Rumänien är ett stort rike i mitten av Europa med en urgammal historia. Vackert, vänligt, lärorikt och överraskande. Skall ni resa till en plats med oöndliga vyer och stora berättelser, så res till Transsylvanien.
De rumänska Karpaterna är förutom källa till rik folklore, ett nav för Europas stora rovdjur. Man tror att här finns runt 5000 björnar uppe i bergen, 3000 vargar och 2000 lodjur. Dessutom massor av vildhundar. Här finns nästan inga stängsel utan getter och får vaktas och vallas. Ser du en ko beta finns alltid en herde i närheten med pålitlig hund som bäste dräng.

Det vi kallar Transsylvanien är uppdelat i 16 områden med olika landskapsprägel. Här finns mjuka böljande jordbruksområden, kullar och slättland genomskuret av bergskedjan Karpaternas sylvassa bergstoppar i syd. Vi färdades genom nordvästra Transylvaniens Karpater där bergen är mer runda och skogsgröna.

Transsylvaniens mittpunkt är ett högland , 300-500 högt, omgivet av bergskedjan Karpaterna. I väst ligger Ungern med floddeltan som kopplar samman Rumäniens och Ungerns historia med aktiv handel och omtumlande gränsdragningar.

Inne i rumänska Transylvanien finns många ungersktalande byar. Ett laddat ämne av begripliga skäl eftersom alla släkled i gränstrakt sällan är kompatibla med nationers önskemål. Efter första världskriget blev Transsylvanien en bricka i fredsavtalet och kom att ingå i den Rumänska staten.

Kulturrikedomen är enorm, skönheten hänförande och folkets historia stark. Byarna här har genomlevt många politiska skiften. Sedan 60- talet styrdes Rumänien av diktatorn Ceausescu vilket isolerade folket från resten av Europa. Det är svårt för mig att förstå att allt detta var helt avskuret från oss fram till 89. Men vännerna här berättar om kölden, håglösheten och ett land i armod och förfall. Efter den dramatiska folkkuppen mot Cesusescu blev EU inträdet möjligt. Optimismen var stor i landet men det blev ett övermäktigt förfarande att kliva ut från total isolering till marknadsekonomi över en natt. Det klarar nog få företag. Många industrier gick omkull och hela städer påverkades.

Vi passerade bergens angränsande industristad, Turda som en gång slukat mängder av anställda för teknisk produktion mot dåvarande Sovjetunionen. Utanför staden sträcker rapsfälten ut sig åt ena hållet och bergen åt det andra.
Överallt småbrukare och små entreprenörer. Det liv som kan levas med egen täppa, känns eftersträvansvärt. Men det mest äldre som lyckats bo kvar. Varenda gård har nån sorts aktivitet på gång. Hästar passerar oss. Drar kärror med ved och säckar med utsäde. Alla arbetar för maten och värmen, skörden och veden. Laga tak och dika ut. Det som inte måste betalas med kontanter försöker många göra själv. Överallt små odlingar som bereds för hand. Äldre kvinnor går längs vägen med hacka och spade. Män bär yxor, kör droskor och baxar stockar. Små gummor för oxar med lass. Det är ett hårt liv men nog känns det som vi alla borde gå i en livsskola här. Som om något vi glömt och borde se till att lära oss illa kvickt, faktiskt bor här i Rumäniens hjärta. Livskunskap på riktigt.

Vi ville göra en tvådagarstur med husbilen tvärs igenom Transsylvaniens nordvästra del från Turda till Ungerska gränsen. Färden var enastående vacker. Vägen slingrig och floden brusade nästan i linje med vägrenen. Jag rekommenderar dock alla att körhugade att välja stora landsvägen från Ungern öster in mot centralorten Cluj. Där kan man stanna och njuta bakelser, spatsera och se Transsylvaniens alla studenter flanera gågatan fram och åter. Vem du än frågar om råd kommer försöka hjälpa dig med tips. Värdshusvärdinnan pussade mig, kyparen kom med penna och ritade ut specialvägar på kartan och en man lotsade mig gåendes genom hela stan i jakt på grej till kameran. Nåväl, åter till beskrivningen. Från staden Cluj kan du köra söder ut mot industriorten Turda och söka dig in på småvägarna väster ut. Vi valde väg 75 från Turda via sub Piatra till Albac. Den sista delen av sträckan var det skyhöga berg på den ena sidan och vansinnesstup som jag är glad att jag inte såg på den andra. Det ömsom snöade och fluffade hela vita moln omkring oss. Jag färdades med skräckblandad förtjusning medan min kollega Daniel tjöt av stupycka.

Men högst upp på toppen bör ni stanna över natten och vända åter ty deltavägen på västra sidan om Karpaterna är nästan inte farbar med stora skador i asfalten. Bergsvägen var dock inga problem, heller inte i norra Maramures små bygder. Håller man tungan rätt i mun, hastigheten låg och mod i blick är det en makalös väg förbi hästar, vagnar och ett och annat vedlass. Pensionat finns längs hela vägen och vi stannade i Sub Piatra på gården hos Pensuina Codro som har resturang mellan äppellundarna. Här kan man stanna och göra dagsvandringar i bergen och hänga med gummor vid staketen eller gubbar i baren. Hatt med brätte och stora stövlar verkar vara det som gäller.

Var man än kommer behandlas man som om man var en släkting på visit. Det var till och med svårt att få betala för att få stå över natten på pensionatets innergård. Vi fick veta gömstället för nyckeln till duscharna och sen bjöds vi kaffe med några söta sopgubbar som råka komma samtidigt. Offroad med husbilen blir en tur mellan kaffekoppar och vänliga leenden.

Nästa morgon körde vi vidare. På ett ställe var det så trångt mellan berget och floden att vi nästan körde in under klippväggen med vattnet virvlandes längs vägrenen. Och just där, där ingen nånsin kunnat bygga eller bo, just där solen aldrig når in så låg det små, små brädkåkar klättrandes längs med klipporna. En romsk bosättning med stall och ladugårdar byggda på små pontoner klängande vid floden. Familjerns bodde på andra sidan vägen i en ravin vid stupet. Barn vinkade. En gumma ställde sig på tå för att se oss. Röken steg genom skorstenen och en häst kikade ut bakom ett plank. Vi hade ingen plats att stanna på. Byn var så inträngd mellan klippor och vägbana att det nästan såg overkligt ut. Efter fem kilometer vecklade en ny värld ut sig. Ljusa byggnader och rött handslaget taktegel. Kyrkspira i mässing och ett torg. Nästa resa måste jag få med mig översättare och höra mer om klippbyn i dalen.

Jag läste mycket om folkens historia under färden och kommer berätta mer om Rumänien efter hand på mina Folkloretisdagar. Det var lärorikt att geografiskt se så många bygder på en gång. Bara färden gjorde många obegripliga saker tydliga.

Rumänien är ett stort rike i mitten av Europa med en urgammal historia. Skall ni resa till ett land med stora vyer och oändliga berättelser, så res till Rumänien. Vackert, vänligt och överraskande.