Kjolen identifierar mig som kalekvinna
Borlänge, 10/4 2017 #världensminstakulturhus
– Tio kilo väger kjolen. Hon ler och vi dricker kaffe medan barnen krupit ihop för att lyssna på vårt samtal. Vi talar om Farmor i himmelen, tro hopp och kärlek … Möjligheterna.
Hennes örhängen rör sig magiskt.
De vackraste jag sett.
Även ögonen. Skogens färg.
Hela livet har jag undrat och beundrat. Sett Kalékvinnornas sammetsskjolar. De långa fotsida. Blusarna med all garnityr.
Sett alla glänsande broderier likt virvlande vågor som slungas utför kroppen. Vackra bordet, kragar av silver och volanger av guld.
-Åh titta … en prinsessa, ropade ett barn på Lidl. De är snälla här säger hon och skrattar, alltid vänliga. Jag är glad att vi flyttade hit. Jag trivs och accepteras.
– Byxor och vanliga kläder då?
– Nej, otänkbart för oss. Klänningarna ingår ju i livet och är min identitet som kvinna, som romni.
Den dag jag valde dräkten visade jag mig beredd att ta ansvar som vuxen och stå för vårt folk. Jag var så stolt och hade längtat efter den stunden.
– Men när jag jobbar bär jag uniform. Klär mig som kollegorna på arbetsplatsen. Det var väldigt ovant först och jag kände mig dum men jag är så glad över mitt arbete så det väger upp.
Vi lyssnar till en låt på mobilen. Musiken beskriver alla umbäranden, styrkan hos de finska romerna och kampen för dagen. Sången är mycket gammal.
Sen följer Angelicas sjungna tolkning av en bön. Jag blir rörd. Berörd. Och förundrad. Hennes tro är så stark att jag känner orden.
Vi dricker ännu en rosenkopp kaffe. Flickorna dansar i vardagsrummet. Vi bad dem sänka för att jag skulle kunna filma men nu är de huvudstjärnor och musiken pulserar.
De har tränat in en dans med avancerad koreografi i röda strumpbyxor och likadana flätor. Jag minns lyckan att vara bästis och nio. Dansa och träna. Vara två.
Efteråt får jag se hur Angelicas kläderna egentligen är gjorda. Jag trodde det var en ställning inunder som skapade formen på kjolen.
– Nej, det är hårt här – känn! Hon slår med näven mot linningen. Den buktar ut ganska mycket kjolen men det är för att den består av nio meter tyg, säger hon.
Se här, djupa, djupa veck. Det är det som skapar fallet. Sammet är tungt och vackert. Jag känner mig flamsig och kal i min svarat stass och fransiga sjal.
Angelica är vemodigt vacker på alla mina bilder. Jag ser ut som en hoppetossa med elektriskt hår. Jag sätter mig bredvid henne medan dottern fotograferar oss. Nu ska jag försöka vara allvarlig.
Måste sitta still och uppbära samma glans som min värdinna. Jag förstår att jag måste öva.
Öva, öva, öva på att vara en drottning över mitt eget kungadöme. Som en romnikvinna.
På verandan hör jag kusinen och Angelicas son rappa. Jag höll på att få filma dem men missade chansen med en hårsmån.
Vi tar farväl och det är varmt i hjärtat när jag kör vidare i husbilen. Har fått en väninna i Dalarna med berättelser jag längtat efter att få höra.
Romska Ungdomsförbundets beskriver finska romernas historia så här. Sidan har även många fina lyssningslänkar:
Många finska romer; Kalé, har kommit till Sverige under 1600 – talet samt även i samband med arbetskraftsinvandringen på 1960 – talet.
Läs mer om romer på: http://www.minoritet.se/romer
