Seglet över ögonen – Lettland
Flykten från Lettland till Sverige
De hann inte säg farväl.
Hon sa det igen och igen. Att de inte hann.
Hela familjen kvar.
Mammas barm.
Salta vågor. Hon sa hon inte grät.
Det var inga tårar. Vågor…
Vågor från ögonen…
– De är ju salta, det vet du.
Värmde mellan hennes ben. Mina fötter.
Mammas vader varma. Hjärtat.
Värmde handen mot munnen.
Mammas läppar.
Hörde vågor – hörde hjärta.
Under en segelduk i fören.
Tyst om natten. Brukade ju ligga i sängen.
Inte segla i mörker.
Somna med Mormor på rökbänken.
Laga näten.
Lena natten.
Kura skymning.
Katten.
Vara hemma. Aldrig borta.
– Inte ro med månen väl?
Åror. Måsar. Karlavagn.
Aldrig sett.
Mamma viskade och pekade.
Och höll.
Och höll.
Och höll.
Ut över vattnet. In bland grynnor.
– Shhh, sa Pappa, fisken vaknar.
Ligga tyst till västerland.
Under handen – still i famnen.
Mammas hår.
Som lugg i mina ögon.
Som slöja, filt och mantel.
Fyra måsar på min säck.
Fyra fyllde jag igår.
Segelduken full av sömmar.
Laskad väv.
Såg i gryningen.
Som magiska mönster.
Tittade på segelduken
med fötterna mellan mammas ben.
Måsarna flög.
Måsarna kom.
Måsarna dök och försvann.
På himmelen vågor.
På vattnet moln.
Böljor.
Havet reste sig.
Opp.
Sen ned.
Opp.
Sen ned.
På Gotland fanns det en strand
med män som kom med lyktor.
Jag sov då.
Vaknade buren nära skägget.
En man som inte var pappa.
Ingen kunde tala med mig så kanske de var från himmelen?
– Karlavagnen?
Mamma sa hon inte grät.
Det var bara vågorna.
Vi fick mat.
Mamma sa hon inte grät.
Pappa sa vi rest i flera dar.
Mamma sa sitt namn.
Pappa sa sitt namn.
Dom bar mig i duken från båten.’
Jag hörde N berätta om sin Far. Jag hörde skrev och grät.
Av Malin Skinnar
