Under tiden jag beslutade mig för minimalistiskt boende fick jag vrida på existensen på många vis. Jag såg att jag hade så oerhört många system för själva livsförandet. Lappar, pärmar, ordning och funktion. Stora projekt som genomdrivits och små som aldrig slagit rot liggande i små kartonger, lådor och boxar. Som om hemmet var klätt i visioner och drömmar om annat än det som var här och nu.

Det enda som allt går ut på, i kampen om det mesta, är ju befinnandet. Man fyller liv med ting som gör sekunder meningsfulla. Om man inte tror på paradis förstås, för då är ju all möda värd sitt fix.

Det andra som gör kämpandet meningsfullt, är omsorgen för sin nästa o medkänsla för andra, vilket inkluderar alla möjliga politiska, vetenskapliga, etiska strategier. Även andliga. Allt vi företar oss åstadkommer olika grad av stretande. Men summan av kardemumman är vår tid på jorden … oavsett tro på ev fortsättning. Resten av kampen är att finnas kvar, rakt av …

Och ändå accepterar vi så mycket orationella planer som binder en vid periodiska ok – trots att vi vet att “snipp, snapp snut så är ju tiden ändå slut”. En sorts kunskap utan insikt. Jag börjar fundera på om samlandet och hembyggandet är ett sätt att göra oss odödliga. Att det kanske är ett knep för att hålla tanken på förgängligheten på avstånd?

Jag menar inte bara dramatiska slut i form av död utan alla sorts periodiska avslut. Epoker såsom barndom, tonårstid, mingeltid, karriärtid, föräldratid, partnerbyggande, skilsmässande, yrkesskiften, positionsförändringar, utseendeskiften, medelålder, pension, sjukdom och friskgörande. Allmänna varandet kallat leva, eller med andra ord: utveckling.

Varje period är ny och man själv likaså i förhållande till dess möjligheter o förutsättningar. Istället för att frisätta utveckling med vad den innefattar så invecklar man sig och följer inte möjligheterna de ändrade förutsättningar skapat åt en.

Man lånar framtid ur sin egen fortsättning och bokar upp sig för tidsinvesterande åtaganden som kanske inte ens ger varken kraft eller kosing, heller inte frid eller inspiration. Till slut står många där med skägget i brevlådan utan kraft att skänka skänka sig själv till en annan eller ens med medel att bygga upp annat.

Många har plötsligt på ett enda sekel lämnat bondesamhället, likaså jägar o samlarlivet.

Hunger är ersatt med bantning och jakt med träning. Allt naturligt är plötsligt styrt, anpassat och konstruerat medan hjärnan, hungern och driften är forntidsanpassad. Våra nutida vardagsmönster är helt främmande för oss jordbor i nutiden.

Här i lyxnorden kan vi inseminera fram våra avkommor och sexualiteten påverkar inte framtiden. Elva barn hängande i kjortel med grepen på axeln styr inte samboendet – heller inte heller vanföreställning om synd och skam. Istället ordnar vi parterapi och semester… Som om samskapandet är en film med parantetiskt reklamuppehåll.

Jag fundrar på hur man kan budgetera på nytt vis i den nya tiden där det faktiskt går att bli global digital nomad. Jag försöker se om det kan gynna mig som medmänniska eller blir det nya livet med ett lån av min framtid?

Som artist vet jag att alla ur mitt skrå triggas och lyckas producera såväl ansökningar som manus via deadlines. Men det är ett hiskeliga sattyg! Jag har slutat bruka begreppet och kallar det leveransdatum istället. Vill arbeta lustfyllt och den verkliga deadlinen kommer en för alla av oss oavsett. Jag vill ha min verklighet här och nu. Men kanske behöver vi pressa oss mot datum och så kallade “deadlines” för att vi är vilovarelser. Ligger som urmänniskan på hällen o alstrar kraft tills lejonen kommer och då rusar vi som attan!

Det sägs att alla de som nu är i vägen med sina överdiagnostiserade flipperhjärnor klarar sig bäst i stridens hetta. De ser och hör allt, fattar beslut och agerar med bravur, drar med sig några och överlever… De som funkar i fredstid är jordbrukaren medan de som klarar omkullkastande väder är nomaden. Mellanlänken är handlarna, och äventyrarna.

Om driften är krigiska erövringar eller nyfiken vänlig handel gör det samma. Vi inavlas ej och vår historiska färd på jorden pågår.

Vi behövs som flock, den kreativa undraren och den nervösa vakaren, den seende aktören och den strategiska odlande byggaren.

Ändå är halva samhällets individer bortrensade för att systemet ska hållas i schack.

tänker på hur man kan göra sen..för att funka som människa. Kanske minimalisera utgifter och skära ned på utlånad framtid. Att skapa inkomster kräver oftast satsning. Jag menar ej spara och bo i koja och äta maskrosblad. Menar bara att kolla vad som är elden till den personliga driften. Rannsaka sin skapelse.

När man gör ting med lust går det väldigt lätt och alla samlas kring det som värmer – projekt vare sig de är ekonomiskt betryggande eller livräddande funkar med passionselden som bränsle. Det är synd att släcka den katalysatorn med dämpande långtidsplaner. Eller genom att inte se existensen som exakt vad den är. Det kortlånga livet … Födsel, uppväxt, fixande, flaxande, baxande, klart …

Tänker det e praktiskt att se livet som det är. Lite krångligt, sen slut. Till syvene o sist faller vi alla av pinn. Och då behövs ej allt detta fixande och tråcklande. Så när man flåsar efter mycket och mister man ju lätt hela personlighetsstycket.

Om man ser sig som en art. Djurformen människan. Tittar på sig som själva homosapien, så är det lite roligare att finnas i bråten av samhällssystem man ska djungla igenom. Man behöver bara vara sin art och göra det man verkligen vill.

Intressant att se vad man bidrar i sitt växande .. Om alla iakttar sina reaktioner på allvar o värderar dem som urgamla fantastiska speglingar av vår befintlighet …. då blir det förunderligt att vi klarar detta samhälle. Eller gör vi? Aldrig har väl så många gått in i osynliga väggar eller så många barn fått diagnoser för koncentrationsproblem.

Jag packade mina saker. Vred och vände på mina pinaler och kände att när jag ändå går på planeten kanske jag bör välja mina steg. För annars … vad e nyttan med fjäder i hatten eller flåset efter bussen…