Inlägg

Femårsplanen skapar egen styrfart

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka
tecknad kvinna med odjur i sitt går

Femårsplanen

Femårsplanen skapar inre styrfart. Jag ser tiden framför mig. Märker att minnen tar stor plats och präglar mina val. Livet består ju inte bara av nuet och morgondagen utan vi alla verkar  ha epoker som sätter  spår i vårt inre. Tittar man på sin egen väg så är det vårt förflutna som bildar tydliga öar. En seglats genom livets arkipelag.  Den jag möter blir min spegel. Jag måste nog själv sätta farleden – så gott det går.

Visionen tycks vara styrfarten och det passerade en sorts barlast som ger tyngd åt livets farkost. En balanserande punkt som gör att man inte stjälper runt vid minsta lilla våg. Tänkte styra kosan dit näsan pekar istället för att låta kärlekar eller jobb prägla mitt liv. Minimalism blev ett medel för att nå mitt mål. Satte jobb, umgänge och bo i samma skuta för att testa.

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka

visionen är styrfarten

De toppar man kommer upp på är fantastiska när man följer sin inre kompass och väl värda mödan. För mig har det varit att klara av att minimera mitt bohag till ett så smidigt bagage att jag faktiskt kan bebo en farkost.

När jag var liten drömde jag om en eka. Byggde den under bordet och drömde om vågor. Men det bidde en etta på fyra hjul med kokvrå istället. Ett hem som kan utvecklas till studio, ateljé eller sovrum beroende på lust och omständigheter.

Mysa i kojan

bebo en farkost

Att göra mig av med allt, downshifta och bli en digital nomad är förstås möjligt för jag är boende i ett jämlikt, digitalt samhälle utan barn. Men jag tror alla kan tillämpa modellen för att fokusera sin kraft. Bortkollrade av stress och önskningar verkar vi missa vardagen och gastar grattis och hurra som livsuppehållande mantra på fb i parti och minut.

Jag undrar ofta varför men tror det handlar om samma sak som gravitationen. Vi måste klamra oss fast i systemen som gör våra liv verkliga och meningsfulla innan vi trillar av pinn. Ritualer hjälper oss att hålla insikten om rymden stången.

-Hej och Goddag, Glad Påsk och Hurra.

Ballongpojke med flyttlass. Teckning

epokeskiften

Men mest tror jag vi lever i epoker. För mig är det tydligt när minnesbanken präglats. De förhållanden jag haft, jobb, vänner och vardag blir tillslut det som kallas mitt liv. Vissa perioder har varit oundvikliga. Andra saliga. Några ointressanta.  Femårsplanen ska skapa min styrfart.

Jag minns 2-4  årsåldern, 5-6 årsåldern , 7-10 årsåldern, 16-23 årsåldern, 24-38 årsåldern, 39-47 årsåldern.  Märker att minnen av vardagen blixtrar och väser. Tidsepoker som givit min personliga självbild en sorts mening. Alltså måste vardagen vara väldigt viktig för oss.

Spana mot det okända

minimalistisk livsstil

Skulle man inte på sin  fyrtioåttonde födelsedagen kunna prägla sina rutiner med en minimalistisk livsstil precis så som man tillåtit arbete, stress och kärlekar bilda kontentan av ens existens?  Plötsligt kändes det som om jag måste starta direkt, nu på studs om jag skulle lyckas med min manöver innan nästa epok är över.

Jag satte mig i bilen och for i väg mitt nyårsnatten år 2014-15, mol allena. Insåg att det jag gör är det som blir min tid innan sextio. Att det faktiskt är en ny epok som landar i mitt knä och att jag är vuxen nog att se det. Kanske också modig nog att förstå livets kurva. Som en liten fågel landade åldern på min axel, färdig att kläs i den skrud jag valde.

Fordon täckt av snö

ting tar tid

Ting tar tid. Jag vet det. Och de enklaste saker måste få grogrund för att växa. De måste skyddas och skötas, kanske försvaras och stöttas. Hur lång tid tar det innan en ide slår rot?

Två år slog jag fast och beräknade att det tar sammanlagt fem år för den att bära frukt. Men fröet har redan vilda groddar som sprätter i bingen.

tecknad häst och naken kvinna

det gäller att satsa

Är det för svårt för mig? Jag hörde rösten inom mig som babblat på under bilkörningen dagen före. Nej, hur skulle min egen livslust egentligen kunna vara för svår?

Egentligen är det bara att sätta ena foten framför den andra. Sen vips så är man på en ny plats med annan överblick. Ändrade förutsättningar och därmed nya möjligheter.

husbilsbadrum

svedjefinnarna i finnskogen

Körde förbi ett gammalt finnskogspörte. Att vara svedjebrukare i dessa täta tassemarker måste varit ursvårt. För dem tog det 3-5 år innan rågen gav skörd och fröna de satte var ej fler än högra handskens tumme.

Ändå klarade de sig och befolkade hela västsveriges djupa skogar. Nog skulle väl jag då klara att skaffa mig ett mobilt hem med företag ombord utan att coola vippen, anno 2015, med mobilen på fickan!

Svedjefinnar


liten yta med mycket rymd

Nyåret tvåtusenfemtons  tredje kördygn strukturerade jag femårsplaner mellan slirande långtradare i snömodd och insåg att det jag nu skulle göra blir faktiskt min kommande epok. Den kommer sätta spår i framtiden och jag väljer det själv. Detta vill jag ha gjort.

Stannade och sov på ett motell. Mös bland brunt och grått. Satt i baren med skramlande frysdiskar och kände en märklig frid. Detta är faktiskt  ett verkligt livsprojekt. Inte bara en tillfällig färd utan något som omvandlar hela det sätt jag lever och arbetar på. För att skapa stor rymd på liten yta krävs fokus. Och det ger glatt humör.

Två enkelbäddar på hotell
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Jag bor i en skolbänk

röd sardinföepackning med konungabild
Skolbänken

Visioner på husbilens lilla yta ger hjärnan rymd.  Nu plötsligt kan jag snabbt anpassa mig för att föra drömmar i hamn eller ut på okänd mark. Kabyssen i husbilen är faktiskt som en skolbänk. Hon känns så bilkroppen.  Kompakt och full av papper.  Mysigt fyrkantig puttrar hon fram,  full av papper och plast som gör håret elektriskt. Min husbil bär en nog en själ och nu låter hon mig pyssla på sitt lock.

Det är som om jag bor i en skolbänk. Minns ni? Bänkpapper, locket man lutade på pannan, ljudet då det slog igen. Förväntan. Terminsstarten, doften. Radergummin. Rosa eller gröna. Gråvita. Plast och papper. Kungakronor och katter. Bilar. Pennfack, pennvässare linjal. 30 cm.  Tittade på den där linjalen hela dagarna. Som min bil. Den är full av fasta format. Och möjligheter, husbilens lilla yta

Liten Yta Stor Rymd

image image image image image image image

Allt i husbilen blir som att leka hus och hem.

mackrill och sardiner i husbilen

Minns exakt hur långt 30 cm är och hur jag grubblade på vilket årtal som skulle bringa mig min 30-årsdag och om det var kopplat till linjalen.  Sen bet jag på blyertspennan och förgiftades förmodligen så farligt som bly tycks vara. Varje dag.  Evigt långt bort. Liv och framtid. Historia och pyramider. Stearinljus. Lucia. Glitter och sångpapper i bänken. Som nu i min bil. Glitter och sångpapper.

Inte glömma lucianattlinnet. Hette det så? Nattlinne?  Frågachans-lappen man inte vågade ge. Då var drömmarna stora, styrfart stark och visioner väldiga trots liten yta. Precis som nu. Jag känner igen det!

Undrar vad det är dom egentligen gör att min husbil känns som en skolbänk förutom att den är liten och ska plockas och röjas i jämt. Kläs och skyddas. Det är tydlig likhet med en låda själva stuvandet men  det är något annat.

Tror jag vet vad det är.  Jag bebor min dröm. En möjlighet. Jag har dator och ritblock, kartor och väska. Får inte plats med mer. Jag skapar här. Hela bilen är en berättarboning, en farkost, en lyckostuga. Det är här jag kan blogga, författa, måla, resa, mötas, dra mig undan. En yta för skapande och kunskap. Compact living med stor rymd gör visioner smidiga.

Grön mat i husbilen

Känner en djup inre harmoni. Som om jag kom på knepet. Att man kan vara mobil, vetgirig o fokuserad. Att precis som på höstterminens första dag fylla skolväskan med förväntan! Mitt liv är min fröken. Vi får se vad hon säger i morgon …

Kokar grön mat denna veckan och får äta det som finns på hyllan. Sardiner i vackra prassliga konservförpackningar.  Tänk att någon har designat dessa fina, sardinburkar! Fickplutor med silverfisk och chili. De heter stora namn och står på undanskymda hyllor.  Har kung och havsfruar eller bistra sjömän på etiketten.

Egentligen är det bara sardinburken som halkat efter hela matindustrins lätta eller produktvisande design. De ser ut som smycken på min hylla. Viktiga och livsansvariga. Stoppar en i fickan och en gaffel. Bryggan, iPad och vatten. Jobba.

Denna vecka blir det bara salta fiskar med gröna sköna kvistar till frukost, lunch o middag. Målarfokus! Vaggvisebokens sista bilder ska färdigställas. Inget får störa. Jobbar utan paus. Det är så jag fungerar. Hinner inte handla och hämta nya intryck. In i skolbänken och verkställ drömmar.

röd sardinföepackning med konungabild

Lite ensidig kost kanske men jag skall inte gnaga blyertspenna så det är nog hälsomässigt ok.

Kontor i husbilen med digitala ritbord.

Min mig är tio steg före

Malin ser ut över landskapet
Malin ser ut över landskapet

Min mig är tio steg före

Att nå sitt eget mål kräver visioner vidare än riktpunkten.

Jag är ute med min mig. Hon vill något.
Jag lyssnar. Jag fixar. Ber vänner om hjälp. Främlingar om stöd.

Min mig är tio steg före. 
Jag sliter med logistiken långt därefter.

Hon därinne har något i sikte. Vis av att bebo min kropp vet jag att hennes vingar bär. Men det är inte lätt. Denna gång så mycket nytt att lära. Okänd farled.

Förvånad reser jag med. Lite modig måste jag vara. För hon tar mig till situationer som jag aldrig erfarit.

Drar mig in och ut genom skog och dal. Över konungadömen in i republiker. Mellan wifi-jakt och kartspår. Hon där inne har något i sikte.

När detta tillstånd infinner sig är det ingen ide att tveka.
Bara att verkställa. -Tar i tu med ting jag aldrig nånsin gjort…

Vy över stockholm från husbilsfönster med dator
Vyn över havet från husbilen

Jag muddrar egen farled. Det tar tid.

Går inte snabbt. Ej fort. Kräver fokus. Tro hopp och kärlek. Lust. Envishet. Märker att jag blir stingslig av tvivlare. Glad av de fria. Den som inte prövar hon faller ändå till slut av pinn vare sig hon vill eller ej. Att göra det jag gör verkar ta lika mycket tid som när jag byggde mitt hus. Jag sökte hem dagligen i 2 år. Fann och byggde i 1,5.


Malin Skinnar bygger skulptur med hampa, stockar och stenar på Landart festival Rugen.

Nästan som nu. Muddrar min farled och kastar ankare där jag tror det funkar.

Man kan inte riktigt veta hur man gör för att erövra egen kunskap och förverkliga visioner.

Det går bara att prova. Åse och iaktta. Försöka för det är väl det enda som är möjligt.

Pröva sina vingar. Förmågan. Tro på att lusten är nödvändig nedärvd överlevnadsgen.

Att nå sitt mål kräver visioner vidare än riktpunkten. Jag vet att jag kanske bommar. Men det gjorde även Columbus. År 1492 trodde han att den snabba vägen till Indien låg i hans kölvatten.  Den västliga vägen till Indien.

Att anträffade helt fel kontinent spelade mindre roll. Huvudsaken är att den som genomför en vison försöker och tror på sitt syfte.  Jag ska inte långt och länge. Inte erövra. Bara lära mig hur man gör för att leva mobilt.

Man måste försöka. Lägga en sten intill den andra. Ett steg framåt och själv följa efter med kroppen sin. Tänka. Hoppas. Göra.


Malin Skinnar och Annika Lykta byggde landartskulptur av hampa och stockar på stranden. En soltork.

Man måste försöka. Lägga en sten intill den andra. Ta ett steg framåt och själv följa efter med kroppen sin. Känna, hoppas, göra. Det är ingen idé att leva någon annans liv. Det är bara den man råkar bebo som är värd att haka på.

Det är iallafall den enda varelse man egentligen hinner fatta något av.  Måste muddrar egen farled med inre visioner.

Malin Skinnar Storyteller

Lite modig måste jag vara, för hon tar mig till situationer jag aldrig erfarit …

Hur kastar man saker?

Hur gör man sig av med saker

SAMLA SAKER OCH LÅNA AV SIN FRAMTID

Stenar staplade i solnedgång. Malins landart

den personliga driften

Under tiden jag beslutade mig för minimalistiskt boende fick jag vrida på existensen på många vis. Jag såg att jag hade så oerhört många system för själva livsförandet. Lappar, pärmar, ordning och funktion. Stora projekt som genomdrivits och små som aldrig slagit rot liggande i små kartonger, lådor och boxar. Som om hemmet var klätt i visioner och drömmar om annat än det som var här och nu.

Solnedgång med springande barn

ting som ger sekunden mening

Det enda som allt går ut på, i kampen om det mesta, är ju befinnandet. Man fyller liv med ting som gör sekunder meningsfulla. Om man inte tror på paradis förstås, för då är ju all möda värd sitt fix.

Det andra som gör kämpandet meningsfullt, är omsorgen för sin nästa o medkänsla för andra, vilket inkluderar alla möjliga politiska, vetenskapliga, etiska strategier. Även andliga. Allt vi företar oss åstadkommer olika grad av stretande. Men summan av kardemumman är vår tid på jorden … oavsett tro på ev fortsättning. Resten av kampen är att finnas kvar, rakt av …

Dikt på stenar

periodiska ok

Och ändå accepterar vi så mycket orationella planer som binder en vid periodiska ok – trots att vi vet att “snipp, snapp snut så är ju tiden ändå slut”. En sorts kunskap utan insikt. Jag börjar fundera på om samlandet och hembyggandet är ett sätt att göra oss odödliga. Att det kanske är ett knep för att hålla tanken på förgängligheten på avstånd?

allmänna varandet

Jag menar inte bara dramatiska slut i form av död utan alla sorts periodiska avslut. Epoker såsom barndom, tonårstid, mingeltid, karriärtid, föräldratid, partnerbyggande, skilsmässande, yrkesskiften, positionsförändringar, utseendeskiften, medelålder, pension, sjukdom och friskgörande. Allmänna varandet kallat leva, eller med andra ord: utveckling.

man lånar av sin framtid

Varje period är ny och man själv likaså i förhållande till dess möjligheter o förutsättningar. Istället för att frisätta utveckling med vad den innefattar så invecklar man sig och följer inte möjligheterna de ändrade förutsättningar skapat åt en.

Man lånar framtid ur sin egen fortsättning och bokar upp sig för tidsinvesterande åtaganden som kanske inte ens ger varken kraft eller kosing, heller inte frid eller inspiration. Till slut står många där med skägget i brevlådan utan kraft att skänka skänka sig själv till en annan eller ens med medel att bygga upp annat.

hunger är ersatt med bantning och jakt med träning

Många har plötsligt på ett enda sekel lämnat bondesamhället, likaså jägar o samlarlivet.

Hunger är ersatt med bantning och jakt med träning. Allt naturligt är plötsligt styrt, anpassat och konstruerat medan hjärnan, hungern och driften är forntidsanpassad. Våra nutida vardagsmönster är helt främmande för oss jordbor i nutiden.

Här i lyxnorden kan vi inseminera fram våra avkommor och sexualiteten påverkar inte framtiden. Elva barn hängande i kjortel med grepen på axeln styr inte samboendet – heller inte heller vanföreställning om synd och skam. Istället ordnar vi parterapi och semester… Som om samskapandet är en film med parantetiskt reklamuppehåll.

Malin Skinnar och Annika Lykta skapade Human  Landart

Befintlighet, landartist Malin Skinnar och Annika Lykta.

det råder grubbeltid

Jag fundrar på hur man kan budgetera på nytt vis i den nya tiden där det faktiskt går att bli global digital nomad. Jag försöker se om det kan gynna mig som medmänniska eller blir det nya livet med ett lån av min framtid?

Som artist vet jag att alla ur mitt skrå triggas och lyckas producera såväl ansökningar som manus via deadlines. Men det är ett hiskeliga sattyg! Jag har slutat bruka begreppet och kallar det leveransdatum istället. Vill arbeta lustfyllt och den verkliga deadlinen kommer en för alla av oss oavsett. Jag vill ha min verklighet här och nu. Men kanske behöver vi pressa oss mot datum och så kallade “deadlines” för att vi är vilovarelser. Ligger som urmänniskan på hällen o alstrar kraft tills lejonen kommer och då rusar vi som attan!

tallskog

övermedecinerade samfund

Det sägs att alla de som nu är i vägen med sina överdiagnostiserade flipperhjärnor klarar sig bäst i stridens hetta. De ser och hör allt, fattar beslut och agerar med bravur, drar med sig några och överlever… De som funkar i fredstid är jordbrukaren medan de som klarar omkullkastande väder är nomaden. Mellanlänken är handlarna, och äventyrarna.

Om driften är krigiska erövringar eller nyfiken vänlig handel gör det samma. Vi inavlas ej och vår historiska färd på jorden pågår.

Vi behövs som flock, den kreativa undraren och den nervösa vakaren, den seende aktören och den strategiska odlande byggaren.

Ändå är halva samhällets individer bortrensade för att systemet ska hållas i schack.

lustprojekt o livsmål

tänker på hur man kan göra sen..för att funka som människa. Kanske minimalisera utgifter och skära ned på utlånad framtid. Att skapa inkomster kräver oftast satsning. Jag menar ej spara och bo i koja och äta maskrosblad. Menar bara att kolla vad som är elden till den personliga driften. Rannsaka sin skapelse.

När man gör ting med lust går det väldigt lätt och alla samlas kring det som värmer – projekt vare sig de är ekonomiskt betryggande eller livräddande funkar med passionselden som bränsle. Det är synd att släcka den katalysatorn med dämpande långtidsplaner. Eller genom att inte se existensen som exakt vad den är. Det kortlånga livet … Födsel, uppväxt, fixande, flaxande, baxande, klart …

syvene o sist faller alla av pinn

Tänker det e praktiskt att se livet som det är. Lite krångligt, sen slut. Till syvene o sist faller vi alla av pinn. Och då behövs ej allt detta fixande och tråcklande. Så när man flåsar efter mycket och mister man ju lätt hela personlighetsstycket.

Om man ser sig som en art. Djurformen människan. Tittar på sig som själva homosapien, så är det lite roligare att finnas i bråten av samhällssystem man ska djungla igenom. Man behöver bara vara sin art och göra det man verkligen vill.

Människa smyger in bland höga granar i röd luva, katt smyger bakom.

nomadiskt minimalism

Intressant att se vad man bidrar i sitt växande .. Om alla iakttar sina reaktioner på allvar o värderar dem som urgamla fantastiska speglingar av vår befintlighet …. då blir det förunderligt att vi klarar detta samhälle. Eller gör vi? Aldrig har väl så många gått in i osynliga väggar eller så många barn fått diagnoser för koncentrationsproblem.

Jag packade mina saker. Vred och vände på mina pinaler och kände att när jag ändå går på planeten kanske jag bör välja mina steg. För annars … vad e nyttan med fjäder i hatten eller flåset efter bussen…

Malin Storyteller Logo

Allt vi gör och vill är programmerat sen urminnes tid. Vår skapelsedrift för att överleva.