Inlägg

If you love the moon you give birth to longing – Bulgarien

Illustration Malin Skinnar If you love the moon

If you love the moon – you can give birth to nothing but birds

Kvinnor med månen som älskare föder bara fåglar och evig längtan.

Illustration Malin Skinnar If you love the moon

Månen låg hos henne – som ny.

Berättelser syns inte riktigt. Men de pockar på uppmärksamhet, hörs likt skällor, kring fårens halsar.

Dovt men ständigt, tinglande, över stock och sten.

Ibland får de färger eller former. Slår ned som blixtsken där man minst anar.

Och nu var de här. Mellan oss.

Vi tystnade.

Samtidigt.

Vi tystnade översättaren och jag.

Kunde hon också höra? Var det hennes berättelse som väsnats?

Jag stod bland stjärnorna mitt emot himmelen. Nära klippan. Just då jag skulle få två sånger och ett bröd. Strax efter jag fått de fyra äggen och en karamell.

De kom liksom i flock. Skyggt mumlande. Jag visste först inte varför jag inte kunde koncentrera mig. Men så kände jag igen dem … berättelserna. De som viskar en galen.

Översättaren stod bredvid mig och jag visste jag borde fråga om vintern, den hala trappan och skörden. Inte stå och titta tomt över dalen. Inte tystna som om jag tänkte på annat. Men det tinglade i skogen. Ljuden var så höga fast berättelserna var osagda. Flocken kom närmare och närmare. Ord för ord ringlade sig ned för berget.

Illustration Malin Skinnar The moon dried on the floor

Berättelserna ropade så högt hos kvinnorna som vallade Guds stjärnor på klippan ovan dalen.

Bulgarien, Daniela Dikova Culture House

At dawn she found a sliver of the moon again. 

Illustration Malion Skinnar The moon was broken
Tomaterna slogs in i tidningspapper

Vi hade stått där uppe på ravinens kant ganska länge och talat om tomater. Men det fanns något viktigt i luften.

En hemlighet och en önskad. En längtan efter någon man nästan fått men lämnats sakna vareviga dag. Var kväll, var natt och var gryning.

En sån man måste vrida sig i sömnen för, slita hjärtat ur bröstkorgen sin för att stillas. Diska, städa, röja, för att glömma. Slå skogar till marken för att mäkta.

En sådan längtan bars det på. Var söndag. Var jul och var midsommar. Varenda måndag. Alla tisdagar och även i april och snömodd.

En älskad som aldrig kom åter. Som inte delade hennes glädje, potatisen, veden, kolet. Ett par ögon i mörkret för hoppet och tron.

Lusten.

Tilltalet.

Handen.

En vän som i frånvaron gjorde, att hon glömde sig själv, sitt mål och sin roll. Hon den skickliga hade glömt att valla sina stjärnor.

En morgon fann hon till och med månen störtad ur sin bana. På köksgolvet låg han. Under stolen matt, flämtande bad han om vatten. Hennes frukt.

Fukt …

Hon gav och bar honom åter. Tjänade sin Gud och försökte.

Åren gick utan ordning. Hade lämnat ravinen med spår på hud och vägg. Kanske förfarits.

Illustration Malin Skinnar She carried the moon back

Ingen kan riktigt veta mer än kroppen.

Inte ens den som aldrig tagit av sin tid får behålla.

Men svalorna kom åter, liksom dagen och sedan natten.

Vi stod på klippavsatsen, blinkande, med ögon fyllda av gråt. Hon visste, sa hon, att då hon äntligen fått månen på plats, måste livet ändras.

Skogen ropade …

Flocken visste att vi hörde berättelserna; ropade, att den som längtar, alltid får ensamheten till skänks om hon inte ger upp.

– Det är inte för sent att sluta!

– Att älska?

– Nej, att sakna den som icke är.

Det var det jag hörde då jag stod där uppe i bergsbyn.

Högt ovan molnen; att visst kan vara otröstligt men nu kommer ju vintern och på våren må det vara glömt.

Sköt dina plantor och låt svalor visa vägen, vila du människa men aldrig i månens drömska famn.

Jag borde frågat om skörden och timret, sticket eller kaminen, men jag kunde inte koncentrera mig på svaren.

Berättelserna ropade så högt hos kvinnorna som vallade Guds stjärnor på klippan ovan dalen.

.

Berättat och målat av Malin Skinnar med stöd ur Sofia Teljebäck Högstadius fonden i Daniela Dikovas Culture house of Rila, Bulgaria.

En sån  man måste vrida sig i sömnen för, slita hjärtat ur bröstkorgen sin för att stillas. Diska, städa, röja, för att glömma. Slå skogar till marken för att mäkta.

Illustration Malin Skinnar If you love the moon

Denna berättelse är hörd ur vinden i bergsbyn bland molnen – inte skriven, inte sagd, utan nedtecknad där och då. Malin Skinnar

Illustration Malin Skinnar The path to the moon's house

Ljuset visade henne vägen till månens hus.

Händer - women´s blues
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Seglet över ögonen – Lettland

Flykten från lettland till Gotland

Flykten från Lettland till Sverige

De hann inte säg farväl.

Hon sa det igen och igen. Att de inte hann.

Hela familjen kvar.

Mammas barm.

Salta vågor. Hon sa hon inte grät.

Det var inga tårar. Vågor…

Vågor från ögonen…

– De är ju salta, det vet du.

Värmde mellan hennes ben. Mina fötter.

Mammas vader varma. Hjärtat.

Värmde handen mot munnen.

Mammas läppar.

Hörde vågor – hörde hjärta.

Under en segelduk i fören.

Tyst om natten. Brukade ju ligga i sängen.

Inte segla i mörker.

Somna med Mormor på rökbänken.

Laga näten.

Lena natten.

Kura skymning.

Katten.

Vara hemma. Aldrig borta.

– Inte ro med månen väl?

Åror. Måsar. Karlavagn.

Aldrig sett.

Mamma viskade och pekade.

Och höll.

Och höll.

Och höll.

Ut över vattnet. In bland grynnor.

– Shhh, sa Pappa, fisken vaknar.

Ligga tyst till västerland.

Under handen – still i famnen.

Mammas hår.

Som lugg i mina ögon.

Som slöja, filt och mantel.

Lake in Estonia

Fyra måsar på min säck.

Fyra fyllde jag igår.

Segelduken full av sömmar.

Laskad väv.

Såg i gryningen.

Som magiska mönster.

Tittade på segelduken

med fötterna mellan mammas ben.

Måsarna flög.

Måsarna kom.

Måsarna dök och försvann.

På himmelen vågor.

På vattnet moln.

Böljor.

Havet reste sig.

Opp.

Sen ned.

Opp.

Sen ned.

På Gotland fanns det en strand

med män som kom med lyktor.

Jag sov då.

Vaknade buren nära skägget.

En man som inte var pappa.

Ingen kunde tala med mig så kanske de var från himmelen?

– Karlavagnen?

Mamma sa hon inte grät.

Det var bara vågorna.

Vi fick mat.

Mamma sa hon inte grät.

Pappa sa vi rest i flera dar.

Mamma sa sitt namn.

Pappa sa sitt namn.

Dom bar mig i duken från båten.’

Jag hörde N berätta om sin Far. Jag hörde skrev och grät.

Av Malin Skinnar

Flykten från lettland till Gotland