Inlägg

Saltoluoktas guldbröllop

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Vägrallare, kriget och finsk tango…. orden omfamnade ett sekel av konsekvenser.

Bord

Guldbröllop…tänkte jag mig… strax efter middagen me de lyckliga tu. Det verkar så underbart att fira. 

De satt så tysta.. sa liksom ingenting men strålade så starkt att jag var tvungen att fråga. – Jo.. de firade.. tyst i hemlighet och all sin enkelhet, gifta i femtio år minsann.

Jag målade på servetten och skrev en dikt. Deras glädje fortplantade sig, och längtan föddes i bröstet. Så stilla bar de varandras liv. Så blygt  de skålade för kärleken.

Nöjt… eller kanske ska jag säga.. tacksamt.

Jag klippte till ett porträtt och ritade av dem. Insiprerad av deras lycka och funderade.

– Om jag blevo gift i morgon arla – friad till på toppen o upp ottan. Skred som brud till altaret med gullegubbe fin – min – äktenskapstummel o evigheten.. Då skulle jag med nöd och näppe hinna fira som de… Ett guldbröllop.

Skulle kunna hinna  före 100… Just när jag fyllt mina 95… Om nu maken min var vid liv och hälsan god, jorden låg still och vädret bestod… – Då!  Då skulle jag fira.

Ett uns av stress av allt mycket man kan o skolat. Borde och gjort. Jag var så oerhört ogift där mittemot deras frid och tacksamhet. 

Men vi delade långbord, berättelser och deras hemliga stund.

Högtidsfirandet  fick inte ropas ut och gastas. Nej, det viskades om  kärleken, turen att hittas och satsa. Om nöden, glädjen och händerna som hölls genom livets vedermödor.

Ingen av de andra runt långbordet anade…  Bara vi som satt mittemot invigdes i ceremonin. Vi satt placerades som slumpen bjöd till kvällens supé på Saltoluokta Fjällstation. 

Brasan sprakade, midnattssolen brann och vandrare stod i klungor utanför matsalen.

Fjällstationens värdinna hade ropat in oss pö om pö att sitta med dem som hon valt att placera oss invid. En vänlig  sed, långt från slutna sällskapens kyla.

Det sorlandes och  talades,  jämfördes och visades; kartor, foton eller vandrarblessyrer. En måltid med någon man aldrig mött men som nu delade hela fjällvandringen med; torrt som blött.

Vi återkom till det där med guldbröllop.

Jag skulle ju kunna hinna fira före min hundraårsdag? Om jag bara finge mig en friare imorgon kunde det faktiskt inträffa just före nittiofem; om maken min var vid liv och hälsan god. – Ja om  jorden låg still och vädret bestod! Då skulle även jag hinna i kapp… fira segern att för evigt förenats.

Ett uns av stress grep mig av allt. Intill en kvinna i skilsmässokval och på min egen mobil ett osvar från honom som allt kretsade kring.

Det är så mycket man missar om man inte hittar rätt… så mycket man skulle, borde och ha gjort. Men, vi fick iallafall dela bord med lyckan.

Vi skålade för kärleken och talade om rallarnas väg. Om att som barn sakna familjen i Finland och att sen  som vuxen våga skapa sin egen samvaro. Att hittandet blev så viktigt. Om tilliten och att välja att värna om varandra. Så värdefullt.

Deras ansikten log… men liksom mer stillsamt, ja ungefär som Langas vatten i solnedgången.

Deras ögon log… men liksom mjukt som Kirkaus pyttesmå fjällblomster.

Deras hjärtan log.. ja, jag hörde det… men mjukt som löven i fjällbjörken borta vid bäcken. Och att sitta nära dem gav livsmod.

Jo, nu firades kärleken  – även om de inte ville basunera ut det. Sagan blev sann, de flyckades faktiskt hitta och bevara varann.

Men vi fick inget säga; ville verkligen vara i lag som vem som helst vid  fjällstationens långbord.

Så som de alltid levat; sida vid sida som vem som helst.

– Så vi satt där hemligt vetandes, mittemot guldbröllopsparet och höjde vårt glas.

De firade livet med fjälltur längs sträckan han byggt. Han pekade på stenrösen och asfalt. Bilder på bordet. Kort från Kodak.  Vägrallare  han var och hon styrkekvinna från Tornedalen. Liten då de möttes förstås. Hon hade ett enormt ansvar. Han själv kom som  krigsbarn medan  hon skötte syskonflocken i grannbyn. De visste nock vad ensamheten betyder. Vad det innebär att överleva ännu en vinter fast det egentligen inte borde gått.

–  Skötte du småsyskonen?

Jo, hon nickar… det var lite svårt.

–  Kom du som krigsbarn?

Karelen du vet, sa han och stök luggen åt sidan.

Visste jag?  Vad vet vi egentligen om våra grannländers smärtsamma nittonhundratal?  Vi tittade på kartan. Ett dygn tog det för kriget att nå fram. Varningen kom, ränseln packades och djuren drevs ut på vägen. Det var mammor och barn som vallade. Rädslan kunde ingen tala om. Alla var satta ur spel. Livets etik. Varandets vetande. Inte en Gud skymtade mellan träden.

Men så möttes de.

Klart att de gjorde… han såg henne nog, det sa han och log. Han sökte, fann och vann. Livets största vinst. En människa som hon att dela framtiden med. Inget kunde bli bättre och tiden var plötsligt möjlig att greppa igen. Planera. Forma vardagen och förmera…

De gifte sig och dansade finsk tango.

– Varje lördag minsann! Ingen alkohol, bara tangons berusande toner. Den  bästa karln, det var du av dem alla. Kön av kvinns ringla inför nästa dans men du var min!

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Kvinnor stod som spön i backen.  Tur en inte är svartsjuk, sa hon. Bättre kavaljer är svår att finna.

Men när det var Humpa var dansen deras.

Snabba steg, något fler än den skridande tangon. Samspel och vickning – rörelse och skratt. En knyck på nacken och  han var hennes. En liten vinkning och hon var hans.

En dans blev två.. blev flera och till sist ett helt liv.

De gick nu till PRO för att svänga och var årsdag hit till Stora Sjöfallet för att minnas.

Bergen färgades röda…

Jag och min väninna såg oss om efter lämpliga friare. På trappan satt en hord mycket manliga skäggiga vandrare.

Pling!

I var näve en mobil som pillrades på något infernaliskt.

Ingen tittade upp… men solen gick iallafall inte ner.

Hört, skrivet & målat på  Saltoluokta Fjällstation   av Malin Skinnar 

Vandringsstugor på STF
Bord

Restips för mingel på fjällstation

Saltoluokta fjällstation är ett bra basläger för den som vill vandra, mingla och njuta naturen i världsarvets Laponina utan att gå långt. Men det är även härifrån alla erfarna ger sig av ut i  vildaste Sarek.

Man reser med buss till Kebnats båtplats  via Gällivare. Från Saltoluokta kan man även ge sig av ut i Sarek eller följa ledade stigar vidare och över bergen mot Kvikkjokk fjällstation. Det går tåg med direktbuss sombeställs via SJ.

Just Salolukotas trerättersmiddag är bästa stället att slå sig i slang med främlingar för den blyge. Samtliga gäster bokar in sig senast kl 15 samma dag och ropas upp av värdinnan för bordsplacering  17:50.

Jag vet att även Blåhammarens fjällstation  i Jämtland har samma vänskapliga bordsplacering där hänsyn tas till ensamvandrare som alla visst hamnar vid ett och samma bord.

Om man söker vandringsvänner organiserar Matti HolmgrenJokkmokksguiderna  en vecka var år kallad Singel i Salto. Låter som dejtingtur men det är vänskapfärd. Sett dem flanera och tala, tänka, skratta.

PRO anordnar även vandringar för pensionärer. Det måste vara helt otroligt fyllt av djup och livskraft.

Jag ska fånga dig himlar – sång från min vandring

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Frissan och pussebrösten

Bröstcancer och livskraft
Girlang

Toppiga pussebröst det får du, var inte ledsen… Det är jobbigt nu men sen vet du! Kolla min mage! Platt som en snärta vännen, det går bra!”

Idag är min frisörsalong ett sorl av liv med tankar om död. Ett surr av hårspray och livsvisdom blandas med nagelknåp och barnpassningsknep.

Blev för några timmar sen helt gripen av samtalet tvärs över rummet på andra sidan spegeln. Kvinnan i kluten med vackerögat. Blicken man får då livet skärps eller ställs på sin spets. Då tid är dyrbart allvar.

Hennes huvudduk lossas och jag såg korta skimrande strån i motljuset.

“20 personer om dagen får bröstcancer” säger hon, men 50 stycken får visst hjärtinfarkt per dygn, så det är värre. Livet blir ganska tydligt när man hör statistiken.”

Min frisör masserar hennes hårbotten med dyra gyllenoljor och de små fjunen på hjässan glänste.

Kvinnans ansikte så fragilt. Som nyfödd. Ny… men livrädd fast räddad. Ny i nuet. Människa. Vacker. Jättevacker.

Jag tänker på orden min sångfröken från Senegal lärt mig. Om mamman som måste be alla om hjälp för att ha råd med vård mot svulsten i bröstet. Om maken som sliter för att få pengar till läkare fast inga jobb står att finna. Om den långa vägen till hospitalet och svårigheten att hitta tak över huvudet och problem finna mat när de väl kommit till staden.

I staden inga pinnar till elden och heller ingen hink till vatten. Barnen därhemma.

Tiden.

Jag tänker på alla sångerna jag hört där ingen vård finns att tillgå fast man lyckats skrapa ihop pengarna. Bara bönen och tilltron till Gud. Eller offer för kraft och under. Jag vet att mina vänner i Gambia o Senegal lärt sig skratta och klä sig i pärlor oavsett rädsla för framtiden. Som om skönheten i sig är ett sätt att hålla skräcken stången och sig själv vid sina sinnens fulla bruk.

Tilliten till Maraboun, den andlige vägvisaren och självklarheten att lägga sitt liv i Allahs händer, är det enda som ger livskraften chans att spira, trots sjukdom eller armod.

Vi ses och sjunger varje år jag och Ado.

Jag tänker på oss. Vår välfärd. Vår möjlighet att söka sjukhus, internetfakta och få välprövade mediciner. Stressen då man drabbas av svår diagnos att inte hinna göra nog. Hur vi söker i dieter och undrar över vårt förflutna. Grubblar sönder oss i stund av fara på vad vi kunde gjort bättre. Gentester och informationsvånda.

Vi sitter på salongen med bryn och färgval mittemot kvinnan som inte ens kan välja hur kort hon skall klippas.

“Just före skolavslutningen började strålningen, säger hon, och håret föll direkt”

” Ingen fara! Min frisör granskar hennes hårbotten. Snart kommer nytt som även det faller men sen blir det kraft för fint och vackert svall, vänta bara! Vill ni ha lite kaffe? Mjölken är slut. Malin, kliv till sköljen, annars blir håret svart – du ska tvättas. Skynda!”

Så smuttar vi kaffe o väntar i huvor på fön och sax. Det klipps, snittas och putsas.

trädgård slagen med lie

“Du saknar ju ögonbryn här, men det fixar vi med lite färg” säger frisören och jag väcks upp ur mitt grubbel.

Plötsligt så har jag en fin linje jag inte visste jag saknade och en äggkopp i handen med mandelsalva att smörja bryna med före sömn. “Det gör din hy så len så len. Prova! Här en olja för dina fransar!”

Jag har två platser som jag kan vila på.

Det ena är bilprovningen en gång om året och det andra är hos min frisör. Där sitter jag ibland hela dagen eftersom jag aldrig lyckas boka några tider och får ta mellanrummen för försköning.

Något i sorl och sprayångor gör mig lugn. Jag kan inte rita, inte skriva, inte bygga när jag är där. Bara sitta med knoppen mitt i en huvudverkstad och poleras.

Tror nog det är en sorts livsstuga, frisörsalongen. Kanske som en fritidsgård för vuxna, eller mer en biktstol, nej, det är nog faktiskt en coachcentral.

Folk tittar in för att visa upp hur många kilo de gått ned eller stolt presentera sin nyfödda. Glada tillrop, hej och hejdå. Ett sorl av sammanhang. Någon som vet att håret växt två cm sen sist och som undrar om man klarat det där man talade om förra gången.

midsommarbrud

På salongen märks att det är många förluster i allas verklighet.

Mycket oro som balanseras, dryftas, skrattas bort eller förbannas.

Nästan som om salongen är ett balsam som reder ut mänskliga tovor och sociala härvor. Tror kanske skönhet är en karbinhake i verkligheten när ens förmåga att styra blir en övermäktigt.

“Man får göra det bästa av situationen” säger min frissa och förtrollar mitt ögonbryn som jag inte visste var halvt till ett helt.

Vi talar om kluvna toppar och död med samma intensitet. Liv och skilsmässor. Svek, lycka och vätesuperoxid. Och det är på något vis så som livet är. Plötsligt är existensiell panik försvunnen för det  är så påtagligt att jag faktiskt finns där jag sitter i stirrandes spegelen. Vi hjälps åt med mig, min tanke och nuna. 

“Hallååå kooom!” Min frissa har kastat sig mot ytterdörren och ropar in en dam från gatan. En vacker fru runt 60  kommer in.

“Hallå, hej, kom in till oss och berätta om hur bra det gick för dig!”

Bröstcancer och livskraft

Till kvinnan med hårkluten går den inkallade. Jag hör hur de diskuterar knölen i bröstet, strålning och håravfall. Så lägger damen handen på kvinnans axel och ler;

“Se på mig… jag har förlorat hela bröstet men fick de finaste boppar du kan tänka dig! Och en platt mage på kuppen! Snyggaste pussetuttar serru! De sög mina valkar och stoppade pupporna piffiga igen!”

Hon vrider sig stolt i profil och visar upp sig för oss i sin fina klänning. “Sen satte de fast bröstvårtan igen som en pussetuta, poff! Jag har aldrig sett snyggare ut”

Vi skrattar nu och det låter inte alls så tungt att bli sjuk. “Magen, säger hon och klappar bältet, den blir aldrig tjock igen.. bakom ett nät, kan du tänka dig, bakom ett nät i magen sitter fettet på plats och hela jag är smicksmäck. Kunde få hur stora bröst jag ville.. men skulle de tagit allt magfett till bröstet skulle jag tippa över!”

Alla lyssnar vördnadsfullt och jag blir så otroligt berörd av hennes självklarhet.

“Nu e jag en läckerbit vet du i mina bästa sextio år” säger hon och går mot ytterdörren och vinkar oss farväl. “Nästa sommar står du där med nyboppar och slankemagge! Gå med ro till strålnigen det är snart över!”

Gillar porslin i husbilen.

Jag tårforsar. Hör hela samtalet och sitter i en flod av kärlek från en kvinna till en annan.

Tänker på oss människor. Hur duktiga vi skall vara. Att klara, stå ut och hantera. Bita ihop och vara positiva hur skräckslagna vi än är…

Och att jag tror hela världens alla frissor är en sorts fantastiska prästinnor som skänker livsmod i sina salonger långt från påvar och biskopssäten.

De ger inte oblat och mysko förlåtelser utan äggkoppar med mandelsalva, buteljer med orientalisk oljor mixat med medmänskliga berättelser.

Jag tror på sprayer med mirakel som får håret att skina! Det känns som effektivare för välbefinnandet än all världens glorior.

När solen torkar sina strålar, landart Rugen. EU stöd.

Extentions, drömmen och döden, putsa en nagel och fästa en fläta. Medla lite kraft och jävlar anamma medan knoppen putsas.  -Amen.

Det är något otroligt fint och jordiskt med detta. Långt från kyrkornas krampaktiga tag om urmodig andlighet och psykologers famlande efter en botten. Gillar det där med toppen.

Vill man vara fin får man lida pin…

Men lider man pin är det livsstärkande att någon tycker om att göra en fin.

Berättat av  Malin Skinnar efter färgning på Klippotek Angelina i Sjöbo – Tack  Blanka Glasnovic 

Midsommarblues
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Intrasslad i ett virrvarr av skönhet

Intrasslad i ett virrvarr av skönhet.

Och plötsligt var det sommar Intrasslad i ett virrvarr av skönhet somnade jag på toppen av berget. I flera veckor hade jag sökt prinsen. Jag var så fruktansvärt trött av den där skiftnyckeln. Han hade gömt den i min bil och jag bar den villrådigt sökande sen han hastigt o lustigt gick upp i rök. […]

Toni Holgersson på Världens Minsta Kulturhus

malinstoryteller.com blogvlog

vloggbloggad långfilm om trettioårig vänskap Poeten, musikern, skalden, artisten, och själsöppnaren. Alla verkar ha en helt egen Toni Holgersson. En egen relation som ömt värnas om för att få ännu en sång sjungen. Vi är många som vill höra de sjungna berättelserna på det viset som bara Toni få dem att låta. I lördags kom […]