Inlägg

Seglet över ögonen

Flykten från lettland till Gotland

Flykten från Lettland till Sverige

De hann inte säg farväl.

Hon sa det igen och igen. Att de inte hann.

Hela familjen kvar.

Mammas barm.

Salta vågor. Hon sa hon inte grät.

Det var inga tårar. Vågor…

Vågor från ögonen…

– De är ju salta, det vet du.

Värmde mellan hennes ben. Mina fötter.

Mammas vader varma. Hjärtat.

Värmde handen mot munnen.

Mammas läppar.

Hörde vågor – hörde hjärta.

Under en segelduk i fören.

Tyst om natten. Brukade ju ligga i sängen.

Inte segla i mörker.

Somna med Mormor på rökbänken.

Laga näten.

Lena natten.

Kura skymning.

Katten.

Vara hemma. Aldrig borta.

– Inte ro med månen väl?

Åror. Måsar. Karlavagn.

Aldrig sett.

Mamma viskade och pekade.

Och höll.

Och höll.

Och höll.

Ut över vattnet. In bland grynnor.

– Shhh, sa Pappa, fisken vaknar.

Ligga tyst till västerland.

Under handen – still i famnen.

Mammas hår.

Som lugg i mina ögon.

Som slöja, filt och mantel.

Horisonten

Fyra måsar på min säck.

Fyra fyllde jag igår.

Segelduken full av sömmar.

Laskad väv.

Såg i gryningen.

Som magiska mönster.

Tittade på segelduken

med fötterna mellan mammas ben.

Måsarna flög.

Måsarna kom.

Måsarna dök och försvann.

På himmelen vågor.

På vattnet moln.

Böljor.

Havet reste sig.

Opp.

Sen ned.

Opp.

Sen ned.

På Gotland fanns det en strand

med män som kom med lyktor.

Jag sov då.

Vaknade buren nära skägget.

En man som inte var pappa.

Ingen kunde tala med mig så kanske de var från himmelen?

– Karlavagnen?

Mamma sa hon inte grät.

Det var bara vågorna.

Vi fick mat.

Mamma sa hon inte grät.

Pappa sa vi rest i flera dar.

Mamma sa sitt namn.

Pappa sa sitt namn.

Dom bar mig i duken från båten.’

Jag hörde N berätta om sin Far. Jag hörde skrev och grät.

Av Malin Skinnar

Flykten från lettland till Gotland

Jag behöver rymden

Blodmåne och asteroider

Jag behöver rymden – tycker mycket är smått, mystiskt trångt. Konversationer utan mening och sammanhang utan begriplighet. Jag behöver natten – den kolsvarta, vargen som kanske smyger i snön, vattnet som försvinner – tystnaden för att leva.

Illustration Malin Skinnar

Jag behöver rymden.

tycker mycket är smått, mystiskt trångt.

Konversationer utan mening,

seder utan hyfs, bruk utan ton.

Sammanhang utan begriplighet.

Jag behöver natten – den kolsvarta. Vargen som kanske smyger, snön – den jobbiga,

vattnet som försvinner. Tystnaden, oumgänget, bortblundandet.

Jag får mark under fötterna

när det regnar vintergator,

när det ramlar universum,

på jorden – mitt bo.

Länge och många gånger sökte jag mig till Arktis…

till Grönland – för att få tyst i huvudet.

Jag har varit där så otroligt mycket, med vartenda revben – med hälar och tunga.

Paddlat på hav och kurat med jägare.

I det karga, på platser där få ting kan tänkas eller konstrueras där oförutsedda händelser ramlar över en.

Smällkylan – gnistervidden.

Isbergen – de som välter runt, tippar, slår och skjuter hål i båtskrov.

Valskjärtar som piskar.

Låg reling – djupaste hav.

Bivack – läger  under snö.

Borsta gången för syret.

Skor – varma… inga hål.

Ta hand om sig själv – sitt eget,  se om sitt hus, reda sitt bo. Ordna nästet, se till det bästa hjälpa sin nästa.

Bli hjälpt. Ta sig fram. Knacka på.

Då vi ses för vädret tillåter och stannar en evighet eller iallafall till imorgon.

Då vi talar för rymden tillåter och jorden snurrar.

Jag bor oftast i skogen, bortom ljuset – långt från alla.

Vill det.

Inga ljud – inget blinkar. Tystnad.

Men ibland babblar mossan, vrålar hjorten och snart smyger kanske vargen å då blir det stilla i mitt hjärta, fullt av frågor om varandets varför och vems är rätten att riva.

När asteroider stora som isberg far från söder,  när det regnar meteorer  från nord och när månen skyms av oss på jorden, när han rodnar, blir till klot som syns –  kan jag vila.

Just då känns det som viktiga ting blir tydligare.

Att religös vanföreställning och andlig virrighet stillas.

Att pladder om måsten tystnar.

Att du just nu  är här.

Med mig.

Vi kan ju ändå inget påverka.

Bara vara uti.

Vi lever som ufon i ett hav av eonisk otid.

Jag, du, älgen o alla som hatar.

Alla som älskar,

alla som vill och ovill.

Det som sker det sker.

oavsett val och önskan.

Malin Skinnar

Jag måste paddla över djupa vatten

Vlogg om Rymdsvindel i husbilen nedan.

Paper cut art by Malin Skinnar

Meteor, komet, atseroid. Allt gör mig lugn… Alltet gör mig alltid lugn. Blodmånens mörka sken.  Stjärnor i fall, asteroidregn och dunder. 

Under en total månförmörkelse kommer månen skymmas av jorden och en skugga bildas som kallas umbra.  Om månen står i en viss position så ser den  blodröd ut. Det är ett långsamt och mäktig himlafenomen som ger perspektiv på månen som det klot han verkligen är. – Ensamt seglande men alltid nära …

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist