Inlägg

Jag bor i en skolbänk

röd sardinföepackning med konungabild
Skolbänken

Visioner på husbilens lilla yta ger hjärnan rymd.  Nu plötsligt kan jag snabbt anpassa mig för att föra drömmar i hamn eller ut på okänd mark. Kabyssen i husbilen är faktiskt som en skolbänk. Hon känns så bilkroppen.  Kompakt och full av papper.  Mysigt fyrkantig puttrar hon fram,  full av papper och plast som gör håret elektriskt. Min husbil bär en nog en själ och nu låter hon mig pyssla på sitt lock.

Det är som om jag bor i en skolbänk. Minns ni? Bänkpapper, locket man lutade på pannan, ljudet då det slog igen. Förväntan. Terminsstarten, doften. Radergummin. Rosa eller gröna. Gråvita. Plast och papper. Kungakronor och katter. Bilar. Pennfack, pennvässare linjal. 30 cm.  Tittade på den där linjalen hela dagarna. Som min bil. Den är full av fasta format. Och möjligheter, husbilens lilla yta

Liten Yta Stor Rymd

image image image image image image image

Allt i husbilen blir som att leka hus och hem.

mackrill och sardiner i husbilen

Minns exakt hur långt 30 cm är och hur jag grubblade på vilket årtal som skulle bringa mig min 30-årsdag och om det var kopplat till linjalen.  Sen bet jag på blyertspennan och förgiftades förmodligen så farligt som bly tycks vara. Varje dag.  Evigt långt bort. Liv och framtid. Historia och pyramider. Stearinljus. Lucia. Glitter och sångpapper i bänken. Som nu i min bil. Glitter och sångpapper.

Inte glömma lucianattlinnet. Hette det så? Nattlinne?  Frågachans-lappen man inte vågade ge. Då var drömmarna stora, styrfart stark och visioner väldiga trots liten yta. Precis som nu. Jag känner igen det!

Undrar vad det är dom egentligen gör att min husbil känns som en skolbänk förutom att den är liten och ska plockas och röjas i jämt. Kläs och skyddas. Det är tydlig likhet med en låda själva stuvandet men  det är något annat.

Tror jag vet vad det är.  Jag bebor min dröm. En möjlighet. Jag har dator och ritblock, kartor och väska. Får inte plats med mer. Jag skapar här. Hela bilen är en berättarboning, en farkost, en lyckostuga. Det är här jag kan blogga, författa, måla, resa, mötas, dra mig undan. En yta för skapande och kunskap. Compact living med stor rymd gör visioner smidiga.

Grön mat i husbilen

Känner en djup inre harmoni. Som om jag kom på knepet. Att man kan vara mobil, vetgirig o fokuserad. Att precis som på höstterminens första dag fylla skolväskan med förväntan! Mitt liv är min fröken. Vi får se vad hon säger i morgon …

Kokar grön mat denna veckan och får äta det som finns på hyllan. Sardiner i vackra prassliga konservförpackningar.  Tänk att någon har designat dessa fina, sardinburkar! Fickplutor med silverfisk och chili. De heter stora namn och står på undanskymda hyllor.  Har kung och havsfruar eller bistra sjömän på etiketten.

Egentligen är det bara sardinburken som halkat efter hela matindustrins lätta eller produktvisande design. De ser ut som smycken på min hylla. Viktiga och livsansvariga. Stoppar en i fickan och en gaffel. Bryggan, iPad och vatten. Jobba.

Denna vecka blir det bara salta fiskar med gröna sköna kvistar till frukost, lunch o middag. Målarfokus! Vaggvisebokens sista bilder ska färdigställas. Inget får störa. Jobbar utan paus. Det är så jag fungerar. Hinner inte handla och hämta nya intryck. In i skolbänken och verkställ drömmar.

röd sardinföepackning med konungabild

Lite ensidig kost kanske men jag skall inte gnaga blyertspenna så det är nog hälsomässigt ok.

Kontor i husbilen med digitala ritbord.

MÅLA SÅNGBOK OCH LYSSNA

Kvinna flyger genom luften. Teckning

hur lyssnar man med sina händer

Jag trivs med valet av bostad och ateljé. En husbil. Detta är precis vad jag behöver för att klara skapandet oavsett plats. Jag tar min bil. Fyller kyl med nyttigheter och lämnar allt som kan störa. Sen totalfokus. Just nu illustrerar jag en sångbok till Desiree Saarela som man kan se på Lördagsbloggen från miniscenen i husbilen! Att måla sånger är för mig som att simma. Blunda och simma. Jag kan inte riktigt styra. Bilder sker, blir till och väljer själva sin utformning. Små gestalter dyker upp och byter skepnad, studsar runt och försvinner.

Malin framför egna konsttryck

Denna gång var jag tvungen att fokusera mitt skapande då hela projektet behövde slutföras trots att min hand ömmade. Det var spännande. Läskigt, totalpressande och underbart. Allt på en gång. Fick lyssna så fokuserat att jag knappt hade tid att sova. Men det klarades!

Kika gärna på videon från arbetet hos grafiker Erica!

Förunderligt var gång när ett rum plötsligt finns där …

Teckning av klänning hängande över röd pinnstol i stenrum

När jag målar försvinner världen. Fastnar i timmar ritandes. På gott o ont. Blir en del av bilden. Det är en märklig magi. Att kunna skapa världar. Hitta på stämningar. Göra liv. Men det tar sin tid. Tar bort verkligheten. Det gäller att ha balans mellan skapandet och det som finns. Men var gång jag hittar en ny värld är det som när jag var liten och byggde med stenar på stranden. Ingenting fick mig då att lämna. Ville stanna kvar i den skapade världen. Stanna och se vad som hände. Precis som nu. Ingen skillnad på inom och utombords. Allt som blir finns. Leken är allvar.

Papper och skisser, äppelskivor och stearinljus.

Jag ritar ofta alltid första en massa skisser. På telefon eller lappar. Ofta i imma på spegeln eller fönstret. Det går fortare än tanken. Som en blixt. När det är ett konkret arbete som ska bli gjort så behövs snabb överblick för att tid ska kunna disponeras mellan momenten. Inte för fantasin eller själva målningen. Utan för att hinna sova, äta, röra sig.

Illustration till sångbok

Men det digitala ritbordet är som ett litet underverk. När jag fick grepp om tekniken kunde jag faktiskt sälja min ateljé för att bli heltidsnomad. Kontoret i fickan. Verkstan i telefonen. Jag behöver inte längre vara på ett och samma ställe för att skapa. Jag följer med och förflyttar mig. Besattheten under skapandets gång blev inte så isolerande som innan. jag kan måla hemma hos vänner, på en konsert eller mitt i skogen. Var jag vill. Att skapa via iPad är som att kliva upp på en flygande matta.

Ja, att skapa är faktiskt en märklig lek. Vissa gillar det hårda strykandet. Skippande och sovrandet. Det kan man nog göra som producent, men som konstnär står man maktlös inför något annat. Jag känner sälland att det är jag som gör saker. Det är händerna som gör något eget. Musiken som vill annat än hur det var tänkt. Som om allt som skapas bara är ett sorts lufttryck som måste hit eller dit. Står man i mitten av det sker alltid något. På ena eller andra viset. Via musik, sång, dans eller vers. Ingen skillnad på trädkojebyggaren och berättaren. Det besatta görandet där intryck alltid blir uttryck.

Målar sångbok

Mina första utkast till Desirees bok för några månader sen liknar inte vad som sen blev. Att måla musik är att öppna själen totalt. Det är som att höra mer än vad som finns. Ibland känns det som om jag nästlar in mig bakom något jag inte får beträda. Det är toner, verser och framförallt röstklanger som bildar det landskap som mina händer vill efterskapa. Detta projekt började med en vistelse på hennes gård Sundby i Österbotten där jag fick höra fragment av sångernai husbilen.

Sen gick det ett halvår och jag fix en mix från studion för att börja måla. Därefter for jag till Gubbängen och lämnade över mina teckningar till grafikern Erica Sjölund. Tulpaner och muminmuggar med ädelt jasmin-te i. Torkade äpplen och en gästbädd för utmattad målerska att snabbvila i. Jag somnade tre timmar i sträck och vaknade virrig. Hörde Desirees sånger genom väggen och förstod att denna kammare tillhörde sångskapandets domäner. Det är fint att arbeta med människor som jobbar som de lever. Där allt är inflätat i vardagen så som en bonde sår och skördar. Grafiker Erica och jag jobbade till midnatt och hann prata om livet och kulturen. Om hennes finlandssvenska rötter, de vackra tecknen som sälfångare bar med sig i form av träsniderier för att bringa jaktlycka och titta på fantastisk design hon skapat. Jag hoppas få möta Ericas Morfar senare. En stor berättare vad jag förstår med kunskap om Österbotten som några få fått höra. Jag vill så gärna få veta mera. Allt med Finland är så dolt genom historiens vingslag. Hur levde de gamla Österbottningarna? De var säljägare och skickliga sådana, bönder och fiskare. Sen genomleddes krig och faror. Folket tillhörde än den ena än den andra nationen. Och här hemma i Sverige vet vi knappt om hur våra grannländer levt.

Kvinna framför lila tulpaner i lila tröja

Innan jag lämnade Erica märkte jag hur händerna doftade sommar. Erica har som mission att sluta med plastprodukter så mycket som det går och sveper in osten sin i bivaxad väv. En fantastisk nygammal uppfinning som gör att maten ser vacker ut i kylen och allt doftar snällt och landsbygd. Besatta av former och krumelurer med honungsfoftande händer sjösätter vi nu Desirees bok. Min bil reser vidare. Och slagit läger för veckan och nästa projekt påbörjas. Det ligger ett manus från Riga och väntar.

Sångbok med CD förbeställs via www.desireesaarela.fi.

Chausson, husbil på parkeringsficka vid havet i Tyresö

Malin Storyteller Logo

Målar gärna sånger. Trivs i det sjungna oxycontin 80 mg.