Jag behöver rymden
Blodmåne och asteroider
Jag behöver rymden – tycker mycket är smått, mystiskt trångt. Konversationer utan mening och sammanhang utan begriplighet. Jag behöver natten – den kolsvarta, vargen som kanske smyger i snön, vattnet som försvinner – tystnaden för att leva.
Jag behöver rymden.
tycker mycket är smått, mystiskt trångt.
Konversationer utan mening,
seder utan hyfs, bruk utan ton.
Sammanhang utan begriplighet.
Jag behöver natten – den kolsvarta. Vargen som kanske smyger, snön – den jobbiga,
vattnet som försvinner. Tystnaden, oumgänget, bortblundandet.
Jag får mark under fötterna
när det regnar vintergator,
när det ramlar universum,
på jorden – mitt bo.
Länge och många gånger sökte jag mig till Arktis…
till Grönland – för att få tyst i huvudet.
Jag har varit där så otroligt mycket, med vartenda revben – med hälar och tunga.
Paddlat på hav och kurat med jägare.
I det karga, på platser där få ting kan tänkas eller konstrueras där oförutsedda händelser ramlar över en.
Smällkylan – gnistervidden.
Isbergen – de som välter runt, tippar, slår och skjuter hål i båtskrov.
Valskjärtar som piskar.
Låg reling – djupaste hav.
Bivack – läger under snö.
Borsta gången för syret.
Skor – varma… inga hål.
Ta hand om sig själv – sitt eget, se om sitt hus, reda sitt bo. Ordna nästet, se till det bästa hjälpa sin nästa.
Bli hjälpt. Ta sig fram. Knacka på.
Då vi ses för vädret tillåter och stannar en evighet eller iallafall till imorgon.
Då vi talar för rymden tillåter och jorden snurrar.
Jag bor oftast i skogen, bortom ljuset – långt från alla.
Vill det.
Inga ljud – inget blinkar. Tystnad.
Men ibland babblar mossan, vrålar hjorten och snart smyger kanske vargen å då blir det stilla i mitt hjärta, fullt av frågor om varandets varför och vems är rätten att riva.
När asteroider stora som isberg far från söder, när det regnar meteorer från nord och när månen skyms av oss på jorden, när han rodnar, blir till klot som syns – kan jag vila.
Just då känns det som viktiga ting blir tydligare.
Att religös vanföreställning och andlig virrighet stillas.
Att pladder om måsten tystnar.
Att du just nu är här.
Med mig.
Vi kan ju ändå inget påverka.
Bara vara uti.
Vi lever som ufon i ett hav av eonisk otid.
Jag, du, älgen o alla som hatar.
Alla som älskar,
alla som vill och ovill.
Det som sker det sker.
oavsett val och önskan.
Vlogg om Rymdsvindel i husbilen nedan.
Meteor, komet, atseroid. Allt gör mig lugn… Alltet gör mig alltid lugn. Blodmånens mörka sken. Stjärnor i fall, asteroidregn och dunder.
Under en total månförmörkelse kommer månen skymmas av jorden och en skugga bildas som kallas umbra. Om månen står i en viss position så ser den blodröd ut. Det är ett långsamt och mäktig himlafenomen som ger perspektiv på månen som det klot han verkligen är. – Ensamt seglande men alltid nära …
