Inlägg

Kroppen vill krypa ur skinnet – barn vid skärm utan rörelse

Verkligheten utanför skärmen

Barn behöver verkligheten – inte mer digitalt

Så fick vi mat i överflöd, frihet i mängd, värme, fred, tak, demokrati och allemansrätt. Men då uppfann människan skärmen och lät barnen sitta sig genom hela barndomen.

Uppe i vildmarken finns inga skärmar

VÅR TRÄNINGSFILM: Stay happy  & Dansa i Snö

Barn behöver mycket rörelse för att alls kunna koncentrera sig. Skärmens suggestiva lockelse förvirrar varenda en av oss människor. Vi tror vi rör oss men allt är stilla utom tanken. Vi springer med våra ögon i låtsasvärldar. Skapar stress och iver av inget.

Och vi tror det är viktigt att avsluta – att vinna, erövra och uppnå…  Det tar bara några sekunder innan vi väckt lusten att leka mer på skärmens yta än i hela stora verkligen  utanför.

Våra kroppar, framavlade genom 65 millioner års urkraft luras att sitta still.  Hur kan vi acceptera det? Barnets lilla hjärna tror att den rör sig via skärmens  spänning medan kroppen vill krypa ur skinnet – eller krypa ur sinnet.

Plötsligt behöver vi inte slita för maten och kroppen vaccineras så vi överlever det mesta. Men då släcker vi vårt mest känsliga sinne med nästan fysisk förlamning…

Allt i en människas rörelseprogram handlar om lusten att nå. Det är den som får babyn  att snurra runt från liggande på rygg till mage; lusten att greppa.  Det är lusten som får oss att krypa, resa oss och stå upp … Det är lusten att ta oss mot något som driver på våra  första nästan omöjliga steg. Ögat lockar oss vidare.

Vi är rörelse. Livet är balans. Vi är tänkande kroppar med lusten att bygga. Det  är detta som är  att vara människa.

Vi sår och skördar, jagar och samlar eller odlar vår mat och skyddar oss genom tak och flock. Men nu förändras hela barndomen. Allas barndom… Människan.

Vi är den enda varelsen som kan nöja oss med fantasi… Och inte ens vår egen, utan arrangerad…

Det är lusten att med kroppen komma vidare som göra oss balanserade och stabila. Men vad händer då alla präglas av låtsasrörelse på skärm. Ett kodat djup på skärm. Ett nätliv? Ett digitalt begär?

Det blir som socker, tomma kalorier som sprätter in och ut lika snabbt. Stackars alla lärare som ska försöka konkurrera med den datavärlden.

Stackars alla anhöriga som vill möta blick. Stackars små kroppar som har tillgång till det här…

Jag undrar verkligen vad som kommer ske. Ser på alla vuxna vad som hänt. Men vi hade iallafall en fysisk barndom.

Malin Skinnar

Lekens lust att skapa
Verkligheten utanför skärmen
Prinsessa faller i snö på skidor
Barnens ögon ska inte titta på skärm
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Just born – long, long ago

Animerad papercut av Malin Skinnar föreställande Jungfru Maria och barnet
Animerad papercut av Malin Skinnar föreställande Jungfru Maria och barnet

My animated story about the child just born, long long ago. (english below)

Min videoberättelse om den sedan länge nyfödda på svenska kommer här .

(Swedish please scroll down)

I am crying rivers and cannot stop when I listen to the legend of the girl who claimed she was carrying Heaven’s Child. About her boyfriend, the loyal carpenter who wedded her in spite of the ridicule. Their travels and their hardships. Their agony and their hopes.

…. She was so incredibly young. And with a father with wishes so hard to comprehend. And the stable where she finally found shelter. And The Star Men.

Shadows.

Awake and waiting through the night.

It is dark here too. Stars parked above and beyond the fjords and bath houses. Ice that sings. Illuminated forest trails. Elks and slippery roads.

It still grabs me, this story, in the midst of the enlighted atheism of our times. Every time I listen to the stories and legends. The tales of mothers trying to protect their offspring, the little ones.

They are everywhere. Timelessly. Carrying baby into future.

Marjattas way back home

I ponder the eternity that it takes to help the unborn to manage walking alone. From wobbly legs to determined running. All the little teeth that want to come through. All the schoolyards that may be crossed.

…All the roads that may be followed. And those just seen with but a glimpse. And then those, again, that should never be exposed.

Mothers carry. It’s what they do.

And then, eventually, we learn to walk and travel this big ball. As new-born grown-ups, putting one foot in front of the other, always adapting to make the most of our time here.

I see so many of us being like infants. Not quite as fragile, perhaps, but tentative, searching … a nest … a shelter … to rest.

I want to believe that it’s worth struggling to make things work. Wishing all of us good fortune on our travels, on our walk along the road, a place to stay in someone’s heart. To find peace some place. A stable protecting hand. Like hers … there, in the stable, with the child.

May we all find the time to settle, to find the strength to grow and extend ourselves. May we all find that we mean something to someone, where even just a little goes a long, long way.

Lyrics, video and song and storytelling by Malin Skinnar. Adaption from Swedish to English Ingvar Karpsten. Recorded improvisation by Erik Ronström.

Målar i mitt hus framför brasan

Den sedan länge nyfödda – Himmelens Barn

Gråter flod utan hejd då jag hör legenden om flickan som sa sig bära himmelens barn. Om pojkvännen, den trofaste timmermannen som äktade henne trots hån. Vandringen o våndan. Smärtan o hoppet. Så ung hon var! Och sån obegriplig fader.

Spiltan som skydd för natten. Stjärnemännen. Skuggor och vaka.

Allt griper mig.

Lyssnade på min fröken Anna-Greta Höglund i Malung. Varsitt ljus. Skolbänk med lock man fick i huvudet om man slog igen det fel. Tossor. Blåmörker ute. Stjärnan över älv o badhus. Sjung-isar. Elljusspår. Älg och halka. Liten. Spark och yllemössa. Hallonvantar, Abba och jeans. Krubba, trolldeg och saga. Ingen skillnad på nu o då. Sanning o kansken, snöboll och kärlek.

Ett huller av intryck att förhålla sig till.

Kerub i kyrka

Nu i min nutid med total ateism grips jag ändå. Varenda gång av de gamla legenderna. Av alla mödrars historier för att skydda de små.

De finns i hela världen – bärades babyn till framtid.

Det tar så oändligt lång tid att lyfta en ofödd till gående.

Från stapplande till springande. Alla tänder som ska tränga fram, alla skolgårdar som ska korsas. Alla vägar som kan följas, bara skönjas eller bör döljas.

Mödrarna bär.

Sen går vi där på klotet. Nyfödda vuxna. Och försöker sätta ena foten framför den andra.

Anpassa oss för att förverkliga vår stund på jorden.

Så många vi är sedan länge nyfödda. Inte lika sköra som de minsta. Men ändå nästan lika osäkert sökande efter bo … ro … tro…

Det räcker med väldigt lite för att odla väldigt mycket.

Teckning av madonna med häst

– Tro på att det nog är nån mening att kämpa trots allt.

Önskar alla på den långa vandringen, fristad i någons hjärta. Fred i något land. Och beskydd av någons hand.

Må alla människor få chans att vila, kraft att växa o ro att spira.

Må alla, var och en av oss, få känna av betydelsen som medmänniska.

Malin Skinnar, storyteller and animator sharing the story of Maiden Maria – a story about motherhood and life it self far from modern stress.

Animerad papercut av Malin Skinnar föreställande Jungfru Maria och barnet

Jag som skriver heter Malin Skinnar, är berättare och stopmotion animatör. Jag gör sånger och berättelser, digitala tittskåp och små filmer. Just denna blev som ett  evangelium, en julberättelse som påminner om vår allas sköra levnad och överlevnad. Långt från julklappedagar och religion. Bara en berättelse om att försöka få en annan att börja leva.

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Kultur är människans långa släp

Alla har en brudkista fylld med sina anmödrars dräkter.

Kultur är människans långa släp. Del av natt o potatis … Kängor o krona. Hennes mantel och fotsteg. Det som kommer ur liv. Människans frömjöl. Det som växer. Ur tid. Genom hunger o överflöd. Ur behov att uttrycka o förmå. Finnas. Orka. Berusas. Önska. Skildra. Förmera. Mildra. Mumla. Basuner ut. Del av natt o potatis, […]

Toni Holgersson på Världens Minsta Kulturhus

malinstoryteller.com blogvlog

vloggbloggad långfilm om trettioårig vänskap Poeten, musikern, skalden, artisten, och själsöppnaren. Alla verkar ha en helt egen Toni Holgersson. En egen relation som ömt värnas om för att få ännu en sång sjungen. Vi är många som vill höra de sjungna berättelserna på det viset som bara Toni få dem att låta. I lördags kom […]

Husbilsfilm till den lyckliga kyrkogården

Folkloristiks sevärdhet i Maramures.

liv och död går hand i hand Vi reste med min husbil till den den lyckliga kyrkogården i Rumänien. – Săpânţa, en plats där liv och död verkligen går hand i hand. En kyrkogård för verklighet och fortsättning. En plats för reflektion och glädje. Strax under Ukraina i norra Rumäniens Maramures finns en av de […]

FÖR MÅNGA MINNEN ATT KOMMA IHÅG

att bebo ett liv

Det är tiden.
Och möjligheten.
Jag förminskar och komprimerar.

Allt.

Att kasta sina saker

Det är tiden.
Och möjligheten.
Jag förminskar och komprimerar.

Allt.

För att kunna flyga yvigare.
Gör om dikter till nollor.
Bilder till aska.
Sänder ord som vill till mäktiga moln
och öser album till återvinning.

För många minnen att komma ihåg.

Stod vid en man och kastade alla dagböckerna
Hade vattnat dem för att de inte skulle fladdra.
Fanns ingenstans att bränna.
Stod med kannan och hällde.

Mannen invid slängde soffan.

På mina teckningar.
Och vispen.
Han kastade dörren på breven.
Svettades o for.
Han visste inget om min eldbegängelse.
Återvinningspersonalen fikade.
Vinden grep tag i mina brev.
Det fladdrade bland foton av lyckorus.
Kändes helt.

Som respekt för minnet.
Sinnet.
Mitt.

Det går att röra regnet på marken.

Dumt sakna dem som valde bort en.
För mycket minnen kvar att komma ihåg.
För litet huvud för alla hårstrån.
Nu kan rötterna suga kraft,
sprida sig och skapa gyllenmanen.
Istället.

Yvig borst.
Kanske kroppen galopperar inunder.

Eller bökar.
Fräser.
Flubbrar.

Blir glad åt lättnaden.
De som vill mig finns.
Vet ju vilka som bor i hjärtat.
De knackar, hoar å står i.

Märker vem som vill leka och skratta.
Ser alla spår å stigar.

fötter i sand o sjögräs

Äventyr till sinns.
Förändrar min livsstil.
Det tog 700 dagar.
Kanske 170 till.
Lägger tingen på minnet i dagen.

Nu ivrig.
I skiftestid.

Stod vid återvinning och slängde dagar.
Förvånades över mängden tankar.
Intensiteten och reflekterandet.

All tid min mig har knåpat.

Det är förmågan och möjligheten.
Nuet och lusten.

Digital nomad.

Tiden bjuder.

Förminskar och baxar.

Jag stänger tiden.

Mormor gav mig båda pallarna. De enda möbler jag sparat.

Flyttade ut i rusning för att få ro. Skallen full. Får plats i rymd och webb. Följer, formar och släpper. Flaskposter som guppar fram på världshaven. Fångas av nät. Vittjas och läses. Internätet för odestinerade berättelser. Hörs jag mer där än i bingen? Mer än på skullen med älskad i hö och tumult där önskan flätas. Fjättrar. Vill plocka vildord. Kitteln full. Vara fri i fantasins mantel. Bege mig långt och hitta hem. Odla påhitt som spirar. Den egna vägens rot. Vet inte hur man gör. När man kör. Som proffs. Kan inte. Varken fickparkera eller backa med släp. Men bygga mig rymlighet det kan jag. Går de välkomnas stig för att fatta. . Vet ej vart det bär.

Jag har en trädgård i hela världen.

Solnedgång med springande barn

Ur Dagboken Skiftestid – om att lämna mitt hemman och bli nomad.

Hoppa mellan kor

Lägger tingen på minnet i dagen.

Malin Storyteller Logo

Det stod en man bredvid som kastade soffan på mina dikter. Han svettades, baxade och for.