Inlägg

Barn kryper ur skinnet

Verkligheten utanför skärmen

Vi behöver verklighet – inte mer digitalt

Så fick vi mat i överflöd, frihet i mängd, värme, fred, tak, demokrati och allemansrätt. Men då uppfann människan skärmen och lät barnen sitta sig genom hela barndomen.

Uppe i vildmarken finns inga skärmar

Vid skärm utan rörelse

Barn behöver mycket rörelse för att alls kunna koncentrera sig. Skärmens suggestiva lockelse förvirrar varenda en av oss människor. Vi tror vi rör oss men allt är stilla utom tanken. Vi springer med våra ögon i låtsasvärldar. Skapar stress och iver av inget.

Och vi tror det är viktigt att avsluta – att vinna, erövra och uppnå…  Det tar bara några sekunder innan vi väckt lusten att leka mer på skärmens yta än i hela stora verkligen  utanför.

Våra kroppar, framavlade genom 65 millioner års urkraft luras att sitta still.  Hur kan vi acceptera det? Barnets lilla hjärna tror att den rör sig via skärmens  spänning medan kroppen vill krypa ur skinnet – eller krypa ur sinnet.

Plötsligt behöver vi inte slita för maten och kroppen vaccineras så vi överlever det mesta. Men då släcker vi vårt mest känsliga sinne med nästan fysisk förlamning…

Barnens ögon ska inte titta på skärm

Arrangerad fantasi

Allt i en människas rörelseprogram handlar om lusten att nå. Det är den som får babyn  att snurra runt från liggande på rygg till mage; lusten att greppa.  Det är lusten som får oss att krypa, resa oss och stå upp … Det är lusten att ta oss mot något som driver på våra  första nästan omöjliga steg. Ögat lockar oss vidare.

Vi är rörelse. Livet är balans. Vi är tänkande kroppar med lusten att bygga. Det  är detta som är  att vara människa.

Vi sår och skördar, jagar och samlar eller odlar vår mat och skyddar oss genom tak och flock. Men nu förändras hela barndomen. Allas barndom… Människan.

Vi är den enda varelsen som kan nöja oss med fantasi… Och inte ens vår egen, utan arrangerad…

Det är lusten att med kroppen komma vidare som göra oss balanserade och stabila. Men vad händer då alla präglas av låtsasrörelse på skärm. Ett kodat djup på skärm. Ett nätliv? Ett digitalt begär?

Det blir som socker, tomma kalorier som sprätter in och ut lika snabbt. Stackars alla lärare som ska försöka konkurrera med den datavärlden.

Stackars alla anhöriga som vill möta blick. Stackars små kroppar som har tillgång till det här…

Jag undrar verkligen vad som kommer ske. Ser på alla vuxna vad som hänt. Men vi hade iallafall en fysisk barndom.

Malin Skinnar

Digitala verktyg är nu obligatoriskt i förskolan

Digitala verktyg blir obligatoriskt i förskolan sommar 2019. Men hur är kompetensen hos förskollärarna?  Har de tiden som krävs för att tillsammans med barnen utveckla pekbokstryckandet på skärmen till ett “verktyg”?

Jag tror att det blir ett  ett dyrt tidsfördriv som i värsta fall blir ännu en “barnpassande” åtgärd  med ännu fler vuxna som gastar om skärmtid till apatiska  barn. Det är näst intill omöjligt att orka kämpa emot skärmens suggestiva möjligheter.

Jag tycker först och främst barnen skall få fler pedagoger, obligatorisk rörelseutveckling med frisk luft större delen av dagen. Vällagad mat och kreativa lekgårdar utomhus.

Och nu är det viktigare än nånsin att det införas skärmfria veckor  som komplement till obligatorisk digitalisering så vuxna kan samsas en förhållning för hela småskolan samtidigt. Ingen vuxen orkar stå emot tjatet och abstinensen att inte få.

Och jag som skriver detta är digital nomad, berättare och konstnär som skapar allt via skärmen. Men jag vet att det kräver tid och stjäler uppmärksamhet .

Barn behöver röra ögonen, studsa runt med egen fantasi och kroppens känslighet. Barn behöver leva. Det är obligatoriskt!

Pedagoger behöver hjälp av samhället att  nå  barnen trots stora grupper och nedskärningar. Inte stjälpas med “redskap” som inte ens föräldrar mäktar hantera utan hemmagnäll. Detta är en pedagogisk arbetsmiljöfråga som lärare måste få extrapersonal för och det vet vi alla att dagens resurser för!

Människan har en finkänslig, kreativ, fantiserande , byggande hjärna. De första åren i livet utvecklas den i rasande tempo.

Barn behöver så många fler verktyg än de digitala men som knappt hinns med i förskola och skola.

Lekens lust att skapa

Lyssna på  Vetenskapsradion i P1 och dra dina egna slutsatser. Två kunniga forskare berättar om sina slutsatser angående  nyttan av digitala verktyg i skolan kontra farhågor.

Jag anser att digitala verktyg är fantastiska MEN att man inte ska ta emot direktivet naivt.

Det är ett stort problem att barn rör sig för lite och att pedagoger har för få utbildade kollegor när de samtidigt belastas med  orimligt stora barngrupper.

Jag hoppas inte att föräldrar underdånigt accepterar obligatorisk digitalisering av förskolan utan att de ser till att pedagogerna får den tid och resurs som behövs.

Obligatorisk digitalisering utan  kompetens om vad man ska ha detta verktyg till är att slarva med unga hjärnor under barnets mest intensiva  utvecklingsfas. En iPad blir lätt en slapp pekbok istället för ett pedagogiskt instrument.

Det krävs  massor av lugn och ro för att göra en suggestivt förslavande mackapär till just ett kreativt redskap.

Av Malin Skinnar

Så här skriver  Vetenskapsradions redaktion i Sveriges Radios P1 om programmet Digitala verktyg i Skolan:

“Den digitala tekniken finns hemma så behöver den finnas på förskolan också. Det menar forskaren Susanne Kjällander, som varit med ta fram de nya riktlinjerna.”

– Vi har en hel generation nu som möter digitala verktyg hemma och de behöver få verktyg för att förstå sin omvärld. För väldigt stor del av världen pågår i de digitala miljöerna, säger Susanne Kjällander.

Men Catarina Player Koro, som docent i pedagogiskt arbetet, Göteborgs universitet och forskar om digital teknik i skolan, pekar på att digitaliseringen av förskolan genomförs utan vetenskapligt stöd.

– Ett problem är ju att man inte vet vilka effekter det får. En annan sak som man måste fundera över i tider då utbildningssystemet har dålig ekonomi är var det är mest resurseffektivt att lägga pengarna, säger Catarina Player Koro.”

Verkligheten utanför skärmen

Så fick vi mat i överflöd, frihet i mängd, värme, fred, tak, demokrati och allemansrätt. Men då uppfann människan skärmen och lät barnen sitta sig genom hela barndomen.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Femårsplanen skapar egen styrfart

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka
tecknad kvinna med odjur i sitt går

Femårsplanen

Femårsplanen skapar inre styrfart. Jag ser tiden framför mig. Märker att minnen tar stor plats och präglar mina val. Livet består ju inte bara av nuet och morgondagen utan vi alla verkar  ha epoker som sätter  spår i vårt inre. Tittar man på sin egen väg så är det vårt förflutna som bildar tydliga öar. En seglats genom livets arkipelag.  Den jag möter blir min spegel. Jag måste nog själv sätta farleden – så gott det går.

Visionen tycks vara styrfarten och det passerade en sorts barlast som ger tyngd åt livets farkost. En balanserande punkt som gör att man inte stjälper runt vid minsta lilla våg. Tänkte styra kosan dit näsan pekar istället för att låta kärlekar eller jobb prägla mitt liv. Minimalism blev ett medel för att nå mitt mål. Satte jobb, umgänge och bo i samma skuta för att testa.

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka

visionen är styrfarten

De toppar man kommer upp på är fantastiska när man följer sin inre kompass och väl värda mödan. För mig har det varit att klara av att minimera mitt bohag till ett så smidigt bagage att jag faktiskt kan bebo en farkost.

När jag var liten drömde jag om en eka. Byggde den under bordet och drömde om vågor. Men det bidde en etta på fyra hjul med kokvrå istället. Ett hem som kan utvecklas till studio, ateljé eller sovrum beroende på lust och omständigheter.

Mysa i kojan

bebo en farkost

Att göra mig av med allt, downshifta och bli en digital nomad är förstås möjligt för jag är boende i ett jämlikt, digitalt samhälle utan barn. Men jag tror alla kan tillämpa modellen för att fokusera sin kraft. Bortkollrade av stress och önskningar verkar vi missa vardagen och gastar grattis och hurra som livsuppehållande mantra på fb i parti och minut.

Jag undrar ofta varför men tror det handlar om samma sak som gravitationen. Vi måste klamra oss fast i systemen som gör våra liv verkliga och meningsfulla innan vi trillar av pinn. Ritualer hjälper oss att hålla insikten om rymden stången.

-Hej och Goddag, Glad Påsk och Hurra.

Ballongpojke med flyttlass. Teckning

epokeskiften

Men mest tror jag vi lever i epoker. För mig är det tydligt när minnesbanken präglats. De förhållanden jag haft, jobb, vänner och vardag blir tillslut det som kallas mitt liv. Vissa perioder har varit oundvikliga. Andra saliga. Några ointressanta.  Femårsplanen ska skapa min styrfart.

Jag minns 2-4  årsåldern, 5-6 årsåldern , 7-10 årsåldern, 16-23 årsåldern, 24-38 årsåldern, 39-47 årsåldern.  Märker att minnen av vardagen blixtrar och väser. Tidsepoker som givit min personliga självbild en sorts mening. Alltså måste vardagen vara väldigt viktig för oss.

Spana mot det okända

minimalistisk livsstil

Skulle man inte på sin  fyrtioåttonde födelsedagen kunna prägla sina rutiner med en minimalistisk livsstil precis så som man tillåtit arbete, stress och kärlekar bilda kontentan av ens existens?  Plötsligt kändes det som om jag måste starta direkt, nu på studs om jag skulle lyckas med min manöver innan nästa epok är över.

Jag satte mig i bilen och for i väg mitt nyårsnatten år 2014-15, mol allena. Insåg att det jag gör är det som blir min tid innan sextio. Att det faktiskt är en ny epok som landar i mitt knä och att jag är vuxen nog att se det. Kanske också modig nog att förstå livets kurva. Som en liten fågel landade åldern på min axel, färdig att kläs i den skrud jag valde.

Fordon täckt av snö

ting tar tid

Ting tar tid. Jag vet det. Och de enklaste saker måste få grogrund för att växa. De måste skyddas och skötas, kanske försvaras och stöttas. Hur lång tid tar det innan en ide slår rot?

Två år slog jag fast och beräknade att det tar sammanlagt fem år för den att bära frukt. Men fröet har redan vilda groddar som sprätter i bingen.

tecknad häst och naken kvinna

det gäller att satsa

Är det för svårt för mig? Jag hörde rösten inom mig som babblat på under bilkörningen dagen före. Nej, hur skulle min egen livslust egentligen kunna vara för svår?

Egentligen är det bara att sätta ena foten framför den andra. Sen vips så är man på en ny plats med annan överblick. Ändrade förutsättningar och därmed nya möjligheter.

husbilsbadrum

svedjefinnarna i finnskogen

Körde förbi ett gammalt finnskogspörte. Att vara svedjebrukare i dessa täta tassemarker måste varit ursvårt. För dem tog det 3-5 år innan rågen gav skörd och fröna de satte var ej fler än högra handskens tumme.

Ändå klarade de sig och befolkade hela västsveriges djupa skogar. Nog skulle väl jag då klara att skaffa mig ett mobilt hem med företag ombord utan att coola vippen, anno 2015, med mobilen på fickan!

Svedjefinnar


liten yta med mycket rymd

Nyåret tvåtusenfemtons  tredje kördygn strukturerade jag femårsplaner mellan slirande långtradare i snömodd och insåg att det jag nu skulle göra blir faktiskt min kommande epok. Den kommer sätta spår i framtiden och jag väljer det själv. Detta vill jag ha gjort.

Stannade och sov på ett motell. Mös bland brunt och grått. Satt i baren med skramlande frysdiskar och kände en märklig frid. Detta är faktiskt  ett verkligt livsprojekt. Inte bara en tillfällig färd utan något som omvandlar hela det sätt jag lever och arbetar på. För att skapa stor rymd på liten yta krävs fokus. Och det ger glatt humör.

Två enkelbäddar på hotell
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com