Han fångade sina tankars vånda och lät dem skölja hela brändan.  Han begrät tuvor, skrevor, stenar o bumlingar.  Ja, hela skogen och varenda liten avkrok mellan stad o täppa lät han sköljas av våndans tår.

Skymningen föll och han somnade som han stod. Månen klev in och viskade blånad över nejden. Mannen vred sig otåligt i sömnen men slut var hans krafter, hans mod och tro.

Det blev maj, sen juni och gryning med morgon. Det blev dag och ännu en natt men nu var det besynnerligt.

Hela brändan, vallen och slåtterängen sjöng som himmelrike!

– Små, små pinglande klockor hängde från skira stänglar så långt ögat kunde se.  Ja så långt som örat kunde höra.  Längre än han nånsin vandrat. Bortom ostan förbi sönder och upp mot nordan.

Ljudet rungade i väst o där var det så många klockor att solens knappt fick plats med sina strålars skira kvällsdans.

Förundrad stirrade mannen på sin skog… Ur var tuva trängde hjässan av en mässingsklocka  fram o i alla stubbklykor satt en mäktig järnkläpp fastkilad.

Det var som skimmer bland kåltistel o brudborst, klingande likt domkyrkans vackraste koral.

I ur o mången skur vaktade mannen sin brända och på den tredje månen slog han sin skörd av himmelska klockor.  Under kråkris fann han  kläppars slagkulor och på brändans yttermark hela järnkrampor.

Gläntan buktade av böljande,  grönskimrande, gyllene mässingsklockor.

            – En skörd av nåd.

Och hans tårars gull sjöng vida omkring. Samlade människan till andakt för att ringa ut de döda in de födda. Klingade bort det onda o kallade boskapen till herden.  Lockarklockor för välling och vila, beredskap och fred.

I skogen bugade sig så mannen över brändan ömsint tacksam för de himmelska tårars barmhäriga utsäde.

Sen den dagen sår han sina tårar, så fort de finns att falla. Och livet återfår så den vackraste klangen – från själens skimrande skuggspel.