Inlägg

Stjärnbärerskan

På ryggen stod hon, av Rodopis skuldror

En berättarfilm av Malin Skinnar

Älskade önska – om du förr inte hann

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas – tro och bli till.

Denna saga är inte sagt. Inte sjungen. Inte tydlig. Men hörd om natten vid midnatt. Just efter åskan och regnen. Lyssna till min berättelse från Rodopibergen.

Fiol Sofia Teljebäck Högstadius o Henrik Nybom. Berättelse och film Malin Skinnar, Människa Karin Svensson och två fantastiska skogsbarn.

På ryggen stod hon, av Rodopis skuldror

På ryggen stod hon

– På ryggen stod hon.
Under himmelen.
Vid Rhodopes skuldra. Med skålen högt.
Fångade stjärnfall som ingen sett.
Plockade gnisterbit o drömmar.

Satte samman. Till färdig udd.
For och gav. Stjärnor ur skålen.
Den snidade från boden. Till dem som bad.

För kraft att åter drömma.

Höll upp en stjärna o lät den falla.
Singla en gång till. För den som inte hann.

Skynda min älskade.
Ger dig ett stjärnfall.
Blunda min lilla.
Vill dig ett liv.
Lyfter din stjärna.
Igen och igen.
Älskade önska.
Om du förr inte hann.

Din egen Tindra – Din andra Stjärna.
Din skira Längtan – Du lilla Tärna.

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas o tro
och bli till.

Så kunde förblindade se. Förstummade ropa.
Och frusna räcka handen mot sin himmelen.
Dansande åter sin önskan.

Hon samlade bland tuvor, bland barr o kottar – de bitar som höll världarna samman.

Så stilla under vintergatan. Den höga vägen.
Vid människans sinne. I sin träskål.
Den för osten. Den snidade, röda.
Målad av Baba i gammeltid.

I den skålen, den runda, skavda, samlade hon jordens himlar. Stjärnbärerskan på Rhodopes skuldra.

Och jag stod där. Nära hennes platser. På vägen i mörkret. Timmerbil det enda som hördes när något ljöd. Och fåglarna. Som togs av lodjuren. Och vargarnas hesa sagor.

Där var jag.

Och hörde. Från träden – sagor igen. Som om Rodopi svämmar över.

Och jag gråter. Var gång på hennes runda slänter.

Får av något. Stora ord. Och måste luta mig mot träden för att fatta. Sen åka för att själv få plats.

Stjärnplockerskan från Bulgarien

Denna saga är inte sagt. Inte sjungen. Inte tydlig. Men hörd om natten vid midnatt. Just efter åskan och regnen.

Av Malin Skinnar

Ur boken ATT KLÄ SIG I ETT FOLKS ANDEDRÄKT
51 dagar i Bulgarien av Malin Skinnar

Det verkar faktiskt gå lika bra att gå vid sidan av. Den som tänder en eld tycks alltid få besök.

Denna saga är inte hörd, inte sagd, inte berättad

Jag har en trädgård i hela världen.
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

En berättarfilm av Malin Skinnar

Älskade önska – om du förr inte hann

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas – tro och bli till.

Denna saga är inte sagt. Inte sjungen. Inte tydlig. Men hörd om natten vid midnatt. Just efter åskan och regnen. Lyssna till min berättelse från Rodopibergen.

Fiol Sofia Teljebäck Högstadius o Henrik Nybom. Berättelse och film Malin Skinnar, Människa Karin Svensson och två fantastiska skogsbarn.

Jag har en trädgård i hela världen.

På ryggen stod hon

– På ryggen stod hon.
Under himmelen.
Vid Rhodopes skuldra. Med skålen högt.
Fångade stjärnfall som ingen sett.
Plockade gnisterbit o drömmar.
Satte samman. Till färdig udd.
For och gav. Stjärnor ur skålen.
Den snidade från boden. Till dem som bad.
För kraft att åter drömma.

Höll upp en stjärna o lät den falla.
Singla en gång till. För den som inte hann.

Skynda min älskade.
Ger dig ett stjärnfall.
Blunda min lilla.
Vill dig ett liv.
Lyfter din stjärna.
Igen och igen.
Älskade önska.
Om du förr inte hann.

Din egen Tindra – Din andra Stjärna.
Din skira Längtan – Du lilla Tärna.

Lev du människa.
Av stjärnfall o drömmar.
Hoppas o tro
och bli till.

Så kunde förblindade se. Förstummade ropa.
Och frusna räcka handen mot sin himmelen.
Dansande åter sin önskan.

Hon samlade bland tuvor, bland barr o kottar – de bitar som höll världarna samman.

Så stilla under vintergatan. Den höga vägen.
Vid människans sinne. I sin träskål.
Den för osten. Den snidade, röda.
Målad av Baba i gammeltid.

I den skålen, den runda, skavda, samlade hon jordens himlar. Stjärnbärerskan på Rhodopes skuldra.

Och jag stod där. Nära hennes platser. På vägen i mörkret. Timmerbil det enda som hördes när något ljöd. Och fåglarna. Som togs av lodjuren. Och vargarnas hesa sagor.

Där var jag. Och hörde. Från träden.
Sagor igen. Som om Rhodope svämmar över. Och jag gråter. Var gång på hennes runda slänter.

Får av något. Stora ord. Och måste luta mig mot träden för att fatta. Sen åka för att själv få plats.

Stjärnplockerskan från Bulgarien

Denna saga är inte sagt. Inte sjungen. Inte tydlig. Men hörd om natten vid midnatt. Just efter åskan och regnen.

Av Malin Skinnar

Ur boken ATT KLÄ SIG I ETT FOLKS ANDEDRÄKT
51 dagar i Bulgarien av Malin Skinnar

Denna saga är inte hörd, inte sagd, inte berättad

Det verkar faktiskt gå lika bra att gå vid sidan av. Den som tänder en eld tycks alltid få besök.
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Jag behöver rymden

Blodmåne och asteroider

Jag behöver rymden – tycker mycket är smått, mystiskt trångt. Konversationer utan mening och sammanhang utan begriplighet. Jag behöver natten – den kolsvarta, vargen som kanske smyger i snön, vattnet som försvinner – tystnaden för att leva.

Illustration Malin Skinnar

Jag behöver rymden.

tycker mycket är smått, mystiskt trångt.

Konversationer utan mening,

seder utan hyfs, bruk utan ton.

Sammanhang utan begriplighet.

Jag behöver natten – den kolsvarta. Vargen som kanske smyger, snön – den jobbiga,

vattnet som försvinner. Tystnaden, oumgänget, bortblundandet.

Jag får mark under fötterna

när det regnar vintergator,

när det ramlar universum,

på jorden – mitt bo.

Länge och många gånger sökte jag mig till Arktis…

till Grönland – för att få tyst i huvudet.

Jag har varit där så otroligt mycket, med vartenda revben – med hälar och tunga.

Paddlat på hav och kurat med jägare.

I det karga, på platser där få ting kan tänkas eller konstrueras där oförutsedda händelser ramlar över en.

Smällkylan – gnistervidden.

Isbergen – de som välter runt, tippar, slår och skjuter hål i båtskrov.

Valskjärtar som piskar.

Låg reling – djupaste hav.

Bivack – läger  under snö.

Borsta gången för syret.

Skor – varma… inga hål.

Ta hand om sig själv – sitt eget,  se om sitt hus, reda sitt bo. Ordna nästet, se till det bästa hjälpa sin nästa.

Bli hjälpt. Ta sig fram. Knacka på.

Då vi ses för vädret tillåter och stannar en evighet eller iallafall till imorgon.

Då vi talar för rymden tillåter och jorden snurrar.

Jag bor oftast i skogen, bortom ljuset – långt från alla.

Vill det.

Inga ljud – inget blinkar. Tystnad.

Men ibland babblar mossan, vrålar hjorten och snart smyger kanske vargen å då blir det stilla i mitt hjärta, fullt av frågor om varandets varför och vems är rätten att riva.

När asteroider stora som isberg far från söder,  när det regnar meteorer  från nord och när månen skyms av oss på jorden, när han rodnar, blir till klot som syns –  kan jag vila.

Just då känns det som viktiga ting blir tydligare.

Att religös vanföreställning och andlig virrighet stillas.

Att pladder om måsten tystnar.

Att du just nu  är här.

Med mig.

Vi kan ju ändå inget påverka.

Bara vara uti.

Vi lever som ufon i ett hav av eonisk otid.

Jag, du, älgen o alla som hatar.

Alla som älskar,

alla som vill och ovill.

Det som sker det sker.

oavsett val och önskan.

Malin Skinnar

Jag måste paddla över djupa vatten

Vlogg om Rymdsvindel i husbilen nedan.

Paper cut art by Malin Skinnar

Meteor, komet, atseroid. Allt gör mig lugn… Alltet gör mig alltid lugn. Blodmånens mörka sken.  Stjärnor i fall, asteroidregn och dunder. 

Under en total månförmörkelse kommer månen skymmas av jorden och en skugga bildas som kallas umbra.  Om månen står i en viss position så ser den  blodröd ut. Det är ett långsamt och mäktig himlafenomen som ger perspektiv på månen som det klot han verkligen är. – Ensamt seglande men alltid nära …

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist