Han som bar kon i kannan sin
Om när ingen skördar ens dag, av Malin Skinnar
De kommer i klasar eller allena. På väg. Går förbi mig, ser mig inte alls. Pilgrimsvandrarna. De störs ej. Struntar. Passerar. Men han sa något.
Han sa att mjölken var slut. Att kon hans blivit så tanig så hon nu fick plats i mjölk-kruset.
Att det var märkligt men inget att göra något åt. Han bar henne nu i kannan sin.
Hon satt på hans axlar. Sjöng som näktergalen om natten o änglarna om dagen.
Skällan hade han sålt för länge sen och höll henne noga undan tjuren. När hon inte kvittrade, idisslade hon hans tankar.
Hon låg så stilla mellan örat o huvudduken. Han kände det. Det var lättare att gå nu, att andas. Ja i själva verket lättare att leva. – Även om nu mjölken sinat och kon hon krympt.
Kanske var det tungeltankarna. De som gror när ingen skördar ens dag. Hon höll efter skallen och ordning på ensamheten. Betade kort allt som blossar … Hans egna lille sångko.
Upplevd i gryningen och nedtecknad som det var av Malin Skinnar
