Inlägg

Förstår Sverige utifrån Europa

Swedish folkmusic

LÅNG BERÄTTELSE OM NORDEN, EUROPA OCH DIGITALA NATIONER

Det stora Europaskiftet & jag 

Illustration & Text Malin Skinnar 

Grannländer, gränsland och traditioner

Utveckling är inte bara revolutioner och hashtags. Det är långsamma processer som bygger på gemensamma förtroenden.  Vägarna finns redan.

De är livsviktiga för miljö, ekonomi och beskydd av flyktingar. Men även för handel, kultur och nya innovationer. 

Digital nomad

SEARCHING FOR THE WOMEN’s BLUES

Jag är en folklivsskildrande berättare och konstnär. Detta är ingen uttänkt plan utan ett skrå jag kanske kan säga mig likna.

Under många år har jag skildrat kvinnors sång i gränsland. Gummors sång.  Jag reser oftast till gränser för där har kulturyttringarna hög densitet.

Liv sjuder under ytan…

Som mönster, speciella ritualer eller ofta sång. Minsta ljus får dolda skott att spira.

I mitt sökande efter sångklanger halkar jag alltid in i traditionellt firande. Det är som om högtiderna länkar samman vardagens slit till en fortsättning och ger vardagen mening.

De som lever ur hand i mun som självhushållare gör – bor i en  årscirkel av återkomster.

Man firar inte framgång utan nog egentligen gemenskap och glädje över det som  härbärgerats. En existensens zen.

Rumänien

SJÄLVHUSHÅLLARNA RUSAR FÖR ATT HINNA

Kanske har jag förstått mer av ritualernas samhällsbärande betydelser på mina färder i öst och via dem Sveriges.

Traditioner stadgar vardagen i många länder. Ibland tänker jag att det ger själva slitet en mening, saknaden en form och fortsättningen ett hoppfullt ljus.

Just traditioner omkring sång och mat  är lätt att knyta an till högtider, eftersom det går att åstadkomma även om tiden saknas. Att leva som självhushållare är ingen lugn lunk. Dagen går i rasande tempo och ingen stund förfars utan att ha något för händerna.

Grisen skuttar hos bönder i Rumänien

SLAKTEN AV JULEGRISEN

I Rumänien ses grannar inför julen då offerslakt av grisen sysselsätter byn i flera dagar. Jag har sett det så många gånger nu… hur det som verkar ta mycket tid; att slakta, röka, stycka, sylta och stoppa faktiskt fyller livet med mening.

De offrar en av gårdens få grisar. Ett kärt gårdsdjur som sprungit fritt kring familjens fötter hela året. Slakten görs som den alltid gjort; värdigt, tillsammans och tacksamt. Späcket betyder näring och köttet dyrbar kost. Inget förgås. Dessutom fastar man enligt gammelortodox sed sammanlagt nästan halva delen av året och lever då veganskt – så det mesta räcker faktiskt till som gården bringar. Det äts inte så mycket kött.

-Människor i byarna hinner ses och planer skapas. Alla måste hjälpa varandra för att det skall fungera och även om bestyren är många så hinner folk prata medan de utför sina sysslor. 

De som möts utvecklas. Åsikter måste kalibreras, göranden konfereras och samarbete genomföras. Ett sorts lokalt FN eller nyföretagarcentrum. En kittel av kompetenser och viljor som kan bli en ny framtidsbrygd. 

BLÅSTRESSADE AV ÖVERFLÖD

Att skapa återkommande öar av gemensamma ritualer innefattar möten över generationer.

Alla sysslor inför högtider innebär massor av tid med varandra och erfarenhetsutbyten… en ovanlig och dyrbar umgängesform när man kommer från Sverige där alla tycks krascha i stress eller ensamhet.

Hur kunde vi bli så stressiga?

Vi har fria studier, centralvärme och generell välfärd. Som född i Sverige, inga krig i närmiljö, heller ingen svält eller översvämningsperiod med trasad infrastruktur.

Men svensken är  blåstressad… sen ganska länge… alltså långt före 90-talet. Det osociala skyndandet för att fixa, skjutsa, träna, renovera.

Finns det några  framgångsrika  samhällsbyggen i Europa… eller förlorar vi på gungorna vad vi vann på karusellerna?

HASHTAGS – DEN NYA BÖNEN

Ofta uttrycks kritik av de samhällssystem i världen, där tradition och religion inverkar på vardagen. Det sägs att ritualer hålla folk i schack och därmed kvar i lägre standard då tro på något högre  binder folket vid acceptans; Att det inte ligger på den enskilde att kunna påverka – det är traditionen som styr och den högste som ger.

Men vad är hög standard och vad kännetecknar frihet?

Att alltid vara individualist oroar kanske mer än att överlåta sig i Guds händer.

Har inte Sverige väldigt höga depressionstal och medicinbrukare? Är det hög standard?

Kan social välfärd, där samhället tagit över barnen, gammelföräldrarna och grannens väl och ve kanske blivit lika lamslående som traditionens påbud och en allt för allsmäktig Herre?

Kan vår förmåga att påverka allt med ett knapptryck bort, stressa oss till perfektion som ingen hinner uppfylla? Det räcker kanske inte med tiptopfunktioner utan ro?

Om vi nu är fullfjädrade i högan nord? Varför lyfter vi inte själva vår skimrande skrud och flyger så fritt när vi nu kan?

Nä… för vi orkar inte vara fria.

Vi gör samma saker år ut och år in, låter mammon, trend och tv styra helt utan äventyr trots försäkringar upp till tänderna.

Som en sorts  nickedockor i led, konsumerar den frigjorda människan samma  ytliga julafton, likadana tatueringar och nästan samma livsmål.

Det mest rebelliska här verkar vara bikupor på balkongen och görs något sidosteg från det vedertagna så bildas omgående en  facebokgrupp där alla samtidigt  börjar bära näverhatt.

Kanske är vår hashtag-iver den nya bönen.. så vi kan vara unika tillsammans. 

FLOCKEN STYR

Det finns konstigt nog en rebellisk frihet i det traditionsbundna. Såväl religion som folktro kan nämligen inte politiken rå på hur de är prövar; Subtila, privata uttryck särskiljer folket från övermakten och väver en tyst gemenskap.

Det är svårt att stoppa människors manifestationer för glädje och ännu svårare är att stoppa ritualer  eller åsikter som inger hopp. 

Kanske är det därför som så mycket av sprudlande folklore ännu lever kvar i öst?

I Sverige har sen århundraden kyrka och stat gått följe. Befolkningen har varit  i ett ekonomiskt ekorrhjul där kung och adel lät sig  likställdes med Gud! – Vilken andlig soppa!

Med lutheranismen avskaffades även magin.

Kanske är det magin som är den  där tredje ingrediensen i religionen som gör det hela okontrollerbar för staten…. Det som kallas Qi i asien och helige ande i gammelskrifterna eller energi hos dem som talar modernt.

Är det detta jag ser när jag kommer åter till Sverige?

– Viljan att vara lagom coolt unik,   istället för gudfruktigt redo? Flocken styr alltid och den som lever utan något större än morgondagen måste följa trenden för att inte falla ur….

Jistanes … I´m sorry…jag måste balansera detta.

Jag tror ju inte på nånting och är själv  skrattretande lik alla jag iakttar som ett  barn av vår tid.   Jag är helt präglad av vår gemensamma samtidshistoria men jag skriver för att förstå.

Det är detta jag är fylld av och frågar mig hur det kunnat bli så här som det är i Sverige… har vi trender istället för religion…. Det är ju lite unikt om man jämför oss med resten av världen. Inte fel… men anmärkningsvärt….

Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans… 

NÄT- VISIR  & TILLHÖRIGHET

De människor man inte släpper in i ett samhälle – måste vara starka i sitt utanförskap, markera sin tillhörighet med brodyr eller slägga… vida kjolar eller kanske AI.

Hu och fasa för en framtida ofärdstid….. När digitalsmarta skapare av artificiell intelligens hoppar av den mänskliga gemenskapen för att ingen verklighet behövs mer…

Kanske är det här som traditioner återknyter och gör verklighet av det som annars kan härskas…

I familjeriter är man inte mer än grannen, modern och syskonet. Alla ser en i spegling av görandet tillsammans.

Det går inte att spela cool vid matbordet inför systrar och bröder, dock fungerar kyla på nätet.. i evighet bjuder nätet skuggfigurer utrymmet utan motstånd. Så kanske är den folkloriska sociala kontrollen som folkloriska med djupt rotade traditioner en konservativ verklighetsspärr?

Man står där – utan sitt nät-visir och bara är;  i mängden av en salig blandning familj och grannar… med en och annan från  släktens ytterflank som man egentligen inte vill förknippas med.

BRINNANDE BOCKAR

I alla tider har mäktiga försökt att styra genom reformeration  eller förbud.  Finns det vilda upptåg som vi i Sverige hade med fyllebock och tiggartåg inför jul så lyfts helgonförklarad Lucia med ljus i hår.

Finns det dans som gör anspråk på morgondagen så skylls på spelemän med bockfot och djävulens inverkan utropas. Det är ingen hejd på maktens idérikedom för att få ordning på massorna.

Vi går mot döden vart vi går – och människans rädsla inför det okända, ger makt till den som inget fruktar.

Den som har det bästa anti-dödskonceptet vinner; En helig brygd, ett livselixir, god hand med gudar eller bästa genkoden…

Blir man överbevisad så finns nästa anhalt att ta till;  paradis, helvete, pärleport och skärseld. Va ska man tro när allt är så här…. 

Vi lever allt vi orkar för att dö….

SOM DU TOLKAR DÖDEN – VÄLJER DU ATT LEVA

Den syn vi har på  döden – påverkar helt hur vi väljer att leva. Och har vi inte koll på döden, så kan vi ge härligheten till våra avkommor och upplyfta vår egen roll – porträtteras eller bli ihågkomna gurus.

Som barn av min tid –  så har jag inte behov av traditioner och högtider.

Det ligger heller inte för mig som person. Jag firar inget, varken jul eller födelsedagar och klarar inte heller att skåla för nyår eller sitta still i vitt kring ett midsommarbord. Det ger mig faktiskt rysningar och förbryllning.

Men som landad på jorden fortsätter jag undersöka trender och traditioner  för att fatta vad det är vi pysslar med egentligen. 

LIV ÄR RÖRLIGT

Jag har under mina resandeår kommit in i ett mentalt men även verkligt landskap som jag saknar begrepp för.

Jag kliver runt i en har en flod men har ingen att dryfta allt med.

Den digitala folklivsskildningens tillgång till precis allt på en gång, gör intrycken brusande.  Husbilens möjligheter att ta mig dit lokaltrafiken inte går, snabb media, livesändningar och  och fred…

Det är så många detaljer jag upplevt som kräver erfarenhet för att det skall få en mening. -Inte bara åsikter.

Man måste känna varandra väl för att kunna tala om liv och död utan att samtalen låses av föreställningar om rätt och fel. Utan att de polariseras. De öppna samtalen är så viktigt för att komma vidare.

Vårt språk är ju inget annat än transformering av intryck som blir kompromissande uttryck. Det är tur att språk även kan vara ljud, bild eller adapterade stilarter så vi kan tolka varandra på fler plan än det verbala.

Det är väl därför jag målar, filmar, diktar och samtalar. För att höra bättre… och hitta andra.

Hjärnan knocklar samman av subtila ingredienser jag vill dryfta. Längtar till sammanhang där det går att tala. Ett forum av högt och lågt – nyfikenhet och kunskap blandat.  Det enda jag vet är att inget är fast… liv är rörligt… och ju fler möjligheter vi har att mötas och stötas desto lättare kommer vi passa in i varandra och rulla livet framåt…

Travelling alone and creative, illustration Malin Skinnar

STRESSEN OCH UTVECKLINGEN

Men det finns tillfällen när allt liksom lossnar. När någon från en annan plattform hittar pusselbitar i mitt sökande och jag i hens.  Då blir samtalen som bevattning, näring och ljus och alla delar faller på plats.

Jag har några sådana bekanta. En programmerare som ser livet ur kodens perspektiv, en mekaniker som analyserar ur kuggens drift och en krigsforskare som måste lyfta upp i ljus det som smärtar. Alla deras iakttagelser meningar sitter samman fast på olika vis för jag är nu full av småbitar och måste hitta in från annat håll.

Jag färdas mellan stad och bygd.  Känner igen allt men kan inte beskriva vad jag upplever…

Jag bara känner väldigt starkt att det finns fragmenten av allt det som jag möter som bara ligger kvar som fragment i Sverige och har något med den skyhöga stressen här att göra…

Malin Skinnar and Samfira Filip, Cupseni, Romania

KULTUR ÄR HUR MAN ODLAR SIN TANKE

De platser jag oftast är på i Europa är Bulgarien, Rumänien Estland, Lettland, Finland och Sápmi, ja hela Nordkalotten.

Alltid rör jag mig i gränsland där folkets vilja att uttrycka sig oftast tar sig kulturella vägar. När  gränser förskjuts fram och åter måste människor tystna. Det blir så…för överlevnadens skull.. men det sjuder under ytan… liv.

Ingen grupp är homogen.

Vid gränsdragningar delas alltid älskade, familjer, syskon, vänner som  kommer behöva välja givare för sin överlevnad.. och man vet inte vem som tycker vad. Lågmäldhet betyder mat på bordet ofta.

Den som strider eller bubblar faller.

Endast i mättnad är människan fri. I hunger göt hon vad hon kan för att klara dagen.

Det är det som är kultur…. Inte rött och blått, fint och fult..

Det är hur man hanterar dagen och odlar sin tanke… Det är intrycket som blir utryck och efter hand en stam en krona som bär frukt och nya frön… Vart de flyger vet ingen…

SELFIES ELLER BRODERADE SJALETTER

Där tystnad råder växer annat… ringlande rankor av betydelse som man vid första anblicken kanske inte förstår. Det som överbrygger tystnad kan vara gemensamma traditioner.. en stång som reses.. ett bröd, en sång en dans…

Tänker ofta på det… att välkomnas till ett land handlar inte om att anpassa det som redan finns efter de nykomna – utan tvärtom bjuda in och dela med sig av redan inrotat.

Då bildas en matta att kliva på… och på mattan kan andra knixar tas… kanske läggs ett galant steg till, en förtrollande färg, eller förförisk stämma. Dynamisk folklore är det enda som överlever… låst, museal folkkultur dör med ekonomin att bespara och förvara.

Människan är i sig en egen spridare av sitt kulturarv. Och det kan ingen ändra på… det kommer alltid slå igenom… märkligt nog.. Människor vill guppa, gunga röra sig i ett stim av färg och form, eller strikt ryta i led.. men de trista leden dör med härföraren.. de små girlangernas, och ornamentens toner består… blommar ut och finns med oss hela tiden…

Tillsammans verkar människan gilla att verka…  som kurbitser slingrande in i framtiden..

Nu ska alla selfa sig och gilla. Men vi kunde lika gärna burit brodyr och krona.

Var tid har sin folklore. Nu är det hashtaggens tidevarv.

DEN UNDERLIGGANDE TONEN

Det folk som lever  i gränsland, har alltid tvingats anpassa sig. Men ingen människa lever utan uttryck. Det inre bubblar alltid fram. Sjuder, kokar kanske exploderar i generationer längre fram.

I gränsland har kulturen hög densitet.

Är det inte religionsskifte så är det språkförändringar. Eller så förväntas det att  man plötsligt ska vara lojal mot ny regim.

Ett gränsland har  lika många påbud som förbud att följa och jag har märkt att i sången samlas allt det där osagda –  och det är där jag söker mina berättelser. Via klangen.

Alltså inte orden.. utan via klangen.

Det hörs mer hur man sjunger än vad man sjunger om…

Den sjungande sköldens övertoner… de tränger sinom tid igenom allt.

My mobile stage.

SAMTIDEN

Jag visste inte då jag gav mig av från Sverige att det är utomlands jag lär mig om mitt hemland. Att det är där jag får syn på det vi hemma tar för givet. Att jag och många med mig är förblindande av vår egen spegling av världen.

Det är via grannländerna Finland, Estland, Lettland, Grönland, Färöarna, Island, Danmark och Norge som jag hör Sverige.

Och det är via Rumänien eller  Bulgarien jag lär mig om gammelnordiska traditioner som glömts, stöpts om och liksom finns som märkliga rester här hemma.

Och det är när jag färdas jag förbluffas  jag över hur lite Sverige hinner med sina grannar. Hur lite gemene man vet om länderna nästgårds och hur mycket de tar del av information om Sverige. Missvisande eller ej.. men dock.

Vi värdesätter samhällen runt om oss så ringa att pressen knappt har råd med  fokuserad bevakning av ens Finland trots svenskspråkig befolkning i landet.

Och när hörde ni senast initierade nyheter från Estland eller om Grönlands mångsidiga kamp för framtiden?

Vi har friheten att vidga våra perspektiv men till och med den fria pressen väljer filterbubblande facebook som nyhetsgivare. Och alla användare stöttar processen  bara genom att vara kvar på plattformen.

Det är inte bra.

SOCIAL MEDIA OCH OMVÄRLDEN

Det är så mycket som händer utanför Sverige och det känns viktigt att känna till.

Ofta långsamma kanske inte så bombastiska processer men noggranna. Precis som i Sverige har den unga generationen i hela EU haft möjlighet att utbilda sig och under fredstid chans att hämta andan. Det finns lika många unga, kreativa politiker som Sverige och kraftiga rörelser som media inte skildrar.

Samma diskussioner som hos oss med med andra erfarenheter.

Det finns många översvallande FB-åsikter där lösryckta händelser rådbråkas.

Allt vårt gillande och bläddrande på fb  katalogiseras och slussas ut i lagom portionerade åsiktsbubblor i våra fb-flöden. Det blir behagligt att scrolla för det vi ser är vad vi själva valt att gilla… En filtrerad åsiktsbubbla.

Därefter är det lätt att  tro mer på vår lilla kompis-klan eftersom allt i flödet tyder på att det mesta handlar om oss själva och det vi tror på. Facebook gör världen lite bekvämare och reklam läggs bäst ut där konsumenten vill beta upplevelser…..

Att facebook överhuvudtaget slagit sina tekniska klor över hela världens privatliv är galet.

Det är det farliga med låtsas-social media….

Om jag hade sju blommor

PEKBOKSFÄLLAN

Folk bråkar bakom skärmar och tror på den egna tesen eftersom den hela tiden förstärks via facebooks algoritmer – alltså organiserad data som förstärker vad vi  ser i vårt flöde.

Det är ju inte bara dom som debatterar åsikter som registreras av facebook, utan alla som vilar tillräckligt länge på vissa inlägg, konverserar i närheten av appen  – eller lajkar oförargerliga sajter.

Allt kommer sen åter som en skräddarsydd rekyl från facebook som snärjer oss att läsa det som oss behagar med invävd styrning mot den som betalat.

– Det behövs verkligen akut mer verklighet! Gärna konflikter med grannar och släktingar som man måste stå ut med och till syvende och sist komma överens med. Fler bråkiga släktfejder och mer tjäbbel i trappuppgången.

För det enda som leder samhället framåt är konflikter med dem vi är beroende av.

Vy över stockholm från husbilsfönster med dator

DIGITAL SAMHÄLLSKUNSKAP

Dagens Analys som jag alltid läser skriver följande: “En undersökning från 2016 visar att Facebook har i snitt 29.000 datapunkter för var och en av sina användare. All  data hanteras genom AI som kan dra extremt detaljerade slutsatser. Facebook samlar in till och med in data från personer som inte har ett konto hos Facebook.”

För mig är det självklart att avsluta facebook och jag hoppas riktiga mediaproducenter gör detsamma. Internet är en otroligt möjlighet men vi gullar med  hajar och lägger vårt privatliv i händerna på skrupelfria pirater.

En reporter kommenterade mitt beslut med att “Du kan väl inte gå emot hela världen Malin, du som har alla kunder och läsare på Facebook?

– Klart jag kan.

Om alla frihetskämpar före oss visste hur vi slarvar bort vår dyrbara frihet och den unika möjligheten till världsutveckling vi nu har, så  hade de spytt oss i ögonen…

Lyssna även på Digital Samhällskunskap via Podcasten Digitalsamtal så lär man sig saker i bara farten! Utvecklingen går så snabbt nu så ingen hinner uppdatera sig. Viktigt att hålla sig informerad så bra det går så man vet vilken stig man är inne på.

KONTAKTER I VERKLIGHETEN

Liv är att tycka olika och via beroende av varandra tvingas att försöka förstå andra sidan, jämka och återskapa möjligt samförstånd.

Jag känner mig upprörd som en gammal gubbe från Föreningen Norden.

Kanske är det bara dem som genomlevt fattigdom eller kalla krigets dagar som tänker på hur fantastiskt det är med  kontaktskapande. Att ha kunskap om sin nära omgivning är inte bara utvecklande och roligt utan även fredsbevarande.

UTVECKLING ÄR INTE BARA REVOLUTIONER OCH HASHTAGS

Och nu har vi något ännu större än freden att bevara…. själva jordklotet. Samarbete innebär allt för att det ska fungera. Det räcker inte att sopsortera.

– Vi måste kommunicera, inte bara demonstrera. 

När jag var liten omnämndes Norden som samling hela tiden. Men gränserna var skarpa. Vandringskartor längs med Kungsleden visade blankt på andra sidan gränsen när vi vandrade i Jämtland eller nära Riksgränsen.  Och aldrig fanns samspråk i vår public service.

Tack vare öppna arbetsgränser, snitsiga tv-serier från Norge och Danmark och en folkkär Skavlan har folk äntligen vant sig vid nordiska dialekter och unga rör sig obehindrat mellan länderna.

Norge valde att inte gå med i EU då oljan gav dem ekonomiska möjligheter att stå utanför men det kändes konstigt att närmsta granne valde ett annat ekonomiskt system när geografin var exakt på samma breddgrad. Nu när miljön kräver hänsyn och närmiljö-producerat för att skona världen hade den gamla sammanslutningen Norden fyllt en viktig roll.

Jag vet att folk inte bryr sig varken om vänorter eller gamla organisationer som Föreningen Norden.  Men de finns ännu kvar och möjliggör kreativa eller diplomatiska möten.

Vi vet aldrig när vi behöver hjälpa eller hjälpas igen. Alla som genomlevt krigen vet att vänorter och samarbeten kan vara livhanken i kris. Vi tror inte på konflikter så alltså finns de inte… Men gamla traditionella samarbeten är lika viktiga som ungas revolter för att få med tungrodda konsortsier på rätt kurs för miljön tex.  – För livet….

Utveckling är inte bara revolutioner och hashtags. Det är långsamma processer som bygger på gemensamma förtroenden och vägarna finns redan. De är livsviktiga för miljö, ekonomi och beskydd av flyktingar. Men även för handel, kultur och nya innovationer. 

With a mobile stage through Europe

ÄR DU FÖDD EFTER 90?

I öst är det en stor skillnad på dem som växt upp före eller efter 90. Det faktumet står jag inför varenda dag. Men jag inser att detsamma gäller Sverige.

Jag är ständigt förvånad över det högutbildade, välinformerade Sverige som fixar och donar men inte hinner med att bygga upp stabila relationer med länder omkring sig.

Utvecklingen går så fort överallt och även på hemmaplan är det mesta annorlunda efter 90-talet.

Norge blev rika på laxexport och olja och vi jobbar på deras sjukhus. Det vore obegripligt på åttiotalet. Och Oslo City är snyggt och coolt, mixat med en utpräglad friluftskultur där folk går hem med turskidorna på axeln samtidigt som nattfolket går ut.

Det var inte alls så innan….

Ni som är födda efter det stora Europaskiftet vet kanske inte hur danskar och norrmän en gång tittade på svensk TV och att det var i Sverige som den höga standarden fanns.

Ingen svensk skulle drömma om att söka jobb i grannländerna .. det var tvärtom.

SVINDYRT ATT FIKA

Och Danmark; dit vi turade med båtar fram till Öresundsbron byggdes – där standarden var låg, livet  billigt och mysigt – är nu arbetsplats för svenskar som jobbar i danska butiker. Om alla debatter och strider som föregick brobygget och dess miljökonsekvenser finns nästan ingen ung som känner till.

Malmö –  Köpenhamn fick benämningen Öresundsregionen och gränser skulle bära istället för att sära. Sen påverkades hela världen av Mellanöstern och passkontroller bromsade flödet.

Det är intressant att se hur många händelser som påverkar utveckling och samhällsbyggen som knappt gick att föreställa sig då på åttiotalet när brodebatten var som handgranater vänner emellan. Mycket explosivt.

Och det är nyss…

När jag flyttade till Malmö -87 för att komma närmre folklivsarkivet i Köpenhamn  så fanns bara två cafeér öppna på söndagar. Och det var svindyrt att fika…

Malmö var som en brummande blåshåla med industrier och stora boulevarder. Jag flyttade dit för det kändes exotiskt långt borta. Lite som Grönland faktiskt dit jag var på väg och liknade fabrikskvarteren i Östberlin…

Nu hittar jag inte längre mellan stora glaspalats och utbyggda pirar…

INTE FORSKARE & JOURNALIST

Nåväl.. traditioner är inte det jag sökte där jag började berätta. Jag struntar  i ritualer personligen. Jag började skildra Europa via  gummors sång…  och hos gummor finns det traditioner så jag blev ganska haj på det där…

Och hur länder sköter om sina grannar var inte heller något jag hade tänkt mig när jag började berättade om sorgetradition och livskraft i ett sargat Europa. Men så blev det…

Mitt berättande är nog som ett kall, jag är inte forskare eller journalist. Jag är bara häpen över sammanhang och vedertagna beskrivningar.

Jag skildrar för att förstå min plats på jorden, kanske lite min tid i universum men mest min roll som medmänniska.

Det är faktiskt som om en inlandsis kalvar i huvudet av information, upphettad av alla möten längs vägen. 

Inget är som vi trott längre…

Malin Skinnar utvecklar husbilen till ett mobilt kontor och rullande kulturhus

DIGITAL NOMAD I TALLINN

Och öster ut då?

Snart tror jag att vi kommer söka jobb som biträden i Estland. Kanske inte vad du tänkt dig? Esterna flyttar hem igen från flera års arbete ute i Europa.

Det är högutbildade entreprenörer som återvänder hem – vana att ta i och slutföra själva utan gnäll och hopp om bidrag. De kommer åter till en internationell handelsstad som heter Tallinn även kallad Reval eller Räffle (!)på svenska.   

Där är vackrare än på de flesta ställen i Europa och Estland är faktiskt världens första digitala nation och ledande mötespunkt för digitala nomadermed E-Residency.

Jag har med mitt företag i Estland och på EU-kontorets fik är det högkreativt och internationellt.

Känner mig ofta som en lantlolla i en hypersnabb stadsutveckling.

De unga esterna är flinka slitvargar och väldigt drivna.  Jag tänker ofta på att det är sån tur jag får vara med om det här…

Det är faktiskt helt otroligt.

En helt ny samhällsutveckling. 

Jag färdas via Europas gränser. Stannar. Lyssnar till samtal i hotellens lobbys. Ser på kartor och namnskiften. Hör om försvunna folk och utdöende dialekter. Möter barn ur äktenskap över religioner, länder och epoker. Stannar och undrar i det som kallats “ingenmansland” – ser övergivna odlingar och brunnar.

Övergivna.

Kommer till städer med helt ny stass. Oigenkännbara stadskärnor och förorter. Jag har hittat fantastiska världar via facebooks rika nätverkande (ja det som är bra med fb är magnifikt) och nått in i lokala sammanhang på ett kick.

Jag går ständigt omkring med en inre dialog och önskar jag hade en hord kunniga med mig. Huvudet frågar sig så många saker och utmattad hoppas jag på att förstå lite mer.

Min färd blev en samhällsskildring, en social interaktion med verkligheten, fast jag bara hade tänkt mig att sjunga med små gummor i gränsland.

Bara sjunga, måla  och skratta.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Tv, tro och jultradition

Christmas tradition in Sweden, illustration Malin Skinnar

Svenskarna yra av lycka och glömska

Svenskarna lämnade en fruktansvärd fattigdom och blev yra av lycka och glömska. 

Tro och hopp förknippades med armod  och ödmjukt livsmod åkte ut med badvattnet.

Televisionen blev vårt nya altare. En gemensam njutning av det goda.

Illustrationer & Berättelse Malin Skinnar 


Arne Weise - TV Icon, Sweden, illustration Malin Skinnar

Television, tro och tradition

Trons och hopp förknippades med armod  och traditioner och ritualer för ödmjukt livsmod åkte ut med badvattnet. Televisionen blev vårt nya altare. En gemensam njutning av det goda.

Men nog är det en ganska märklig ersättning av budet om  om att du skall älska din nästa som dig själv – födelsen som källan till vår tideräkning?

Och kanske bara den som sluppit be för fred och frihet kan hänge sig fullständigt åt ankor i predikstolen. För just samlingen runt Kalle Anka må varit en harmlös ingrediens i en yttre värld präglad religionsbataljer och grannen Sovjetunionens undvikande av religiösa uttryck.

Christmas stars in Sweden, illustration Malin Skinnar

Det stora skiftet

Att vi ville från religionens påbud är dock begripligt. Människan skulle vara gudfruktig, underdånig den högsta och budets förkunnare, prästerna, skulle aktas som heliga.

Men att vi blev så radikalt annorlunda än resten av världen. Det är iallafall förunderligt för de flesta förutom oss själva.

Sverige lyckades skapa sociala välfärdsreformer som byggde på turen att ny teknik kunde förädla inhemska naturtillgångar; samtidigt som folk kämpade sig till rättigheter i en industrialisering av samhället som slukade de flesta.

Övergång mellan bondesamhälle till industrisamhället var en extrem förändring.

När sedan Europas gränser flyttades fram och åter undkom Sverige  krig med neutralitetens ögonbindel och svensken kunde odla nya traditioner byggda på en helt egen verklighetsuppfattning.

Vi behövde inte be för maten och inte heller sörja i grupp för de stupade.

Jordsvindel

Avskaffa magi och helgon

Att så många kunde mobilisera kraft för en välfärdsreform i början av seklet kanske berodde på att de flesta läsa och skriva. Inte bara de bemedlade utan faktiskt alla och sen ett ganska långt tag.

Från 1600-talet ålades husbonden nämligen att utbilda gårdsfolket och husandakten med  den lilla skriften kallad Katekesen. Den fick  en avgörande roll.

Förmodligen är det den största insatsen som Lutheranismen gjorde i Sverige – att alla skulle kunna läsa för att förstå  Katekesen.

Då visste man att alla skulle gå mot samma mål och de bannade irrlärornas sekter skulle mista grogrund.

The girl with stars in her hands, gouache illustration Malin Skinnar

I Dalarna ville bönderna dock inte ändra kyrkospråket från det vedertagna rabblat av obegriplig latin.

– Varför? Var det kanske lättare att styra med Guds ord på ett språk som ingen kunde ifrågasätta – med eller utan fruktan för den högste?

Luther avskaffade magi, helgon och annat eteriskt som inte gick att kontrollera.

Precis som i alla rörelser  kunde sen den styrande eliten lätt nyttja religionen auktoritärt för att påverka massorna med ord ur himmelsk härkomst. Husförhör och helvetesläror gjorde folket ängsliga för felsteg. Och stat och kyrka gick samman om en gemensam kung för fosterlandet.

Teckning av madonna med häst

Stadskyrkan och adeln hade kontrollen och världen gick sin gilla gång.

Men så en dag kom tekniken som gjorde alstring av bestående energi möjlig. De stora ogrässkogarna blev stor exportvara och den rena malmen kom upp i temperaturer som gjorde stål utan dess like. Fattigsverige blev en maktfaktor i Europa.

Nu kunde glesbygden leverera bomber och granater.

Men religion och vapen kan det mest hårdföra folk omdanas till fogliga medborgare.

I öst sågs religionen som ett opium för folket, kuvade under tsar och feodalherrar. Och intellektuella filosofier annekterades av militanta maktutövare som förbjöd religiösa  villfarelser.

Kanske var det enda vägen där feodalherrar nyttjade Guds ord för egen vinning. Men det söndrade även folkets gemensamma värdegrund och hoppet om ett bättre liv.

Det gällde att inordna sig, tystna och överleva.

Paper cut art

I Sverige  hade Lutheranismen dock sett till att alla; fattig som rik – faktiskt  kunde läsa. Om än det var för att pränta Katekesens budskap hos allmogen så gjorde det även att andra åsikter kunde spridas.

Alla kunde formulera sig skriftligen  och åsikter om vitt skilda ämnen reproduceras bredare än via muntliga agitatorer. Väckelserörelsen var en av de strömningar som  under 1800-talet kunde nå fram skriftligt ännu effektivare än via muntliga agitatorer.

Väckelserörelser började få fäste i 1800-talets Europa och förenade många olika grupper till en demokratisk utveckling.

Sverige var en av Europas fattigaste nationer under förrförra seklet, men även här orkade man samla sig för att omformulera det vedertagna.

Det är bara några generationer bort och jag känner dem vid namn och handling som överlevde missväxt och armod.

Var socken fick noggrant ansvara över de sina. Socialt skulle alla i bygden dra sitt strå till stacken och årsvis inhysa gamla eller föräldralösa barn. En hård press för gårdarna och katastrof för behövande som fick betala med undergiven tacksamhet, skuld och skam.

Sociala system liknande rotegång finns ännu kvar i hela världen men med olika innehåll och rättesnöre.

Förmodligen hoppade vi av den religiösa karusellen för vi orkade inte med att minnas bön och ödmjukhet när vi äntligen hade det bra.

Att samlas och ingjuta hopp

De gamla berättelserna om rotegång som skulle säkra dagen för dem utan tak över huvud var så obehagliga att vi knappt står ut när vi hör dem. Lådor som hette rotekistor med äldre handikappade, svaga och sjuka som bars mellan gårdar årsvis. Hade de tur fick de ligga invid elden och putta pinnar i brasan. Som en askunge.

Men oturen var mångas.

Vem bryr sig om den utan släkt och vänner som åldrats? Vad hände med alla släktingar till dem som for till Amerika med hoppet om att komma åter med kappsäck full av gull.

Sorgliga, fruktansvärda berättelser om rotekistor som ställt i stallet bland djuren, om mentalt sjuka som tjudrats i båsen. De lämnade jordelivet ganska snart.

Going to Amerika, Illustration Malin Skinnar

Electricitetens tempel

Samma var det väl förmodligen då  elektriciteten gav oss möjligheter som vi inte kunnat drömma om. Då ville vi nog inte veta av den ödmjuka bönen mer. Heller inte riter för att blidka mörkrets makter eller mat för di små under jårdi.

Att betala kommunalskatt blev svenskens bön. Nu skulle allt ordna sig.

Julen i Norden var en skiftets högtid och långt före religionens uttryck firades blot och offrades för att vårens fruktsamhet skulle komma till stånd.

Många ritualer levde kvar i bondesamhället.  Alla skulle skänka till fattighuset på jul och smulor ligga kvar på golvet ifall de döda gick igen.

De obemedlades totala utsatthet ersattes av fattighus senare och  1918 av en ny fattigvårdslag som gjorde att   fattigstugor, fattigauktioner och rotegång förbjöds, och ersattes med barn och ålderdomshem.

Men jag vet att det verkade saknas eldstad i många av ålderdomshemmens uthus. Platser där gamla och mentalt sjuka fick tak över huvud. Kanske bodde de med djuren även långt in i den så kallade välfärden, annars hur klarade de sig?

Berättelserna är så många om hur de fattigaste en dag om året fick äta sig mätta. På julafton. Och att det är den dagen man i ödmjukhet visar sin generositet.

Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar – eviga längtan till ljus och frid!

Christmas tradition in Sweden, illustration Malin Skinnar

Hunger och överlevnad

Svältperioderna under missväxtåren 1867-69 påverkade Sveriges radikalt. 

Folk överlevde eller dog… som de gick och stod. Många vågade satsa utan säkerhet. Nöden var så stor. Bättre fly än illa fäkta. Via emigration och hopp om ny chans i Amerika, Brasilien, Canada, Australien eller Ryssland så gav man sig av. Jag kan inte föreställa mig något mer skrämmande än att ta de stora skeppen till västern den vilda, med babyn i knytet och gammelmor vid stav.

Andra slet som statare med betalning i natura och årsvisa byten av gårdar.

I nord gick man på säsongsvandring och tog hugg längs vägen eller herrarbete på gods och herresäter 

Liv påverkas av hunger och överlevnad. Religion och trosföreställningar är en andligt vattnad etik för att bygga gemensamt hopp. Ett samspelande och delande mellan medborgare för att samhället ska fungera.

Våra högtider påminner om den gemensamma viljan för fortsättningen. Ett sätt att önska varandra ett Gott Nytt År med samma klangbotten.

Vilken är det nu?

Modblilådor och nyårslöften med mindre skärmtid?

Jag mår illa….

Men det är detta som är att vara människa. Det vi vinner på karusellerna förloras på gungorna. Nu har vi allt men gnäller över att vi inte hinner se varandra i ögonen runt svällande julbord.

Allt handlar om hunger

Och mättnad handlar om förmåga att få dagen att gå samman – och förmågan att handla beror på om näring, klimat och samarbete.

Och samarbete handlar om tillit, handel och utbyte – och utbyte gynnas av tillit och tillit ger möjligheter.

Och möjligheter kan utnyttjas vilket justeras av lagar – och lagar byggs på värdegrund.

Och värdegrund härrör ur ett långsamt uppbyggt kulturarv – och kulturarv påverkas av förståelse. Och inga revolutioner börjar på en dag. De har odlats i generationer -redo en dag att blomma.

Och förståelse utvecklas av kunskap – och kunskap silas  filosofiskt. Och filosofi utvecklas av kommunikation – och kommunikation breddas av bildning.

Houses in Sweden, illustration Malin Skinnar

Samexistens

Och samarbete gynnas av förståelse och förståelse ökar via berättelser. Och berättelser ger insikt och insikt ger förståelse och förståelse ger tålamod och otålighet kan väcka  om frihet finns. Och ideér spirar av fantasi. Och fantasi leder till visioner. Och visioner gör människan fri. För den med visioner brinner av lust som inte kan stoppas –  som vulkan inuti själen.

Saknas möjlighet så skapas hopp.

Föds hopp så finns det chans.

Finns det chans så väcks det känslor.

Finns det känslor så skapas  lust och och vad som helst är möjligt.

En liten människa kan vända allt om vi tror på individen och vet att ingen revolution kommer utan mängder av tankar som stötts och blötts i evighet.

Lust påverkas  av erfarenhet. Och erfarenhet flätat med hopp kan skapa något vi aldrig varit i närheten av.

Hopp ger visioner.

Visioner ger handlingskraft.

Och handlingskraft balanseras av etik.

Jag tror det är därför vi igen och igen försöker skapa en värdegrund som gör att vi orkar oavsett börda. Att det är filosofins och den varsamma religionens budskap. Att det vi odlar får spira även för vår nästa.

Hoppet, fantasin och längtan är människans superkraft.

En kraft som gör att vi trots allt driva människokolossen  framåt. Med eller utan religion, med eller utan filosofi, med eller utan knapptrycksenergi.

– Samexistensens kraftkälla.

Ikon Arne Weise, swedish television tradition for christmas

– Allt det tänkte jag och undrade varför största delen av världens familjer samlas kring världsreligionernas etiska höjdpunkter för fest, åminnelse och vördnad, medan vi i välfärdens land rafsat ihop svindyra julklappar och sätter Kalle på repeat.

Lady Madonna, digigraphie by Malin Skinnar

När allt började med Sveriges tv-jul hade grannen Sovjetunionen sedan länge avskaffat julkrubba och ersatt tomten med Fader Frost. En levande figur i de ryska gamla folksagorna med åtföljande kallbadsritualer  ganska långt från den Ortodoxa trons fromma.

Kanske försökte Sverige vara en modern julfirare mellan öst och väst och neutral även vad gäller detta. Varken bock som klappade på, julbord för döda eller Jungfru Maria och barnet.

Det är något med mörkret, med natten den mörka och långa. Men bock och klappar, hopp , lucia och tärnor i ljus. Norden kanske hade för skrämmande ritualer för att inte lägga locket på folktraditionen.

Men tänk ändå att just Kalle Anka och en Sjungande Syrsa kunde ersätta allt detta mörka, gnistrande och magiska. Att det kunde samla ett helt folk framför TV på julaltaret. Det är väl ganska intressant ur värdsligt perspektiv om än inte himmelskt.

Fast kanske ändå inte. Svenskarna är komna ur ett land med stora skogar och svårkontrollerad kyla och äntligen, efter industrialismens genomslag  var denna krampen om hungern  utrotad.

Vi hade välfärdslagar och förmåga att stå utanför årstiders påverkan inför kommande år. Religionen kunde kastas över bord. Ingen orkade med fattigdomsbesvärjelser och ritualer.

Kraften kunde tämjas och styras. Elen hade kommit. Radion stod på piedestal  i finkammaren och sen kom TV som en  madonna lysande av  välgång och lycka. Ur henne kom allt vi kunde drömma om och drömmen blev sann, sannare än sannast  med skärmar som besvarade allt vi kunnat önska sen urminnes tid.

I begynnelsen var ordet. Och det hördes från skärmen i tid och otid och  gav oss meningen med livet. Meningen med julen, och samvaron.  Vattendrag dämdes. Sjöfall tömdes. Ledningar lotsade kraft till julstjärnor och torktumlare. Sen vart det P3, pingpong, ipod och ipad och fredagsmys rakt in himmelen.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Vilken ro saknar du? Kirgizistan

Illustration Malin Skinnar on board

Jag kan ”tack så mycket” och ”hor mur du” … men jag känner ingen att använda min svenska på.

papercut art sorrow

Vi delar hytt. Kvinnan i slafen ovan reser för att förlänga sitt visum.

Till Gdansk far hon, tur och retur.
Det finns inga jobb hemma, säger hon och pendlar årsvis mellan Sverige och Kyrgizstan.

Hennes son är 9 år.
Han bor med mormor.
Hon längtar.

Dessa tre meningar.

Vi tittar tyst på varandra.

Den sista uttalades inte. En våg av smärta väller upp inom mig. Hon håller handen mot hjärtat. Jag ser henne. Hon mig.

Tystnad. Hon tittar. Jag tittar.

Tårar.

Från egen stress är jag kommen. Den med tiden jag inte hinner med men äger. Från landet jag bebor som medborgare med födslorätt. Som jag lämnar för att hitta sinnet och vettet åter; sansen – essensen.  Lämnar Sverige för ron.

– Vilken ro saknar du, frågar hon inte men borde.

Och vad skulle jag svarat?

– Det tar aldrig slut, sa hon.. taket, huset, värmen, maten, föräldrarna.. allt måste handlas…

Pengarna.

Den som saknar mark kan aldrig bygga.

Aldrig odla – lagra – byta.

Mina barn, sa hon;  två är stora… Min lilla, den minsta… jag saknar så.  

Illustration Malin Skinnar, sad days

Jag frågade om maken …

– Han är i Sverige sen många år. Fem år före jag kom hit. Nu väntar jag visum. Är utbildad på manikyr.

Hon reser och sköter våra naglar. Om hon får visum. Jag biter på mina och har sorgekant under de långa.

På andra sidan jorden sköter hon kvinnors naglar. Mormor sköter barnen hennes.

Hon öppnar sin termos. Frågar kvinnan bredvid om väg till konsulatet.

– Bussen, går utanför. Byte på station.

Hon bökar ned sin dunjacka.

De talar stapplande ryska. Ingen av dem kan helt men famlar. Kvinnan bredvid säger att hon jobbar i Sverige men nu ska hem till familjen i Wrochlaw.

Har längtat 4 månader.

Kyrgizstan, säger jag vänd till den andra. Ni har vacker musik.

Har nån välkomnat dig i Sverige?

– Nej … Men bättre än i grannländer hemma. De ställer sig i vägen för mig på gatan och säger stick hem. I Sverige är jag ingen men i alla fall i fred.

Dunjackan putar ut. Jag hjälper henne stänga ryggsäcken. Hon är ung men redan mamma och klockan är tolv.  Snart går vi i land.

Jag säger att det arrangeras språkcafé i Sverige –  drivet av idealister.
– Sprogkaffe..Hon skriver upp det i blocket.
– Å säger jag.. ett A med prick över.
– Aha … Å.. så bra, säger hon.

Så lång är vägen till ett hej och en start. Ett ord man inte ens kan skriva med utländskt tangebtbord. ”SPÅKKAFE… ”

– Fast jag kan; ”tack så mycket” och ”hor mur du” … men jag känner ingen som jag kan använda det med.

Krakow solnedgång

Nu lägger båten till och jag kör av med husbilen. Har en lägenhet ombord i bilen. Telefon i fickan. Webbsida, adress, föräldrar som vinkar av mig. Försäkring, syskon, utbildning.

Syskon.

Styr in i ulandet för att skriva … av hjärtats lust.

Hon springer till bussen för att söka visum … för livet.

Jag kan inte tänka på annat.

Kan inte tänka på nånting annat än hennes steg  mot bussen med ryggsäcken putande av en jacka och i handen ett pass.

#womensblues #malinstoryteller #världen #arbete 

Av Malin Skinnar Sverige – Polen / Ystad – Świnoujście

Illustration Malin Skinnar on board

Ingen hälsar på mig i Sverige men det är iallafall bättre än i grannländer hemma. Där  ställer de sig i vägen för mig på gatan och säger stick hem. I Sverige är jag ingen men i alla fall i fred.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Saltoluokta och rallarens guldbröllop

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Vägrallare, kriget och finsk tango…. orden omfamnade ett sekel av konsekvenser.

Bord

Guldbröllop…tänkte jag mig… strax efter middagen me de lyckliga tu. Det verkar så underbart att fira. 

De satt så tysta.. sa liksom ingenting men strålade så starkt att jag var tvungen att fråga. – Jo.. de firade.. tyst i hemlighet och all sin enkelhet, gifta i femtio år minsann.

Jag målade på servetten och skrev en dikt. Deras glädje fortplantade sig, och längtan föddes i bröstet. Så stilla bar de varandras liv. Så blygt  de skålade för kärleken.

Nöjt… eller kanske ska jag säga.. tacksamt.

Jag klippte till ett porträtt och ritade av dem. Insiprerad av deras lycka och funderade.

– Om jag blevo gift i morgon arla – friad till på toppen o upp ottan. Skred som brud till altaret med gullegubbe fin – min – äktenskapstummel o evigheten.. Då skulle jag med nöd och näppe hinna fira som de… Ett guldbröllop.

Skulle kunna hinna  före 100… Just när jag fyllt mina 95… Om nu maken min var vid liv och hälsan god, jorden låg still och vädret bestod… – Då!  Då skulle jag fira.

Ett uns av stress av allt mycket man kan o skolat. Borde och gjort. Jag var så oerhört ogift där mittemot deras frid och tacksamhet. 

Men vi delade långbord, berättelser och deras hemliga stund.

Högtidsfirandet  fick inte ropas ut och gastas. Nej, det viskades om  kärleken, turen att hittas och satsa. Om nöden, glädjen och händerna som hölls genom livets vedermödor.

Ingen av de andra runt långbordet anade…  Bara vi som satt mittemot invigdes i ceremonin. Vi satt placerades som slumpen bjöd till kvällens supé på Saltoluokta Fjällstation. 

Brasan sprakade, midnattssolen brann och vandrare stod i klungor utanför matsalen.

Fjällstationens värdinna hade ropat in oss pö om pö att sitta med dem som hon valt att placera oss invid. En vänlig  sed, långt från slutna sällskapens kyla.

Det sorlandes och  talades,  jämfördes och visades; kartor, foton eller vandrarblessyrer. En måltid med någon man aldrig mött men som nu delade hela fjällvandringen med; torrt som blött.

Vi återkom till det där med guldbröllop.

Jag skulle ju kunna hinna fira före min hundraårsdag? Om jag bara finge mig en friare imorgon kunde det faktiskt inträffa just före nittiofem; om maken min var vid liv och hälsan god. – Ja om  jorden låg still och vädret bestod! Då skulle även jag hinna i kapp… fira segern att för evigt förenats.

Ett uns av stress grep mig av allt. Intill en kvinna i skilsmässokval och på min egen mobil ett osvar från honom som allt kretsade kring.

Det är så mycket man missar om man inte hittar rätt… så mycket man skulle, borde och ha gjort. Men, vi fick iallafall dela bord med lyckan.

Vi skålade för kärleken och talade om rallarnas väg. Om att som barn sakna familjen i Finland och att sen  som vuxen våga skapa sin egen samvaro. Att hittandet blev så viktigt. Om tilliten och att välja att värna om varandra. Så värdefullt.

Deras ansikten log… men liksom mer stillsamt, ja ungefär som Langas vatten i solnedgången.

Deras ögon log… men liksom mjukt som Kirkaus pyttesmå fjällblomster.

Deras hjärtan log.. ja, jag hörde det… men mjukt som löven i fjällbjörken borta vid bäcken. Och att sitta nära dem gav livsmod.

Jo, nu firades kärleken  – även om de inte ville basunera ut det. Sagan blev sann, de flyckades faktiskt hitta och bevara varann.

Men vi fick inget säga; ville verkligen vara i lag som vem som helst vid  fjällstationens långbord.

Så som de alltid levat; sida vid sida som vem som helst.

– Så vi satt där hemligt vetandes, mittemot guldbröllopsparet och höjde vårt glas.

De firade livet med fjälltur längs sträckan han byggt. Han pekade på stenrösen och asfalt. Bilder på bordet. Kort från Kodak.  Vägrallare  han var och hon styrkekvinna från Tornedalen. Liten då de möttes förstås. Hon hade ett enormt ansvar. Han själv kom som  krigsbarn medan  hon skötte syskonflocken i grannbyn. De visste nock vad ensamheten betyder. Vad det innebär att överleva ännu en vinter fast det egentligen inte borde gått.

–  Skötte du småsyskonen?

Jo, hon nickar… det var lite svårt.

–  Kom du som krigsbarn?

Karelen du vet, sa han och stök luggen åt sidan.

Visste jag?  Vad vet vi egentligen om våra grannländers smärtsamma nittonhundratal?  Vi tittade på kartan. Ett dygn tog det för kriget att nå fram. Varningen kom, ränseln packades och djuren drevs ut på vägen. Det var mammor och barn som vallade. Rädslan kunde ingen tala om. Alla var satta ur spel. Livets etik. Varandets vetande. Inte en Gud skymtade mellan träden.

Men så möttes de.

Klart att de gjorde… han såg henne nog, det sa han och log. Han sökte, fann och vann. Livets största vinst. En människa som hon att dela framtiden med. Inget kunde bli bättre och tiden var plötsligt möjlig att greppa igen. Planera. Forma vardagen och förmera…

De gifte sig och dansade finsk tango.

– Varje lördag minsann! Ingen alkohol, bara tangons berusande toner. Den  bästa karln, det var du av dem alla. Kön av kvinns ringla inför nästa dans men du var min!

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Kvinnor stod som spön i backen.  Tur en inte är svartsjuk, sa hon. Bättre kavaljer är svår att finna.

Men när det var Humpa var dansen deras.

Snabba steg, något fler än den skridande tangon. Samspel och vickning – rörelse och skratt. En knyck på nacken och  han var hennes. En liten vinkning och hon var hans.

En dans blev två.. blev flera och till sist ett helt liv.

De gick nu till PRO för att svänga och var årsdag hit till Stora Sjöfallet för att minnas.

Bergen färgades röda…

Jag och min väninna såg oss om efter lämpliga friare. På trappan satt en hord mycket manliga skäggiga vandrare.

Pling!

I var näve en mobil som pillrades på något infernaliskt.

Ingen tittade upp… men solen gick iallafall inte ner.

Hört, skrivet & målat på  Saltoluokta Fjällstation   av Malin Skinnar 

Vandringsstugor på STF
Bord

Restips för mingel på fjällstation

Saltoluokta fjällstation är ett bra basläger för den som vill vandra, mingla och njuta naturen i världsarvets Laponina utan att gå långt. Men det är även härifrån alla erfarna ger sig av ut i  vildaste Sarek.

Man reser med buss till Kebnats båtplats  via Gällivare. Från Saltoluokta kan man även ge sig av ut i Sarek eller följa ledade stigar vidare och över bergen mot Kvikkjokk fjällstation. Det går tåg med direktbuss sombeställs via SJ.

Just Salolukotas trerättersmiddag är bästa stället att slå sig i slang med främlingar för den blyge. Samtliga gäster bokar in sig senast kl 15 samma dag och ropas upp av värdinnan för bordsplacering  17:50.

Jag vet att även Blåhammarens fjällstation  i Jämtland har samma vänskapliga bordsplacering där hänsyn tas till ensamvandrare som alla visst hamnar vid ett och samma bord.

Om man söker vandringsvänner organiserar Matti HolmgrenJokkmokksguiderna  en vecka var år kallad Singel i Salto. Låter som dejtingtur men det är vänskapfärd. Sett dem flanera och tala, tänka, skratta.

PRO anordnar även vandringar för pensionärer. Det måste vara helt otroligt fyllt av djup och livskraft.

Jag ska fånga dig himlar – sång från min vandring

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Kullorna som stal gubbjobben

Vem har rätten att söka jobb
Vi sålde is och fiskar regnade från skyn

En gång för inte så länge sen fick delar av Blekinge och bygder i Norrland nödhjälp av övriga svenskar. Jag läser mina damtidningar från 30-talet. Under denna tiden gick en krona från var nummer till undernärda Blekingebor.

Jag läser vidare om Ukraina. Till Sverige kom svenskar från Gammelsvensk By i Ukraina. De hade kämpat för att hålla språket vid liv efter kommendering ned till Ukraina från Dagö 200 år tidigare. På grund av förföljelse i det nya landet och svåra umbäranden flydde en stor grupp svenskar åter till Sverige 1929.

Men när de kom hit fick flera återvända till Ukraina. Några sökte sig till Kanada för fristad.

I Sverige sades att de tog jobben i från svenskarna. ( … )

De familjer som flydde vidare efter det kalla bemötandet i Sverige for vidare  till nordamerika.  Men det var svårt även där och många fick återvända till Ukraina. bara tanken på detta jag nu skriver gör mig förtvivlad. De kan varken haft ekonomi eller hopp kvar. Stackars människor.

De valde alltså återfärd till landet de flydde från då de ej accepterades i Sverige trots djupa kulturella rötter…

Jag läser i en annan tidning från seklets början om svenskättlingarna i sydamerika. De som blivit kvar på plantagerna. Smutsiga, obildade och sjuka, vars liv låg i händerna på en missionär från Norrland.

Jag tänker på min egen släkt i Malung som låg vinter under 60 – 70 talet, hur de slapp skolplikten och lät kropp gå i träda för överlevnad då skörden slagit fel.

De låg stilla för att spara energi en hel vinter. Barkbrödet bakades av dem som orkade karva i skogen. Men många blev sjuka och dog.

De som föddes under armodsåren men ändå lyckades växa upp, såg ingen annan väg än att pröva lyckan i Amerikat. Hemmave gick inget att uppbringa.

– 1860-70 talet alltså …

Det fanns knappt en kulla som inte gick på herrarbete eller mas som inte gick arbetsvandringar i såväl syd som nord eller västerut mot Norge.

Storsvagårenmissväxtårenarmodsåren ; begrepp som många av oss inte kan föreställa sig innebörden av idag. 

blomstergirlang

-Kullor tog dock enligt ryktet jobben från gubbar i Stockholm. Någon berättade att de var ju nyktra kullorna och kunde balansera högt utan att falla. De kom från barnrika familjer med allt för små jordar för att kunna mätta alla munnar.

– Men de var ju bara kvinnor så vad hade de där att göra, männen hade ju hela familjer att försörja. Kullorna skulle bort!


Jag läser idag: Länder vill ur EU för de i öst tar jobben från folk.

Jag funderar vad folk är och vem som har rätten finnas där den är och kallas folk.

I delar av Ukraina kämpar man för närmande till EU med livet som insats.
Världen är lika stor nu som år 1929 men avstånden små för oss och kunskapen om varandra enorm.

Jag känner att det är ännu viktigare än nånsin att skapa ännu mera.

– Kämpa vidare alla kluriga entreprenörer och sociala nätbyggare o kommunikatörer. Kämpa, kämpa, kämpa och var innovativa för öppna gränser.

Tänker att det är lämpligt att gå utanför gamla politiska klyschor och nyttja det innersta och yttersta för att själva göra skillnad.

Av Malin Skinnar

Vem har rätten att söka jobb

Min berättarfilm om Sverige; vår gemensamma levnadsö

Illustration Malin Skinnar, Swedish woods

Hur gör man glad midsommar?

unga män i siluett midsommarafton

Mark Levengood om mitt rullande kulturhus

Foto från SVT Sverige om Malin Skinnar
SVT följer Malins Husbil

Den 11 mars kl 19 var gjorde Världens Minsta Kulturhus premiär i SVT Sverige! Filmteamet klev ombord och skildrade mitt rullande kulturhus.  Film i filmen blev det med livesändning på Facebooksidan samtidigt. Ombord var sånggruppen Tetra med artisterna, Anna Ottertun, Maria Stellas, Ingrid Brännström och Sanna Källman. De sjöng ur vår  nyutgivna Vaggvisebok Tussa Lulla.

Jag vill höra vår historia genom dem som bär minnet i sångens ränsel. Sitta tätt intill och höra livet sjunget.  På Världens Minsta Kulturhus kom Ellen Pontara ombord och vi talade om hennes otroligt fina film “Origins – a window towards voices
Snart möts vårt sökande och skapande i workshop och föreläsningen “Två berättelser om Rösten”.  

Sånggruppen Tetras samarbete med Malin blev Tussa Lulla Vaggvisebok
SVT följde med Malin Skinnar in i Världens Minsta Kulturhus
Världens minsta kulturhus finns i en husbil
SVT ombord i Malins rullande kulturhuset
Malins husbil är en camping I kultur

Foton ur SVT inslaget 11 mars 2017.

Marc Levengoods tv-team kom på besök i husbilen. Tetra med Maria Stellas, Anna Ottertun, Ingrid Brännström, Sanna Källman och värdinna Malin Skinnar.
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

SVT ombord med vaggvisor och flamenco

Husbilen är ett Kulturhus som nu kommer på tv
Marc Levengoods tv-team kom på besök i husbilen. Tetra med Maria Stellas, Anna Ottertun, Ingrid Brännström, Sanna Källman och värdinna Malin Skinnar.

SVT Sverige följde med  Världens minsta Kulturhus på husbilsturné längs västkusten. Snart kommer vi på en TV -apparat nära dig.  Mark Levengood leder programmet och det är en stor ära för oss att få vara med!

Under hela förra året målade  jag vaggsångsbilder till sångerskorna i Tetra.  Anna Ottertun, Maria Stellas, Ingrid Brännström och Sanna Kjellman ville skapa en visbok med sånger från hela världen.  Och det gjorde vi.

SVT Sverige följde for med oss runt på ringlande vägar längs en magisk skogssjö utanför Limmared medan kameramannen tålmodigt skrattade i kurvorna. Tetra kom ombord med sina sångskatter ur vår bok-cd Tussa Lulla.

Därefter kom en finurlig poet och till sist flamencovännen Ellen Pontara som gjort världens finaste film om att söka sångens källor. Fina dagar, snö,fokus, skratt och värme i Världens Minsta Kulturhus.

Världens Minsta Kulturhus
Ellen Pontara söker flamencons och jojkens samstämmighet
Flamenco i världens minsta kulturhus
Husbilen är ett Kulturhus som nu kommer på tv
SVT filmer på besök i Sveriges Minsta Kulturhus hos Malin Skinnar
SVT ombord i Malins rullande kulturhuset
Besök av SVT i Världens Minsta Kulturhus
Sveriges Televisions filmteam för programmet Sverige! av Marc Levengood, följde Världens Minsta Kulturhus i två dagar.
Malin Skinnar söker berättelser längs vägen via dem hon möter med husbilen. www.malinstoryteller.com
Husbilen i ett isande vackert snölandskap med Malin Skinnar
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Människorna i Sverige och mitt Bucharest

Jag målade under hela Rumänienresan.

Rumäners kamp och svenskens olyckliga livspussel – Kvinnorna runt fikabordet ser på mig. – Åh ni borde vara så glada för så mycket i Sverige … är ni inte det! Snälla, säg ni är lyckliga? Jag svarade som det var … Att folk är bekymrade för än det ena och än det andra där hemma. […]