Inlägg

Jordsvindeln

Norrsken
Jordsvindel
Illustration Malin Skinnar
Rymdsvindel

En gång om året blir jag galen.

Tappar förståndet.
Fotfästet.
Flippar.
The big head bang… Boom.

Undrar om alla har denna svindel?

Bara en gång om året får det ske – måste mota bort det övrig tid – och det är lika hisnande var gång jag inte klarar hålla mot.

– Jag får jordsvindel.

Hade jag barn skulle de genast döpas till Mark, Sten och Stig. Måste fästa mig vid Tellus. Kasta ankar i universum. Ha människor omkring mig med bergfasta tituleringar.. eller åtminstone tatueringar på nån svunnen kärlek… Måste hitta hem på vintergatan. Slå läger. Rota mig…

– Bo, skulle nån i barnaskaran med kunna få heta! “Bo” som ickenomad. Fast som en klippa… Berg i efternamn…

Det brukar alltid börja likadant. Far och jag diskuterar rymden. Lite sådär i föbifarten. Märkligt nog har jag inte haft nån annan att tala rymden med men nu äntligen! Mitt kusinbarn. Han grips av jordsvindel han med! Och vi blir båda lite besatta.

Norrsken

Verkar synd nog ej vara som om universum existerar i mångas medvetande. Som om det blinkar lite planeter på himlapällen och man fortsätter låtsas som om det regnar.

Först har vi atmosfären sen kommer stratosfären och därefter rymden. Eller själva universum ligger liksom i rymden och forskarna börjar ana att att det finns flera.

BANG  -aj…

Jag klarar inte detta. Himlasvindel. Har haft åkomman sen jag var 4 år och undrade vart ljuset tog vägen då lampan släcktes.

Rymdsvindel. Hjärnan går fortare och fortare och magen drar ihop sig och jag i förhållande till plankton och mikromakrokosmos mot omkringelsen krockar. Allt blir bang. Det bara totalt big bangar mig.

Jag yrslar på yttersta tidskanten och trevar med några svaga Einsteindrag för att sen drunkna i historieskildringar eller världsaltsmyter.

Sen kippar jag efter andan genom att frenetiskt slå i historieböcker eller flärpa runt bland bilder på hundrabenta djur i världens djuphavsgravar för att sen gena över bibliska UFO-iakttagelser till mattmatisk kartläggning i forna Mali.

Bild från husbilen

Det är visst nån planet där som skulle kommit vart femtioandra år… Eller var det var fyrahundronde? Men som folket på berget alltid hyllat med dansmasker som sparats på helig plats. Ja, det var därför man kunde se att de visste mer än våra beräkningar långt före smatterdatorer kunde hjälpa oss att tänka.

Slutligen, just innan jag drunknar i världshavet brukar jag ropa något om dinosaurierna, om när det nu var igen som de gick under, varpå Far lugnt rabblar siffror och begrepp som om millioner år var lättöverskådligt.

Jag halvsvimmar igen.
Far ser dock fokuserad ut av diskussionen.
Jag mellandör.

Men vad finns vid sidan om häret. Där bakom de kanske flera universumen. Vad?

Mina frågor är inte bättre än de var 1971. Jag har inte utvecklats ett jota. Skillnaden nu är att svallvågen av rymdyrsel är så mycket hårdare för var år som går.. Hur ska detta sluta? Vi kommer ju dö och inget svar blir oss givet…

Mitt kusinbarn ska studera rymdkunskap.. tur det så vi får ordning på alltet.

Efter storslagna upplevelser som tex norrsken när jag nästan drunknar i frågevågor brukar jag titta mig omkring. Ser artiklar om skatter, deklaration och kylskåpsreklam. Hör hemska nyheter om plågoandar och vet om folk som bedrar varandra ellet ännu värre; inte gör vad de vill i livet.

I livet.

I detta enda tillstånd av samexistens så går vi bara förbi varandra. Trampar på dem som inte orkar upp eller struntar i vår nästa. Blir galen. Ännu mer svindel.

Att vi inte bara ropar…
-Wohoo Darling – e du me född! Lets dansa under stjärnorna. Låtom oss ligga i en snödriva hela natten och lyssna på Vintergatans sång. Kom babe så undersöker vi planeten och varandra innan vi ramlar av.

Snälla alla under det stora- kom med ut och in i varandra!

Svindeln hade sitt årsinträffande igår. Grönt och väldigt tog Norrskenet
andan ur mig… Gjorde oss beaktande stillsamma.

Hänförelse ligger kvar…

Den dröjer sig kvar tills den bekämpats med fokus på något jordiskt. Jag försöker spika och handla skruv idag. Det är bra. Mäta och kolla packningar. Det kan sätta fast mig igen i vardagen.

Min kusin med hjärna större en min talar om partiklar och solstorm medan min Far i telefonen hänvisar till boken Rymden, fakta i fokus”.

Jag vågar knappt börja samtalet igen.

Han muttrar lite tyst, jasså en blågröna ljusfenomen, ja haja… I ett cirkelbälte runt nordkalotten…

En blå planet i ett hav av stjärnor med solstormar som träffar vår topp.

Porträtt
Grönt sken med nattkamera
Abisko är Norrskenstätast i landet

Oh jord. Håll mig kvar…… jag svirrar ut igen… Hur kan någon enda hinna kolla tv, dricka sprit, knarkbarka eller bråka när vi bor i detta överväldigande extremoändliga?

Måste hoppa hopprep. Studsa. Hoppa mig åter. Jordfästa mig. The big head bang. Boom… igen.

Trots norrsken går folk förbi varandra i konsumdörren som om livet var något helt vanligt…

Eller hänvisar till Gud. Fast det e för mig ännu mer mysko.

Ok. Mera hopprep. Elva granngalaxer. En ny planet i systemet. Bakom bortom ligger ännu flera universum, ungefär som en tvättsvamp av berymdlighet… Snälla hjärna.

Önskar jag vore smartare så jag kunde tänka vidare och sitta och nicka lite lugnt hänfört som Far eller stå med händerna tyst i snön som min kusinson då han spejar i det svarta

… norrsken … se alltet och… Se det förunderliga och…

Vet inte… Se och häpet leva.

#norrsken #stfturist #sverige #malinstoryteller#laponia #stf

Husbil på vinterväg

Vill du höra mer om rymden och cellerna så kommer här mina filmer: 

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Jag behöver rymden

Blodmåne och asteroider

Jag behöver rymden – tycker mycket är smått, mystiskt trångt. Konversationer utan mening och sammanhang utan begriplighet. Jag behöver natten – den kolsvarta, vargen som kanske smyger i snön, vattnet som försvinner – tystnaden för att leva.

Illustration Malin Skinnar

Jag behöver rymden.

tycker mycket är smått, mystiskt trångt.

Konversationer utan mening,

seder utan hyfs, bruk utan ton.

Sammanhang utan begriplighet.

Jag behöver natten – den kolsvarta. Vargen som kanske smyger, snön – den jobbiga,

vattnet som försvinner. Tystnaden, oumgänget, bortblundandet.

Jag får mark under fötterna

när det regnar vintergator,

när det ramlar universum,

på jorden – mitt bo.

Länge och många gånger sökte jag mig till Arktis…

till Grönland – för att få tyst i huvudet.

Jag har varit där så otroligt mycket, med vartenda revben – med hälar och tunga.

Paddlat på hav och kurat med jägare.

I det karga, på platser där få ting kan tänkas eller konstrueras där oförutsedda händelser ramlar över en.

Smällkylan – gnistervidden.

Isbergen – de som välter runt, tippar, slår och skjuter hål i båtskrov.

Valskjärtar som piskar.

Låg reling – djupaste hav.

Bivack – läger  under snö.

Borsta gången för syret.

Skor – varma… inga hål.

Ta hand om sig själv – sitt eget,  se om sitt hus, reda sitt bo. Ordna nästet, se till det bästa hjälpa sin nästa.

Bli hjälpt. Ta sig fram. Knacka på.

Då vi ses för vädret tillåter och stannar en evighet eller iallafall till imorgon.

Då vi talar för rymden tillåter och jorden snurrar.

Jag bor oftast i skogen, bortom ljuset – långt från alla.

Vill det.

Inga ljud – inget blinkar. Tystnad.

Men ibland babblar mossan, vrålar hjorten och snart smyger kanske vargen å då blir det stilla i mitt hjärta, fullt av frågor om varandets varför och vems är rätten att riva.

När asteroider stora som isberg far från söder,  när det regnar meteorer  från nord och när månen skyms av oss på jorden, när han rodnar, blir till klot som syns –  kan jag vila.

Just då känns det som viktiga ting blir tydligare.

Att religös vanföreställning och andlig virrighet stillas.

Att pladder om måsten tystnar.

Att du just nu  är här.

Med mig.

Vi kan ju ändå inget påverka.

Bara vara uti.

Vi lever som ufon i ett hav av eonisk otid.

Jag, du, älgen o alla som hatar.

Alla som älskar,

alla som vill och ovill.

Det som sker det sker.

oavsett val och önskan.

Malin Skinnar

Jag måste paddla över djupa vatten

Vlogg om Rymdsvindel i husbilen nedan.

Paper cut art by Malin Skinnar

Meteor, komet, atseroid. Allt gör mig lugn… Alltet gör mig alltid lugn. Blodmånens mörka sken.  Stjärnor i fall, asteroidregn och dunder. 

Under en total månförmörkelse kommer månen skymmas av jorden och en skugga bildas som kallas umbra.  Om månen står i en viss position så ser den  blodröd ut. Det är ett långsamt och mäktig himlafenomen som ger perspektiv på månen som det klot han verkligen är. – Ensamt seglande men alltid nära …

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist