Inlägg

Guldbröllop och samtal på Saltoluokta

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Vägrallare, kriget och finsk tango…. orden omfamnade ett sekel av konsekvenser.

Bord

Guldbröllop…tänkte jag mig… strax efter middagen me de lyckliga tu. Det verkar så underbart att fira. 

De satt så tysta.. sa liksom ingenting men strålade så starkt att jag var tvungen att fråga. – Jo.. de firade.. tyst i hemlighet och all sin enkelhet, gifta i femtio år minsann.

Jag målade på servetten och skrev en dikt. Deras glädje fortplantade sig, och längtan föddes i bröstet. Så stilla bar de varandras liv. Så blygt  de skålade för kärleken.

Nöjt… eller kanske ska jag säga.. tacksamt.

Jag klippte till ett porträtt och ritade av dem. Insiprerad av deras lycka och funderade.

– Om jag blevo gift i morgon arla – friad till på toppen o upp ottan. Skred som brud till altaret med gullegubbe fin – min – äktenskapstummel o evigheten.. Då skulle jag med nöd och näppe hinna fira som de… Ett guldbröllop.

Skulle kunna hinna  före 100… Just när jag fyllt mina 95… Om nu maken min var vid liv och hälsan god, jorden låg still och vädret bestod… – Då!  Då skulle jag fira.

Ett uns av stress av allt mycket man kan o skolat. Borde och gjort. Jag var så oerhört ogift där mittemot deras frid och tacksamhet. 

Men vi delade långbord, berättelser och deras hemliga stund.

Högtidsfirandet  fick inte ropas ut och gastas. Nej, det viskades om  kärleken, turen att hittas och satsa. Om nöden, glädjen och händerna som hölls genom livets vedermödor.

Ingen av de andra runt långbordet anade…  Bara vi som satt mittemot invigdes i ceremonin. Vi satt placerades som slumpen bjöd till kvällens supé på Saltoluokta Fjällstation. 

Brasan sprakade, midnattssolen brann och vandrare stod i klungor utanför matsalen.

Fjällstationens värdinna hade ropat in oss pö om pö att sitta med dem som hon valt att placera oss invid. En vänlig  sed, långt från slutna sällskapens kyla.

Det sorlandes och  talades,  jämfördes och visades; kartor, foton eller vandrarblessyrer. En måltid med någon man aldrig mött men som nu delade hela fjällvandringen med; torrt som blött.

Vi återkom till det där med guldbröllop.

Jag skulle ju kunna hinna fira före min hundraårsdag? Om jag bara finge mig en friare imorgon kunde det faktiskt inträffa just före nittiofem; om maken min var vid liv och hälsan god. – Ja om  jorden låg still och vädret bestod!

Då skulle även jag hinna i kapp… fira segern att för evigt förenats.

Ett uns av stress grep mig av allt. Intill en kvinna i skilsmässokval och på min egen mobil ett osvar från honom som allt kretsade kring.

Det är så mycket man missar om man inte hittar rätt… så mycket man skolat, bordat och gjort.

Men…  vi fick iallafall dela bord med lyckan. Vi skålade för kärleken och talade om rallarnas väg. Om att som barn sakna familjen i Finland och att sen  som vuxen våga skapa sin egen samvaro. Att hittandet blev så viktigt. Så värdefullt.

Deras ansikten log men stillsamt som Langas vatten. Deras ögon log men mjukt som Kirkaus fjällblomster. Deras hjärtan log.. jag hörde det… men lugnt som löven i fjällbjörken borta vid bäcken.

Vi undrade ju tillslut. Frågade något extra.

Jo, nog firade de nu – sagan blev sann  – men vi fick inget säga. De ville verkligen vara i lag som vem som helst vid  fjällstugans långbord. Som de alltid levt; som vem som helst. Men vi satt där vetandes mittemot guldbröllopsparet.

De firade livet med fjälltur längs sträckan han byggt. Vägrallare var och hon styrkekvinna från Tornedalen. Han kom som  krigsbarn och hon skötte syskonflocken. De visste vad ensamhet innebär, ansvaret och att försöka fast det egentligen inte går.

–  Sköta syskonen?

– Jo det var lite svårt…

–  Krigsbarn?

– Karelen du vet …

Visste jag?

Så möttes de. Klart att de gjorde… han såg henne nog, det sa han. Han sökte, fann och vann. Livets största vinst. En människa att dela framtiden med.

De gifte sig, dansade finsk tango. – Varje lördag minsann! Ingen alkohol, bara tangons berusande toner. – Den  bästa karln, det var han av dem alla.  Kön av kvinnor ringla inför nästa dans.

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Kvinnor stod som spön i backen.  Tur en inte är svartsjuk, sa hon. Bättre kavaljer är svår att finna.

Men när det var Humpa var dansen deras.

Snabba steg, något fler än den skridande tangon. Samspel och vickning – rörelse och skratt. En knyck på nacken och  han var hennes. En liten vinkning och hon var hans.

En dans.. Blev två.. Blev fler och alla. De gick nu till PRO för att svänga. Och for hit till Stora Sjöfallet för att minnas.

En dans, blev två, blev fler och ett liv. De gick nu till PRO för att svänga och for om somrarna upp till Stora Sjöfallet för att minnas.

Bergen färgades röda… jag och väninnan såg oss om efter friare. På trappan satt en hord vandrare, alla med mobiler knapprandes i hand.

Pling!

Ingen tittade upp… men solen gick iallafall inte ner.

Hört, skrivet & målat på  Saltoluokta Fjällstation   av Malin Skinnar 

Vandringsstugor på STF

RESTIPS FÖR MINGEL VID LÅNGBORD

Saltoluokta fjällstation är ett bra basläger för den som vill vandra, mingla och njuta naturen i världsarvets Laponina utan att gå långt. Men det är även härifrån alla erfarna ger sig av ut i  vildaste Sarek.
Man reser med buss till Kebnats båtplats  via Gällivare. Från Saltoluokta kan man även ge sig av ut i Sarek eller följa ledade stigar vidare och över bergen mot Kvikkjokk fjällstation. Det går tåg med direktbuss sombeställs via SJ.
Just Salolukotas trerättersmiddag är bästa stället att slå sig i slang med främlingar för den blyge. Samtliga gäster bokar in sig senast kl 15 samma dag och ropas upp av värdinnan för bordsplacering  17:50.

Jag vet att även Blåhammarens fjällstation  i Jämtland har samma vänskapliga bordsplacering där hänsyn tas till ensamvandrare som alla visst hamnar vid ett och samma bord.
Om man söker vandringsvänner organiserar Matti HolmgrenJokkmokksguiderna  en vecka var år kallad Singel i Salto. Låter som dejtingtur men det är vänskapfärd. Sett dem flanera och tala, tänka, skratta.
PRO anordnar även vandringar för pensionärer. Det måste vara helt otroligt fyllt av djup och livskraft.

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Vandra i södra Atlasbergen – min berättarfilm

Trekking guide in the Atlas mountains
Trekking guide in the Atlas mountains

Tillit – att vara trygg med en främling

Jag tänkte under hela vandringen i Atlasbergen… Att jag skulle berätta den.. om den lågmälda vänligheten i Low Atlas. Om färgerna och skönheten.

Om Berbernas vandringsleder som det ömmaste vandrarområde jag sett o erfarit.. Så mjukt och ovanligt. Så mycket omsorg om oss för att vi skulle trivas, hitta och må bra.

Två veckor vandrade vi genom Atlasbergens skulderblad. Jag blev helt betagen av vägen. Den smala snirklande långsamma vandringen från by till by.

Genom södra Marockos decemberröda himlar gick vi, vilade och sov vi. Såg terasserna som om våren måste lysa av kärlek.  – Saffran…. Atlas guld.

Se min film ovan från vandringen.  Det är en halvmålad dagbok från bergen i syd. Jag har länge tänkt göra den och nu förbereder vi en dokumentärfilm om mitt sökande efter kvinnors sång i gränsland. Reser åter till Marocko snart igen.

Jag var helt tagen av Low Atlas. Folk var så innerliga. Berberna i bergen. Odlandes på terasser. Tror det måste vara sagolikt på våren, då när öknen blommar. Rosa, lila, gula terasser.

Åsneföraren är byns långtradare. De går på smala stigar där ingen bil kan fara. Över bergskammar genom dalar. Packade med korg och rep. Lastad med frukt och konserver. Täckta av mattor. Det knirrar. Rep mot läder.

Han hackar. Löken, tomaten, sardinen. Limpan. Säger; “akta dig frun.. för solen, spången, smutsen…” håller handen stöttar.

Unge mannen i butiken som sålt bussbiljetten till byn uppe i bergen, följer sedan själv med oss. Han ser vår ringa massäck och säger att den inte duger. Följer med oss till marknaden och fyller kartongen med kex och frukter.

Sen slår han följe till byn i bergen två timmar bort. Översätter. Lämnar över ansvaret. Vi skall få den bäste guiden med  största vanan att ledsaga ovana. Han sover sen på golvet, insvept i en pläd och reser åter nästa dag.

Det är kyligt ute. Fukten vinner över  elden.

Händer starka. Gester hjälpsamma.

Bergen vänliga, gamla och låga.

Var by har en byäldste att förhandla med. Vi satt på golvet med stora tebrickor. Röda vävda, vackra mattor. Det blir tyst inombords.. av förundran.

I de små byarna finns speciellt avsedda gästhus för vandrare.  Det är december och kalla nätter. Tjocka vävda filtar. Mjuka gluggar. Djup sömn  i Atlas svarta nätter.

På morgonen då vi vaknar – femtio kvinnor tyst väntande.  Väverskorna. På gyllene klippor ligger matta efter matta. Visar för oss. Vill handla allas mattor. Vävar jag  aldrig kunnat drömma om. Knutet vid eld och färgbad. Men som vandrare kan man inte bära med sig mer än en brosch.

Mitt hjärta slår. Väven är verkligen maten, taken och livet.  När vi  lämnat packar de ihop. Femtio kvinnor rullandes sina mattor reser sig upp.

Solen. Andningen. Hoppet.

Barnen kommer stilla. Rusande som en klase – nyfikna bakom. Sjalen.Hur knyter de dem… Örhängena. Mammor ropar.

Vi lämnar i gryning för att nalkas nästa byn i skymning. Tiden är våra fötter. Måste fram före mörkret.

– Skynda nu frun, säger vår guide när jag åter igen stannar hänförd och skådar.

Sanden speglar himmelens rosa, himmelens röda och himmelens purpur.  I fjärran tycks bergen lyfta skymningen tills vi är framme, så vi hinner nog.

Berbisk familj utanför sitt hus
Målad husfasad i Atlasbergen av södra Marocko
Filmad dagbok från vandring i Atlasbergen
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Sju blommor under kudden min

Om jag hade sju blommor
Om jag hade sju blommor
ångest vid midsommar
sju blommor under kudden
midsommarnattsdröm
en serie om kärlekslängtan
puss puss-serie
midsommarnatt
missmod på midsommar
drömma om kärleken allena
serie om kärlekslängtan av Malin Skinnar
drömma om kärleken allena
Om jag hade sju blommor

Sju blommor under kudden på midsommar

Tänk om jag hade sju blommor. Då skulle jag iallafall få drömma om min blivande. Men tänk om jag plockat fel blommor.

Det verkar roligt att bli kär. Asroligt. Men är det fel blommor så är det. Jävligt synd i så fall.

Tecknad serie av Malin Skinnar

De man drömt om men inte fått

Musiker spelar och friar på bädden för brud

passionerade forskare med höghatt

Kvinna beundrar man som spelar

Jag vill berätta om livet.
Om det minimalistiska steget.
Min nuvaro.
Existensen i skiftesepoken.

Om platsen på liten yta
där rymden råder och möjligheter planteras.

Jag har ju slängt allt jag äger för jag levt
så in i norden länge att det inte gick
att röra sig bland alla skatter.

Mitt skelett blev långt med.
Utrymmet räckte inte till.
Huvud bland raketer och vintergata.
Kroppen lång av tid men vig.
Kan böja mig och kyssa friare.
Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren.

Det är så konstigt,
ty när man är liten och ny
tror man livet blir trängre av tiden.
Men det är bara förhållningen som snärjer.
Man måste helt enkelt in i ny rymdstass
för att nå dit man vill.

En bra sak med skiftestid är att man kan få
gamla avdankade rockmusiker
att förälska sig i en och stanna.
Såna man drömt om men inte fått.
Nu står de där med gitarren i dörren,
glittrar å weilar.

Eller nobelpristagarna.

De passionerade forskarna med höghatt.
Man måste kommit upp sig i åren
för att hitta de prisade.

Tyvärr kan jag dock varken ta forskare med höghatt
eller stjärnor med gitarr för min boning är så himla liten.

Musiker spelar och friar på bädden för brud

Friaren på bädden, teckning av Malin Skinnar

Vi är en flock med telefonen som bibel.

Man måste helt enkelt in i ny rymdstass för att nå dit man vill.

Vilka saker ska jag behålla?

En bra sak med skiftestid är att man kan få gamla avdankade rockmusiker …

Kärleksbrunst.

Nu står de där med gitarren i dörren, glittrar å weilar.

Hela nätterna lyser mobiltelefonen över ensamma hjärtans bäddar.

Man måste kommit upp sig i åren för att hitta de prisade …

Blyertsteckning i görande.

Huvud bland raketer och vintergata …

Mannen älskar sin kvinna. Kvinnan älskar sin man. Frid.

Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren …

It was nice in paradise.

Kroppen lång av tid men vig – kan böja mig och kyssa mina friare.

Måste hitta mig en liten man med hög hatt.

Alla bilder målade under tråna, längtan och passionerad förväntan. Konsttryck går att beställa via min PLATTA PAKETBUTIK .

Malin Storyteller Logo

Toni Holgersson på Världens Minsta Kulturhus

malinstoryteller.com blogvlog

vloggbloggad långfilm om trettioårig vänskap Poeten, musikern, skalden, artisten, och själsöppnaren. Alla verkar ha en helt egen Toni Holgersson. En egen relation som ömt värnas om för att få ännu en sång sjungen. Vi är många som vill höra de sjungna berättelserna på det viset som bara Toni få dem att låta. I lördags kom […]