Inlägg

Förstår Sverige utifrån Europa

Swedish folkmusic

LÅNG BERÄTTELSE OM NORDEN, EUROPA OCH DIGITALA NATIONER

Det stora Europaskiftet & jag 

Illustration & Text Malin Skinnar 

Grannländer, gränsland och traditioner

Utveckling är inte bara revolutioner och hashtags. Det är långsamma processer som bygger på gemensamma förtroenden.  Vägarna finns redan.

De är livsviktiga för miljö, ekonomi och beskydd av flyktingar. Men även för handel, kultur och nya innovationer. 

Digital nomad

SEARCHING FOR THE WOMEN’s BLUES

Jag är en folklivsskildrande berättare och konstnär. Detta är ingen uttänkt plan utan ett skrå jag kanske kan säga mig likna.

Under många år har jag skildrat kvinnors sång i gränsland. Gummors sång.  Jag reser oftast till gränser för där har kulturyttringarna hög densitet.

Liv sjuder under ytan…

Som mönster, speciella ritualer eller ofta sång. Minsta ljus får dolda skott att spira.

I mitt sökande efter sångklanger halkar jag alltid in i traditionellt firande. Det är som om högtiderna länkar samman vardagens slit till en fortsättning och ger vardagen mening.

De som lever ur hand i mun som självhushållare gör – bor i en  årscirkel av återkomster.

Man firar inte framgång utan nog egentligen gemenskap och glädje över det som  härbärgerats. En existensens zen.

Rumänien

SJÄLVHUSHÅLLARNA RUSAR FÖR ATT HINNA

Kanske har jag förstått mer av ritualernas samhällsbärande betydelser på mina färder i öst och via dem Sveriges.

Traditioner stadgar vardagen i många länder. Ibland tänker jag att det ger själva slitet en mening, saknaden en form och fortsättningen ett hoppfullt ljus.

Just traditioner omkring sång och mat  är lätt att knyta an till högtider, eftersom det går att åstadkomma även om tiden saknas. Att leva som självhushållare är ingen lugn lunk. Dagen går i rasande tempo och ingen stund förfars utan att ha något för händerna.

Grisen skuttar hos bönder i Rumänien

SLAKTEN AV JULEGRISEN

I Rumänien ses grannar inför julen då offerslakt av grisen sysselsätter byn i flera dagar. Jag har sett det så många gånger nu… hur det som verkar ta mycket tid; att slakta, röka, stycka, sylta och stoppa faktiskt fyller livet med mening.

De offrar en av gårdens få grisar. Ett kärt gårdsdjur som sprungit fritt kring familjens fötter hela året. Slakten görs som den alltid gjort; värdigt, tillsammans och tacksamt. Späcket betyder näring och köttet dyrbar kost. Inget förgås. Dessutom fastar man enligt gammelortodox sed sammanlagt nästan halva delen av året och lever då veganskt – så det mesta räcker faktiskt till som gården bringar. Det äts inte så mycket kött.

-Människor i byarna hinner ses och planer skapas. Alla måste hjälpa varandra för att det skall fungera och även om bestyren är många så hinner folk prata medan de utför sina sysslor. 

De som möts utvecklas. Åsikter måste kalibreras, göranden konfereras och samarbete genomföras. Ett sorts lokalt FN eller nyföretagarcentrum. En kittel av kompetenser och viljor som kan bli en ny framtidsbrygd. 

BLÅSTRESSADE AV ÖVERFLÖD

Att skapa återkommande öar av gemensamma ritualer innefattar möten över generationer.

Alla sysslor inför högtider innebär massor av tid med varandra och erfarenhetsutbyten… en ovanlig och dyrbar umgängesform när man kommer från Sverige där alla tycks krascha i stress eller ensamhet.

Hur kunde vi bli så stressiga?

Vi har fria studier, centralvärme och generell välfärd. Som född i Sverige, inga krig i närmiljö, heller ingen svält eller översvämningsperiod med trasad infrastruktur.

Men svensken är  blåstressad… sen ganska länge… alltså långt före 90-talet. Det osociala skyndandet för att fixa, skjutsa, träna, renovera.

Finns det några  framgångsrika  samhällsbyggen i Europa… eller förlorar vi på gungorna vad vi vann på karusellerna?

HASHTAGS – DEN NYA BÖNEN

Ofta uttrycks kritik av de samhällssystem i världen, där tradition och religion inverkar på vardagen. Det sägs att ritualer hålla folk i schack och därmed kvar i lägre standard då tro på något högre  binder folket vid acceptans; Att det inte ligger på den enskilde att kunna påverka – det är traditionen som styr och den högste som ger.

Men vad är hög standard och vad kännetecknar frihet?

Att alltid vara individualist oroar kanske mer än att överlåta sig i Guds händer.

Har inte Sverige väldigt höga depressionstal och medicinbrukare? Är det hög standard?

Kan social välfärd, där samhället tagit över barnen, gammelföräldrarna och grannens väl och ve kanske blivit lika lamslående som traditionens påbud och en allt för allsmäktig Herre?

Kan vår förmåga att påverka allt med ett knapptryck bort, stressa oss till perfektion som ingen hinner uppfylla? Det räcker kanske inte med tiptopfunktioner utan ro?

Om vi nu är fullfjädrade i högan nord? Varför lyfter vi inte själva vår skimrande skrud och flyger så fritt när vi nu kan?

Nä… för vi orkar inte vara fria.

Vi gör samma saker år ut och år in, låter mammon, trend och tv styra helt utan äventyr trots försäkringar upp till tänderna.

Som en sorts  nickedockor i led, konsumerar den frigjorda människan samma  ytliga julafton, likadana tatueringar och nästan samma livsmål.

Det mest rebelliska här verkar vara bikupor på balkongen och görs något sidosteg från det vedertagna så bildas omgående en  facebokgrupp där alla samtidigt  börjar bära näverhatt.

Kanske är vår hashtag-iver den nya bönen.. så vi kan vara unika tillsammans. 

FLOCKEN STYR

Det finns konstigt nog en rebellisk frihet i det traditionsbundna. Såväl religion som folktro kan nämligen inte politiken rå på hur de är prövar; Subtila, privata uttryck särskiljer folket från övermakten och väver en tyst gemenskap.

Det är svårt att stoppa människors manifestationer för glädje och ännu svårare är att stoppa ritualer  eller åsikter som inger hopp. 

Kanske är det därför som så mycket av sprudlande folklore ännu lever kvar i öst?

I Sverige har sen århundraden kyrka och stat gått följe. Befolkningen har varit  i ett ekonomiskt ekorrhjul där kung och adel lät sig  likställdes med Gud! – Vilken andlig soppa!

Med lutheranismen avskaffades även magin.

Kanske är det magin som är den  där tredje ingrediensen i religionen som gör det hela okontrollerbar för staten…. Det som kallas Qi i asien och helige ande i gammelskrifterna eller energi hos dem som talar modernt.

Är det detta jag ser när jag kommer åter till Sverige?

– Viljan att vara lagom coolt unik,   istället för gudfruktigt redo? Flocken styr alltid och den som lever utan något större än morgondagen måste följa trenden för att inte falla ur….

Jistanes … I´m sorry…jag måste balansera detta.

Jag tror ju inte på nånting och är själv  skrattretande lik alla jag iakttar som ett  barn av vår tid.   Jag är helt präglad av vår gemensamma samtidshistoria men jag skriver för att förstå.

Det är detta jag är fylld av och frågar mig hur det kunnat bli så här som det är i Sverige… har vi trender istället för religion…. Det är ju lite unikt om man jämför oss med resten av världen. Inte fel… men anmärkningsvärt….

Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans… 

NÄT- VISIR  & TILLHÖRIGHET

De människor man inte släpper in i ett samhälle – måste vara starka i sitt utanförskap, markera sin tillhörighet med brodyr eller slägga… vida kjolar eller kanske AI.

Hu och fasa för en framtida ofärdstid….. När digitalsmarta skapare av artificiell intelligens hoppar av den mänskliga gemenskapen för att ingen verklighet behövs mer…

Kanske är det här som traditioner återknyter och gör verklighet av det som annars kan härskas…

I familjeriter är man inte mer än grannen, modern och syskonet. Alla ser en i spegling av görandet tillsammans.

Det går inte att spela cool vid matbordet inför systrar och bröder, dock fungerar kyla på nätet.. i evighet bjuder nätet skuggfigurer utrymmet utan motstånd. Så kanske är den folkloriska sociala kontrollen som folkloriska med djupt rotade traditioner en konservativ verklighetsspärr?

Man står där – utan sitt nät-visir och bara är;  i mängden av en salig blandning familj och grannar… med en och annan från  släktens ytterflank som man egentligen inte vill förknippas med.

BRINNANDE BOCKAR

I alla tider har mäktiga försökt att styra genom reformeration  eller förbud.  Finns det vilda upptåg som vi i Sverige hade med fyllebock och tiggartåg inför jul så lyfts helgonförklarad Lucia med ljus i hår.

Finns det dans som gör anspråk på morgondagen så skylls på spelemän med bockfot och djävulens inverkan utropas. Det är ingen hejd på maktens idérikedom för att få ordning på massorna.

Vi går mot döden vart vi går – och människans rädsla inför det okända, ger makt till den som inget fruktar.

Den som har det bästa anti-dödskonceptet vinner; En helig brygd, ett livselixir, god hand med gudar eller bästa genkoden…

Blir man överbevisad så finns nästa anhalt att ta till;  paradis, helvete, pärleport och skärseld. Va ska man tro när allt är så här…. 

Vi lever allt vi orkar för att dö….

SOM DU TOLKAR DÖDEN – VÄLJER DU ATT LEVA

Den syn vi har på  döden – påverkar helt hur vi väljer att leva. Och har vi inte koll på döden, så kan vi ge härligheten till våra avkommor och upplyfta vår egen roll – porträtteras eller bli ihågkomna gurus.

Som barn av min tid –  så har jag inte behov av traditioner och högtider.

Det ligger heller inte för mig som person. Jag firar inget, varken jul eller födelsedagar och klarar inte heller att skåla för nyår eller sitta still i vitt kring ett midsommarbord. Det ger mig faktiskt rysningar och förbryllning.

Men som landad på jorden fortsätter jag undersöka trender och traditioner  för att fatta vad det är vi pysslar med egentligen. 

LIV ÄR RÖRLIGT

Jag har under mina resandeår kommit in i ett mentalt men även verkligt landskap som jag saknar begrepp för.

Jag kliver runt i en har en flod men har ingen att dryfta allt med.

Den digitala folklivsskildningens tillgång till precis allt på en gång, gör intrycken brusande.  Husbilens möjligheter att ta mig dit lokaltrafiken inte går, snabb media, livesändningar och  och fred…

Det är så många detaljer jag upplevt som kräver erfarenhet för att det skall få en mening. -Inte bara åsikter.

Man måste känna varandra väl för att kunna tala om liv och död utan att samtalen låses av föreställningar om rätt och fel. Utan att de polariseras. De öppna samtalen är så viktigt för att komma vidare.

Vårt språk är ju inget annat än transformering av intryck som blir kompromissande uttryck. Det är tur att språk även kan vara ljud, bild eller adapterade stilarter så vi kan tolka varandra på fler plan än det verbala.

Det är väl därför jag målar, filmar, diktar och samtalar. För att höra bättre… och hitta andra.

Hjärnan knocklar samman av subtila ingredienser jag vill dryfta. Längtar till sammanhang där det går att tala. Ett forum av högt och lågt – nyfikenhet och kunskap blandat.  Det enda jag vet är att inget är fast… liv är rörligt… och ju fler möjligheter vi har att mötas och stötas desto lättare kommer vi passa in i varandra och rulla livet framåt…

Travelling alone and creative, illustration Malin Skinnar

STRESSEN OCH UTVECKLINGEN

Men det finns tillfällen när allt liksom lossnar. När någon från en annan plattform hittar pusselbitar i mitt sökande och jag i hens.  Då blir samtalen som bevattning, näring och ljus och alla delar faller på plats.

Jag har några sådana bekanta. En programmerare som ser livet ur kodens perspektiv, en mekaniker som analyserar ur kuggens drift och en krigsforskare som måste lyfta upp i ljus det som smärtar. Alla deras iakttagelser meningar sitter samman fast på olika vis för jag är nu full av småbitar och måste hitta in från annat håll.

Jag färdas mellan stad och bygd.  Känner igen allt men kan inte beskriva vad jag upplever…

Jag bara känner väldigt starkt att det finns fragmenten av allt det som jag möter som bara ligger kvar som fragment i Sverige och har något med den skyhöga stressen här att göra…

Malin Skinnar and Samfira Filip, Cupseni, Romania

KULTUR ÄR HUR MAN ODLAR SIN TANKE

De platser jag oftast är på i Europa är Bulgarien, Rumänien Estland, Lettland, Finland och Sápmi, ja hela Nordkalotten.

Alltid rör jag mig i gränsland där folkets vilja att uttrycka sig oftast tar sig kulturella vägar. När  gränser förskjuts fram och åter måste människor tystna. Det blir så…för överlevnadens skull.. men det sjuder under ytan… liv.

Ingen grupp är homogen.

Vid gränsdragningar delas alltid älskade, familjer, syskon, vänner som  kommer behöva välja givare för sin överlevnad.. och man vet inte vem som tycker vad. Lågmäldhet betyder mat på bordet ofta.

Den som strider eller bubblar faller.

Endast i mättnad är människan fri. I hunger göt hon vad hon kan för att klara dagen.

Det är det som är kultur…. Inte rött och blått, fint och fult..

Det är hur man hanterar dagen och odlar sin tanke… Det är intrycket som blir utryck och efter hand en stam en krona som bär frukt och nya frön… Vart de flyger vet ingen…

SELFIES ELLER BRODERADE SJALETTER

Där tystnad råder växer annat… ringlande rankor av betydelse som man vid första anblicken kanske inte förstår. Det som överbrygger tystnad kan vara gemensamma traditioner.. en stång som reses.. ett bröd, en sång en dans…

Tänker ofta på det… att välkomnas till ett land handlar inte om att anpassa det som redan finns efter de nykomna – utan tvärtom bjuda in och dela med sig av redan inrotat.

Då bildas en matta att kliva på… och på mattan kan andra knixar tas… kanske läggs ett galant steg till, en förtrollande färg, eller förförisk stämma. Dynamisk folklore är det enda som överlever… låst, museal folkkultur dör med ekonomin att bespara och förvara.

Människan är i sig en egen spridare av sitt kulturarv. Och det kan ingen ändra på… det kommer alltid slå igenom… märkligt nog.. Människor vill guppa, gunga röra sig i ett stim av färg och form, eller strikt ryta i led.. men de trista leden dör med härföraren.. de små girlangernas, och ornamentens toner består… blommar ut och finns med oss hela tiden…

Tillsammans verkar människan gilla att verka…  som kurbitser slingrande in i framtiden..

Nu ska alla selfa sig och gilla. Men vi kunde lika gärna burit brodyr och krona.

Var tid har sin folklore. Nu är det hashtaggens tidevarv.

DEN UNDERLIGGANDE TONEN

Det folk som lever  i gränsland, har alltid tvingats anpassa sig. Men ingen människa lever utan uttryck. Det inre bubblar alltid fram. Sjuder, kokar kanske exploderar i generationer längre fram.

I gränsland har kulturen hög densitet.

Är det inte religionsskifte så är det språkförändringar. Eller så förväntas det att  man plötsligt ska vara lojal mot ny regim.

Ett gränsland har  lika många påbud som förbud att följa och jag har märkt att i sången samlas allt det där osagda –  och det är där jag söker mina berättelser. Via klangen.

Alltså inte orden.. utan via klangen.

Det hörs mer hur man sjunger än vad man sjunger om…

Den sjungande sköldens övertoner… de tränger sinom tid igenom allt.

My mobile stage.

SAMTIDEN

Jag visste inte då jag gav mig av från Sverige att det är utomlands jag lär mig om mitt hemland. Att det är där jag får syn på det vi hemma tar för givet. Att jag och många med mig är förblindande av vår egen spegling av världen.

Det är via grannländerna Finland, Estland, Lettland, Grönland, Färöarna, Island, Danmark och Norge som jag hör Sverige.

Och det är via Rumänien eller  Bulgarien jag lär mig om gammelnordiska traditioner som glömts, stöpts om och liksom finns som märkliga rester här hemma.

Och det är när jag färdas jag förbluffas  jag över hur lite Sverige hinner med sina grannar. Hur lite gemene man vet om länderna nästgårds och hur mycket de tar del av information om Sverige. Missvisande eller ej.. men dock.

Vi värdesätter samhällen runt om oss så ringa att pressen knappt har råd med  fokuserad bevakning av ens Finland trots svenskspråkig befolkning i landet.

Och när hörde ni senast initierade nyheter från Estland eller om Grönlands mångsidiga kamp för framtiden?

Vi har friheten att vidga våra perspektiv men till och med den fria pressen väljer filterbubblande facebook som nyhetsgivare. Och alla användare stöttar processen  bara genom att vara kvar på plattformen.

Det är inte bra.

SOCIAL MEDIA OCH OMVÄRLDEN

Det är så mycket som händer utanför Sverige och det känns viktigt att känna till.

Ofta långsamma kanske inte så bombastiska processer men noggranna. Precis som i Sverige har den unga generationen i hela EU haft möjlighet att utbilda sig och under fredstid chans att hämta andan. Det finns lika många unga, kreativa politiker som Sverige och kraftiga rörelser som media inte skildrar.

Samma diskussioner som hos oss med med andra erfarenheter.

Det finns många översvallande FB-åsikter där lösryckta händelser rådbråkas.

Allt vårt gillande och bläddrande på fb  katalogiseras och slussas ut i lagom portionerade åsiktsbubblor i våra fb-flöden. Det blir behagligt att scrolla för det vi ser är vad vi själva valt att gilla… En filtrerad åsiktsbubbla.

Därefter är det lätt att  tro mer på vår lilla kompis-klan eftersom allt i flödet tyder på att det mesta handlar om oss själva och det vi tror på. Facebook gör världen lite bekvämare och reklam läggs bäst ut där konsumenten vill beta upplevelser…..

Att facebook överhuvudtaget slagit sina tekniska klor över hela världens privatliv är galet.

Det är det farliga med låtsas-social media….

Om jag hade sju blommor

PEKBOKSFÄLLAN

Folk bråkar bakom skärmar och tror på den egna tesen eftersom den hela tiden förstärks via facebooks algoritmer – alltså organiserad data som förstärker vad vi  ser i vårt flöde.

Det är ju inte bara dom som debatterar åsikter som registreras av facebook, utan alla som vilar tillräckligt länge på vissa inlägg, konverserar i närheten av appen  – eller lajkar oförargerliga sajter.

Allt kommer sen åter som en skräddarsydd rekyl från facebook som snärjer oss att läsa det som oss behagar med invävd styrning mot den som betalat.

– Det behövs verkligen akut mer verklighet! Gärna konflikter med grannar och släktingar som man måste stå ut med och till syvende och sist komma överens med. Fler bråkiga släktfejder och mer tjäbbel i trappuppgången.

För det enda som leder samhället framåt är konflikter med dem vi är beroende av.

Vy över stockholm från husbilsfönster med dator

DIGITAL SAMHÄLLSKUNSKAP

Dagens Analys som jag alltid läser skriver följande: “En undersökning från 2016 visar att Facebook har i snitt 29.000 datapunkter för var och en av sina användare. All  data hanteras genom AI som kan dra extremt detaljerade slutsatser. Facebook samlar in till och med in data från personer som inte har ett konto hos Facebook.”

För mig är det självklart att avsluta facebook och jag hoppas riktiga mediaproducenter gör detsamma. Internet är en otroligt möjlighet men vi gullar med  hajar och lägger vårt privatliv i händerna på skrupelfria pirater.

En reporter kommenterade mitt beslut med att “Du kan väl inte gå emot hela världen Malin, du som har alla kunder och läsare på Facebook?

– Klart jag kan.

Om alla frihetskämpar före oss visste hur vi slarvar bort vår dyrbara frihet och den unika möjligheten till världsutveckling vi nu har, så  hade de spytt oss i ögonen…

Lyssna även på Digital Samhällskunskap via Podcasten Digitalsamtal så lär man sig saker i bara farten! Utvecklingen går så snabbt nu så ingen hinner uppdatera sig. Viktigt att hålla sig informerad så bra det går så man vet vilken stig man är inne på.

KONTAKTER I VERKLIGHETEN

Liv är att tycka olika och via beroende av varandra tvingas att försöka förstå andra sidan, jämka och återskapa möjligt samförstånd.

Jag känner mig upprörd som en gammal gubbe från Föreningen Norden.

Kanske är det bara dem som genomlevt fattigdom eller kalla krigets dagar som tänker på hur fantastiskt det är med  kontaktskapande. Att ha kunskap om sin nära omgivning är inte bara utvecklande och roligt utan även fredsbevarande.

UTVECKLING ÄR INTE BARA REVOLUTIONER OCH HASHTAGS

Och nu har vi något ännu större än freden att bevara…. själva jordklotet. Samarbete innebär allt för att det ska fungera. Det räcker inte att sopsortera.

– Vi måste kommunicera, inte bara demonstrera. 

När jag var liten omnämndes Norden som samling hela tiden. Men gränserna var skarpa. Vandringskartor längs med Kungsleden visade blankt på andra sidan gränsen när vi vandrade i Jämtland eller nära Riksgränsen.  Och aldrig fanns samspråk i vår public service.

Tack vare öppna arbetsgränser, snitsiga tv-serier från Norge och Danmark och en folkkär Skavlan har folk äntligen vant sig vid nordiska dialekter och unga rör sig obehindrat mellan länderna.

Norge valde att inte gå med i EU då oljan gav dem ekonomiska möjligheter att stå utanför men det kändes konstigt att närmsta granne valde ett annat ekonomiskt system när geografin var exakt på samma breddgrad. Nu när miljön kräver hänsyn och närmiljö-producerat för att skona världen hade den gamla sammanslutningen Norden fyllt en viktig roll.

Jag vet att folk inte bryr sig varken om vänorter eller gamla organisationer som Föreningen Norden.  Men de finns ännu kvar och möjliggör kreativa eller diplomatiska möten.

Vi vet aldrig när vi behöver hjälpa eller hjälpas igen. Alla som genomlevt krigen vet att vänorter och samarbeten kan vara livhanken i kris. Vi tror inte på konflikter så alltså finns de inte… Men gamla traditionella samarbeten är lika viktiga som ungas revolter för att få med tungrodda konsortsier på rätt kurs för miljön tex.  – För livet….

Utveckling är inte bara revolutioner och hashtags. Det är långsamma processer som bygger på gemensamma förtroenden och vägarna finns redan. De är livsviktiga för miljö, ekonomi och beskydd av flyktingar. Men även för handel, kultur och nya innovationer. 

With a mobile stage through Europe

ÄR DU FÖDD EFTER 90?

I öst är det en stor skillnad på dem som växt upp före eller efter 90. Det faktumet står jag inför varenda dag. Men jag inser att detsamma gäller Sverige.

Jag är ständigt förvånad över det högutbildade, välinformerade Sverige som fixar och donar men inte hinner med att bygga upp stabila relationer med länder omkring sig.

Utvecklingen går så fort överallt och även på hemmaplan är det mesta annorlunda efter 90-talet.

Norge blev rika på laxexport och olja och vi jobbar på deras sjukhus. Det vore obegripligt på åttiotalet. Och Oslo City är snyggt och coolt, mixat med en utpräglad friluftskultur där folk går hem med turskidorna på axeln samtidigt som nattfolket går ut.

Det var inte alls så innan….

Ni som är födda efter det stora Europaskiftet vet kanske inte hur danskar och norrmän en gång tittade på svensk TV och att det var i Sverige som den höga standarden fanns.

Ingen svensk skulle drömma om att söka jobb i grannländerna .. det var tvärtom.

SVINDYRT ATT FIKA

Och Danmark; dit vi turade med båtar fram till Öresundsbron byggdes – där standarden var låg, livet  billigt och mysigt – är nu arbetsplats för svenskar som jobbar i danska butiker. Om alla debatter och strider som föregick brobygget och dess miljökonsekvenser finns nästan ingen ung som känner till.

Malmö –  Köpenhamn fick benämningen Öresundsregionen och gränser skulle bära istället för att sära. Sen påverkades hela världen av Mellanöstern och passkontroller bromsade flödet.

Det är intressant att se hur många händelser som påverkar utveckling och samhällsbyggen som knappt gick att föreställa sig då på åttiotalet när brodebatten var som handgranater vänner emellan. Mycket explosivt.

Och det är nyss…

När jag flyttade till Malmö -87 för att komma närmre folklivsarkivet i Köpenhamn  så fanns bara två cafeér öppna på söndagar. Och det var svindyrt att fika…

Malmö var som en brummande blåshåla med industrier och stora boulevarder. Jag flyttade dit för det kändes exotiskt långt borta. Lite som Grönland faktiskt dit jag var på väg och liknade fabrikskvarteren i Östberlin…

Nu hittar jag inte längre mellan stora glaspalats och utbyggda pirar…

INTE FORSKARE & JOURNALIST

Nåväl.. traditioner är inte det jag sökte där jag började berätta. Jag struntar  i ritualer personligen. Jag började skildra Europa via  gummors sång…  och hos gummor finns det traditioner så jag blev ganska haj på det där…

Och hur länder sköter om sina grannar var inte heller något jag hade tänkt mig när jag började berättade om sorgetradition och livskraft i ett sargat Europa. Men så blev det…

Mitt berättande är nog som ett kall, jag är inte forskare eller journalist. Jag är bara häpen över sammanhang och vedertagna beskrivningar.

Jag skildrar för att förstå min plats på jorden, kanske lite min tid i universum men mest min roll som medmänniska.

Det är faktiskt som om en inlandsis kalvar i huvudet av information, upphettad av alla möten längs vägen. 

Inget är som vi trott längre…

Malin Skinnar utvecklar husbilen till ett mobilt kontor och rullande kulturhus

DIGITAL NOMAD I TALLINN

Och öster ut då?

Snart tror jag att vi kommer söka jobb som biträden i Estland. Kanske inte vad du tänkt dig? Esterna flyttar hem igen från flera års arbete ute i Europa.

Det är högutbildade entreprenörer som återvänder hem – vana att ta i och slutföra själva utan gnäll och hopp om bidrag. De kommer åter till en internationell handelsstad som heter Tallinn även kallad Reval eller Räffle (!)på svenska.   

Där är vackrare än på de flesta ställen i Europa och Estland är faktiskt världens första digitala nation och ledande mötespunkt för digitala nomadermed E-Residency.

Jag har med mitt företag i Estland och på EU-kontorets fik är det högkreativt och internationellt.

Känner mig ofta som en lantlolla i en hypersnabb stadsutveckling.

De unga esterna är flinka slitvargar och väldigt drivna.  Jag tänker ofta på att det är sån tur jag får vara med om det här…

Det är faktiskt helt otroligt.

En helt ny samhällsutveckling. 

Jag färdas via Europas gränser. Stannar. Lyssnar till samtal i hotellens lobbys. Ser på kartor och namnskiften. Hör om försvunna folk och utdöende dialekter. Möter barn ur äktenskap över religioner, länder och epoker. Stannar och undrar i det som kallats “ingenmansland” – ser övergivna odlingar och brunnar.

Övergivna.

Kommer till städer med helt ny stass. Oigenkännbara stadskärnor och förorter. Jag har hittat fantastiska världar via facebooks rika nätverkande (ja det som är bra med fb är magnifikt) och nått in i lokala sammanhang på ett kick.

Jag går ständigt omkring med en inre dialog och önskar jag hade en hord kunniga med mig. Huvudet frågar sig så många saker och utmattad hoppas jag på att förstå lite mer.

Min färd blev en samhällsskildring, en social interaktion med verkligheten, fast jag bara hade tänkt mig att sjunga med små gummor i gränsland.

Bara sjunga, måla  och skratta.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist