Svedjeklockarens tårsådd
Svedjebrukaren
Paper cut poetry.
Jag hörde om natten en man som sådde sina tårar.
– Först slog han furor till marken, fällde dem vid foten och lät elden sveda stubb och knölrusk. Sen rev han barr och kottar med nagelplogen och gick till staden för att handla. Men inget höfrö stod att finna och rågkornen stod högt i kurs så även för den rike.
– Till tummen, sa han, bara frön som fyller den högra läderhandskens svarta tumme. Men ingen ville byta gull mot gubbens mög. Varken väktad kol eller spunnen ängsull dög.
Så fann han ingen annan råd än sorgesådd.
Han fångade sina tankars vånda och lät dem skölja hela brändan. Han begrät tuvor, skrevor, stenar o bumlingar. Ja, hela skogen och varenda liten avkrok mellan stad o täppa lät han sköljas av våndans tår.
Skymningen föll och han somnade som han stod. Månen klev in och viskade blånad över nejden. Mannen vred sig otåligt i sömnen men slut var hans krafter, hans mod och tro.
Det blev maj, sen juni och gryning med morgon. Det blev dag och ännu en natt men nu var det besynnerligt.
Underliga bävningar skakade jorden så att furor som aldrig svajat förr, nu slog av o an som vilt kastande stormrön.
Marken skakade. Ursinnigt ruskande som ett vidunder och mannen for så stark som han var, likt en vante i backen.
Inte skräckslagen som man kunnat tro men förundrad, kröp han till skydd i rotvältans famn.
Sen blev det tyst. Ja, det blev stilla. Det var som osagt allt som hänt och plötsligt hördes klockor klämta ur tassemarken.
Hela brändan, vallen och slåtterängen sjöng som himmelrike!
– Små, små pinglande klockor hängde från skira stänglar så långt ögat kunde se. Ja så långt som örat kunde höra. Längre än han nånsin vandrat. Bortom ostan förbi sönder och upp mot nordan.
Ljudet rungade i väst o där var det så många klockor att solens knappt fick plats med sina strålars skira kvällsdans.
Varenda tuva tycktes darra.
Det klingande, dallrade, dinglade o ringde.
Hela askemarken sjöd av buktande klockareknoppar.
En åker av det mest sällsamma utsäde spirade. Små groddar av hopp sköt undan knoterot och satetyg – sökandes sitt ljus för att klämta.
Det var tårefröna..
Tårefröna som alltid slår rot när inget annat finns än bön om barmhärtighet…
De som växer när människan är sitt allt – i sitt ensammaste fång av tårar … i sitt innersta gryt på sin yttersta kant.
Förundrad stirrade mannen på sin skog… Ur var tuva trängde hjässan av en mässingsklocka fram o i alla stubbklykor satt en mäktig järnkläpp fastkilad.
Det var som skimmer bland kåltistel o brudborst, klingande likt domkyrkans vackraste koral.
I ur o mången skur vaktade mannen sin brända och på den tredje månen slog han sin skörd av himmelska klockor. Under kråkris fann han kläppars slagkulor och på brändans yttermark hela järnkrampor.
Gläntan buktade av böljande, grönskimrande, gyllene mässingsklockor.
– En skörd av nåd.
Färdig gick han till marknaden, drog lasset själv.
Slet över kärr och bråtbygd.
Drog genom mörkerdal och vätteskog – lastad till tänderna av sin sorgeskörd.
Så kom det sig så att där varken fanns biskopar, baroner eller en enda vällingklockebonde som kunde avstå mannens klämtande ängsklockor.
Till och med kregen fick en skälla från hans skog att bära om halsen.
Och hans tårars gull sjöng vida omkring. Samlade människan till andakt för att ringa ut de döda in de födda. Klingade bort det onda o kallade boskapen till herden. Lockarklockor för välling och vila, beredskap och fred.
I skogen bugade sig så mannen över brändan ömsint tacksam för de himmelska tårars barmhäriga utsäde.
Sen den dagen sår han sina tårar, så fort de finns att falla. Och livet återfår så den vackraste klangen – från själens skimrande skuggspel.
Berättelse klippt i papper om natten av Malin Skinnar. Orden hörda ur intet… eller alltet.
Se filmen om Svedjefinnar från Nordiska Museet ur Finnskogens svedjebruk.
Sverige är Finskt; en berättelse från Sveriges Radio om skogsfinnarna, finskan i Sverige, skattefrist och nybyggare i skogarna.
