Inlägg

Sverige lämnades

Trehundratusen ogifta svenskor for till America

Emigrationen till Amerika

Målar mig genom smärta.
Målar mig genom hopp.

Övermod, sjunger de rädda.

Om Gud vill, ber de tvungna.

Lyssnar till historiska dokument.
Sjungna reportage.
Skillingtryck.

Våra Amerikavisor.
Ingen människa kliver ombord på skepp till
främmande land, mot annan kontinent om de inte måste.

Hunger.
Förföljelse.
Krig.

Jag lyssnar på svenskarnas öden. Vår missväxt och svält. Jag hör samma sånger som de facebook-rop jag nu läser. Från vänner i världen som nu ger sig av för hoppet om överlevnad.

1.2 milioner svenskar utvandrade till Amerika
25.000 till Australien
10.000 till Brasilien
Okänt men mycket stort antal till Canada via New York dit många ogifta män for dit. Ett okänt och stort antal for till Sydafrika och grundlade många farmar. Det var även ett stort antal emigrerade till Ryssland. Det sägs att 314 av St Petersburgs guldsmeder var svenskar.

Att komma som ny är alltid mycket svårt. Alla pengar slut efter biljett är kvitterad. Utmattade och okunniga om nya seder och bruk gjorde dem underlägsna bofasta. Man ska orka mycket efter steget är taget.

Trehundratusen ogifta svenskor for till America

Läser reportage i Hemmets Journal från 1930 om missionssystern från Norrland som modigt for till svenskkolonin i Brasilien för att understödja utvandrarnas ättlingar. De var då utslagna, sjuka och smutsiga. Levandes i svårt armod. Till Brasilien lockades många som var för fattiga för att utvandra till USA med förbetalda biljetter.

Trots svåra nederlag emigrerade ännu fler till Brasilien efter industrikrisen 1891 i Sundsvall och Stockholm. Även Kirunaborna såg ingen annan utväg än att ändå försöka emigrera efter storstrejken 1909 till Brasilien.

Trots rykten om ond bråd död i syd var nöden så stor att hoppet om ny chans gav dem modet att ändå våga.

Havet vagga mången själ.
Landet tiger still och öde.

Liten och stor.
Syster och bror.

Människornas livskamp.

Av Malin Skinnar under målandet av vår bok Thousands are sailing.

Paper cut art
Emigrantviseboken kan beställas från www.ejeby.se

Djupare än havet

Båtflyktingar mot ovisshet

Flykten från Estland till Rootsi -Sverige

När jag började måla migrationsvisor 

fick jag reda på att massor av mina vänner

är flyktingars ättlingar.

Fasansfulla berättelser om deportation,

moblisering och valet att försöka överleva

även om risken att dö var stor.

Med barn eller syskon i knyte, tvingades de lämna

gammelföräldrar på strand, påmanade av de äldre

att smyga ned i ekan och sköts ut.

Gömda i lårar.

Täckta av nät.

Skylda av fisk.

Gömda i tårar.

Gav sig av.

En baby skyddad i Morfars stövel.

En mamma så rädd att hon svimmade då hon kom till

Gotland och trodde svenska soldater på land var fienden.

En hungrande flicka gömd i en packlår inunder soldater.

En familj i en träbox i en vecka.

En mamma ensam med stoppad motor babyn i förklädet.

Unga pojkar gömda i rävgryt.

Många, så fruktansvärt många mödrar med barn.

Pappor försvunna.

Morfäder som försökte hjälpa.

Ensamma mormödrar som lotsade.

De minns ännu pannkakor och filtar.

Sylt och värme.

Skräcken som aldrig släppte.

Vänligheten som gav deras barn kraft att växa.

De gråter ännu då de berättar hur de inte fick kontakta sina föräldrar därhemma med risk för att utsätta dem för fara.

Under åratal.

Julsånger i telefonen då de äntligen vågade ringa hem.

I krig är saker inte som de borde.

De blir som de råkar.

Och de blir åt helvete.

Plötsligt kommer stunden då osäkerhet och det svarta

mörka havet är säkrare än gården.

Skräcken efter vad som hänt grannen eller vännen

så mycket värre än storm och ispiska.

Avgrunder djupare än havets.

Jag står nu i Estland och ser ut över det vatten jag lyckobadat i som barn; Östersjön.

Här kallat Västerhav.

Jag visste då – när jag var liten – att på andra sidan Öland och mitt Alvara låg Gotland sen Sovjetunionen.

Det gick skepp där ute. På randen till himmelen.

Och att denna plats där jag just nu står – där jag målar. Där jag försöker fånga berättelserna är just platsen som mina föräldrar alltid noga kallade för Estland.

Ett land som borde vara fullt av relationer och utbyten, låg där borta helt isolerat av något jag inte kunde greppa.

Vi hade inga rötter här, bara kunskapen om att det finns en plats som förlorat sitt namn och frihet. Och jag hade en Atlas. Men i skolan sades inget. Ingenstans sas något.

Jag visste då inte att sex av mina vänner här i Sverige har föräldrar med flyktens historia. Att detta var stranden de talade om. Estlands stränder; Eesti.

Och jag är överrumplad av hur många fler jag känner. – Flyktens barnbarn.

Det är så oerhört starkt att beträda dessa marker. Kliva i sanden. Höra vassen. Se horisonten och förstå att tid blir helt olika skildrad beroende på var man är.

Av Malin Skinnar

Båtflyktingar mot ovisshet

Flickan och fågeln

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

Armenien 1992


I tre år frös hon.
Min väninna.
Högst upp i lägenheten.

Tätt samman.
Tre vintrar utan el.

Satt i köket.
Kokade te en gång om dagen.
Tillsammans i trappuppgången.
Olika våningar.

Hon väntade på våren.
Hon väntade på skolan.
Hon väntade på kärleken.

Leken.
Tätt samman i köket.

Liten fågel nära bröstet.
Litet hopp nära hjärtat.

Hon läste alla HC Andersens sagor.
Där i Jerevan.

Alla.

Kunde dem innan o utan.
Fördjupade sig i hans liv.
I dansken med havsfru på gråsten.

Plötsligt hörde hon berättelser.
Ord, människor.
Djur.
Figurer.

Blev sagoföfattare.
Manusförfattare.
Vuxen.
Poet.

Hon kom till mig.
Vi hade barndom samtidigt.
Hon ingen el.

Jag. Hel uppvärmd simbassäng.
Jag. Lift och beslyst slalombacke.
Jag. Tandställning och elljusspår.

Vi åkte för att se lille havsfrun.
Drack rykande te.
Gick på museum.

Hon visade hela HC Andersen skattkista.
Berättade alla sagor som om de handlade om henne själv.

För mig var han bara en gubbe.
För henne vägen till frihet.

Han gav henne en liten fågel i hjärtat.

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

Vi gick förbi sagomontern med flickan som tände svavelstickor för att överleva natten. Där stod vi länge. Aldrig har jag förstått kylan som då och där.

Tårar.

Då när hon besökte mig var här inte så många frusna. I Sverige – som nu. Landet ett fort utan bedjare.

Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens. Då kunde svensken sända in kosing via autogiro eller trycka koder på telefonen och zappa vidare. Då kunde svensken tro att svält var förlegat, sjukdom botat och köld något som fixas med dun.

Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens. Då kunde svensken sända in kosing via autogiro eller trycka koder på telefonen och zappa vidare. Då kunde svensken tro att svält var förlegat, sjukdom botat och köld något som fixas med dun.

“Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.
Staten fixar nöden. Vi ser på TV.

Nu måste vi hjälpa direkt. Ta ställning. Ge eller agera. Ovana skräms vi och blundar.

Utanför konsum sitter mamman till flickan med svavelstickorna. Hemma väntar barnet.
Hoppas hennes lilla flicka har en fågel vid hjärtat.

Malin Skinnar

Flickan sover med månen

Nagorno-Karabach-kriget påverkade befolkningen hårt mellan 1988 och 1994 i enklaven Nagorno-Karabach i sydvästra Azerbajdzjan. Flickan i berättelsen ovan blev manusförfattare som vuxen och berättade för mig på BUFF barnfilmkonferens, financeforum i Malmö om livet i huvudstaden Jerevan under kriget.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Tänk om ditt hej kan få hoppet att gro

Man kan säga välkommen på så många sätt.

Finns det något vi kan göra?

Många flyr från flammande skyar. De flyr ifrån länder där det är oroligt. Många människor är rädda.Tänk om just ditt hej kan få hoppet att gro. Här ovan är filmen!

Ett leende, ett hej, sen är vi kompisar.

Många, många, många flyr ifrån flammande skyar
De flyr ifrån länder där det är oroligt

Glad pojke på väg till främmande jaktmarker.

Människor är kanske hungriga
Människor är kanske oroliga
Människor är kanske skrämda

Ditt hej är gratis!

De flyr ifrån främmande himlar, hit till oss

Malin Skinnar sjunger med Ado Cissokho, på gården Jalikunda i Senegal .

Finns det inget vi kan göra?

Vi kunde inte tala men vi kunde skratta tillsammans.

Tänk om ditt hej är som en vattendroppe, som faller rakt ned i hoppet å böjar gro, kanske växer, så en ledsen människa orkar tänka, orkar vara glad igen …

Ditt hej är gratis, det kommer från dig själv.

Hej, hej!

Det är bara att säga hej, sen skrattar vi

Ditt hej är gratis men en del av ditt hjärta, det kommer från dig själv

Många kommer till oss i från flammande himlar.

Tänk om just ditt hej kan få hoppet att gro.

Vi sitter tätt samman och leker en saga utan språk.

Kanske nån behöver just dig …

Sagoinspelning går mot dagens slut.

Hej, hej!

Malin Skinnar berättar ordlösa sagor .

Ur diktverket Under Måsarnas himmel som jag skrev för Mama Malmökören för en vänligare stad.

Människorna i Sverige och mitt Bucharest

Jag målade under hela Rumänienresan.

Rumäners kamp och svenskens olyckliga livspussel – Kvinnorna runt fikabordet ser på mig. – Åh ni borde vara så glada för så mycket i Sverige … är ni inte det! Snälla, säg ni är lyckliga? Jag svarade som det var … Att folk är bekymrade för än det ena och än det andra där hemma. […]

Kultur är människans långa släp

Alla har en brudkista fylld med sina anmödrars dräkter.

Kultur är människans långa släp. Del av natt o potatis … Kängor o krona. Hennes mantel och fotsteg. Det som kommer ur liv. Människans frömjöl. Det som växer. Ur tid. Genom hunger o överflöd. Ur behov att uttrycka o förmå. Finnas. Orka. Berusas. Önska. Skildra. Förmera. Mildra. Mumla. Basuner ut. Del av natt o potatis, […]