Inlägg

Mohamad Kheir Alaliwid – sagoberättaren

Mohamad Kheir Alaliwis svensk-syriska teatergrupp Freden i Helsingborg

Han ser mig in i ögonen; vi lever och ingen kan ta ifrån mig mitt minne. Jag har ännu kraften att skriva och skapa.

Teater Freden
Mohamad Kheir Alaliwis teatergrupp
Mohamad Kheir Alaliwis Teater Freden
Mohamad Kheir Alaliwis teatergrupp i Helsingborg
Malin och Mohammed berättar tillsammans.

Havet slukade allt jag skrivit. Det var dödens resa. Flykten. Vi kunde inte stanna. Många föll i vattnet men men vi klarade oss. Smugglarna slängde mina sista manus över bord.

Jag förlorade allt jag skapat. 

I Syrien berättade han en saga om dagen på radion och var en välkänd röst för alla barn. Han var en ständigt anlitad regissör och författare.

Här i Sverige måste han erövra dagen, varenda ord och stavelse. Han måste möta ett nytt land, ett språk, ett helt nytt liv. Lära sig att säga hej och nicka på nytt.

Jag möter Mohamad Kheir Alaliwi – från Damaskus magiska gränder.  En oerhört kraftfull konstnär, full av iver och hopp i ett höststormande Helsingborg.

Han tar min hand och ser mig in i ögonen; vi lever och ingen kan ta ifrån mig mitt minne. Jag har ännu kraften att skriva och skapa.

Jag bjöds in på Teater Fredens repetitioner. En svensk-syrisk teater som Mohamad Kheir Alaliwi startat i Helsingborg.

Utan att jag vet ordet av ropas jag upp på scenen tillsammans med skådespelarna och får berätta parallellt medan tolken viskar översättningar i mitt öra.

Jag ropar ut orden som gråts på ett språk helt främmande för mig. Men jag förstår smärtan, ingen kan undgå den –  jag hör förtvivan och blir en länk emellan improvisation och poesi.

Alla här inne i lokalen är flyktingar. Alla skådespelar. Alla berättar..

Mohamad Kheir Alaliwi  flydde med hela sin familj till Sverige år 2014 från Syrien och jag möter hans dotter Lama och barnbarn.

Hur gör de för att bära livet vidare med sån oerhörd kraft?

Jag vill aldrig mer klaga. Inte på nånting alls.

Mohamad Kheir Alaliwis

Lama Alaliwi, Mohamad Kheirs dotter, regisserar mig för att jag ska förstå nyanserna i orden. Berättelsen rymmer tusen ord för saknad. Hennes händer och ögon  formar det jag skall säga. Vi står i varandras ord, famlar, fångar och förstår.

Mohamad Kheir Alaliwis teatergrupp

Kan skådespelarna här berätta sin smärtsamma historia så kan vi här som har turen att leva utan krigets fasor göra exakt vad vi vill. Hela teatergruppen känns som  ett gemensamt hjärta som sjunger mitt sinne fullt av fåglar.

Mohamad Kheir Alaliwi är en man fylld av  sagor och legender – det är få jag mött med hans energi. En man som ger alla bränsle att lysa.

Manusförfattaren och regissören Mohamad Kheir Alaliwi på besök Ombord på Världens Minsta Kulturhus. Malins Skinnar inspirerades och hoppas kunna skapa sagor tillsammans i framtiden.

Kheir Alaliwi – från Damaskus magiska gränder.  Med kraft inspirerar han  konstnärer och ger oss alla  iver och hopp.

Mohamad Kheir Alaliwis Syrien

Mohamad Kheir Alaliwis Teatergrupp Freden  följde sedan med ut till studion i husbilen. Världens Minsta Kulturhus är väldigt litet men rymmer många! De berättelser jag fick höra  berörde mig djupt in i själen.

Tack alla för att jag fick vara med och tack för  kraft och levnadsmod.

Malins husbil rymmer en hel teatergrupp.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Själens spärrvakt och fulla skåp

Malin målar sagor och berättelser

Själens spärrvakt



Man bör kolla sin barometer ofta, ofta. Knacka på glaset å checka själens spärrvakt innan skåpen blir så fulla att man inte kommer vidare.  Jag undrar hur människor som aldrig röjer och dessutom shoppar egentligen klarar sig.

Malin målar sagor och berättelser

Jag är i punkåldern. Mildvild. Kastar. Rannsakar o välter. Har levt på jorden sen förra seklet. Så himla länge. Full av meningar, möten och passioner. Lastad med projekt och verktyg för att smida drömmar.

Jag ger bort allt men behåller visst. Spar det som är mitt jobb. Må få kosingen, maten och fixa farleden.

Skådespelare bland pappdockor

Min kreativitet är organiserad. Jag har skärmar, klämspots, verktygslådor och viss barnteatervärld kvar. Har kontor. Kan stämpla, stansa, tejpa, posta. Jag gör mina jobb. Får dem inte. Bygger själv och levererar. Är jobb. Kan kallas kulturentreprenör. Eller skapare.

Det var år av splittertid.. Stördes å det djupaste i mitt bo och kunde ej skörda varken sång eller bild. Jag har inget jobb att gå till. Jag är mitt verktyg. Själens spärrvakt är min penna, hjärna o pensel. Mina sånger är mitt skratt. Men jag stördes. Inte av kärlek eller familj utan av kommunal vimsig stadsutveckling. Men det är en annan historia.

Dalkullas alla möbler designade av Malin Skinnar

Men jag stördes. Kunde inte fokusera. Lyckades dock göra en bok och manus till en film. Men inte en enda sång. Rösten tog slut. Melodierna som ramlade ur fickor och promenader. De som trillade ur kroppen när jag diskade, sov eller såg vinden i träden – de försvann.

Tänker mycket på det. Hur jag påverkas av intryck som alltid blir uttryck. Inser det knasiga att  vilja ropa ut mina bulletiner varje dag. På facebook om det funkar annars via mess eller små föreställningar.  Går inte det så blir det flaskpost eller ristad sten. Tror det är människans lott… Viktigt.. fast man inte vet det just då det tasslas och gastas.

Matgrupp runt barbänken

Men som männniskotroende anser jag att driften att berätta är nedärvd. Att skvallra likaså, beklaga, kontakta, förmedla och predika. Allt är en  nedärvd överlevnadsgen och  viktig för balansen i den samlade genbanken.

Men facebook och iPad har dock förändrat mycket. Dessa otroliga uppfinningar har minskat mitt bruksutrymme. Dock brer jag ut mig överallt till dem som vill dela mina iakttagelser.

Jag är i punkåldern

Men inte behöver jag en härva sladdar. Heller inte en scen med spotlights eller en ateljé med massa färgburkar och möss. Behöver inte ens ett kontor. Kan egentligen jobba från ett cafe eller stup. Dansa med dagen…

Funderar nu på ekonimin. Den själsliga. Hur mycket livsinsats krävs för inkomst? Och vad ska man med sitt förvärv?

Vanmakt whiplash, försäkring

Ser alla teaterlådor från mina turnéer. Alla böcker från då jag forskade som besatt på Arktis och urfolk. Så mycket och så noggrant. – Kasta – skänka – återvinna –  posta. Ge till nån annan med för mycket ….

Jag undrar hur människor som aldrig röjer och som dessutom shoppar och till och med samlar egentligen klarar sig. Man får ju knappt plats med sina år ju fler de blir.

Ballongpojke med flyttlass. Teckning

Nu i röjpunkens tidevarv är jag väldigt glad att jag bor i min kropp redo att kasta loss och bryta upp. Arg med. På så mycket tidsslukande hål och samhällelig feghet. Allt blint blundande.

Rannsakar min tid och ska jag stå ut i detta inrutade lands likriktade mönster så måste jag chocka mig själv med äventyrslyckan. Vill inte tappa mina sånger igen. Måste va så fri så att inget kan rå på hur jag lyfter mina vingar eller när existensen.

Natt i ateljehusets verkstad.

Jag punkvältrar vidare och söker andra som inser att valet går  att göra.

Med ond rygg eller rörigt minne. Med sorgesjäl eller för stora åtaganden.

Man bör kolla sin barometer ofta, ofta. Knacka på glaset å checka själens spärrvakt innan skåpen blir så fulla att man inte kommer vidare.  Ålder ger överfulla lager såväl invändigt som utvändigt. De yttre är till absolut ingen nytta…

Malin målar sagor och berättelser
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com