Saltoluokta och rallarens guldbröllop
Vägrallare, kriget och finsk tango…. orden omfamnade ett sekel av konsekvenser.
Guldbröllop…tänkte jag mig… strax efter middagen me de lyckliga tu. Det verkar så underbart att fira.
De satt så tysta.. sa liksom ingenting men strålade så starkt att jag var tvungen att fråga. – Jo.. de firade.. tyst i hemlighet och all sin enkelhet, gifta i femtio år minsann.
Jag målade på servetten och skrev en dikt. Deras glädje fortplantade sig, och längtan föddes i bröstet. Så stilla bar de varandras liv. Så blygt de skålade för kärleken.
Nöjt… eller kanske ska jag säga.. tacksamt.
Jag klippte till ett porträtt och ritade av dem. Insiprerad av deras lycka och funderade.
– Om jag blevo gift i morgon arla – friad till på toppen o upp ottan. Skred som brud till altaret med gullegubbe fin – min – äktenskapstummel o evigheten.. Då skulle jag med nöd och näppe hinna fira som de… Ett guldbröllop.
Skulle kunna hinna före 100… Just när jag fyllt mina 95… Om nu maken min var vid liv och hälsan god, jorden låg still och vädret bestod… – Då! Då skulle jag fira.
Ett uns av stress av allt mycket man kan o skolat. Borde och gjort. Jag var så oerhört ogift där mittemot deras frid och tacksamhet.
Men vi delade långbord, berättelser och deras hemliga stund.
Högtidsfirandet fick inte ropas ut och gastas. Nej, det viskades om kärleken, turen att hittas och satsa. Om nöden, glädjen och händerna som hölls genom livets vedermödor.
Ingen av de andra runt långbordet anade… Bara vi som satt mittemot invigdes i ceremonin. Vi satt placerades som slumpen bjöd till kvällens supé på Saltoluokta Fjällstation.
Brasan sprakade, midnattssolen brann och vandrare stod i klungor utanför matsalen.
Fjällstationens värdinna hade ropat in oss pö om pö att sitta med dem som hon valt att placera oss invid. En vänlig sed, långt från slutna sällskapens kyla.
Det sorlandes och talades, jämfördes och visades; kartor, foton eller vandrarblessyrer. En måltid med någon man aldrig mött men som nu delade hela fjällvandringen med; torrt som blött.
Vi återkom till det där med guldbröllop.
Jag skulle ju kunna hinna fira före min hundraårsdag? Om jag bara finge mig en friare imorgon kunde det faktiskt inträffa just före nittiofem; om maken min var vid liv och hälsan god. – Ja om jorden låg still och vädret bestod! Då skulle även jag hinna i kapp… fira segern att för evigt förenats.
Ett uns av stress grep mig av allt. Intill en kvinna i skilsmässokval och på min egen mobil ett osvar från honom som allt kretsade kring.
Det är så mycket man missar om man inte hittar rätt… så mycket man skulle, borde och ha gjort. Men, vi fick iallafall dela bord med lyckan.
Vi skålade för kärleken och talade om rallarnas väg. Om att som barn sakna familjen i Finland och att sen som vuxen våga skapa sin egen samvaro. Att hittandet blev så viktigt. Om tilliten och att välja att värna om varandra. Så värdefullt.
Deras ansikten log… men liksom mer stillsamt, ja ungefär som Langas vatten i solnedgången.
Deras ögon log… men liksom mjukt som Kirkaus pyttesmå fjällblomster.
Deras hjärtan log.. ja, jag hörde det… men mjukt som löven i fjällbjörken borta vid bäcken. Och att sitta nära dem gav livsmod.
Jo, nu firades kärleken – även om de inte ville basunera ut det. Sagan blev sann, de flyckades faktiskt hitta och bevara varann.
Men vi fick inget säga; ville verkligen vara i lag som vem som helst vid fjällstationens långbord.
Så som de alltid levat; sida vid sida som vem som helst.
– Så vi satt där hemligt vetandes, mittemot guldbröllopsparet och höjde vårt glas.
De firade livet med fjälltur längs sträckan han byggt. Han pekade på stenrösen och asfalt. Bilder på bordet. Kort från Kodak. Vägrallare han var och hon styrkekvinna från Tornedalen. Liten då de möttes förstås. Hon hade ett enormt ansvar. Han själv kom som krigsbarn medan hon skötte syskonflocken i grannbyn. De visste nock vad ensamheten betyder. Vad det innebär att överleva ännu en vinter fast det egentligen inte borde gått.
– Skötte du småsyskonen?
Jo, hon nickar… det var lite svårt.
– Kom du som krigsbarn?
Karelen du vet, sa han och stök luggen åt sidan.
Visste jag? Vad vet vi egentligen om våra grannländers smärtsamma nittonhundratal? Vi tittade på kartan. Ett dygn tog det för kriget att nå fram. Varningen kom, ränseln packades och djuren drevs ut på vägen. Det var mammor och barn som vallade. Rädslan kunde ingen tala om. Alla var satta ur spel. Livets etik. Varandets vetande. Inte en Gud skymtade mellan träden.
Men så möttes de.
Klart att de gjorde… han såg henne nog, det sa han och log. Han sökte, fann och vann. Livets största vinst. En människa som hon att dela framtiden med. Inget kunde bli bättre och tiden var plötsligt möjlig att greppa igen. Planera. Forma vardagen och förmera…
De gifte sig och dansade finsk tango.
– Varje lördag minsann! Ingen alkohol, bara tangons berusande toner. Den bästa karln, det var du av dem alla. Kön av kvinns ringla inför nästa dans men du var min!
Kvinnor stod som spön i backen. Tur en inte är svartsjuk, sa hon. Bättre kavaljer är svår att finna.
Men när det var Humpa var dansen deras.
Snabba steg, något fler än den skridande tangon. Samspel och vickning – rörelse och skratt. En knyck på nacken och han var hennes. En liten vinkning och hon var hans.
En dans blev två.. blev flera och till sist ett helt liv.
De gick nu till PRO för att svänga och var årsdag hit till Stora Sjöfallet för att minnas.
Bergen färgades röda…
Jag och min väninna såg oss om efter lämpliga friare. På trappan satt en hord mycket manliga skäggiga vandrare.
– Pling!
I var näve en mobil som pillrades på något infernaliskt.
Ingen tittade upp… men solen gick iallafall inte ner.
Hört, skrivet & målat på Saltoluokta Fjällstation av Malin Skinnar
Restips för mingel på fjällstation
Saltoluokta fjällstation är ett bra basläger för den som vill vandra, mingla och njuta naturen i världsarvets Laponina utan att gå långt. Men det är även härifrån alla erfarna ger sig av ut i vildaste Sarek.
Man reser med buss till Kebnats båtplats via Gällivare. Från Saltoluokta kan man även ge sig av ut i Sarek eller följa ledade stigar vidare och över bergen mot Kvikkjokk fjällstation. Det går tåg med direktbuss sombeställs via SJ.
Just Salolukotas trerättersmiddag är bästa stället att slå sig i slang med främlingar för den blyge. Samtliga gäster bokar in sig senast kl 15 samma dag och ropas upp av värdinnan för bordsplacering 17:50.
Jag vet att även Blåhammarens fjällstation i Jämtland har samma vänskapliga bordsplacering där hänsyn tas till ensamvandrare som alla visst hamnar vid ett och samma bord.
Om man söker vandringsvänner organiserar Matti Holmgren på Jokkmokksguiderna en vecka var år kallad Singel i Salto. Låter som dejtingtur men det är vänskapfärd. Sett dem flanera och tala, tänka, skratta.
PRO anordnar även vandringar för pensionärer. Det måste vara helt otroligt fyllt av djup och livskraft.