Inlägg

Svindel med husbilen genom Transsylvanien mot Tara Nomada

Illustration och berättelse av Malin Skinnar
Hösteberg iTranssylvanien

Vägen smalnade, himmelen mörknade, dimman tätnade, bergen stupade. Ösregn. Långtradare. Tre timmar kvar till byn.

Stjärnor. Moln. Dimma. Upp och ned genom väderleken som spelade spratt mellan dalgångar.

Små hus. Rök ur skorsten. En ko. En häst. Höbalar. Klockan skjuts fram en timme.

Österlandet öppnar sig.

Det spritter i kroppen av välbehag. Jag känner mig hemma.

Taktegel i små brickor. Handslaget. Byar ringlar sig. Truckcenter. Bankomat. Räkna Ron. Hundra Ron lite mer än dubbla kronan.

Köra igen. Dricka vatten på flaska. Goda bubblor.

Köra mer.

Stup.
Det ringlar väg ovan huvud.
Det ringlar väg nedan huvud.
Det ringlar långtradare uppför berget.
Vi nedför.

Baam.

Plötslig insikt av stup.

Jätte brant.

Ser stugan på botten av dalen.

Funderar på räcket …

Böjt.

Tänker på taket.
På bondens familj.
Hur många husbilar har vält över?
Ned i gröten?
I halmbalar?
Blir man gift då?
När man trillar genom skorstenen.

Baam..

Tankar går in i kroppen.
Jag behörskar mig.


Baam.


Armar börjar tänka.
Baam.
Tungan domnar.


Boom.


Tittar frenetiskt på vägen.
Den regnar.
Nej himmelen droppar.
Eller billyktor glimmar.


Vatten. Jord och måne.
Parkeringsficka i grevens tid.
Min vän Johan tar över.
Rullar på trean.
Pumpar på bromsen.
Och vi kommer ned.

Självhushållarna har alla en ko var.

Man skola icke köra om natten i främmande land.

Men vi är framme i Rumäniens Transsylvanien.

Vildsvinslever kokad i vitlöksmjölk. Lyckobo.

Ny dag.

Av Malin Skinnar   

Camping i Rumänien
Digital nomad skapar överallt.
Blommig kastrull och gröna glas
Oktoberregn i norra Rumänien

Vägen som beskrivs kommer ganska snart efter gränsstaden Oradea mellan Rumänien och Ungern. Precis som många gränsbygder ligger i oländig terräng där få kunnat bygga och bo. Det är därför väldigt klokt att inte köra över en gräns om natten i nysnö. 

Vi var på väg med husbilen till Tara Nomada, vandrarhemmet som drivs av holländaren Jordi Kromwijk och hans fru  högt uppe i bergsbyn Runc i närheten Apuseni Nationalpark.  

Följ gärna min sida Visit and Stay Romania 

Husbilsresa genom östra Europa
Inte så krokig men väldigt överrumplande och brant
Återvändsgränd i Transsylvanien
Illustration och berättelse av Malin Skinnar
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Folksång som konstnärligt forskningsprojekt

Malin Skinnars illustration av pedagogisk sångövning
Malin Skinnars illustration av pedagogisk sångövning

Pedagogisk Upplevelse  #folksonglab

Folksångerskan Susanne Rosenberg gör ett  konstnärligt forskningsprojekt om improvisationen i folksång.  Jag fick äran att livemåla på  Folk Song Lab   – en av Susannes  workshops som genomfördes sjungande – från början till slut.

Malin Skinnars illustration av pedagogisk sångövning
Girlang med musik tolkat i färg.

Alla tittar upp. Möter blygt varandras blickar. Susanne tar ton… med ögonen, med handen.. men ännu ingen röst.  Något ljuder, vi låter, ingen av oss vet vem som började – rummet sjunger. Vi gör en visa tillsammans, i stunden, med brum, hum och ringlande texter som skapar ett nu – en sång.

På konferensen #DetSjungnaOrdet höll  Susanne Rosenberg från Kungliga Musikhögskolan  en session på temat “forskningsperspektiven i mötet mellan text, musik och framförande”

Susanne gav hela sitt “Song Lab” sjungandes  och jag hade uppdraget att livemåla under konferensen.

Inte en mening talades. Allt ordades i rytm och visa, gest och rytmer. Eller som en helt ljudlös sång via blicken. Ofta utan instruktioner. Det var en sällsam upplevelse. Ord och bilder, färg och toner. Tystnad, mellanrum och förväntan.

De vackraste meningar flätades samman. Alla sjöng i varandras munnar, följde orden i sekunden och i nuet och deltagarna skapade lyrik och berättelser gjorda i stunden.

En av deltagarna fick rollen som försångare – sjöng det som föll henne in. Det kunde vara högt och lågt , poetiskt eller kaotiskt. Alla andra följde trevande med. Då och då utvecklades berättandet och alla föll in i den långsamma berättarsången.

Egentligen är improvisation en självklar del av vårt naturliga sjungande men tyvärr ofta en gömd mänsklig talang i vårt  proffsmanande samhälle.  Folk Song Lab öppnar sinnet igen.    

En sång som fick vingar i samma sekund som den förtäljdes.

Blygsel ersattes med förundran, osäkerhet med samstämmighet och stelhet gick över i  leklust.

Kan ännu inte beskriva  stunden då lyssnande sångare besjöng varandra eller uttryckte sig med de ord som just då föll över tungans tröskel. Det var så oerhört mjukt och omslutande. Tror jag skulle vilja  kalla det sannsång. En mänsklig, öppen ton som borde fridlysas och upphöjas.

Det är fantastiskt att Vetenskapsrådet nu uppmärksammat Susannes samskapande forskning.

Egentligen  borde alla ha denna pedagogik i skolan. Sjungna lektioner. Sjungna instruktioner. Eller bara tillitens undervisning där improvisation och lyhördhet blir vägledande.

Ytterligare en  stark pedagogisk upplevelse var att de frågor som kom från deltagarna föll in i rytmen av sången.. liksom smygandes in som när vi var små och hoppade långrep på rasten… Man måste passa på att hoppa in då det är möjligt för att inte avbryta flödet – leken.

Flow är verkligen just det – att vara i nuet så stunden och ingivelsen kommer i takt och ton med alla andra: helt, lugnt och harmoniskt.

En stor dag för sinnet!

Malin Skinnar, livemålare och röstsökare

Malin Skinnars illustration av pedagogisk sångövning

Vetenskapsrådet  har beviljat Kungliga  Musikhögskolan ett stort stöd till  Susanne Rosenbergs konstnärliga forskningsprojekt Folk Song Lab .   Forskningsprojektet skall utveckla och utforska nya modeller för kollektiv improvisation i folksång.

“Folksången  tar form när den framförs och är därmed  att betrakta som en kognitiv ram.”

Malin Skinnars liveillustration av pedagogisk sångövning

Malin Skinnar målar flow under en session med improvisationer för sångare.

Malin Skinnars illustration av pedagogisk sångövning

Malin Skinnars illustration av pedagogisk sångövning

Malin Skinnars illustration av pedagogisk sångövning

Malin Skinnars illustration av pedagogisk sångövning

Malin Skinnars illustration av pedagogisk sångövning

The illustrations above are graphic recordings made by me, Malin Skinnar, during the workshop.  Live painting with digital ink.

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Just born – long, long ago

Animerad papercut av Malin Skinnar föreställande Jungfru Maria och barnet
Animerad papercut av Malin Skinnar föreställande Jungfru Maria och barnet

My animated story about the child just born, long long ago. (english below)

Min videoberättelse om den sedan länge nyfödda på svenska kommer här .

(Swedish please scroll down)

I am crying rivers and cannot stop when I listen to the legend of the girl who claimed she was carrying Heaven’s Child. About her boyfriend, the loyal carpenter who wedded her in spite of the ridicule. Their travels and their hardships. Their agony and their hopes.

…. She was so incredibly young. And with a father with wishes so hard to comprehend. And the stable where she finally found shelter. And The Star Men.

Shadows.

Awake and waiting through the night.

It is dark here too. Stars parked above and beyond the fjords and bath houses. Ice that sings. Illuminated forest trails. Elks and slippery roads.

It still grabs me, this story, in the midst of the enlighted atheism of our times. Every time I listen to the stories and legends. The tales of mothers trying to protect their offspring, the little ones.

They are everywhere. Timelessly. Carrying baby into future.

Marjattas way back home

I ponder the eternity that it takes to help the unborn to manage walking alone. From wobbly legs to determined running. All the little teeth that want to come through. All the schoolyards that may be crossed.

…All the roads that may be followed. And those just seen with but a glimpse. And then those, again, that should never be exposed.

Mothers carry. It’s what they do.

And then, eventually, we learn to walk and travel this big ball. As new-born grown-ups, putting one foot in front of the other, always adapting to make the most of our time here.

I see so many of us being like infants. Not quite as fragile, perhaps, but tentative, searching … a nest … a shelter … to rest.

I want to believe that it’s worth struggling to make things work. Wishing all of us good fortune on our travels, on our walk along the road, a place to stay in someone’s heart. To find peace some place. A stable protecting hand. Like hers … there, in the stable, with the child.

May we all find the time to settle, to find the strength to grow and extend ourselves. May we all find that we mean something to someone, where even just a little goes a long, long way.

Lyrics, video and song and storytelling by Malin Skinnar. Adaption from Swedish to English Ingvar Karpsten. Recorded improvisation by Erik Ronström.

Målar i mitt hus framför brasan

Den sedan länge nyfödda – Himmelens Barn

Gråter flod utan hejd då jag hör legenden om flickan som sa sig bära himmelens barn. Om pojkvännen, den trofaste timmermannen som äktade henne trots hån. Vandringen o våndan. Smärtan o hoppet. Så ung hon var! Och sån obegriplig fader.

Spiltan som skydd för natten. Stjärnemännen. Skuggor och vaka.

Allt griper mig.

Lyssnade på min fröken Anna-Greta Höglund i Malung. Varsitt ljus. Skolbänk med lock man fick i huvudet om man slog igen det fel. Tossor. Blåmörker ute. Stjärnan över älv o badhus. Sjung-isar. Elljusspår. Älg och halka. Liten. Spark och yllemössa. Hallonvantar, Abba och jeans. Krubba, trolldeg och saga. Ingen skillnad på nu o då. Sanning o kansken, snöboll och kärlek.

Ett huller av intryck att förhålla sig till.

Kerub i kyrka

Nu i min nutid med total ateism grips jag ändå. Varenda gång av de gamla legenderna. Av alla mödrars historier för att skydda de små.

De finns i hela världen – bärades babyn till framtid.

Det tar så oändligt lång tid att lyfta en ofödd till gående.

Från stapplande till springande. Alla tänder som ska tränga fram, alla skolgårdar som ska korsas. Alla vägar som kan följas, bara skönjas eller bör döljas.

Mödrarna bär.

Sen går vi där på klotet. Nyfödda vuxna. Och försöker sätta ena foten framför den andra.

Anpassa oss för att förverkliga vår stund på jorden.

Så många vi är sedan länge nyfödda. Inte lika sköra som de minsta. Men ändå nästan lika osäkert sökande efter bo … ro … tro…

Det räcker med väldigt lite för att odla väldigt mycket.

Teckning av madonna med häst

– Tro på att det nog är nån mening att kämpa trots allt.

Önskar alla på den långa vandringen, fristad i någons hjärta. Fred i något land. Och beskydd av någons hand.

Må alla människor få chans att vila, kraft att växa o ro att spira.

Må alla, var och en av oss, få känna av betydelsen som medmänniska.

Malin Skinnar, storyteller and animator sharing the story of Maiden Maria – a story about motherhood and life it self far from modern stress.

Animerad papercut av Malin Skinnar föreställande Jungfru Maria och barnet

Jag som skriver heter Malin Skinnar, är berättare och stopmotion animatör. Jag gör sånger och berättelser, digitala tittskåp och små filmer. Just denna blev som ett  evangelium, en julberättelse som påminner om vår allas sköra levnad och överlevnad. Långt från julklappedagar och religion. Bara en berättelse om att försöka få en annan att börja leva.

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Vandra i södra Atlasbergen – min berättarfilm

Trekking guide in the Atlas mountains
Trekking guide in the Atlas mountains

Tillit – att vara trygg med en främling

Jag tänkte under hela vandringen i Atlasbergen… Att jag skulle berätta den.. om den lågmälda vänligheten i Low Atlas. Om färgerna och skönheten.

Om Berbernas vandringsleder som det ömmaste vandrarområde jag sett o erfarit.. Så mjukt och ovanligt. Så mycket omsorg om oss för att vi skulle trivas, hitta och må bra.

Två veckor vandrade vi genom Atlasbergens skulderblad. Jag blev helt betagen av vägen. Den smala snirklande långsamma vandringen från by till by.

Genom södra Marockos decemberröda himlar gick vi, vilade och sov vi. Såg terasserna som om våren måste lysa av kärlek.  – Saffran…. Atlas guld.

Se min film ovan från vandringen.  Det är en halvmålad dagbok från bergen i syd. Jag har länge tänkt göra den och nu förbereder vi en dokumentärfilm om mitt sökande efter kvinnors sång i gränsland. Reser åter till Marocko snart igen.

Jag var helt tagen av Low Atlas. Folk var så innerliga. Berberna i bergen. Odlandes på terasser. Tror det måste vara sagolikt på våren, då när öknen blommar. Rosa, lila, gula terasser.

Åsneföraren är byns långtradare. De går på smala stigar där ingen bil kan fara. Över bergskammar genom dalar. Packade med korg och rep. Lastad med frukt och konserver. Täckta av mattor. Det knirrar. Rep mot läder.

Han hackar. Löken, tomaten, sardinen. Limpan. Säger; “akta dig frun.. för solen, spången, smutsen…” håller handen stöttar.

Unge mannen i butiken som sålt bussbiljetten till byn uppe i bergen, följer sedan själv med oss. Han ser vår ringa massäck och säger att den inte duger. Följer med oss till marknaden och fyller kartongen med kex och frukter.

Sen slår han följe till byn i bergen två timmar bort. Översätter. Lämnar över ansvaret. Vi skall få den bäste guiden med  största vanan att ledsaga ovana. Han sover sen på golvet, insvept i en pläd och reser åter nästa dag.

Det är kyligt ute. Fukten vinner över  elden.

Händer starka. Gester hjälpsamma.

Bergen vänliga, gamla och låga.

Var by har en byäldste att förhandla med. Vi satt på golvet med stora tebrickor. Röda vävda, vackra mattor. Det blir tyst inombords.. av förundran.

I de små byarna finns speciellt avsedda gästhus för vandrare.  Det är december och kalla nätter. Tjocka vävda filtar. Mjuka gluggar. Djup sömn  i Atlas svarta nätter.

På morgonen då vi vaknar – femtio kvinnor tyst väntande.  Väverskorna. På gyllene klippor ligger matta efter matta. Visar för oss. Vill handla allas mattor. Vävar jag  aldrig kunnat drömma om. Knutet vid eld och färgbad. Men som vandrare kan man inte bära med sig mer än en brosch.

Mitt hjärta slår. Väven är verkligen maten, taken och livet.  När vi  lämnat packar de ihop. Femtio kvinnor rullandes sina mattor reser sig upp.

Solen. Andningen. Hoppet.

Barnen kommer stilla. Rusande som en klase – nyfikna bakom. Sjalen.Hur knyter de dem… Örhängena. Mammor ropar.

Vi lämnar i gryning för att nalkas nästa byn i skymning. Tiden är våra fötter. Måste fram före mörkret.

– Skynda nu frun, säger vår guide när jag åter igen stannar hänförd och skådar.

Sanden speglar himmelens rosa, himmelens röda och himmelens purpur.  I fjärran tycks bergen lyfta skymningen tills vi är framme, så vi hinner nog.

Berbisk familj utanför sitt hus
Målad husfasad i Atlasbergen av södra Marocko
Filmad dagbok från vandring i Atlasbergen
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Midsommarblues – en visa i natten

midsommarbrud
midsommarbrud

Midsommarblues av Malin Skinnar.

Alla blommorna
som väntar
Alla timmarna
som längtar
Ja vet – ja vet
att de e
årets längsta dag o de..
Alla blommorna
som ska va
under kinden min

Alla dimmorna
i gryningstimmarna
Så man borde gå hem me nån
Hem me nån
Nån nån nån nån nån nån nån nån nån

midsommarvisa på gitarr

En blomma för dig
En blomma för mig
En blomma för dom
som orkat börja om …

Jag vet inte varför
alla sånger
verkar handla om dig?
Men de gör dom ..
a de gör dom
om o om o om igen
De gör dom..

prinsessans sko
Midsommarblues
Alla sånger verkar handla om dig

Min gode vän Omar Falero i Uruguay översätter mina sånger. Omar och jag har ännu ej mötts mer än via FB.  Varsågod, text på spanska!

Esta es la traduccion de midsommarblues hecha por Omar Falero, Uruguay, para todos mis amigos de habla hispana: El blues de san Juan

animerad video

Todas las flores

por las cuales espero
Todas las horas
que añoro

Sí sé, lo sé
que este es
el día más largo del año, ya lo sé bien

Floristen hade skapat konstverk inför högtiden som beskrev liv och död i ömma blomsteruppsättningar.

Todas las flores
que estarán
en mi mejilla

Todas las nieblas
en las tempranas horas de la mañana,
deberíamos irnos a casa con alguien
a casa con alguien
alguien, alguien, alguien

Kvinna beundrar man som spelar

Una flor para ti
Una flor para mí
Una flor para aquellos
que
han soportado el tener que recomenzar

No sé por qué
parece que todas las canciones
tratan sobre ti
Pero ellas lo hacen
ellas lo hacen
una y otra vez, otra vez
Ellas lo hacen

midsommarbrud

Här är fler visor från min skog

Sångboken i mina händer

Singersongwriter sitter på sängen ocj komponerar låt med ett brev i handen. Illustration Malin Skinnar

studio och atelje i husbilen

Nu har jag Désirée Saarela-Portins CD och sångbok i mina händer! Jag fick äran att illustrera skivboken “Mellan Världar”. En hel bilderbok med hårt omslag.

Det är stort att få måla någons sånger. Jag har min ateljé i husbilen och inrättat liv efter mobilt skapande. “Mellan världar” är min fjärde illustrerade bok. Och en annan väntar nu på ritbordet.

Man illustrerar helt allena sen finns allt kvar i andras händer. Det är en märklig sak själva skapandet. Mycket naket och bart. Oskyddat.

En vibration av liv som blir en samling fokuserade uttryck.

Désirée Saarela är en kvinna med fantastiska visor sprungna ur Österbottens glesbygd.

Malin framför egna konsttryck

Malin Skinnars illustration av sången Byn