Medan blåsippor niger i syd åks det skidor i norr ända in i maj. Sveriges långa märkliga gräns gör sig extremt påmind om sin naturliga orimlighet på vårvintern. Fjällbarnen pulsar till gröna plättar i snön för att leka.

Alla som bor i väglöst land måste besluta sig för färd över sjön i rättan tid. Antingen på skoter då isen bär eller vänta tills sjön spruckit upp. På några av landets fjällstationer är det ett äventyrligt pyssel för STF:s personal att ta sig och sina familjer åter.

Men att få växa upp med hela fjällets sagoskimmer runt knuten är mödan värd. Tusentals himlar, solnedgångar och norrsken färdas över nejden. Snöflingor, iskristaller, väder och vindar. Turister som kommer och går. Renar, björnspår och kanske en varg.

Man måste dock vara tålmodig som liten. Alla klär på och av en i ett. Det gäller att välja rätt från starten. Smarta kläder för alla väder. Ull och vindskyddande skal. Smidiga strumpor och skor. Ett barn som rör sig fryser inte. Kan leka. Vill leka. Och rör sig som en delfin i snön.

Prinsesskrona, tyll och ylle är bästa dressen dock! Och en ryggsäck med picknickmys och ett par renskinnstofflor att byta till i pausen. Ull, ylle, ull är lagen. Även blöjan. Finaste material från topp till tå! Fleece funkar förstås men är ett plastmaterial och det kyler när det blir blött. Ull har den bästa egenskapen för oss människor. Vi svettas då vi rör oss och ylle håller varmt även om det är genomblött. Det är lätt att stanna ute med barn som kan röra sig. Ull är fantastiskt tunt och smidigt. Roliga lekkläder som helst inte ska tvättas. Bara vädras. De innehåller lanolin som stöter bort smuts och är därför ett miljövänligt val eftersom man slipper tvätta dem i tid och otid.

Det finns små gröna öar i skogsbandet upp mot kalfjället där man kan slå sig ned några timmar med brasa, kokkaffe och några strålar vårvintersol. Valborg har passerat men ännu är isleden faktiskt farbar på sjön. Sista mätningen sa 50 cm tjock fast det är majmånad. Följer man den markerade vägen över isen är vakarna ute på sjön inga problem.

Till fjälls blir små saker så viktiga. Ja, helt livsviktiga … Som en liten tummetott, en tappad vante och en frusen tå. Kaffet som puttrar, de torkade flarnen av renkött och den goda apelsinen. Allt blir mer och mycket under den bara himmelen. De barn som har både snö och gräs och en farmor som gör upp eld, har det väldigt, väldigt bra. Akko njuter.

Att pimpla sin middag själv med pappa är det bästa. Skönt att bara sitta tätt samman och tyst pimpla medan fiskar viskar under isen. Allt gnistrar mot snön och blir nästan självlysande. Gult blir strålvackert. Blått himmelsaktigt och randigt totalt rummelbumligt. Nu måste vi vara tysta så fisken nappar. Fast det är så svårt. Finns så många saker att hojta om. Det knakar av isen. Ibland brakar det och skjuter som sjungande, rungande pistolskott under oss. Stora spänningar mellan mark och sjö, högt och lågt vatten.

På vårvintern börjar kottarna kika fram på marken. Ekorren och solen med. Det är gott att leva då vintern ropat vårfrun fram. Ljuset har kommit åter i februari och dagarna är väldigt långa. Kvällarna tar nästan inte slut mer och solen ställer sig högre och högre på tå inför sommarens lilla solcirkel.

Fjällbarn vet vad som är farligt och inte. Elden och kylan ingår i vardagen. Något man lever med och lär sig hantera. Bäst av allt är nog elden. Den flammande, fina, undersköna brasan. Man kan peta i den, flytta små flammor och grilla en pinne. Fjällbarna vet att av gammal hävd får man inte flytta brukad eldring. Gamla stenar skall ligga så som de alltid gjort. Varför minns väldigt få, inte ens pappa, men ve dem som flyttar eldringen. En sådan får alltid ligga kvar. För turens och säkerhets skull.