Inlägg

Frissan och pussebrösten

Bröstcancer och livskraft
Girlang

Toppiga pussebröst det får du, var inte ledsen… Det är jobbigt nu men sen vet du! Kolla min mage! Platt som en snärta vännen, det går bra!”

Idag är min frisörsalong ett sorl av liv med tankar om död. Ett surr av hårspray och livsvisdom blandas med nagelknåp och barnpassningsknep.

Blev för några timmar sen helt gripen av samtalet tvärs över rummet på andra sidan spegeln. Kvinnan i kluten med vackerögat. Blicken man får då livet skärps eller ställs på sin spets. Då tid är dyrbart allvar.

Hennes huvudduk lossas och jag såg korta skimrande strån i motljuset.

“20 personer om dagen får bröstcancer” säger hon, men 50 stycken får visst hjärtinfarkt per dygn, så det är värre. Livet blir ganska tydligt när man hör statistiken.”

Min frisör masserar hennes hårbotten med dyra gyllenoljor och de små fjunen på hjässan glänste.

Kvinnans ansikte så fragilt. Som nyfödd. Ny… men livrädd fast räddad. Ny i nuet. Människa. Vacker. Jättevacker.

Jag tänker på orden min sångfröken från Senegal lärt mig. Om mamman som måste be alla om hjälp för att ha råd med vård mot svulsten i bröstet. Om maken som sliter för att få pengar till läkare fast inga jobb står att finna. Om den långa vägen till hospitalet och svårigheten att hitta tak över huvudet och problem finna mat när de väl kommit till staden.

I staden inga pinnar till elden och heller ingen hink till vatten. Barnen därhemma.

Tiden.

Jag tänker på alla sångerna jag hört där ingen vård finns att tillgå fast man lyckats skrapa ihop pengarna. Bara bönen och tilltron till Gud. Eller offer för kraft och under. Jag vet att mina vänner i Gambia o Senegal lärt sig skratta och klä sig i pärlor oavsett rädsla för framtiden. Som om skönheten i sig är ett sätt att hålla skräcken stången och sig själv vid sina sinnens fulla bruk.

Tilliten till Maraboun, den andlige vägvisaren och självklarheten att lägga sitt liv i Allahs händer, är det enda som ger livskraften chans att spira, trots sjukdom eller armod.

Vi ses och sjunger varje år jag och Ado.

Jag tänker på oss. Vår välfärd. Vår möjlighet att söka sjukhus, internetfakta och få välprövade mediciner. Stressen då man drabbas av svår diagnos att inte hinna göra nog. Hur vi söker i dieter och undrar över vårt förflutna. Grubblar sönder oss i stund av fara på vad vi kunde gjort bättre. Gentester och informationsvånda.

Vi sitter på salongen med bryn och färgval mittemot kvinnan som inte ens kan välja hur kort hon skall klippas.

“Just före skolavslutningen började strålningen, säger hon, och håret föll direkt”

” Ingen fara! Min frisör granskar hennes hårbotten. Snart kommer nytt som även det faller men sen blir det kraft för fint och vackert svall, vänta bara! Vill ni ha lite kaffe? Mjölken är slut. Malin, kliv till sköljen, annars blir håret svart – du ska tvättas. Skynda!”

Så smuttar vi kaffe o väntar i huvor på fön och sax. Det klipps, snittas och putsas.

trädgård slagen med lie

“Du saknar ju ögonbryn här, men det fixar vi med lite färg” säger frisören och jag väcks upp ur mitt grubbel.

Plötsligt så har jag en fin linje jag inte visste jag saknade och en äggkopp i handen med mandelsalva att smörja bryna med före sömn. “Det gör din hy så len så len. Prova! Här en olja för dina fransar!”

Jag har två platser som jag kan vila på.

Det ena är bilprovningen en gång om året och det andra är hos min frisör. Där sitter jag ibland hela dagen eftersom jag aldrig lyckas boka några tider och får ta mellanrummen för försköning.

Något i sorl och sprayångor gör mig lugn. Jag kan inte rita, inte skriva, inte bygga när jag är där. Bara sitta med knoppen mitt i en huvudverkstad och poleras.

Tror nog det är en sorts livsstuga, frisörsalongen. Kanske som en fritidsgård för vuxna, eller mer en biktstol, nej, det är nog faktiskt en coachcentral.

Folk tittar in för att visa upp hur många kilo de gått ned eller stolt presentera sin nyfödda. Glada tillrop, hej och hejdå. Ett sorl av sammanhang. Någon som vet att håret växt två cm sen sist och som undrar om man klarat det där man talade om förra gången.

midsommarbrud

På salongen märks att det är många förluster i allas verklighet.

Mycket oro som balanseras, dryftas, skrattas bort eller förbannas.

Nästan som om salongen är ett balsam som reder ut mänskliga tovor och sociala härvor. Tror kanske skönhet är en karbinhake i verkligheten när ens förmåga att styra blir en övermäktigt.

“Man får göra det bästa av situationen” säger min frissa och förtrollar mitt ögonbryn som jag inte visste var halvt till ett helt.

Vi talar om kluvna toppar och död med samma intensitet. Liv och skilsmässor. Svek, lycka och vätesuperoxid. Och det är på något vis så som livet är. Plötsligt är existensiell panik försvunnen för det  är så påtagligt att jag faktiskt finns där jag sitter i stirrandes spegelen. Vi hjälps åt med mig, min tanke och nuna. 

“Hallååå kooom!” Min frissa har kastat sig mot ytterdörren och ropar in en dam från gatan. En vacker fru runt 60  kommer in.

“Hallå, hej, kom in till oss och berätta om hur bra det gick för dig!”

Bröstcancer och livskraft

Till kvinnan med hårkluten går den inkallade. Jag hör hur de diskuterar knölen i bröstet, strålning och håravfall. Så lägger damen handen på kvinnans axel och ler;

“Se på mig… jag har förlorat hela bröstet men fick de finaste boppar du kan tänka dig! Och en platt mage på kuppen! Snyggaste pussetuttar serru! De sög mina valkar och stoppade pupporna piffiga igen!”

Hon vrider sig stolt i profil och visar upp sig för oss i sin fina klänning. “Sen satte de fast bröstvårtan igen som en pussetuta, poff! Jag har aldrig sett snyggare ut”

Vi skrattar nu och det låter inte alls så tungt att bli sjuk. “Magen, säger hon och klappar bältet, den blir aldrig tjock igen.. bakom ett nät, kan du tänka dig, bakom ett nät i magen sitter fettet på plats och hela jag är smicksmäck. Kunde få hur stora bröst jag ville.. men skulle de tagit allt magfett till bröstet skulle jag tippa över!”

Alla lyssnar vördnadsfullt och jag blir så otroligt berörd av hennes självklarhet.

“Nu e jag en läckerbit vet du i mina bästa sextio år” säger hon och går mot ytterdörren och vinkar oss farväl. “Nästa sommar står du där med nyboppar och slankemagge! Gå med ro till strålnigen det är snart över!”

Gillar porslin i husbilen.

Jag tårforsar. Hör hela samtalet och sitter i en flod av kärlek från en kvinna till en annan.

Tänker på oss människor. Hur duktiga vi skall vara. Att klara, stå ut och hantera. Bita ihop och vara positiva hur skräckslagna vi än är…

Och att jag tror hela världens alla frissor är en sorts fantastiska prästinnor som skänker livsmod i sina salonger långt från påvar och biskopssäten.

De ger inte oblat och mysko förlåtelser utan äggkoppar med mandelsalva, buteljer med orientalisk oljor mixat med medmänskliga berättelser.

Jag tror på sprayer med mirakel som får håret att skina! Det känns som effektivare för välbefinnandet än all världens glorior.

När solen torkar sina strålar, landart Rugen. EU stöd.

Extentions, drömmen och döden, putsa en nagel och fästa en fläta. Medla lite kraft och jävlar anamma medan knoppen putsas.  -Amen.

Det är något otroligt fint och jordiskt med detta. Långt från kyrkornas krampaktiga tag om urmodig andlighet och psykologers famlande efter en botten. Gillar det där med toppen.

Vill man vara fin får man lida pin…

Men lider man pin är det livsstärkande att någon tycker om att göra en fin.

Berättat av  Malin Skinnar efter färgning på Klippotek Angelina i Sjöbo – Tack  Blanka Glasnovic 

Midsommarblues
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Skydda är en dygd

Herden skyddar och vägleder den minste. Djuret tröstar.

Vormsö – Vormsi, Estland

Krigarens döttrar, estnisk folksaga illustrerad av Malin Skinnar

Lyssnar nyheter.
De som börjat vandra genom hela Europa.
Hur kan det ske?
Utan hjälp!

– Ungern stoppar… år 2015…

Förr fanns tron. Dygden.
Den som inte ger tid
att rädda flyende
begår livets största brott.

Att gömma, skydda och stötta
är människans ansvar.
Vi måste alltid.

Liv.
Nu.
Ingen annan gång.

Är på en udde i Vormsi,
Ormsö i Estniska skärgården.


En gång var svenskar flyende
till fastlandet härifrån.
Alla flydde eller slukades av krigets käftar.

Barn gömda i hålor.
Barn utan skor.
Barn utan filt.

Men den fattigaste kämpade
för att ge arm sitt skydd.
Det var en självklarhet.

En självklarhet.
En självklarhet.
En självklarhet.

Herden skyddar och vägleder den minste. Djuret tröstar.

Så berörd av landets historia; Estland, Estonia, Eesti. Här har var gård ett tydligt öde.

Så hör jag nyheterna. Kör genom bygd på bygd längs med estniska kusten. Tömda, återuppbyggda samhällen. Hör nyheterna. Det är hösten 2015. Nyheterna.

De vandrar. Aleppo brinner.

Målar i tungor.
Målar och hör.

Refugee children refused to enter safety
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Barn kryper ur skinnet

Verkligheten utanför skärmen

Vi behöver verklighet – inte mer digitalt

Så fick vi mat i överflöd, frihet i mängd, värme, fred, tak, demokrati och allemansrätt. Men då uppfann människan skärmen och lät barnen sitta sig genom hela barndomen.

Uppe i vildmarken finns inga skärmar

Vid skärm utan rörelse

Barn behöver mycket rörelse för att alls kunna koncentrera sig. Skärmens suggestiva lockelse förvirrar varenda en av oss människor. Vi tror vi rör oss men allt är stilla utom tanken. Vi springer med våra ögon i låtsasvärldar. Skapar stress och iver av inget.

Och vi tror det är viktigt att avsluta – att vinna, erövra och uppnå…  Det tar bara några sekunder innan vi väckt lusten att leka mer på skärmens yta än i hela stora verkligen  utanför.

Våra kroppar, framavlade genom 65 millioner års urkraft luras att sitta still.  Hur kan vi acceptera det? Barnets lilla hjärna tror att den rör sig via skärmens  spänning medan kroppen vill krypa ur skinnet – eller krypa ur sinnet.

Plötsligt behöver vi inte slita för maten och kroppen vaccineras så vi överlever det mesta. Men då släcker vi vårt mest känsliga sinne med nästan fysisk förlamning…

Barnens ögon ska inte titta på skärm

Arrangerad fantasi

Allt i en människas rörelseprogram handlar om lusten att nå. Det är den som får babyn  att snurra runt från liggande på rygg till mage; lusten att greppa.  Det är lusten som får oss att krypa, resa oss och stå upp … Det är lusten att ta oss mot något som driver på våra  första nästan omöjliga steg. Ögat lockar oss vidare.

Vi är rörelse. Livet är balans. Vi är tänkande kroppar med lusten att bygga. Det  är detta som är  att vara människa.

Vi sår och skördar, jagar och samlar eller odlar vår mat och skyddar oss genom tak och flock. Men nu förändras hela barndomen. Allas barndom… Människan.

Vi är den enda varelsen som kan nöja oss med fantasi… Och inte ens vår egen, utan arrangerad…

Det är lusten att med kroppen komma vidare som göra oss balanserade och stabila. Men vad händer då alla präglas av låtsasrörelse på skärm. Ett kodat djup på skärm. Ett nätliv? Ett digitalt begär?

Det blir som socker, tomma kalorier som sprätter in och ut lika snabbt. Stackars alla lärare som ska försöka konkurrera med den datavärlden.

Stackars alla anhöriga som vill möta blick. Stackars små kroppar som har tillgång till det här…

Jag undrar verkligen vad som kommer ske. Ser på alla vuxna vad som hänt. Men vi hade iallafall en fysisk barndom.

Malin Skinnar

Digitala verktyg är nu obligatoriskt i förskolan

Digitala verktyg blir obligatoriskt i förskolan sommar 2019. Men hur är kompetensen hos förskollärarna?  Har de tiden som krävs för att tillsammans med barnen utveckla pekbokstryckandet på skärmen till ett “verktyg”?

Jag tror att det blir ett  ett dyrt tidsfördriv som i värsta fall blir ännu en “barnpassande” åtgärd  med ännu fler vuxna som gastar om skärmtid till apatiska  barn. Det är näst intill omöjligt att orka kämpa emot skärmens suggestiva möjligheter.

Jag tycker först och främst barnen skall få fler pedagoger, obligatorisk rörelseutveckling med frisk luft större delen av dagen. Vällagad mat och kreativa lekgårdar utomhus.

Och nu är det viktigare än nånsin att det införas skärmfria veckor  som komplement till obligatorisk digitalisering så vuxna kan samsas en förhållning för hela småskolan samtidigt. Ingen vuxen orkar stå emot tjatet och abstinensen att inte få.

Och jag som skriver detta är digital nomad, berättare och konstnär som skapar allt via skärmen. Men jag vet att det kräver tid och stjäler uppmärksamhet .

Barn behöver röra ögonen, studsa runt med egen fantasi och kroppens känslighet. Barn behöver leva. Det är obligatoriskt!

Pedagoger behöver hjälp av samhället att  nå  barnen trots stora grupper och nedskärningar. Inte stjälpas med “redskap” som inte ens föräldrar mäktar hantera utan hemmagnäll. Detta är en pedagogisk arbetsmiljöfråga som lärare måste få extrapersonal för och det vet vi alla att dagens resurser för!

Människan har en finkänslig, kreativ, fantiserande , byggande hjärna. De första åren i livet utvecklas den i rasande tempo.

Barn behöver så många fler verktyg än de digitala men som knappt hinns med i förskola och skola.

Lekens lust att skapa

Lyssna på  Vetenskapsradion i P1 och dra dina egna slutsatser. Två kunniga forskare berättar om sina slutsatser angående  nyttan av digitala verktyg i skolan kontra farhågor.

Jag anser att digitala verktyg är fantastiska MEN att man inte ska ta emot direktivet naivt.

Det är ett stort problem att barn rör sig för lite och att pedagoger har för få utbildade kollegor när de samtidigt belastas med  orimligt stora barngrupper.

Jag hoppas inte att föräldrar underdånigt accepterar obligatorisk digitalisering av förskolan utan att de ser till att pedagogerna får den tid och resurs som behövs.

Obligatorisk digitalisering utan  kompetens om vad man ska ha detta verktyg till är att slarva med unga hjärnor under barnets mest intensiva  utvecklingsfas. En iPad blir lätt en slapp pekbok istället för ett pedagogiskt instrument.

Det krävs  massor av lugn och ro för att göra en suggestivt förslavande mackapär till just ett kreativt redskap.

Av Malin Skinnar

Så här skriver  Vetenskapsradions redaktion i Sveriges Radios P1 om programmet Digitala verktyg i Skolan:

“Den digitala tekniken finns hemma så behöver den finnas på förskolan också. Det menar forskaren Susanne Kjällander, som varit med ta fram de nya riktlinjerna.”

– Vi har en hel generation nu som möter digitala verktyg hemma och de behöver få verktyg för att förstå sin omvärld. För väldigt stor del av världen pågår i de digitala miljöerna, säger Susanne Kjällander.

Men Catarina Player Koro, som docent i pedagogiskt arbetet, Göteborgs universitet och forskar om digital teknik i skolan, pekar på att digitaliseringen av förskolan genomförs utan vetenskapligt stöd.

– Ett problem är ju att man inte vet vilka effekter det får. En annan sak som man måste fundera över i tider då utbildningssystemet har dålig ekonomi är var det är mest resurseffektivt att lägga pengarna, säger Catarina Player Koro.”

Verkligheten utanför skärmen

Så fick vi mat i överflöd, frihet i mängd, värme, fred, tak, demokrati och allemansrätt. Men då uppfann människan skärmen och lät barnen sitta sig genom hela barndomen.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Just born

Animerad papercut av Malin Skinnar föreställande Jungfru Maria och barnet
Animerad papercut av Malin Skinnar föreställande Jungfru Maria och barnet

My animated story about the child just born, long long ago. (english below)

Min videoberättelse om den sedan länge nyfödda på svenska kommer här .

(Swedish please scroll down)

I am crying rivers and cannot stop when I listen to the legend of the girl who claimed she was carrying Heaven’s Child. About her boyfriend, the loyal carpenter who wedded her in spite of the ridicule. Their travels and their hardships. Their agony and their hopes.

…. She was so incredibly young. And with a father with wishes so hard to comprehend. And the stable where she finally found shelter. And The Star Men.

Shadows.

Awake and waiting through the night.

It is dark here too. Stars parked above and beyond the fjords and bath houses. Ice that sings. Illuminated forest trails. Elks and slippery roads.

It still grabs me, this story, in the midst of the enlighted atheism of our times. Every time I listen to the stories and legends. The tales of mothers trying to protect their offspring, the little ones.

They are everywhere. Timelessly. Carrying baby into future.

Marjattas way back home

I ponder the eternity that it takes to help the unborn to manage walking alone. From wobbly legs to determined running. All the little teeth that want to come through. All the schoolyards that may be crossed.

…All the roads that may be followed. And those just seen with but a glimpse. And then those, again, that should never be exposed.

Mothers carry. It’s what they do.

And then, eventually, we learn to walk and travel this big ball. As new-born grown-ups, putting one foot in front of the other, always adapting to make the most of our time here.

I see so many of us being like infants. Not quite as fragile, perhaps, but tentative, searching … a nest … a shelter … to rest.

I want to believe that it’s worth struggling to make things work. Wishing all of us good fortune on our travels, on our walk along the road, a place to stay in someone’s heart. To find peace some place. A stable protecting hand. Like hers … there, in the stable, with the child.

May we all find the time to settle, to find the strength to grow and extend ourselves. May we all find that we mean something to someone, where even just a little goes a long, long way.

Lyrics, video and song and storytelling by Malin Skinnar. Adaption from Swedish to English Ingvar Karpsten. Recorded improvisation by Erik Ronström.

Målar i mitt hus framför brasan

Den sedan länge nyfödda – Himmelens Barn

Gråter flod utan hejd då jag hör legenden om flickan som sa sig bära himmelens barn. Om pojkvännen, den trofaste timmermannen som äktade henne trots hån. Vandringen o våndan. Smärtan o hoppet. Så ung hon var! Och sån obegriplig fader.

Spiltan som skydd för natten. Stjärnemännen. Skuggor och vaka.

Allt griper mig.

Lyssnade på min fröken Anna-Greta Höglund i Malung. Varsitt ljus. Skolbänk med lock man fick i huvudet om man slog igen det fel. Tossor. Blåmörker ute. Stjärnan över älv o badhus. Sjung-isar. Elljusspår. Älg och halka. Liten. Spark och yllemössa. Hallonvantar, Abba och jeans. Krubba, trolldeg och saga. Ingen skillnad på nu o då. Sanning o kansken, snöboll och kärlek.

Ett huller av intryck att förhålla sig till.

Kerub i kyrka

Nu i min nutid med total ateism grips jag ändå. Varenda gång av de gamla legenderna. Av alla mödrars historier för att skydda de små.

De finns i hela världen – bärades babyn till framtid.

Det tar så oändligt lång tid att lyfta en ofödd till gående.

Från stapplande till springande. Alla tänder som ska tränga fram, alla skolgårdar som ska korsas. Alla vägar som kan följas, bara skönjas eller bör döljas.

Mödrarna bär.

Sen går vi där på klotet. Nyfödda vuxna. Och försöker sätta ena foten framför den andra.

Anpassa oss för att förverkliga vår stund på jorden.

Så många vi är sedan länge nyfödda. Inte lika sköra som de minsta. Men ändå nästan lika osäkert sökande efter bo … ro … tro…

Det räcker med väldigt lite för att odla väldigt mycket.

Teckning av madonna med häst

– Tro på att det nog är nån mening att kämpa trots allt.

Önskar alla på den långa vandringen, fristad i någons hjärta. Fred i något land. Och beskydd av någons hand.

Må alla människor få chans att vila, kraft att växa o ro att spira.

Må alla, var och en av oss, få känna av betydelsen som medmänniska.

Malin Skinnar, storyteller and animator sharing the story of Maiden Maria – a story about motherhood and life it self far from modern stress.

Animerad papercut av Malin Skinnar föreställande Jungfru Maria och barnet

Jag som skriver heter Malin Skinnar, är berättare och stopmotion animatör. Jag gör sånger och berättelser, digitala tittskåp och små filmer. Just denna blev som ett  evangelium, en julberättelse som påminner om vår allas sköra levnad och överlevnad. Långt från julklappedagar och religion. Bara en berättelse om att försöka få en annan att börja leva.

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Kultur är människans långa släp

Alla har en brudkista fylld med sina anmödrars dräkter.

Kultur är människans långa släp. Del av natt o potatis … Kängor o krona. Hennes mantel och fotsteg. Det som kommer ur liv. Människans frömjöl. Det som växer. Ur tid. Genom hunger o överflöd. Ur behov att uttrycka o förmå. Finnas. Orka. Berusas. Önska. Skildra. Förmera. Mildra. Mumla. Basuner ut. Del av natt o potatis, […]

Toni Holgersson på Världens Minsta Kulturhus

malinstoryteller.com blogvlog

vloggbloggad långfilm om trettioårig vänskap Poeten, musikern, skalden, artisten, och själsöppnaren. Alla verkar ha en helt egen Toni Holgersson. En egen relation som ömt värnas om för att få ännu en sång sjungen. Vi är många som vill höra de sjungna berättelserna på det viset som bara Toni få dem att låta. I lördags kom […]

Husbilsfilm till den lyckliga kyrkogården

Folkloristiks sevärdhet i Maramures.

liv och död går hand i hand Vi reste med min husbil till den den lyckliga kyrkogården i Rumänien. – Săpânţa, en plats där liv och död verkligen går hand i hand. En kyrkogård för verklighet och fortsättning. En plats för reflektion och glädje. Strax under Ukraina i norra Rumäniens Maramures finns en av de […]

FÖR MÅNGA MINNEN ATT KOMMA IHÅG

att bebo ett liv

Det är tiden.
Och möjligheten.
Jag förminskar och komprimerar.

Allt.

Att kasta sina saker

Det är tiden.
Och möjligheten.
Jag förminskar och komprimerar.

Allt.

För att kunna flyga yvigare.
Gör om dikter till nollor.
Bilder till aska.
Sänder ord som vill till mäktiga moln
och öser album till återvinning.

För många minnen att komma ihåg.

Stod vid en man och kastade alla dagböckerna
Hade vattnat dem för att de inte skulle fladdra.
Fanns ingenstans att bränna.
Stod med kannan och hällde.

Mannen invid slängde soffan.

På mina teckningar.
Och vispen.
Han kastade dörren på breven.
Svettades o for.
Han visste inget om min eldbegängelse.
Återvinningspersonalen fikade.
Vinden grep tag i mina brev.
Det fladdrade bland foton av lyckorus.
Kändes helt.

Som respekt för minnet.
Sinnet.
Mitt.

Det går att röra regnet på marken.

Dumt sakna dem som valde bort en.
För mycket minnen kvar att komma ihåg.
För litet huvud för alla hårstrån.
Nu kan rötterna suga kraft,
sprida sig och skapa gyllenmanen.
Istället.

Yvig borst.
Kanske kroppen galopperar inunder.

Eller bökar.
Fräser.
Flubbrar.

Blir glad åt lättnaden.
De som vill mig finns.
Vet ju vilka som bor i hjärtat.
De knackar, hoar å står i.

Märker vem som vill leka och skratta.
Ser alla spår å stigar.

fötter i sand o sjögräs

Äventyr till sinns.
Förändrar min livsstil.
Det tog 700 dagar.
Kanske 170 till.
Lägger tingen på minnet i dagen.

Nu ivrig.
I skiftestid.

Stod vid återvinning och slängde dagar.
Förvånades över mängden tankar.
Intensiteten och reflekterandet.

All tid min mig har knåpat.

Det är förmågan och möjligheten.
Nuet och lusten.

Digital nomad.

Tiden bjuder.

Förminskar och baxar.

Jag stänger tiden.

Mormor gav mig båda pallarna. De enda möbler jag sparat.

Flyttade ut i rusning för att få ro. Skallen full. Får plats i rymd och webb. Följer, formar och släpper. Flaskposter som guppar fram på världshaven. Fångas av nät. Vittjas och läses. Internätet för odestinerade berättelser. Hörs jag mer där än i bingen? Mer än på skullen med älskad i hö och tumult där önskan flätas. Fjättrar. Vill plocka vildord. Kitteln full. Vara fri i fantasins mantel. Bege mig långt och hitta hem. Odla påhitt som spirar. Den egna vägens rot. Vet inte hur man gör. När man kör. Som proffs. Kan inte. Varken fickparkera eller backa med släp. Men bygga mig rymlighet det kan jag. Går de välkomnas stig för att fatta. . Vet ej vart det bär.

Jag har en trädgård i hela världen.

Solnedgång med springande barn

Ur Dagboken Skiftestid – om att lämna mitt hemman och bli nomad.

Hoppa mellan kor

Lägger tingen på minnet i dagen.

Malin Storyteller Logo

Det stod en man bredvid som kastade soffan på mina dikter. Han svettades, baxade och for.