Kris och beredskap – det kontantlösa samhället

Liten Yta Stor Rymd

I hela Europa vet man vad det betyder då maten tar slut, då gränser ändras, regimer söndrar och individen står och faller med turen att överleva eller inte. Att  avskaffa jordbrukare, hantverkare och kontanter och tro att digitaliseringen är en grundform för framgång är jätte konstigt.

Jag är minimalist och digital nomad, men det går bara för att jag inte måste producera verklighet. Verklighet kräver utrymme och strävsam vardag. Jag trodde aldrig jag skulle skriva om kris och beredskap, men så blev det. Liten Yta Stor Rymd är mitt måtto, men det kräver förutseende och ganska stor noggrannhet annars blir det bök med onödigt bestyr.

Illustrationer och text Malin Skinnar 

Kriser kommer och kriser går, livet ändras men världen består. Hur det blir när allt gnisslar kan bero på hur förutseende man varit. Det kan i vissa lägen hjälpa.

Som vandrare och resenär tänker jag på allt. Man måste det annars står man sig slätt och får vända hem efter minsta blessyr.

Men hur kan ett helt land  vilja digitalisera allt och dessutom en stor grupp propagera för kontantlöst samhälle? Kontanter är ett avtal för att slippa byteshandel och själv kunna värdera varor och tjänster. För att slippa sälja sig själv. En mellanhand så det inte blir ur hand i mun.

Men symbolen för värde får inte vara kopplad till institutioner som inventerar varje steg vi tar. Då kliver vi rakt in i det som nästan hela världen kämpat sig ur… kontroll och övermakt.

Vi kommer  stå där med   digitaliserade institutioner utan djur, gårdar och jordbrukare. Utan renskötare,  utan fiskare och utan människor som kan rodda dagen oavsett väder och vind.

Vi kommer va först med ett kontantlöst samhälle och först med en hyperdigitaliserad generation som inte rört sig mer än i huvudet på sina första 20 år.

Och först med att se konsekvenserna.

Hur kunde frihet, välfärd och fred leda till så mycket lättja och verklighetsfrånvaro?

Vi kommer stå där när elen försvinner i glappet mellan november – december och se hur måsarna flaxar runt grillen.. den stängda.

När lastskepp inte kan lägga till för styrsystemet är ur led. Då inte bara maskmedel är slut på apoteken som nu utan det mesta.

Då inget går att handla trots kort och dosa.

Då ingen nås för telefoner inte fungerar och få inte ens kan någons nummer när väl speciallinje upprättas.

Är på Arlanda. Går av flyg mellan olika länder. Ska in via Stockholm med tunnelbanan och sen vidare med båten till Estland.

Vid utgången ska jag betala och mitt SL-kort är fyllt men jag måste köpa utgångsbiljett och det går ej via SL-kortet. 

Vill handla kontant  – mitt visakort är skadat.

Det går inte – man  får inte.

De har råd på flygplatsen att ha fyra personer som igen och igen säger;

No cash – only card.

Jag måste springa till Pressbyrån för att handla biljett kontant. Pressbyrån accepterar  sedlar. 

Bryter mig in med tunga väskor förbi choklad, bananer och mammor med hett kaffe.  Springer åter.

– Varför får ni inte ta kontanter?

– Säkerheten, vi får inte hantera pengar.

Pressbyrån får. Ensam flicka i jumper inbakad i handelsbod. Inte fyra personer bakom öppen disk vid utgången.

Efter mig kommer man från London;

– No cash…

Sen en från Indien;

– No cash…

Sen äldre kvinna från Sveg;

– Näpp bara kort!

Jag missar pendeln jag tänkt mig och senare båten. Men vad gör väl det … Att pengar inte går att betala för när allt skall vara effektivt är väl något man bara får tåla… eller?

När ofärdsår kommer. Vad handlar vi då med, alla ni som framför kontantlöst.

Det är redovisningsmässigt billigare att låta alla transaktioner vara digitala. Men beredskapsmässigt? Ska man inte ordna så en kris inte blir kaos? Det är väl det som kallas att ha beredskap?

Vad är värdet eller hårdvalutan mellan tvenne storstadsbor – eller mellan två digitala nomader?

Blir det bara de starkare som klarar kris med elavbrott; muskler, maffia och mördare …

Om kontanter utesluts som bytescheck blir det undre världar som får makten på första dagen.

Det gick inte att köpa kaffe på planet ens för mynt. Oviktigt med dock. Min sedel på reston var även där ett bestyr att växla. Så jag hade tre krångel med kontanter på en eftermiddag.

Och jag är absolut kortbrukare annars. Gillar det enkla, snabba. Vet inte ens  hur kontanter ser ut efter nya kommit. Men igår när kortet inte fungerade var det för påtagligt att ingen vill hantera pengar nånstans. Och tillslut finns inga smidiga system för hanterbar, verklig kosing.

Det är konstigt att få talar om faran med vad som sker då  värdehandlingar som kontanter inte längre ska finnas när nästan ingen i stadsmiljö har något att byta med. I kris alltså.

Inte finns det mat och takproducenter som har nytta av digitala koder?

Som om livet går på räls.. som om inget kan hända trots att allt som kan hända redan finns bevis för att det hänt…  Att hela samfund lätt slåss ut på några dagar..

Jag talar inte om kontrollen nu. Men borde vi nog tala om för inget digitalt är fritt. Allt vi handlar registreras och inventeras i förtroende med bankens/utdelarens säkerhetssystem.

 Inte gör det något…

– En glass eller en banan?

– Var var du? Vad heter du? Vem är du?

Vi måste verkligen lita på storebror staten men vem är staten? Är alltid staten alltid den vi valt? Vem är vi?

Eller.. är det inte viktigt att alla får handla anonymt vad de vill? Är inte det viktigt? Handla tjänster av vem vi vill, information, media, varor.

Det är inte länge sen alla våra grannländer hade folkfördrivningar, massaker. Även  inbördeskrig.

Vi var med i detta men vi var en tyst leverantör, utvisare och transportör som märkligt nog kallades neutral.

Vad händer om en viss grupp inte får understödjas ekonomiskt. Att byteshandel är så kontrollerad att individen själv inte får handla hur den vill. Det måste väl vara en livsviktig rättighet som människa i ett civiliserat system? Att  individen kan handla mot övermakten okontrollerat.

Ett kontantlöst samhälle ger vi vissa rätt att kontrollera andras möjlighet att föda sig. Det blir ett kontrollsamhälle. Kontroll. Bra om kontrollanten tycker samma sak.

Handel ger mat och tak. Överenskommelsen utöver byteshandel är valuta. Staten tillhandahåller bytesvalörer. Människan och individen är livsviktig när staten ges befogenhet att kontrollera allt.

Den som kan bromsa och sätta sig emot kan vara den som vänder vansinne i sista sekunden. Att den enskilda människan är fri att tänka, yttra sig och handla är det som ger många aspekter på förändringar och beslut.

Frihet ger möjligheter för många att påverka vad massan beslutat. Massan måste alltid ifrågasättas i en demokrati för att säkra just kontrollen av beslutens relevans.

Jag ser även en annan sorglig konsekvens av digital valuta som enda transaktion i samhället. De som halkat utanför eller aldrig kommit in. De som lämnar straff eller har tunga skulder har svårt att få ett bostadskontrakt igen och knappt är betrodda ett betalkort.

Hur ska de klara sig? De måste ordna så de kan klara sig och dom kommer ordna så de klarar sig. Om man marginaliserar hela grupper stigmatiserar man dem som behöver mest hjälp av samhället att komma på fötter igen.

Förr kunde människor med vilda sinnen, otur eller  sargade hjärtan orka ta dagshugg för penning i kuvert till mat mat för dagen.

Men nu är det helt omöjligt.

Ansvar för en arbetsgivare att satsa på den med vaga referenser är orimligt och kontanta betalningar finns nästan bara i svartjobb. Och dessa jobb är så många människors överlevnad.

Äta bör man annars dör man. Eller hur?

Vad ordnar man då när ens enda chans att försörja sig försvinner? Det måste iallafall vara bästa energi till skuggsamhällen oavsett vad lag och vän av ordning tycker.

Alla kommer försöka klara sig. Människans drift är överlevnad. Endast de med chansen till socialbidrag och antidepressiva sitter kanske paralyserat väntande. Men resten?

Dom botar med det som dövar. Det som dövar förblindar, det som förblindar sargar.

Hunger är vår arvedel… vårt hjärtas skri i världen…

Det är dyrt att leva frisk. Och som sökande bedövning ännu dyrare.

Helt omöjligt.

Historielöst går vi vidare med telefonen i fickan som om ingenting någonsin hänt.

Vi rör vid skärmen oftare än en annan människa och aldrig planterar vi ett frö.

Så fort gick det.

Ladorna är definitivt tomma och unga lockas till helt osynliga utbildningar som står och faller med energi.

Så fort vi blev digitaliserade så var minimaliseringen  ett självändamål och effektiviseringen en religion helt på bekostnad av allas säkerhet.

Som  att lita till vinden på båt utan paddel. Som att vandra över soligt kalfjäll utan jacka i bagaget.  Som att skriva utan backup.  Ok, jag vet min liknelser är mesiga. Men då enkelt är det.

Det är enklare att leva lätt men bygger helt på tur.

Att vara förutseende kräver viss omsorg. Kanske lite tyngre, lite mer tidskrävande och dyrare. Men förmodligen hållbart för det samhälle man tror sig värna om.

Vi har ej så många liv. Den som ser om sitt hus kanske klarar sig men den utan får vända kappan efter vinden och lyda den som styr för dagen.

Inget samhälle fungerar med önsketänkande vare sig det är religiöst samordnat eller demokratiskt om man inte ger folk chans till driften att överleva, för då ordnar människan det själv.

Det är det som det innebära att leva. Att vara människa.

Vi kan tycka vad vi vill men syvende och sist är det hunger som styr och söndrar.

Vi har flyttat in i paradiset trots att klotet snurrar kallt i världsalltet. Ingen tror den  gemensamma världshistorien angår oss, att verkligt hantverk har substans och måste läras med händerna, att nån sorts självhushållning eller hushållning överhuvudtaget handlar om just vad ordet säger; hushållning.

Ganska sorgligt resultat på ett  enastående framgångssekel.

Må alla lycka till  i nästa epok –  som bygger teori och på tur  utan konkret beredskap.

Illustrationer och text Malin Skinnar