Jag vill berätta om livet.
Om det minimalistiska steget.
Min nuvaro.
Existensen i skiftesepoken.

Om platsen på liten yta
där rymden råder och möjligheter planteras.

Jag har ju slängt allt jag äger för jag levt
så in i norden länge att det inte gick
att röra sig bland alla skatter.

Mitt skelett blev långt med.
Utrymmet räckte inte till.
Huvud bland raketer och vintergata.
Kroppen lång av tid men vig.
Kan böja mig och kyssa friare.
Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren.

Det är så konstigt,
ty när man är liten och ny
tror man livet blir trängre av tiden.
Men det är bara förhållningen som snärjer.
Man måste helt enkelt in i ny rymdstass
för att nå dit man vill.

En bra sak med skiftestid är att man kan få
gamla avdankade rockmusiker
att förälska sig i en och stanna.
Såna man drömt om men inte fått.
Nu står de där med gitarren i dörren,
glittrar å weilar.

Eller nobelpristagarna.

De passionerade forskarna med höghatt.
Man måste kommit upp sig i åren
för att hitta de prisade.

Tyvärr kan jag dock varken ta forskare med höghatt
eller stjärnor med gitarr för min boning är så himla liten.