min väninna såg oss om efter lämpliga friare. På trappan satt en hord mycket manliga skäggiga vandrare.

Pling!

I var näve en mobil som pillrades på något infernaliskt.

Ingen tittade upp… men solen gick iallafall inte ner.

Hört, skrivet & målat på  Saltoluokta Fjällstation   av Malin Skinnar 

Vandringsstugor på STF
Bord

Restips för mingel på fjällstation

Saltoluokta fjällstation är ett bra basläger för den som vill vandra, mingla och njuta naturen i världsarvets Laponina utan att gå långt. Men det är även härifrån alla erfarna ger sig av ut i  vildaste Sarek.

Man reser med buss till Kebnats båtplats  via Gällivare. Från Saltoluokta kan man även ge sig av ut i Sarek eller följa ledade stigar vidare och över bergen mot Kvikkjokk fjällstation. Det går tåg med direktbuss sombeställs via SJ.

Just Salolukotas trerättersmiddag är bästa stället att slå sig i slang med främlingar för den blyge. Samtliga gäster bokar in sig senast kl 15 samma dag och ropas upp av värdinnan för bordsplacering  17:50.

Jag vet att även Blåhammarens fjällstation  i Jämtland har samma vänskapliga bordsplacering där hänsyn tas till ensamvandrare som alla visst hamnar vid ett och samma bord.

Om man söker vandringsvänner organiserar Matti HolmgrenJokkmokksguiderna  en vecka var år kallad Singel i Salto. Låter som dejtingtur men det är vänskapfärd. Sett dem flanera och tala, tänka, skratta.

PRO anordnar även vandringar för pensionärer. Det måste vara helt otroligt fyllt av djup och livskraft.

Jag ska fånga dig himlar – sång från min vandring

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Kullornas gubbjobb

Vem har rätten att söka jobb
Vi sålde is och fiskar regnade från skyn

En gång för inte så länge sen fick delar av Blekinge och bygder i Norrland nödhjälp av övriga svenskar. Jag läser mina damtidningar från 30-talet. Under denna tiden gick en krona från var nummer till undernärda Blekingebor.

Jag läser vidare om Ukraina. Till Sverige kom svenskar från Gammelsvensk By i Ukraina. De hade kämpat för att hålla språket vid liv efter kommendering ned till Ukraina från Dagö 200 år tidigare. På grund av förföljelse i det nya landet och svåra umbäranden flydde en stor grupp svenskar åter till Sverige 1929.

Men när de kom hit fick flera återvända till Ukraina. Några sökte sig till Kanada för fristad.

I Sverige sades att de tog jobben i från svenskarna. ( … )

De familjer som flydde vidare efter det kalla bemötandet i Sverige for vidare  till nordamerika.  Men det var svårt även där och många fick återvända till Ukraina. bara tanken på detta jag nu skriver gör mig förtvivlad. De kan varken haft ekonomi eller hopp kvar. Stackars människor.

De valde alltså återfärd till landet de flydde från då de ej accepterades i Sverige trots djupa kulturella rötter…

Jag läser i en annan tidning från seklets början om svenskättlingarna i sydamerika. De som blivit kvar på plantagerna. Smutsiga, obildade och sjuka, vars liv låg i händerna på en missionär från Norrland.

Jag tänker på min egen släkt i Malung som låg vinter under 60 – 70 talet, hur de slapp skolplikten och lät kropp gå i träda för överlevnad då skörden slagit fel.

De låg stilla för att spara energi en hel vinter. Barkbrödet bakades av dem som orkade karva i skogen. Men många blev sjuka och dog.

De som föddes under armodsåren men ändå lyckades växa upp, såg ingen annan väg än att pröva lyckan i Amerikat. Hemmave gick inget att uppbringa.

– 1860-70 talet alltså …

Det fanns knappt en kulla som inte gick på herrarbete eller mas som inte gick arbetsvandringar i såväl syd som nord eller västerut mot Norge.

Storsvagårenmissväxtårenarmodsåren ; begrepp som många av oss inte kan föreställa sig innebörden av idag. 

blomstergirlang

-Kullor tog dock enligt ryktet jobben från gubbar i Stockholm. Någon berättade att de var ju nyktra kullorna och kunde balansera högt utan att falla. De kom från barnrika familjer med allt för små jordar för att kunna mätta alla munnar.

– Men de var ju bara kvinnor så vad hade de där att göra, männen hade ju hela familjer att försörja. Kullorna skulle bort!


Jag läser idag: Länder vill ur EU för de i öst tar jobben från folk.

Jag funderar vad folk är och vem som har rätten finnas där den är och kallas folk.

I delar av Ukraina kämpar man för närmande till EU med livet som insats.
Världen är lika stor nu som år 1929 men avstånden små för oss och kunskapen om varandra enorm.

Jag känner att det är ännu viktigare än nånsin att skapa ännu mera.

– Kämpa vidare alla kluriga entreprenörer och sociala nätbyggare o kommunikatörer. Kämpa, kämpa, kämpa och var innovativa för öppna gränser.

Tänker att det är lämpligt att gå utanför gamla politiska klyschor och nyttja det innersta och yttersta för att själva göra skillnad.

Av Malin Skinnar

Vem har rätten att söka jobb

Min berättarfilm om Sverige; vår gemensamma levnadsö

Illustration av Malin Skinnar, brinnande himlar och blånande skogar

Sverige lämnades

Trehundratusen ogifta svenskor for till America

Emigrationen till Amerika

Målar mig genom smärta.
Målar mig genom hopp.

Övermod, sjunger de rädda.

Om Gud vill, ber de tvungna.

Lyssnar till historiska dokument.
Sjungna reportage.
Skillingtryck.

Våra Amerikavisor.
Ingen människa kliver ombord på skepp till
främmande land, mot annan kontinent om de inte måste.

Hunger.
Förföljelse.
Krig.

Jag lyssnar på svenskarnas öden. Vår missväxt och svält. Jag hör samma sånger som de facebook-rop jag nu läser. Från vänner i världen som nu ger sig av för hoppet om överlevnad.

1.2 milioner svenskar utvandrade till Amerika
25.000 till Australien
10.000 till Brasilien
Okänt men mycket stort antal till Canada via New York dit många ogifta män for dit. Ett okänt och stort antal for till Sydafrika och grundlade många farmar. Det var även ett stort antal emigrerade till Ryssland. Det sägs att 314 av St Petersburgs guldsmeder var svenskar.

Att komma som ny är alltid mycket svårt. Alla pengar slut efter biljett är kvitterad. Utmattade och okunniga om nya seder och bruk gjorde dem underlägsna bofasta. Man ska orka mycket efter steget är taget.

Trehundratusen ogifta svenskor for till America

Läser reportage i Hemmets Journal från 1930 om missionssystern från Norrland som modigt for till svenskkolonin i Brasilien för att understödja utvandrarnas ättlingar. De var då utslagna, sjuka och smutsiga. Levandes i svårt armod. Till Brasilien lockades många som var för fattiga för att utvandra till USA med förbetalda biljetter.

Trots svåra nederlag emigrerade ännu fler till Brasilien efter industrikrisen 1891 i Sundsvall och Stockholm. Även Kirunaborna såg ingen annan utväg än att ändå försöka emigrera efter storstrejken 1909 till Brasilien.

Trots rykten om ond bråd död i syd var nöden så stor att hoppet om ny chans gav dem modet att ändå våga.

Havet vagga mången själ.
Landet tiger still och öde.

Liten och stor.
Syster och bror.

Människornas livskamp.

Av Malin Skinnar under målandet av vår bok Thousands are sailing.

Paper cut art
Emigrantviseboken kan beställas från www.ejeby.se

Rullande kulturhus i Mark Levengoods Sverige!

Foto från SVT Sverige om Malin Skinnar
SVT följer Malins Husbil

Den 11 mars kl 19 var gjorde Världens Minsta Kulturhus premiär i SVT Sverige! Filmteamet klev ombord och skildrade mitt rullande kulturhus.  Film i filmen blev det med livesändning på Facebooksidan samtidigt. Ombord var sånggruppen Tetra med artisterna, Anna Ottertun, Maria Stellas, Ingrid Brännström och Sanna Källman. De sjöng ur vår  nyutgivna Vaggvisebok Tussa Lulla.

Jag vill höra vår historia genom dem som bär minnet i sångens ränsel. Sitta tätt intill och höra livet sjunget.  På Världens Minsta Kulturhus kom Ellen Pontara ombord och vi talade om hennes otroligt fina film “Origins – a window towards voices
Snart möts vårt sökande och skapande i workshop och föreläsningen “Två berättelser om Rösten”.  

Sånggruppen Tetras samarbete med Malin blev Tussa Lulla Vaggvisebok
SVT följde med Malin Skinnar in i Världens Minsta Kulturhus
Världens minsta kulturhus finns i en husbil
SVT ombord i Malins rullande kulturhuset
Malins husbil är en camping I kultur

Foton ur SVT inslaget 11 mars 2017.

Marc Levengoods tv-team kom på besök i husbilen. Tetra med Maria Stellas, Anna Ottertun, Ingrid Brännström, Sanna Källman och värdinna Malin Skinnar.
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Människorna i Sverige och mitt Bucharest

Jag målade under hela Rumänienresan.

Rumäners kamp och svenskens olyckliga livspussel – Kvinnorna runt fikabordet ser på mig. – Åh ni borde vara så glada för så mycket i Sverige … är ni inte det! Snälla, säg ni är lyckliga? Jag svarade som det var … Att folk är bekymrade för än det ena och än det andra där hemma. […]