Inlägg

Till min Mor Anita

Our Mother - illustration Malin Skinnar

Så sitter vi ju här … på Tellus. Som ufon i universum; en del krigar, andra älskar. Och vatten dricker vi. Och sen svettas vi lite. Lyfter ett och annat och hoppas. 

Alla i samma farkost på klotet. Födda och sköra, levande och kämpande. Ömma. I samma båt för att bara fara genom liv.

Nu Mor Fru Moln är det din födelsedag! Och jag skulle måla dig dansande skrattande – men mina  händer gör helt  egna saker.  Så du råka bli så här helt … blid…   Ett hjärta i famnen fick du.. Och det har du alltid! Och dina undersköna silverlockar kunde jag inte måla så du fick din födelses flammande hårsvall istället. I den där hjärtefamnen får vi alla bo. Vet ingen så givande som du. Så tillmötesgående, glad, vattnande, nyfiken, lyssnande, coachande, rådig, stark, envis, ömsint och varm. Jag hade inte farit jorden runt utan alla dina glada rop!

Å sen vilken himla himla tur att du födde mirakelbror och drömsyster! Och att det var just Far du fick på kroken på den där maskeraden I Malung 1964.  Fångade honom med råge iklädd fisknät och guldsprayade snäckor som livsfarlig sjöjungfruhuldra från Smålands djupaste tjärnar.

Sen har ni dragit runt oss.. i pulka, på spark över ängar o skogar. Ni har fixat o donat. Grävt och baxat. Byggt och fixat. Sytt och trixat. Skapat ett bo.

Undrar vem vi blivit utan er! Och om vi alls funnits. Eller det hade vi ju inte.. Födelsedagar får mitt sinne att svämma över om jag tänker på dem. Hur man är och finns och fanns.

Tänkte mycket på det då när syster och bror fick sina barn. Hur oerhört skör varenda liten sekund är av ett liv.

Att varje stund i magen kan bli precis hur som helst.. man får inte födas för tidigt och inte för sent och så många nervändar ska slutas, kopplas och fungera….så skört… sen ska man kunna så mycket.. äta o sova och andas…. Och att det är ett mirakel att vi finns överhuvudtaget.

Vill gå och skaka hand med alla på stan. Säga – “Wohoo, skepp o hoj.. du blev åxå till.. tjoho o hej nu skapar vi ett paradis precis som vi vill.”

Å så sitter vi ju här … På Tellus. Som ufon i universum. En del krigar, andra älskar. Och vatten dricker vi. Och sen svettas vi lite. Lyfter ett och annat och hoppas.

Alla i samma farkost på klotet. Födda och sköra, levande och kämpande. Ömma. I samma båt för att bara fara genom liv.

Alla har vi en dag kommit ut med vånda eller i  full fart. Men blivit till på ett helt förunderligt vis… Och nått ansvar för sin skepnad har man ju ej annat än att göra det bästa man kan av sitt kroppstyg. Vi e bara ett ägg och en spermie och the big bang… och sen bär vi på  65 millioner års genavel.

Perfekta med allt vi e födda med. Helt fullkomligt färdiga för att bara välja o vraka bland alla våra egenskaper  för att just bara vara. Färdiga!  Alla trampar, snubblar och hoppas å vi e fullkomliga i det där snubblandet! Helt klara.

Och som du sa Mor när systra mi åkte in till förlossningen för att föda lilla babyn… Att vi måste tänka på att det går bra… Att alla dom där huvudena på OS i publikhavet har ju en dag kommit ut .. varenda en i publiken precis samma väg…  och det gick ju bra. Och det gjorde det sen.. Gick bra…

Ja så går vi vidare här på klotet och gör än det ena och än det andra.. samma riktning men på olika stigar …. och bär på liv.

Tack för du vattnar oss lilla SkimmerMor! Att allt är möjligt runt Dig o Far!

Länge leve Er! Och hurra på din födelsedag i morgon!

Happy Borthday Mother

Femårsplanen skapar egen styrfart

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka
tecknad kvinna med odjur i sitt går

Femårsplanen

Femårsplanen skapar inre styrfart. Jag ser tiden framför mig. Märker att minnen tar stor plats och präglar mina val. Livet består ju inte bara av nuet och morgondagen utan vi alla verkar  ha epoker som sätter  spår i vårt inre. Tittar man på sin egen väg så är det vårt förflutna som bildar tydliga öar. En seglats genom livets arkipelag.  Den jag möter blir min spegel. Jag måste nog själv sätta farleden – så gott det går.

Visionen tycks vara styrfarten och det passerade en sorts barlast som ger tyngd åt livets farkost. En balanserande punkt som gör att man inte stjälper runt vid minsta lilla våg. Tänkte styra kosan dit näsan pekar istället för att låta kärlekar eller jobb prägla mitt liv. Minimalism blev ett medel för att nå mitt mål. Satte jobb, umgänge och bo i samma skuta för att testa.

teckning med två små gubbar och en stor kvinna i eka

visionen är styrfarten

De toppar man kommer upp på är fantastiska när man följer sin inre kompass och väl värda mödan. För mig har det varit att klara av att minimera mitt bohag till ett så smidigt bagage att jag faktiskt kan bebo en farkost.

När jag var liten drömde jag om en eka. Byggde den under bordet och drömde om vågor. Men det bidde en etta på fyra hjul med kokvrå istället. Ett hem som kan utvecklas till studio, ateljé eller sovrum beroende på lust och omständigheter.

Mysa i kojan

bebo en farkost

Att göra mig av med allt, downshifta och bli en digital nomad är förstås möjligt för jag är boende i ett jämlikt, digitalt samhälle utan barn. Men jag tror alla kan tillämpa modellen för att fokusera sin kraft. Bortkollrade av stress och önskningar verkar vi missa vardagen och gastar grattis och hurra som livsuppehållande mantra på fb i parti och minut.

Jag undrar ofta varför men tror det handlar om samma sak som gravitationen. Vi måste klamra oss fast i systemen som gör våra liv verkliga och meningsfulla innan vi trillar av pinn. Ritualer hjälper oss att hålla insikten om rymden stången.

-Hej och Goddag, Glad Påsk och Hurra.

Ballongpojke med flyttlass. Teckning

epokeskiften

Men mest tror jag vi lever i epoker. För mig är det tydligt när minnesbanken präglats. De förhållanden jag haft, jobb, vänner och vardag blir tillslut det som kallas mitt liv. Vissa perioder har varit oundvikliga. Andra saliga. Några ointressanta.  Femårsplanen ska skapa min styrfart.

Jag minns 2-4  årsåldern, 5-6 årsåldern , 7-10 årsåldern, 16-23 årsåldern, 24-38 årsåldern, 39-47 årsåldern.  Märker att minnen av vardagen blixtrar och väser. Tidsepoker som givit min personliga självbild en sorts mening. Alltså måste vardagen vara väldigt viktig för oss.

Spana mot det okända

minimalistisk livsstil

Skulle man inte på sin  fyrtioåttonde födelsedagen kunna prägla sina rutiner med en minimalistisk livsstil precis så som man tillåtit arbete, stress och kärlekar bilda kontentan av ens existens?  Plötsligt kändes det som om jag måste starta direkt, nu på studs om jag skulle lyckas med min manöver innan nästa epok är över.

Jag satte mig i bilen och for i väg mitt nyårsnatten år 2014-15, mol allena. Insåg att det jag gör är det som blir min tid innan sextio. Att det faktiskt är en ny epok som landar i mitt knä och att jag är vuxen nog att se det. Kanske också modig nog att förstå livets kurva. Som en liten fågel landade åldern på min axel, färdig att kläs i den skrud jag valde.

Fordon täckt av snö

ting tar tid

Ting tar tid. Jag vet det. Och de enklaste saker måste få grogrund för att växa. De måste skyddas och skötas, kanske försvaras och stöttas. Hur lång tid tar det innan en ide slår rot?

Två år slog jag fast och beräknade att det tar sammanlagt fem år för den att bära frukt. Men fröet har redan vilda groddar som sprätter i bingen.

tecknad häst och naken kvinna

det gäller att satsa

Är det för svårt för mig? Jag hörde rösten inom mig som babblat på under bilkörningen dagen före. Nej, hur skulle min egen livslust egentligen kunna vara för svår?

Egentligen är det bara att sätta ena foten framför den andra. Sen vips så är man på en ny plats med annan överblick. Ändrade förutsättningar och därmed nya möjligheter.

husbilsbadrum

svedjefinnarna i finnskogen

Körde förbi ett gammalt finnskogspörte. Att vara svedjebrukare i dessa täta tassemarker måste varit ursvårt. För dem tog det 3-5 år innan rågen gav skörd och fröna de satte var ej fler än högra handskens tumme.

Ändå klarade de sig och befolkade hela västsveriges djupa skogar. Nog skulle väl jag då klara att skaffa mig ett mobilt hem med företag ombord utan att coola vippen, anno 2015, med mobilen på fickan!

Svedjefinnar


liten yta med mycket rymd

Nyåret tvåtusenfemtons  tredje kördygn strukturerade jag femårsplaner mellan slirande långtradare i snömodd och insåg att det jag nu skulle göra blir faktiskt min kommande epok. Den kommer sätta spår i framtiden och jag väljer det själv. Detta vill jag ha gjort.

Stannade och sov på ett motell. Mös bland brunt och grått. Satt i baren med skramlande frysdiskar och kände en märklig frid. Detta är faktiskt  ett verkligt livsprojekt. Inte bara en tillfällig färd utan något som omvandlar hela det sätt jag lever och arbetar på. För att skapa stor rymd på liten yta krävs fokus. Och det ger glatt humör.

Två enkelbäddar på hotell
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com