Jag trivs med valet av bostad och ateljé. En husbil. Detta är precis vad jag behöver för att klara skapandet oavsett plats. Jag tar min bil. Fyller kyl med nyttigheter och lämnar allt som kan störa. Sen totalfokus. Just nu illustrerar jag en sångbok till Desiree Saarela som man kan se på Lördagsbloggen från miniscenen i husbilen! Att måla sånger är för mig som att simma. Blunda och simma. Jag kan inte riktigt styra. Bilder sker, blir till och väljer själva sin utformning. Små gestalter dyker upp och byter skepnad, studsar runt och försvinner.

Denna gång var jag tvungen att fokusera mitt skapande då hela projektet behövde slutföras trots att min hand ömmade. Det var spännande. Läskigt, totalpressande och underbart. Allt på en gång. Fick lyssna så fokuserat att jag knappt hade tid att sova. Men det klarades!

När jag målar försvinner världen. Fastnar i timmar ritandes. På gott o ont. Blir en del av bilden. Det är en märklig magi. Att kunna skapa världar. Hitta på stämningar. Göra liv. Men det tar sin tid. Tar bort verkligheten. Det gäller att ha balans mellan skapandet och det som finns. Men var gång jag hittar en ny värld är det som när jag var liten och byggde med stenar på stranden. Ingenting fick mig då att lämna. Ville stanna kvar i den skapade världen. Stanna och se vad som hände. Precis som nu. Ingen skillnad på inom och utombords. Allt som blir finns. Leken är allvar.

Jag ritar ofta alltid första en massa skisser. På telefon eller lappar. Ofta i imma på spegeln eller fönstret. Det går fortare än tanken. Som en blixt. När det är ett konkret arbete som ska bli gjort så behövs snabb överblick för att tid ska kunna disponeras mellan momenten. Inte för fantasin eller själva målningen. Utan för att hinna sova, äta, röra sig.

Men det digitala ritbordet är som ett litet underverk. När jag fick grepp om tekniken kunde jag faktiskt sälja min ateljé för att bli heltidsnomad. Kontoret i fickan. Verkstan i telefonen. Jag behöver inte längre vara på ett och samma ställe för att skapa. Jag följer med och förflyttar mig. Besattheten under skapandets gång blev inte så isolerande som innan. jag kan måla hemma hos vänner, på en konsert eller mitt i skogen. Var jag vill. Att skapa via iPad är som att kliva upp på en flygande matta.

Ja, att skapa är faktiskt en märklig lek. Vissa gillar det hårda strykandet. Skippande och sovrandet. Det kan man nog göra som producent, men som konstnär står man maktlös inför något annat. Jag känner sälland att det är jag som gör saker. Det är händerna som gör något eget. Musiken som vill annat än hur det var tänkt. Som om allt som skapas bara är ett sorts lufttryck som måste hit eller dit. Står man i mitten av det sker alltid något. På ena eller andra viset. Via musik, sång, dans eller vers. Ingen skillnad på trädkojebyggaren och berättaren. Det besatta görandet där intryck alltid blir uttryck.

Mina första utkast till Desirees bok för några månader sen liknar inte vad som sen blev. Att måla musik är att öppna själen totalt. Det är som att höra mer än vad som finns. Ibland känns det som om jag nästlar in mig bakom något jag inte får beträda. Det är toner, verser och framförallt röstklanger som bildar det landskap som mina händer vill efterskapa. Detta projekt började med en vistelse på hennes gård Sundby i Österbotten där jag fick höra fragment av sångernai husbilen.

Sen gick det ett halvår och jag fix en mix från studion för att börja måla. Därefter for jag till Gubbängen och lämnade över mina teckningar till grafikern Erica Sjölund. Tulpaner och muminmuggar med ädelt jasmin-te i. Torkade äpplen och en gästbädd för utmattad målerska att snabbvila i. Jag somnade tre timmar i sträck och vaknade virrig. Hörde Desirees sånger genom väggen och förstod att denna kammare tillhörde sångskapandets domäner. Det är fint att arbeta med människor som jobbar som de lever. Där allt är inflätat i vardagen så som en bonde sår och skördar. Grafiker Erica och jag jobbade till midnatt och hann prata om livet och kulturen. Om hennes finlandssvenska rötter, de vackra tecknen som sälfångare bar med sig i form av träsniderier för att bringa jaktlycka och titta på fantastisk design hon skapat. Jag hoppas få möta Ericas Morfar senare. En stor berättare vad jag förstår med kunskap om Österbotten som några få fått höra. Jag vill så gärna få veta mera. Allt med Finland är så dolt genom historiens vingslag. Hur levde de gamla Österbottningarna? De var säljägare och skickliga sådana, bönder och fiskare. Sen genomleddes krig och faror. Folket tillhörde än den ena än den andra nationen. Och här hemma i Sverige vet vi knappt om hur våra grannländer levt.

Innan jag lämnade Erica märkte jag hur händerna doftade sommar. Erica har som mission att sluta med plastprodukter så mycket som det går och sveper in osten sin i bivaxad väv. En fantastisk nygammal uppfinning som gör att maten ser vacker ut i kylen och allt doftar snällt och landsbygd. Besatta av former och krumelurer med honungsfoftande händer sjösätter vi nu Desirees bok. Min bil reser vidare. Och slagit läger för veckan och nästa projekt påbörjas. Det ligger ett manus från Riga och väntar.