Vilken ro saknar du? Kirgizistan
Jag kan ”tack så mycket” och ”hor mur du” … men jag känner ingen att använda min svenska på.
Vi delar hytt. Kvinnan i slafen ovan reser för att förlänga sitt visum.
Till Gdansk far hon, tur och retur.
Det finns inga jobb hemma, säger hon och pendlar årsvis mellan Sverige och Kyrgizstan.
Hennes son är 9 år.
Han bor med mormor.
Hon längtar.
Dessa tre meningar.
Vi tittar tyst på varandra.
Den sista uttalades inte. En våg av smärta väller upp inom mig. Hon håller handen mot hjärtat. Jag ser henne. Hon mig.
Tystnad. Hon tittar. Jag tittar.
Tårar.
Från egen stress är jag kommen. Den med tiden jag inte hinner med men äger. Från landet jag bebor som medborgare med födslorätt. Som jag lämnar för att hitta sinnet och vettet åter; sansen – essensen. Lämnar Sverige för ron.
– Vilken ro saknar du, frågar hon inte men borde.
Och vad skulle jag svarat?
– Det tar aldrig slut, sa hon.. taket, huset, värmen, maten, föräldrarna.. allt måste handlas…
Pengarna.
Den som saknar mark kan aldrig bygga.
Aldrig odla – lagra – byta.
Mina barn, sa hon; två är stora… Min lilla, den minsta… jag saknar så.
Jag frågade om maken …
– Han är i Sverige sen många år. Fem år före jag kom hit. Nu väntar jag visum. Är utbildad på manikyr.
Hon reser och sköter våra naglar. Om hon får visum. Jag biter på mina och har sorgekant under de långa.
På andra sidan jorden sköter hon kvinnors naglar. Mormor sköter barnen hennes.
Hon öppnar sin termos. Frågar kvinnan bredvid om väg till konsulatet.
– Bussen, går utanför. Byte på station.
Hon bökar ned sin dunjacka.
De talar stapplande ryska. Ingen av dem kan helt men famlar. Kvinnan bredvid säger att hon jobbar i Sverige men nu ska hem till familjen i Wrochlaw.
Har längtat 4 månader.
– Kyrgizstan, säger jag vänd till den andra. Ni har vacker musik.
Har nån välkomnat dig i Sverige?
– Nej … Men bättre än i grannländer hemma. De ställer sig i vägen för mig på gatan och säger stick hem. I Sverige är jag ingen men i alla fall i fred.
Dunjackan putar ut. Jag hjälper henne stänga ryggsäcken. Hon är ung men redan mamma och klockan är tolv. Snart går vi i land.
Jag säger att det arrangeras språkcafé i Sverige – drivet av idealister.
– Sprogkaffe..Hon skriver upp det i blocket.
– Å säger jag.. ett A med prick över.
– Aha … Å.. så bra, säger hon.
Så lång är vägen till ett hej och en start. Ett ord man inte ens kan skriva med utländskt tangebtbord. ”SPÅKKAFE… ”
– Fast jag kan; ”tack så mycket” och ”hor mur du” … men jag känner ingen som jag kan använda det med.
Nu lägger båten till och jag kör av med husbilen. Har en lägenhet ombord i bilen. Telefon i fickan. Webbsida, adress, föräldrar som vinkar av mig. Försäkring, syskon, utbildning.
Syskon.
Styr in i ulandet för att skriva … av hjärtats lust.
Hon springer till bussen för att söka visum … för livet.
Jag kan inte tänka på annat.
Kan inte tänka på nånting annat än hennes steg mot bussen med ryggsäcken putande av en jacka och i handen ett pass.
#womensblues #malinstoryteller #världen #arbete
Av Malin Skinnar Sverige – Polen / Ystad – Świnoujście
Ingen hälsar på mig i Sverige men det är iallafall bättre än i grannländer hemma. Där ställer de sig i vägen för mig på gatan och säger stick hem. I Sverige är jag ingen men i alla fall i fred.
